Fyrationdeförsta Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Wäinämöinen spelar på sin Kantele
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fyrationdeförsta Sången

---

Fyrationdeförsta Sången.Wäinämöinen spelar på sin Kantele, och alla lefvande varelser, till och med luftens, jordens och hafvets gudomligheter närma sig för att åhöra spelet: 1—168. — Enhvar blir af sången rörd till tårar; äfven ur Wäinämöinens ögon droppa stora, klara tårar, som falla till marken, nedflyta i hafvet och der förvandlas till herrliga perlor: 169—266.

---

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn

Ställer fingrarne i ordning,

Tvättar sina tvenne tummar,

Sätter sig på glädjestenen,

Tager plats på sångarhällen,

På den silfverrika kullen,

Toppen af den gyllne höjden,

Tar i fingrarne sin harpa,

10. Lägger kupan ner på knäna,

Strängaspelet under handen,

Höjer nu sin röst och säger:

"Komma må en hvar att höra,

Som ej hittills har förnummit

Fröjden af de gamla runor,

Strängaspelets klara toner!"

Derpå gamle Wäinämöinen

Började att skickligt spela

På den goda gäddbensharpan,

20. På sin Kantele af fiskben;

Smidigt höjde sig hans fingrar,

Tummen lyfte sig med lätthet.

Nu blef glädjen först en glädje,

Nu fick jublet ljud af jubel,

Spelet ljöd som spel omsider

Och en verklig sång var sången.

Välljud steg ur gäddans tänder,

Klar en klang ur fiskens ryggben,

Ljufligt ljödo hingstens tagel,

30. Springarns hår, till strängar snodda.

Så den gamle Wäinö spelte,

Och ej fanns ett djur i skogen,

Springande på fyra fötter,

Lufsande med ludna smalben,

Som ej kom att spelet höra,

Att dess glädjeljud beundra.

Ekorrn styr ditåt sin kosa,

Fram från träd till träd han hoppar;

Hermelinerna sig närma,

40. Sätta sig på gärdesgården;

Elgar springa fram på heden,

Lodjur taga del i fröjden.

Vargen vaknar uti kärret,

Björnen bryter upp från sandmon,

Ur sitt ide under tallar,

Ur det granomhöljda snåret;

Vargen vandrar vida sträckor,

Björnen tågar öfver tallmon,

Sätter sig på gärdesgården,

50. Stiger upp på sjelfva ledet;

Stängslet ner på berget störtar,

Ledet in i lunden rasar;

Björnen hoppar i ett granträd,

Klifver upp i tallens krona,

För att höra strängaspelet,

Att dess ljufva klang beundra.

Tapiolas trägne gubbe,

Sjelfve Metsola-beherrskarn,

Hela Tapiola-skaran,

60. Både ynglingar och tärnor

Trädde på en topp af berget

Att till harpospelet lyssna;

Äfven sjelfva skogsvärdinnan,

Tapiolas trägna husmor

Klädde sig i blåa strumpor,

Snörde röda band i skorna,

Satte sig i björkens knyla,

Stödde sig mot alens krökning

För att Kantele få höra,

70. Gifva akt på harpospelet.

Äfven alla luftens foglar,

Som på tvenne vingar sväfva,

Yrde fram med fart till stället,

Sköto ner med största snabbhet,

Att den höga sången höra,

Att dess ljufva klang beundra.

Örnen i sitt bo förnimmer

Suomi-spelets sköna toner,

Lemnar ungarne i boet,

80. Flyger sjelf åstad till stället,

Der den ädle hjelten spelte,

Der sin harpa Wäinö rörde.

Ner från höjden flyger örnen,

Höken skjuter fram ur molnen,

Allan ur de djupa böljor,

Svanen från det sanka kärret;

Och hvarenda liten bofink,

Alla qvittrande små foglar,

Flere hundratal af siskor,

90. Nära tusen glada lärkor

Fröjda sig i luftens rymder,

Qvittra muntert på hans skuldror,

Medan fadren glädje väcker,

Medan Wäinämöinen spelar.

Äfven luftens Luonnottaret,

Rymdens undersköna tärnor

Undra öfver glädjeljuden,

Lyssna uppå strängaspelet;

En på luftens loka sitter,

100. Strålande på himlabågen,

På en liten sky en annan,

Glänsande på rosig molnkant.

Kuutar, unga mön, den fagra,

Päivätär, den sköna tärnan,

Sutto vid sin väfsked båda,

Läto skaften höjas, sänkas,

Väfde på en gyllne väfnad,

Sysslade med tyg af silfver

Vid en rand af purpurmolnet,

110. På ett hörn af himlabågen.

Men då nu de fingo höra

Dessa harpans ljufva toner,

Flög ur handen deras väfkam,

Föll ur deras fingrar spolen,

Brast i väfven gyllne garnet,

Sprungo skaftens silfvertrådar.

Icke fanns ett enda väsen,

Ej en varelse i vattnet,

Simmande med tre par fenor,

120. Ej den allra största fisksvärm,

Som nu icke kom att höra,

Att beundra glädjeljuden.

Gäddor styrde fram i bugter,

Ovigt summo vattnets hundar,

Laxar nalkades från grunden,

Sikar ifrån djupa ställen,

Aborrar och smärre mörter,

Muikor jemte andra fiskar

Kommo simmande mot vassen,

130. Lade sig vid stranden alla

För att Wäinös sång få höra,

Att till harpospelet lyssna.

Ahto, konungen på vågen,

Vattnets gubbe, vassbeskäggad,

Stiger upp vid vattenbrynet,

Smyger fram bland neckrosbladen,

Lyssnar der till glädjeljuden,

Yttrar sjelf till slut och säger:

"Sådant har jag ej fått höra —

140. Ej så länge tiden varat —

Som den gamle Wäinös toner,

Som den höge sångarns runor."

Sotkottaret, systerparet,

Vassens svägerskor vid stranden,

Släta sina långa lockar,

Kamma ut det rika håret

Med en silfverskaftad borste,

Med en hårkam, guldbeslagen,

Höra då ett sällsamt välljud,

150. Strängaspelets sköna toner,

Och i vattnet faller kammen,

Silfverborsten ner i böljan:

Sina lockars vård de glömma,

Lemna håret skött till hälften.

Äfven sjelfva vattnets moder,

Med den vassbetäckta barmen,

Höjde sig till slut ur hafvet,

Dök omsider upp ur vågen,

Smög sig fram igenom vassen,

160. Stödde sig emot en klippa

För att höra sångens toner,

Wäinämöinens spel på harpan,

Ty så underbar var sången

Och så herrligt harpospelet;

Djupt i sömn hon här försjunker,

Dignar slumrande vid stranden

Ofvanpå en gråsprängd klippa,

Vid den breda hällens framkant.

Men den gamle Wäinämöinen

170. Spelade en dag och tvenne,

Och ej fanns det någon hjelte,

Ej en enda man så modig,

Ej en man och ej en qvinna,

Ej en mö med långa lockar,

Som ej härvid tårar fällde,

Som ej djupt i hjertat rördes.

Unga greto, gamla greto,

Än ej gifta männer greto,

Likaledes gifta männer,

180. Halfuppvuxna unga gossar,

Både ynglingar och tärnor,

Alla flickor små derjemte,

Ty så underbar var sången,

Gubbens strängaspel så ljufligt.

Till och med för Wäinämöinen

Svällde ymnigt tårekällan;

Tårar runno från hans ögon,

Stora klara droppar föllo,

Vida trindare än tranbär,

190. Ännu rundare än ärter,

Mycket digrare än hjerpägg,

Större än en svalas hufvud.

Så hans ögons tårar flöto,

Runno tätt uppå hvarandra,

Föllo ner uppå hans kinder,

På den gamles sköna anlet’,

Och ifrån hans sköna anlet’

Ner uppå hans breda haka,

Runno från hans breda haka

200. Ner uppå det hvälfda bröstet,

Och ifrån det hvälfda bröstet

Ner uppå de fasta knäna,

Flöto från de fasta knäna

Ner uppå hans höga vrister,

Runno från hans höga vrister

Under fötterna på marken;

Genom mantlar fem de trängde,

Genom sex hans gyllne gördlar,

Genom sju hans blåa skjortor,

210. Genom åtta vadmalsrockar.

Och de klara tårar flöto

Från den gamle Wäinös närhet

Till det blåa hafvets stränder

Och från blåa hafvets stränder

Under vattnets klara yta

Ner i djupets svarta gyttja.

Men den gamle Wäinämöinen

Höjde då sin röst och sade:

"Finnes väl bland denna ungdom,

220. Uti denna sköna skara,

Uti detta stora slägte,

Här, bland fadrens många söner,

Den som hemtar mina tårar

Upp ur hafvets klara vågor?"

Honom svara då de unga,

Svara likaså de gamla:

"Icke finns bland denna ungdom,

Uti denna sköna skara,

Uti detta stora slägte,

230. Här, bland fadrens många söner,

Den som hemtar dina tårar

Upp ur vattnets klara böljor."

Sade gamle Wäinämöinen,

Tog till orda sjelf och talte:

"Den som samlar mina tårar,

Den som dessa droppar hemtar

Upp ur vattnets klara böljor,

Skänker jag en silkesklädnad."

Kraxande då kommer korpen;

240. Sade gamle Wäinämöinen:

"Gå att taga mina tårar

Upp ur hafvets klara böljor,

Och en silkesdrägt jag ger dig!"

Korpen finner dem dock icke.

Detta hör den blåa knipan,

Och till stället hon sig närmar.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Ofta nog, du blåa knipa,

Doppar du din näbb i vågen,

250. Söker du i vattnet svalka:

Gå att samla mina tårar

Under vattnets klara yta!

Jag den bästa lön dig gifver,

Skänker dig en silkesklädnad."

Knipan skyndar då att söka

Gamle Wäinämöinens tårar

Under vattnets klara yta,

I den svarta dyn på djupet;

Samlar tårarne ur hafvet,

260. Hemtar dem i Wäinös händer,

Men förvandlade de blifvit,

Herrligt voro de förbytta,

Omgestaltade till perlor,

Perlor, skimrande och klara,

Ämnade att kungar smycka,

Att förnöja jordens store.