Fyrationdefjerde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Wäinämöinen med sin kantele
Af Anders Ekman

Hør et eksempel på kantelens klang her.

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fyrationdefjerde Sången

---

Fyrationdefjerde Sången. Wäinämöinen söker förgäfves att ur hafvet uppfånga sin förlorade Kantele: 1—76. — Han förfärdigar af masurträd en ny harpa, spelar derpå och gläder dermed ånyo hela sin omgifning: 77—334.

---

Gamle trygge Wäinämöinen

Tänkte nu uti sitt sinne:

"Herrligt vore det att spela,

Att med toner glädje väcka

Här på dessa sköna gårdar,

Dessa nya boningsplatser!

Men min harpa är försvunnen,

Flyktat har min fröjd för evigt

Ner till fiskbebodda gårdar,

10. Laxars stenuppfyllda hålor,

Att af djupets makter egas,

Att af Wellamos folk besittas:

Ahto återbär den aldrig,

Bringar den ej mer tillbaka.

"Smed och broder Ilmarinen!

Förr du smidt, i går du smidde,

Smid på denna dag desslikes,

Smid åt mig af jern en räfsa,

Som är tätt besatt med tenar

20. Och hvars skaft är långt tillräckligt,

Att jag räfsa kan i hafvet,

Hopa vågorna i högar,

Samla vassen upp i såtar,

Kasta allt i sträng på stranden,

För att harpan återfinna,

Få min Kantele tillbaka

Utur fiskbebodda bugter,

Laxars stenuppfyllda hålor!"

Det var smeden Ilmarinen,

30. Den evärdelige hamrarn:

Han af jern en räfsa smidde,

Hamrade ett skaft af koppar;

Tenar, hundra famnar långa,

Femfaldt längre skaft han gjorde.

Nu den gamle Wäinämöinen

Tog sin jernhopsmidda räfsa,

Gick ett litet stycke framåt,

Vandrade en ringa sträcka

Till sin stålbeklädda båtplats,

40. Till dess kopparklädda kaflar.

Der fanns båt, der funnos tvenne,

Tvenne båtar i beredskap

Uppå stålbetäckta stockar,

Uppå kopparklädda kaflar;

Ny var en af dessa båtar,

Gammal var den andra båten.

Sade gamle Wäinämöinen,

Talte till den nya båten:

"Gå, o farkost, ut på vattnet,

50. Sänk dig ner, o båt, i vågen,

Utan att med armen vändas,

Att med handens tumme gripas!"

Ut på vattnet gick hans farkost,

Båten sänkte sig i vågen;

Gamle trygge Wäinämöinen

Satte sig vid akterstäfven,

Började att hafvet sopa,

Att dess vågor genomstöka;

Näckrosblad han drog tillsamman,

60. Räfsade bland strandens ruskor,

Sammanföste brutna vass-strån,

Brutna vass-strån, hafsrörs bitar;

Hvarje djup han undersökte,

Harfvade vid hvarje klippa,

Fann dock icke, såg ej mera

Sin af gäddben gjorda harpa,

Sin för evigt svunna glädje,

Kantele, som gått förlorad.

Gamle trygge Wäinämöinen

70. Började att hemåt vandra,

Sorgsen och med nedböjdt hufvud,

Med på snedden dragen mössa,

Tog till orda och förmälde:

"Aldrig skall jag väl numera

Ha min fröjd af gäddans hufvud,

Höra fiskbensharpan klinga!"

Medan han i lunden vandrar,

Vid ett skogsbryn framåt skrider,

Hör han der ett björkträd gråta,

80. Ser en masurbjörk, som tåras;

Och till stället han sig närmar,

Träder ända fram till trädet.

Här han frågar nu och spörjer:

"Hvarför gråter, sköna björk, du?

Gröna träd med hvita gördeln,

Hvarför sörjer du och klagar?

Icke ut i krig du föres,

Ej i härnad dig man tvingar."

Skickligt svarar honom trädet,

90. Sjelf den gröna björken talar :

"Säkert torde mången säga,

Flere i sitt sinne tänka,

Att i glädje blott jag lefver,

Uti fröjd och jubel endast,

Jag, som äfven under sorger,

Trots min saknad gläds, jag arma:

Blott i nödens stund jag klagar,

Jemrar mig då värst jag lider.

"Jag mitt tomma lif begråter,

100. Klagar öfver egen ringhet:

Ty vanlottad är jag arma,

Utan skydd, jag olycksfulla,

Uppå dessa onda ställen,

Dessa vida betesmarker.

"Andra, som af lyckan gynnas,

Bida ständigt med förhoppning

På den sköna sommarns ankomst,

På den varma tidens inbrott.

Annat får jag, olycksfulla,

110. Annat nödgas jag emotse:

Att man näfret af mig skalar,

Att man mina qvistar bryter.

"Ofta, jag beklagansvärda,

Mången gång, jag djupt betryckta,

Vid den snabba vårens ankomst

Bygdens barn till mig sig närma,

Rista i min stam med knifvar,

I min saf-omhöljda midja,

Och om sommarn onda herdar

120. Rifva lös min hvita gördel,

Än till kärl och än till slidor,

Än till sina smultronrifvor.

"Ofta, jag beklagansvärda,

Mången gång, jag djupt betryckta,

Flickor i mitt skygd sig lägra,

Tärnor här omkring mig svärma,

Bryta löfven ur min krona,

Binda grenarne till qvastar.

"Ofta nog, jag olycksfulla,

130. Mången gång, jag djupt betryckta,

Fälles jag, då marken svedjas,

Eller klyfves jag till kastved;

Trenne gånger ren i sommar,

Under denna långa årstid,

Männer i mitt skygd sig lägrat,

För att sina yxor hvässa

Mot mitt olycksburna hufvud,

Mot mitt lif, jag ömkansvärda.

"Detta är mitt sommarnöje,

140. Fröjden af den varma tiden;

Mera gynnsam är ej vintern,

Bättre ej den tid, det snöar.

"Ganska tidigt ren på året

Sorgen min gestalt förändrar,

Tungt mitt hufvud ned sig böjer

Och mitt anlete förbleknar,

När jag på de mörka dagar,

På den svåra tiden tänker.

"Plågor bringar stormen sedan,

150. Frosten svårare bekymmer:

Stormen tar den gröna pelsen,

Frosten stjäl min sköna klädning,

Så att jag, allt skydd beröfvad,

Jag, beklagansvärda björkträd,

Helt och hållet blottad qvarstår,

Utan all beklädnad lemnas

Att i vinterkölden skälfva,

Att mig genomfrusen jemra!"

Sade gamle Wäinämöinen:

160. "Gråt ej mer, du gröna björkträd,

Qvid ej nu, du löfskottrika,

Sörj ej, du med hvita gördeln!

Ty en lycklig lott dig väntar,

Nya, mera blida öden;

Gråta skall du snart af glädje,

Högljudt skall af fröjd du jubla."

Derpå gamle Wäinämöinen

Högg af björkens stam en harpa,

Slöjdade en dag om sommarn,

170. Sökte forma strängaspelet

På den dimomhvärfda udden,

På den töckenhöljda holmen,

Gjorde moderträt till harpan,

Kupan till sin nya glädje,

Och af stadig björk var kupan,

Moderträt af kärnfull masur.

Sade gamle Wäinämöinen,

Tog till orda sjelf och talte:

"Här är moderträt till harpan,

180. Stommen till en evig glädje:

Hvadan skola skrufvar tagas,

Hvadan pinnar fås till harpan?"

Stod en ek vid boskapsskjulet,

Högrest i ett hörn af gården;

Jemna grenar eken hade

Och på hvarje gren ett äple;

På hvart äple var ett guldhjul

Och en gök på gyllne hjulet.

När då göken gol i trädet,

190. När ett femfaldt rop den höjde,

Nedföll guld ifrån dess tunga,

Flödade ur näbben silfver

Ner uppå den gyllne kullen,

På den silfverrika höjden:

Häraf fingos harpans skrufvar,

Pinnarne till masurkupan.

Sade gamle Wäinämöinen,

Tog till orda sjelf och talte:

"Skrufvar har jag fått till harpan,

200. Pinnar till min masurkupa;

Någonting ännu dock saknas,

"Strängar fem i harpan fela:

Hvadan skola strängar skaffas,

Tungorna till harpan tagas?"

Ut han gick att strängar söka,

Skred igenom svedjelunden.

Uti lunden satt en jungfru,

Ung en tärna uti dälden;

Icke gret den unga jungfrun,

210. Var dock riktigt glad ej heller;

För sig sjelf hon sjöng en visa,

Blott för att sin qväll fördrifva,

Väntande uppå sin fästman,

Längtande att se sin älskling.

Gamle trygge Wäinämöinen

Smyger utan skor till stället,

Nalkas varsamt, utan strumpor;

När han fram till stället hunnit,

Ber han jungfrun om en hårlock,

220. Yttrar dessa ord och säger:

"Skänk mig en af dina lockar,

Några hårstrån, vackra flicka,

Att till strängar bli på harpan,

Att åt glädjen toner gifva!"

Flickan gaf de hår han äskat,

Gaf af sina mjuka lockar,

Skänkte honom fem, sex hårstrån,

Räckte honom än ett sjunde:

Deraf äro harpans strängar,

230. Tonerna i glädjens redskap.

Så han fick sin harpa färdig;

Och den gamle Wäinämöinen

Satte sig på lägsta stenen,

Uppå trappan, byggd af hällar,

Tog i händerna sin harpa,

Glädjen närmare intill sig,

Vände kupan upp mot himlen,

Stödjande dess knopp mot knäna,

Stämde strängarne med omsorg,

240. Bragte tonerna i samklang.

Stämda fick han harpans strängar,

Fick sin Kantele i ordning,

Tog den under sina händer,

Öfver sina knän på tvären,

Lät nu sina tio naglar,

Fem af sina fingerspetsar

Öfver strängaspelet fara,

Af och an på harpan löpa.

Nu, då gamle Wäinämöinen

250. Spelade uppå sin harpa,

Lätthänd och med mjuka fingrar,

Krökande sin tumme utåt,

Nu blef ljud i masurkupan,

Klang i löfskottrika björken;

Gökens guld begynte tona,

Glädtigt ljödo jungfruns hårstrån.

Wäinämöinens fingrar spela,

Strängarne i harpan klinga,

Bergen dåna, hällar braka,

260. Alla klippor återskalla,

Stenar sqvalpa fram på vågen,

Gruset uppå vattnet flyter,

Furorna af fröjd belagas,

Stubbarne på sandmon dansa.

Qvinnorna i Kalevala,

Öfvergifva brokig sömnad,

Skynda till med elfvens snabbhet,

Störta som en ström till stället,

Unga qvinnor under löje,

270. Gårdsvärdinnor högst förnöjda,

För att strängaspelet höra,

Att dess glädjeljud beundra.

Alla männer i hans närhet

Stå med mössan uti handen;

Gummor, som tillstädes kommit,

Stå med handen under kinden;

Flickorna med tårfyldt öga,

Gossarne på knä på marken

Lyssna uppå strängaspelet,

280. Undra öfver glädjeljuden;

Med en mun de alla säga,

Yttra så med samma tunga:

"Aldrig förr har här förnummits

Något strängaspel så ljufligt,

Medan denna tid har varat,

Medan månens guld har strålat!"

Vida ljöd det ljufva spelet,

Till den sjette byn det hördes,

Och ej fanns det något väsen,

290. Som ej skyndade till stället

Att det ljufva spelet höra,

Att på harpans toner lyssna.

Alla djur som bo i skogen

Hukade sig ner på klorna

För att strängaspelet höra,

Att dess glädjeljud beundra;

Foglar, som i luften flyga,

Satte sig på trädens grenar,

Hafvets alla slag af fiskar

300. Kommo simmande till stranden;

Maskar, till och med, i jorden

Kröpo slutligt upp ur mullen,

Vredo på sig der och hörde

På det ljufva strängaspelet,

Den ovanskeliga glädjen,

Wäinämöinens harpotoner.

Och den gamle Wäinämöinen

Spelte herrligt nog på harpan,

Anslog underbara toner,

310. Spelte en och tvenne dagar,

Oafbrutet, sen han börjat,

Allt från samma morgonmåltid

Gjordad i sitt samma bälte,

Klädd i en och samma skjorta.

När uti sitt hem han spelte,

I sin boning, byggd af furu,

Hördes alla hustak dåna,

Kändes golfvens plankor svigta,

Stugtak sjöngo, dörrar tjöto,

320. Fönstren klingade af glädje,

Gråstensugnen rörde på sig,

Spiselns masurstolpe gnällde.

När han åter gick i granskog,

När han framskred under furor,

Bugade de höga granar,

Böjdes tallarne på kullen,

Kottarne till marken flögo

Och kring roten spriddes barren.

När han vandrade i löfskog

330. Eller steg i svedjelunden,

Väcktes lif och lek i skogen,

Hjertlig fröjd i svedjelunden,

Alla markens blommor smektes,

Telningarne ned sig böjde.