Fyrationdefjerde Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Fyrationdefjerde Sången. Wäinämöinen söker förgäfves att ur hafvet uppfånga sin förlorade Kantele: 1—76. — Han förfärdigar af masurträd en ny harpa, spelar derpå och gläder dermed ånyo hela sin omgifning: 77—334.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Tänkte nu uti sitt sinne:
- "Herrligt vore det att spela,
- Att med toner glädje väcka
- Här på dessa sköna gårdar,
- Dessa nya boningsplatser!
- Men min harpa är försvunnen,
- Flyktat har min fröjd för evigt
- Ner till fiskbebodda gårdar,
- 10. Laxars stenuppfyllda hålor,
- Att af djupets makter egas,
- Att af Wellamos folk besittas:
- Ahto återbär den aldrig,
- Bringar den ej mer tillbaka.
- "Smed och broder Ilmarinen!
- Förr du smidt, i går du smidde,
- Smid på denna dag desslikes,
- Smid åt mig af jern en räfsa,
- Som är tätt besatt med tenar
- 20. Och hvars skaft är långt tillräckligt,
- Att jag räfsa kan i hafvet,
- Hopa vågorna i högar,
- Samla vassen upp i såtar,
- Kasta allt i sträng på stranden,
- För att harpan återfinna,
- Få min Kantele tillbaka
- Utur fiskbebodda bugter,
- Laxars stenuppfyllda hålor!"
- Det var smeden Ilmarinen,
- 30. Den evärdelige hamrarn:
- Han af jern en räfsa smidde,
- Hamrade ett skaft af koppar;
- Tenar, hundra famnar långa,
- Femfaldt längre skaft han gjorde.
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Tog sin jernhopsmidda räfsa,
- Gick ett litet stycke framåt,
- Vandrade en ringa sträcka
- Till sin stålbeklädda båtplats,
- 40. Till dess kopparklädda kaflar.
- Der fanns båt, der funnos tvenne,
- Tvenne båtar i beredskap
- Uppå stålbetäckta stockar,
- Uppå kopparklädda kaflar;
- Ny var en af dessa båtar,
- Gammal var den andra båten.
- Sade gamle Wäinämöinen,
- Talte till den nya båten:
- "Gå, o farkost, ut på vattnet,
- 50. Sänk dig ner, o båt, i vågen,
- Utan att med armen vändas,
- Att med handens tumme gripas!"
- Ut på vattnet gick hans farkost,
- Båten sänkte sig i vågen;
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Satte sig vid akterstäfven,
- Började att hafvet sopa,
- Att dess vågor genomstöka;
- Näckrosblad han drog tillsamman,
- 60. Räfsade bland strandens ruskor,
- Sammanföste brutna vass-strån,
- Brutna vass-strån, hafsrörs bitar;
- Hvarje djup han undersökte,
- Harfvade vid hvarje klippa,
- Fann dock icke, såg ej mera
- Sin af gäddben gjorda harpa,
- Sin för evigt svunna glädje,
- Kantele, som gått förlorad.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- 70. Började att hemåt vandra,
- Sorgsen och med nedböjdt hufvud,
- Med på snedden dragen mössa,
- Tog till orda och förmälde:
- "Aldrig skall jag väl numera
- Ha min fröjd af gäddans hufvud,
- Höra fiskbensharpan klinga!"
- Medan han i lunden vandrar,
- Vid ett skogsbryn framåt skrider,
- Hör han der ett björkträd gråta,
- 80. Ser en masurbjörk, som tåras;
- Och till stället han sig närmar,
- Träder ända fram till trädet.
- Här han frågar nu och spörjer:
- "Hvarför gråter, sköna björk, du?
- Gröna träd med hvita gördeln,
- Hvarför sörjer du och klagar?
- Icke ut i krig du föres,
- Ej i härnad dig man tvingar."
- Skickligt svarar honom trädet,
- 90. Sjelf den gröna björken talar :
- "Säkert torde mången säga,
- Flere i sitt sinne tänka,
- Att i glädje blott jag lefver,
- Uti fröjd och jubel endast,
- Jag, som äfven under sorger,
- Trots min saknad gläds, jag arma:
- Blott i nödens stund jag klagar,
- Jemrar mig då värst jag lider.
- "Jag mitt tomma lif begråter,
- 100. Klagar öfver egen ringhet:
- Ty vanlottad är jag arma,
- Utan skydd, jag olycksfulla,
- Uppå dessa onda ställen,
- Dessa vida betesmarker.
- "Andra, som af lyckan gynnas,
- Bida ständigt med förhoppning
- På den sköna sommarns ankomst,
- På den varma tidens inbrott.
- Annat får jag, olycksfulla,
- 110. Annat nödgas jag emotse:
- Att man näfret af mig skalar,
- Att man mina qvistar bryter.
- "Ofta, jag beklagansvärda,
- Mången gång, jag djupt betryckta,
- Vid den snabba vårens ankomst
- Bygdens barn till mig sig närma,
- Rista i min stam med knifvar,
- I min saf-omhöljda midja,
- Och om sommarn onda herdar
- 120. Rifva lös min hvita gördel,
- Än till kärl och än till slidor,
- Än till sina smultronrifvor.
- "Ofta, jag beklagansvärda,
- Mången gång, jag djupt betryckta,
- Flickor i mitt skygd sig lägra,
- Tärnor här omkring mig svärma,
- Bryta löfven ur min krona,
- Binda grenarne till qvastar.
- "Ofta nog, jag olycksfulla,
- 130. Mången gång, jag djupt betryckta,
- Fälles jag, då marken svedjas,
- Eller klyfves jag till kastved;
- Trenne gånger ren i sommar,
- Under denna långa årstid,
- Männer i mitt skygd sig lägrat,
- För att sina yxor hvässa
- Mot mitt olycksburna hufvud,
- Mot mitt lif, jag ömkansvärda.
- "Detta är mitt sommarnöje,
- 140. Fröjden af den varma tiden;
- Mera gynnsam är ej vintern,
- Bättre ej den tid, det snöar.
- "Ganska tidigt ren på året
- Sorgen min gestalt förändrar,
- Tungt mitt hufvud ned sig böjer
- Och mitt anlete förbleknar,
- När jag på de mörka dagar,
- På den svåra tiden tänker.
- "Plågor bringar stormen sedan,
- 150. Frosten svårare bekymmer:
- Stormen tar den gröna pelsen,
- Frosten stjäl min sköna klädning,
- Så att jag, allt skydd beröfvad,
- Jag, beklagansvärda björkträd,
- Helt och hållet blottad qvarstår,
- Utan all beklädnad lemnas
- Att i vinterkölden skälfva,
- Att mig genomfrusen jemra!"
- Sade gamle Wäinämöinen:
- 160. "Gråt ej mer, du gröna björkträd,
- Qvid ej nu, du löfskottrika,
- Sörj ej, du med hvita gördeln!
- Ty en lycklig lott dig väntar,
- Nya, mera blida öden;
- Gråta skall du snart af glädje,
- Högljudt skall af fröjd du jubla."
- Derpå gamle Wäinämöinen
- Högg af björkens stam en harpa,
- Slöjdade en dag om sommarn,
- 170. Sökte forma strängaspelet
- På den dimomhvärfda udden,
- På den töckenhöljda holmen,
- Gjorde moderträt till harpan,
- Kupan till sin nya glädje,
- Och af stadig björk var kupan,
- Moderträt af kärnfull masur.
- Sade gamle Wäinämöinen,
- Tog till orda sjelf och talte:
- "Här är moderträt till harpan,
- 180. Stommen till en evig glädje:
- Hvadan skola skrufvar tagas,
- Hvadan pinnar fås till harpan?"
- Stod en ek vid boskapsskjulet,
- Högrest i ett hörn af gården;
- Jemna grenar eken hade
- Och på hvarje gren ett äple;
- På hvart äple var ett guldhjul
- Och en gök på gyllne hjulet.
- När då göken gol i trädet,
- 190. När ett femfaldt rop den höjde,
- Nedföll guld ifrån dess tunga,
- Flödade ur näbben silfver
- Ner uppå den gyllne kullen,
- På den silfverrika höjden:
- Häraf fingos harpans skrufvar,
- Pinnarne till masurkupan.
- Sade gamle Wäinämöinen,
- Tog till orda sjelf och talte:
- "Skrufvar har jag fått till harpan,
- 200. Pinnar till min masurkupa;
- Någonting ännu dock saknas,
- "Strängar fem i harpan fela:
- Hvadan skola strängar skaffas,
- Tungorna till harpan tagas?"
- Ut han gick att strängar söka,
- Skred igenom svedjelunden.
- Uti lunden satt en jungfru,
- Ung en tärna uti dälden;
- Icke gret den unga jungfrun,
- 210. Var dock riktigt glad ej heller;
- För sig sjelf hon sjöng en visa,
- Blott för att sin qväll fördrifva,
- Väntande uppå sin fästman,
- Längtande att se sin älskling.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Smyger utan skor till stället,
- Nalkas varsamt, utan strumpor;
- När han fram till stället hunnit,
- Ber han jungfrun om en hårlock,
- 220. Yttrar dessa ord och säger:
- "Skänk mig en af dina lockar,
- Några hårstrån, vackra flicka,
- Att till strängar bli på harpan,
- Att åt glädjen toner gifva!"
- Flickan gaf de hår han äskat,
- Gaf af sina mjuka lockar,
- Skänkte honom fem, sex hårstrån,
- Räckte honom än ett sjunde:
- Deraf äro harpans strängar,
- 230. Tonerna i glädjens redskap.
- Så han fick sin harpa färdig;
- Och den gamle Wäinämöinen
- Satte sig på lägsta stenen,
- Uppå trappan, byggd af hällar,
- Tog i händerna sin harpa,
- Glädjen närmare intill sig,
- Vände kupan upp mot himlen,
- Stödjande dess knopp mot knäna,
- Stämde strängarne med omsorg,
- 240. Bragte tonerna i samklang.
- Stämda fick han harpans strängar,
- Fick sin Kantele i ordning,
- Tog den under sina händer,
- Öfver sina knän på tvären,
- Lät nu sina tio naglar,
- Fem af sina fingerspetsar
- Öfver strängaspelet fara,
- Af och an på harpan löpa.
- Nu, då gamle Wäinämöinen
- 250. Spelade uppå sin harpa,
- Lätthänd och med mjuka fingrar,
- Krökande sin tumme utåt,
- Nu blef ljud i masurkupan,
- Klang i löfskottrika björken;
- Gökens guld begynte tona,
- Glädtigt ljödo jungfruns hårstrån.
- Wäinämöinens fingrar spela,
- Strängarne i harpan klinga,
- Bergen dåna, hällar braka,
- 260. Alla klippor återskalla,
- Stenar sqvalpa fram på vågen,
- Gruset uppå vattnet flyter,
- Furorna af fröjd belagas,
- Stubbarne på sandmon dansa.
- Qvinnorna i Kalevala,
- Öfvergifva brokig sömnad,
- Skynda till med elfvens snabbhet,
- Störta som en ström till stället,
- Unga qvinnor under löje,
- 270. Gårdsvärdinnor högst förnöjda,
- För att strängaspelet höra,
- Att dess glädjeljud beundra.
- Alla männer i hans närhet
- Stå med mössan uti handen;
- Gummor, som tillstädes kommit,
- Stå med handen under kinden;
- Flickorna med tårfyldt öga,
- Gossarne på knä på marken
- Lyssna uppå strängaspelet,
- 280. Undra öfver glädjeljuden;
- Med en mun de alla säga,
- Yttra så med samma tunga:
- "Aldrig förr har här förnummits
- Något strängaspel så ljufligt,
- Medan denna tid har varat,
- Medan månens guld har strålat!"
- Vida ljöd det ljufva spelet,
- Till den sjette byn det hördes,
- Och ej fanns det något väsen,
- 290. Som ej skyndade till stället
- Att det ljufva spelet höra,
- Att på harpans toner lyssna.
- Alla djur som bo i skogen
- Hukade sig ner på klorna
- För att strängaspelet höra,
- Att dess glädjeljud beundra;
- Foglar, som i luften flyga,
- Satte sig på trädens grenar,
- Hafvets alla slag af fiskar
- 300. Kommo simmande till stranden;
- Maskar, till och med, i jorden
- Kröpo slutligt upp ur mullen,
- Vredo på sig der och hörde
- På det ljufva strängaspelet,
- Den ovanskeliga glädjen,
- Wäinämöinens harpotoner.
- Och den gamle Wäinämöinen
- Spelte herrligt nog på harpan,
- Anslog underbara toner,
- 310. Spelte en och tvenne dagar,
- Oafbrutet, sen han börjat,
- Allt från samma morgonmåltid
- Gjordad i sitt samma bälte,
- Klädd i en och samma skjorta.
- När uti sitt hem han spelte,
- I sin boning, byggd af furu,
- Hördes alla hustak dåna,
- Kändes golfvens plankor svigta,
- Stugtak sjöngo, dörrar tjöto,
- 320. Fönstren klingade af glädje,
- Gråstensugnen rörde på sig,
- Spiselns masurstolpe gnällde.
- När han åter gick i granskog,
- När han framskred under furor,
- Bugade de höga granar,
- Böjdes tallarne på kullen,
- Kottarne till marken flögo
- Och kring roten spriddes barren.
- När han vandrade i löfskog
- 330. Eller steg i svedjelunden,
- Väcktes lif och lek i skogen,
- Hjertlig fröjd i svedjelunden,
- Alla markens blommor smektes,
- Telningarne ned sig böjde.