Fyrationdesjette Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Fyrationdesjette Sången. Pohjolas värdinna utsänder en björn för att förgöra boskapen i Kalevala: 1—20. — Wäinämöinen fäller björnen, hvarefter enligt öflig plägsed ett rikeligt gästabud firas i Kalevala: 201—606. — Wäinämöinen spelar och sjunger, och önskar att äfven framdeles lika glada fester måtte ega rum i Kalevala: 606—644.
- Kom till Pohjola en sägen,
- Till den kulna byn en tidning,
- Om att Wäinölä sig hemtat,
- Kalevala undansluppit
- Alla dit utsända plågor,
- De förut ej kända krämpor.
- Louhi, Pohjolas värdinna,
- Gumman med de glesa tänder,
- Vredgas svårliga häröfver,
- 10. Yttrar dessa ord och säger:
- "Jag ett annat medel känner,
- Vet ännu en annan utväg:
- Björnen jagar jag från sandmon,
- Hetsar ödemarkens kroktass
- Uppå Wäinö-hemmets boskap,
- Hjordarne i Kalevala!"
- Björnen dref hon upp från sandmon,
- Upp från ofruktbara marker
- In på Wäinö-hemmets sveder,
- 20. Kalevalas betesplatser.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Smed och broder Ilmarinen!
- Hamra nu åt mig ett jagtspjut,
- Smid en udd med trenne kanter,
- Gör dertill ett skaft af koppar!
- Ty en björn här måste fångas,
- Fällas bör lurfhårig Otso,
- Så att icke mina hästar,
- 30. Mina ston han öfverfaller,
- Mina boskapshjordar dödar,
- Mina kor kring fältet skingrar."
- Smeden smidde nu ett jagtspjut,
- Icke kort, och långt ej heller,
- Medelmåttigt gjordes spjutet:
- Uppå kanten af dess jernspets
- Stod en varg, en björn vid udden,
- Och en elg vid bettets fogning,
- Uppå skaftet sprang en fåle,
- 40. Och en ren lopp fram vid knoppen.
- Snö sig sänkte nu till jorden,
- Föll i lätta, fina flingor,
- Lik en tackas ull om hösten,
- Lik en hares hår om vintern;
- Sade gamle Wäinämöinen,
- Tog till orda sjelf och talte:
- "Nu mig göres lust i hågen, Björnjägarens Sång: v. 47—144.
- Lust att Metsola besöka,
- Träda in hos skogens döttrar,
- 50. I de blåa jungfrurs gårdar.
- "Nu jag går ur männers skara
- Ut till yttre värf i skogen:
- Tag mig till din man, du vildmark,
- Tapio, välj mig till din hjelte,
- Hjelp mig nu att lyckan finna
- Och att skogens sköne fälla!
- "Mielikki, du skogsvärdinna,
- Tellervo, du Tapios hustru!
- Lägg nu band på dina hundar,
- 60. Håll tillbaka dina valpar
- I det try-omvuxna skjulet,
- I den lilla ekträdskojan!
- "Vackre Otso, skogens äple,
- O min honungstass, du trinde!
- När du hör att jag mig närmar,
- Att jag stolte man dig nalkas,
- Göm då klorna in i ramen,
- Tänderna uti ditt tandkött,
- Att de aldrig mig beröra,
- 70. Ej af hast ens vid mig snudda.
- "Du min ende, vackre Otso,
- O min honungstass, du sköne!
- Slå dig ner i ro på tufvan,
- Lägg dig på den sköna klippan,
- Der omkring dig furor buga,
- Granar kring ditt hufvud susa;
- Så du der må röra på dig,
- Så, du honungstass, dig vända,
- Som i boet hjerpen rör sig,
- 80. Gåsen liggande sig vänder!"
- Nu den gamle Wäinämöinen.
- Hörde hunden börja skälla,
- Hörde ren sin spårhund gläfsa
- På plir-ögats egna gårdar,
- Vid den tvära nosens koja,
- Yttrade ett ord och sade:
- "Göken ren jag trodde gala,
- Trodde kärleksfogeln sjunga,
- Men det var dock icke göken,
- 90. Icke sjöng en kärleksfogel:
- Ty det är min gode jagthund,
- Är det ypperliga djuret,
- Som vid björnens stugdörr stannat,
- Vid den sköne mannens hemgård."
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Stötte nu på sjelfve björnen,
- Undanvräkte sidenbädden,
- Slog omkull det gyllne lägret,
- Höjde nu sin röst och sade,
- 100. Yttrade de ord som följa:
- "Dig, o Jumala, jag prisar,
- Lofvar, skapare, dig ensam,
- Att åt mig du björnen gifvit,
- Skänkt mig skogens guld till byte!"
- Och han såg uppå sin älskling,
- Yttrade ett ord och sade:
- "Du min Otso, du min ende,
- O du honungstass, du sköne,
- Blif ej ens på skämt förtörnad!
- 110. Jag var icke den dig fällde:
- Sjelf du halkade från grenen,
- Snafvade mot barrträdsqvistar,
- Sönderslet din benbeklädnad,
- Ref din gråa rock af granris;
- Halt det ute är om hösten,
- Skum är dagen, himlen mulen!
- "O du gyllne gök i skogen,
- Med det lurfvigt sköna håret!
- Lemna nu ditt hem åt kölden,
- 120. Låt din bostad öde ligga,
- Öfvergif din björkriskoja,
- Ditt af qvistar byggda ide;
- Gif dig ut, du vidtberömde,
- Börja färden, skogens stolthet,
- Vandra framåt, lätt på foten,
- Skynda bort i blåa strumpor,
- Bort från dessa trånga gårdar,
- Dessa alltför smala stigar,
- Till en skara utaf kämpar,
- 130. Till ett samqväm utaf karlar!
- Illa ej man der blir fägnad,
- Ömkligt icke der man lefver:
- Ty med honung man bespisas,
- Nybrygdt mjöd der bjuds att dricka
- Åt de fremmande som komma,
- Gäster, som besöka stället!
- "Vandra, såsom ock du vandrar,
- Bort från detta trånga näste,
- Träd inunder frejdad takås,
- 140. Under takets sköna fogning!
- Skrid på snön med samma lätthet
- Som ett näckrosblad på vågen;
- Sväfva öfver skogens ruskor
- Lätt som ekorrn uppå grenen!"
- Derpå framgår Wäinämöinen,
- Den ovanskelige sångarn,
- Spelande igenom lunder,
- Under högljudd klang på moar,
- Vandrar med den ädle gästen,
- 150. Kommer med den hårbeklädde;
- Spelet höres in i stugan,
- Klangen ända under taket.
- Folket yttrade i stugan,
- Så den sköna skaran sade:
- "Hören detta ljud derute,
- Dessa toners klang ur skogen,
- Detta läte af en korsnäbb,
- Af en Tapio-tärnas pipa!"
- Gamle trygge Wäinämöinen
- 160. Hann omsider sjelf till gården.
- Folket störtade ur stugan,
- Så den sköna skaran sade:
- "Är vårt guld på vandring redan,
- Har vårt silfver anträdt färden,
- Nalkas nu den dyra skatten,
- Är på väg vår ädla penning?
- Gaf vår skog oss honingätarn,
- Gaf sitt lodjur skogens herre,
- Då med sång j återvänden,
- 170. Jublande på skidor kommen?"
- Gamle Wäinämöinen svarar:
- "Uttern har oss blifvit gifven,
- Jumala sitt vildbråd skänkt oss
- Till ett sång- och samtalsämne;
- Derför nu med sång vi nalkas,
- Komma jublande på skidor.
- "Dock, en utter är det icke,
- Ej en utter, ej ett lodjur:
- Den berömde sjelf sig närmar,
- 180. Skogens stolthet är på vandring,
- Gamle mannen framåt tågar,
- Nalkas nu i klädesrocken;
- Om vår gäst är efterlängtad,
- Så må alla dörrar uppslås,
- Men är gästen ovälkommen,
- Må man dem med omsorg stänga!"
- Folket svarade och sade,
- Så den sköna skaran talte:
- "Hel dig Otso, du som kommit,
- 190. Hel dig honungstass, som vandrat
- Hit till dessa rena gårdar,
- Dessa sköna boningsplatser!
- "Längtat har jag all min lifstid,
- Hoppats all min blomningsålder
- Att få höra Tapio-hornet,
- Höra skogens pipa ljuda,
- Och att skogens guld må komma,
- Ödemarkens silfver nalkas
- Hit till dessa trånga gårdar,
- 200. Dessa ganska smala vägar.
- Likt ett bördigt år jag väntat,
- Motsett det likt sommarskörden,
- Liksom skidan väntar ny-snö,
- Eller hoppas uppå halka,
- Liksom mön sin fästman väntar,
- Tärnan, rodnande, en make.
- "Hvarje qväll jag satt vid fönstret,
- Alla morgnar uppå trappan,
- Hela veckor invid grinden,
- 210. Månader vid boskapsvägen,
- Långa vintrar under skjulen;
- Qvar jag stod tills snön var hårdnad,
- Tills den hårda snön blef uppsmält,
- Marken bar och gruset synligt,
- Gruset öfverhöljdt af mylla,
- Myllan gräsbetäckt omsider.
- Hvarje morgon så jag tänkte,
- Dagligen mig sjelf jag sporde:
- "Hvar har björnen nu fördröjt sig,
- 220. Skogens älskling sig försinkat?
- Månne han till Estland vandrat,
- Lunkat bort från Suomi-landet?"
- Derpå gamle Wäinämöinen
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Hvart skall jag den komne föra,
- Hvart den gyllne gästen leda?
- Skall han bringas in i ladan,
- I det halmuppfyllda skjulet?"
- Folket svarade och sade:
- 230. Så den sköna skaran talte:
- "Dit må nu den komne föras,
- Gyllne gästen beledsagas:
- Under vida frejdad takås,
- Under sparrens sköna resning;
- Der är maten i beredskap,
- Och på dryckesvaror tillgång,
- Stugans golf är skuradt redan,
- Sopad är hvarenda tilja,
- Alla qvinnor äro klädda
- 240. Uti rena heldagsdrägter,
- Bära sköna hufvudsmycken,
- Dukar af den största hvithet."
- Derpå gamle Wäinämöinen
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Otso, du min lille fogel,
- Du min honungstass, mitt knyte,
- Allt ännu du måste vandra,
- Öfver mark och moar tåga!
- "Börja nu, mitt guld, din vandring,
- 250. Gif dig ut på väg, min älskling,
- Tåga stolt i svarta strumpor,
- Skrid, du klädesbyxa, framåt,
- Närma dig på mesens vägar,
- Träd på sparfvens vandringsstigar
- Under fem släthuggna sparrar,
- Under bjelkar sex i stugan!
- "Sen nu till, j arma qvinnor,
- Att ej fänaden förskräckes,
- Ej den klena hjorden rädes,
- 260. Ej värdinnans boskap skadas,
- När i stugan Otso kommer,
- Sticker in den ludna nosen.
- "Gossar, gifven rum i förstu’n,
- Flickor, stån ej framför dörren,
- När i stugan hjelten träder,
- När den stolte hit sig närmar.
- "Du min Otso, skogens äple,
- Skogens skönhet, o du trinde!
- Var ej skygg för våra flickor,
- 270. Räds ej för de lockomhöljda,
- Bry dig ej om våra qvinnor,
- Frukta ej de strumpbeklädda!
- Allt hvad qvinna är i stugan,
- Skall sig draga längst i ugnsvrån,
- När i stugan mannen träder,
- När den raske gossen kommer."
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Frid, o Gud, jemväl härinne
- Under vida frejdad takås,
- 280. Under sparrens sköna resning!
- Hvart skall nu min skatt jag lemna,
- Hvar skall nu den ludne läggas?"
- Folket svarade och sade:
- "Hel dig, hel dig, du som kommit!
- Dit må du din fogel föra.
- Dit den gyllne beledsaga:
- Fram till furuplankans ända,
- Upp till hörnet af vår jernbänk,
- Att hans pels kan undersökas,
- 290. Att vi få hans hår beskåda!
- "Bry dig ej derom, min Otso,
- Tag det icke alltför illa,
- Att din pels man undersöker,
- Att ditt hår man vill beskåda;
- Icke skall din pels förderfvas,
- Ej ditt ludna skinn skall tagas
- Till en drägt för usle männer,
- Till eländigt folks beklädnad."
- Derpå gamle Wäinämöinen
- 300. Drager pelsen af från björnen,
- Hänger den på visthus-skullen,
- Lägger köttet ner i kitteln,
- Det förgyllda kopparkärlet,
- Grytan med dess koppar-botten.
- Grytorna på elden stodo,
- Kopparkärlen öfver lågan,
- Packade och öfverfulla
- Af det rikeliga köttet;
- Salt var äfven strödt deröfver,
- 310. Som från fjerran hemtadt blifvit;
- Saltet hemtadt var från Tyskland,
- Bortom vattnen ofvan Dvina,
- Rodt igenom Suolasalmi,
- Lossadt slutligen ur skeppet.
- Sedan köttet kokadt blifvit,
- Kittlarne från elden tagits,
- Bragtes nu det sköna bytet,
- Fördes skogens vackre korsnäbb
- Till det långa bordets ända,
- 320. Lades upp i gyllne koppar,
- För att här på mjödet smutta,
- På det goda ölet smaka.
- Stugans bord var gjordt af furu,
- Alla fat af koppar gjutna,
- Alla skedar utaf silfver,
- Alla knifskaft guldbeslagna;
- Råga täckte alla käril,
- Fatens bräddar höjda blifvit
- För att rymma skogens gåfva,
- 330. Ödemarkens gyllne byte.
- Derpå gamle Wäinämöinen
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Kullens gubbe, du med guldbröst,
- Värd i Tapiolas gårdar!
- Metsolas honungsrika moder,
- Skogens vänliga värdinna!
- Son af Tapio, du rene,
- Snygge man i röda mössan!
- Tellervo, du Tapios tärna,
- 340. Och du Tapios hela skara:
- Kommen till er oxes bröllop,
- Till den ludnes högtidsmåltid!
- Nog här finnes till att äta,
- Till att äta, till att dricka,
- Att för egen del sig pläga
- Och att ut i byn fördela!"
- Folket svarar då och säger,
- Så den sköna skaran talar:
- "Hvar är Otso född och boren,
- 350. I sin dyra pels uppvuxen?
- Månne han på halmen föddes,
- Vexte upp på badstu-golfvet?
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Otso föddes ej på halmen, Björnens ursprung: v. 355—458.
- Ej på agnar i en ria;
- Der är Otso född och boren,
- Der är honungstassen fostrad:
- Nära månen, invid solen,
- 360. Uppå Karlavagnens skuldror,
- Uti luftens jungfrurs närhet,
- Hos naturens sköna döttrar.
- "Gick vid luftens rand en jungfru,
- Vandrade vid himlens nafle,
- Utmed kanten af en molnsky,
- Längsmed himlafästets gränsor,
- Klädd i himmelsblåa strumpor,
- Uti brokig fotbeklädnad,
- Bar en korg med ull i handen,
- 370. Höll en hår-ask under armen.
- Ullen fällde hon i vattnet,
- Släppte håret ner i vågen;
- Detta sqvalpades af vinden,
- Gungades af vädrets fläktar,
- Vaggades af vattnets ångor,
- Drefs af vågor upp mot stranden
- Af den saftuppfyllda skogen,
- Af den honungsrika udden.
- "Mielikki, den väna skogsfrun,
- 380. Tapiolas trägna qvinna,
- Ryckte håret upp ur vattnet,
- Tog ur sjön den fina ullen,
- Sammanvecklade med snabbhet,
- Lindade helt vackert ullen
- I en liten korg af lönnträd,
- I en prydlig, vacker vagga,
- Lyfte sedan lindebanden,
- Fäste vaggans gyllne kedjor
- Vid den största qvist af trädet,
- 390. Vid den lummigaste grenen.
- "Nu hon vaggade den käre,
- Gungade sin lille älskling
- Under granens blomsterkrona,
- Under tallens vida grenar:
- Der hon fostrade sin Otso,
- Födde upp den hårtofsrike
- Vid den honungsrika lunden,
- I den saftuppfyllda skogen.
- "Otso frodades och vexte,
- 400. Sköt i höjden, skön och ståtlig,
- Kort om benen, krum i knäna,
- Platt om mulen, trind och knubbig,
- Bred om pannan, tvär om nosen
- Och med håret skönt och lurfvigt;
- Men han hade inga tänder,
- Var ej än försedd med naglar.
- "Mielikki, den väna skogsfrun,
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Klor jag ville honom gifva,
- 410. Skulle honom tänder skaffa,
- Om han icke skada gjorde,
- Onda dåd med dem bedrefve."
- "Otso nu med ed försäkrar,
- Uppå skogsfruns knän han svärjer,
- Inför Gud, den uppenbare,
- Under allbeherrskarns anlet',
- Att ej någon skada göra,
- Att ej onda dåd föröfva.
- "Mielikki, den goda skogsfrun,
- 420. Tapiolas trägna qvinna,
- Vandrade att tänder hemta,
- Gick att söka klor åt björnen,
- Letade bland fasta rönnar,
- Sökte dem bland sega enar,
- Torra, rotuppryckta stammar,
- Kådiga och hårda stubbar:
- Inga klor af dem hon erhöll,
- Fann ej heller några tänder.
- "Vexte uppå mon en fura,
- 430. Reste sig en gran på kullen,
- Fanns en silfverqvist i furan,
- Satt en gyllne gren i granen:
- Dem hon tog i sina händer,
- Gjorde klor deraf åt Otso,
- Fäste dem uti hans käftar,
- Satte dem i björnens tandkött.
- "Nu hon lät den ludne vandra,
- Sände ut på väg sin älskling,
- För att kärren genomvandra,
- 440. För att skogar genomströfva,
- Tåga fram vid svedjebranter,
- Irra kring de öde moar;
- Vackert bjöd hon björnen vandra,
- Sedigt sig på färden skicka,
- Och förnöta fröjdetiden,
- Glädjens dagar genomlefva
- Uppå kärr och uppå höjder,
- Fjerran hedars tummelplatser,
- Utan skor om sommarn vandra,
- 450. Utan strumpor under hösten,
- Men den sämre tiden vistas,
- Under vinterkylan dväljas
- I en stuga, byggd af häggar,
- Vid en rand af skogens barrslott,
- Vid den sköna granens fötter,
- Uti enrissnårets gömma,
- Under täcken fem af ylle,
- Under åtta mjuka mantlar: —
- Det är der jag fått mitt byte,
- 460. Der jag detta vildbråd hemtat."
- Så det unga folket sade,
- Så det gamla folket talte:
- "Hur var skogen nu så gifmild,
- Skogen gifmild, öknen gynnsam,
- Hur bevektes skogens herre,
- Blidkades den gode Tapio,
- Att han gaf sin egen älskling,
- Att sin honungsskatt han afstod;
- Fälldes Otso med ett jagtspjut,
- 470. Eller blef med pil han träffad?"
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Mycket gifmild var oss skogen,
- Gifmild skogen, gynnsam öknen,
- Lätt bevektes skogens herre,
- Blidkades den gode Tapio.
- "Mielikki, den väna skogsfrun,
- Tellervo, en Tapios jungfru,
- Skogens mö med fagert anlet’,
- 480. Skogens lilla tjensteflicka
- Hastade att vägen visa,
- Gick att hugga vägamärken,
- Att vid vägen stakar ställa,
- Att beteckna rätta kosan,
- Gjorde skåror uti träden,
- Reste märken uppå bergen
- Till den ädle björnens bostad,
- Ända fram till pels-öns stränder.
- "När till slut jag hunnit stället,
- 490. När till gränsen fram jag kommit,
- Fälldes Otso ej med spjutet,
- Blef ej träffad utaf skottet:
- Sjelf han halkade från grenen,
- Snafvade mot barrträdsqvistar;
- Bröstet refs af granrisruskor,
- Buken blef af qvistar uppfläkt."
- Detta talte han derjemte,
- Fällde dessa ord och sade:
- "O min Otso, du min älskling,
- 500. Du min fogel, du min kärlek!
- Gif oss nu din hufvudbonad,
- Låt nu dina betar fara,
- Lemna dina glesa tänder,
- Gif oss dina breda käftar!
- Blif ej heller alltför ledsen
- Om du kanske nu får höra
- Benen i ditt hufvud braka,
- Dina tänder häftigt skallra!
- "Näsan tar jag nu af björnen
- 510. Till min förra näsas fromma,
- Tar den icke hel och hållen,
- Icke heller till min enda.
- "Örat tager jag af björnen
- Till mitt förra öras båtnad,
- Tar det icke helt och hållet,
- Icke heller till mitt enda.
- "Ögat tager jag af björnen
- Till mitt förra ögas bistånd,
- Tar det icke helt och hållet,
- 520. Icke heller till mitt enda.
- "Pannan tager jag af björnen
- Till min förra pannas tillhjelp,
- Tar den icke hel och hållen,
- Icke heller till min enda.
- "Munnen tager jag af björnen
- Till min förra muns förstärkning,
- Tar den icke hel och hållen,
- Icke heller till min enda.
- "Tungan tager jag af björnen
- 530. Till min förra tungas fyllnad,
- Tar den icke hel och hållen,
- Icke heller till min enda.
- "Den en karl jag ville kalla,
- Den jag hölle för en hjelle,
- Som vår Otsos betar löste,
- Droge ut hans tänders rader,
- Ryckte dem utur hans stålkäk,
- Toge ut dem med sin jernhand!"
- Icke kom der någon annan,
- 540. Icke fanns en sådan hjelte:
- Sjelf han borttog björnens betar,
- Ryckte ut hans tänders rader-;
- Stödd med knät emot hans skalle,
- Drog han ut dem med sin jernhand.
- Så han uttog björnens tänder,"
- Fällde dessa ord och sade:
- "O min Otso, skogens äple,
- Skogens skönhet, o du trinde!
- Nu du måste gå ett stycke,
- 550. Har ännu en väg att vandra,
- Ut ur denna ringa boning,
- Denna ganska låga hydda
- Till ett mera högrest hemvist,
- Till en rymligare bostad.
- "Kom mitt guld, begynn din vandring,
- Ludne älskling, börja färden,
- Gå förbi vår svinhjords vägar,
- Öfver gårdens grisars stigar,
- Till den skogbevuxna kullen,
- 560. Upp emot det höga berget,
- Till en tall med yfvig krona,
- Till en fura, hundragrenig!
- Godt det är dig der att vara,
- Ljufligt att din tid förnöta:
- Boskapshjordens klockor klinga,
- Skällor ljuda i din närhet."
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Återvände nu till hemmet,
- Och det unga folket sade,
- 570. Så den sköna skaran talte:
- "Säg oss, hvart du bragt ditt byte,
- Hvart du förde villebrådet:
- Har du det på isen lemnat,
- Har du dränkt det uti stöpet,
- Kastat det i kärrets gyttja,
- Eller gräft det ner i sandmon?"
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Ej jag det på isen lemnat,
- 580. Icke dränkt det uti stöpet:
- Hundar hade då det bortfört,
- Luftens foglar det besudlat;
- Ej jag kastat det i kärret,
- Eller gräft det ner i sandmon:
- Maskar hade der förstört det,
- Svarta myror ätit upp det.
- "Dit jag bragte villebrådet,
- Dit jag fört mitt ringa byte:
- På den gyllne kullens hympel,
- 590. Upp på koppar-åsens skuldror,
- I det rena trädets krona,
- I en fura, hundragrenig,
- På den största bland dess qvistar,
- På den yfvigaste grenen,
- Till en fröjd för alla menskor,
- Till förnöjelse för vandrarn.
- "Tänderna jag vändt mot öster,
- Riktat ögonen mot vester,
- Men ej alltför högt i toppen —
- 600. Vore de för nära toppen,
- Kunde de af stormen skadas,
- Genom vårens vind föjrderfvas —
- Men ej heller tätt vid marken;
- Om de ställdes tätt vid marken,
- Skulle svinen bort dem släpa,
- Undanvräka dem med trynet."
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Företog sig nu att sjunga,
- Denna sköna qväll till ära,
- 610. Till ett glädtigt slut på dagen.
- Sade gamle Wäinämöinen,
- Fällde sjelf ett ord och talte:
- "Håll nu eld, du pertbloss-klyka,
- Att jag här må se att sjunga:
- Sången följer nu i turen
- Och min röst har lust att ljuda."
- Derpå spelade och sjöng han,
- Väckte glädje qvälln igenom,
- Sade, då han slöt sitt qväde,
- 620. Yttrade till sist i sången:
- "Gif, o Gud, ock hädanefter,
- Sanne skapare, förunna,
- Att på samma vis man fröjdas
- Och på lika sätt sig skickar
- Vid den starke gossens bröllop,
- Vid den ludnes glada högtid!
- "Gif, o Jumala, beständigt,
- Sanne skapare förunna,
- Att i skogen vägar stakas,
- 630. Att i träden märken huggas
- För vårt goda jägarfölje,
- För vår stora mannaskara!
- "Gif, o Jumala, beständigt,
- Sanne skapare, förunna,
- Att här Tapios horn må ljuda,
- Skogens pipa må förnimmas
- Uppå dessa ringa gårdar,
- Dessa trånga boningsplatser!
- "Dagen om man så må sjunga,
- 640. Qvällarne igenom jubla
- Här på detta stora fastland,
- Här i Suomis vida bygder,
- Bland den skara som nu vexer,
- Bland den ungdom som nu uppgår