Fyrationdesjette Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Finsk frimærke, 1989

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fyrationdesjette Sången

---

Fyrationdesjette Sången. Pohjolas värdinna utsänder en björn för att förgöra boskapen i Kalevala: 1—20. — Wäinämöinen fäller björnen, hvarefter enligt öflig plägsed ett rikeligt gästabud firas i Kalevala: 201—606. — Wäinämöinen spelar och sjunger, och önskar att äfven framdeles lika glada fester måtte ega rum i Kalevala: 606—644.

---

Kom till Pohjola en sägen,

Till den kulna byn en tidning,

Om att Wäinölä sig hemtat,

Kalevala undansluppit

Alla dit utsända plågor,

De förut ej kända krämpor.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Gumman med de glesa tänder,

Vredgas svårliga häröfver,

10. Yttrar dessa ord och säger:

"Jag ett annat medel känner,

Vet ännu en annan utväg:

Björnen jagar jag från sandmon,

Hetsar ödemarkens kroktass

Uppå Wäinö-hemmets boskap,

Hjordarne i Kalevala!"

Björnen dref hon upp från sandmon,

Upp från ofruktbara marker

In på Wäinö-hemmets sveder,

20. Kalevalas betesplatser.

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Smed och broder Ilmarinen!

Hamra nu åt mig ett jagtspjut,

Smid en udd med trenne kanter,

Gör dertill ett skaft af koppar!

Ty en björn här måste fångas,

Fällas bör lurfhårig Otso,

Så att icke mina hästar,

30. Mina ston han öfverfaller,

Mina boskapshjordar dödar,

Mina kor kring fältet skingrar."

Smeden smidde nu ett jagtspjut,

Icke kort, och långt ej heller,

Medelmåttigt gjordes spjutet:

Uppå kanten af dess jernspets

Stod en varg, en björn vid udden,

Och en elg vid bettets fogning,

Uppå skaftet sprang en fåle,

40. Och en ren lopp fram vid knoppen.

Snö sig sänkte nu till jorden,

Föll i lätta, fina flingor,

Lik en tackas ull om hösten,

Lik en hares hår om vintern;

Sade gamle Wäinämöinen,

Tog till orda sjelf och talte:

"Nu mig göres lust i hågen,         Björnjägarens Sång: v. 47—144.

Lust att Metsola besöka,

Träda in hos skogens döttrar,

50. I de blåa jungfrurs gårdar.

"Nu jag går ur männers skara

Ut till yttre värf i skogen:

Tag mig till din man, du vildmark,

Tapio, välj mig till din hjelte,

Hjelp mig nu att lyckan finna

Och att skogens sköne fälla!

"Mielikki, du skogsvärdinna,

Tellervo, du Tapios hustru!

Lägg nu band på dina hundar,

60. Håll tillbaka dina valpar

I det try-omvuxna skjulet,

I den lilla ekträdskojan!

"Vackre Otso, skogens äple,

O min honungstass, du trinde!

När du hör att jag mig närmar,

Att jag stolte man dig nalkas,

Göm då klorna in i ramen,

Tänderna uti ditt tandkött,

Att de aldrig mig beröra,

70. Ej af hast ens vid mig snudda.

"Du min ende, vackre Otso,

O min honungstass, du sköne!

Slå dig ner i ro på tufvan,

Lägg dig på den sköna klippan,

Der omkring dig furor buga,

Granar kring ditt hufvud susa;

Så du der må röra på dig,

Så, du honungstass, dig vända,

Som i boet hjerpen rör sig,

80. Gåsen liggande sig vänder!"

Nu den gamle Wäinämöinen.

Hörde hunden börja skälla,

Hörde ren sin spårhund gläfsa

På plir-ögats egna gårdar,

Vid den tvära nosens koja,

Yttrade ett ord och sade:

"Göken ren jag trodde gala,

Trodde kärleksfogeln sjunga,

Men det var dock icke göken,

90. Icke sjöng en kärleksfogel:

Ty det är min gode jagthund,

Är det ypperliga djuret,

Som vid björnens stugdörr stannat,

Vid den sköne mannens hemgård."

Gamle trygge Wäinämöinen

Stötte nu på sjelfve björnen,

Undanvräkte sidenbädden,

Slog omkull det gyllne lägret,

Höjde nu sin röst och sade,

100. Yttrade de ord som följa:

"Dig, o Jumala, jag prisar,

Lofvar, skapare, dig ensam,

Att åt mig du björnen gifvit,

Skänkt mig skogens guld till byte!"

Och han såg uppå sin älskling,

Yttrade ett ord och sade:

"Du min Otso, du min ende,

O du honungstass, du sköne,

Blif ej ens på skämt förtörnad!

110. Jag var icke den dig fällde:

Sjelf du halkade från grenen,

Snafvade mot barrträdsqvistar,

Sönderslet din benbeklädnad,

Ref din gråa rock af granris;

Halt det ute är om hösten,

Skum är dagen, himlen mulen!

"O du gyllne gök i skogen,

Med det lurfvigt sköna håret!

Lemna nu ditt hem åt kölden,

120. Låt din bostad öde ligga,

Öfvergif din björkriskoja,

Ditt af qvistar byggda ide;

Gif dig ut, du vidtberömde,

Börja färden, skogens stolthet,

Vandra framåt, lätt på foten,

Skynda bort i blåa strumpor,

Bort från dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala stigar,

Till en skara utaf kämpar,

130. Till ett samqväm utaf karlar!

Illa ej man der blir fägnad,

Ömkligt icke der man lefver:

Ty med honung man bespisas,

Nybrygdt mjöd der bjuds att dricka

Åt de fremmande som komma,

Gäster, som besöka stället!

"Vandra, såsom ock du vandrar,

Bort från detta trånga näste,

Träd inunder frejdad takås,

140. Under takets sköna fogning!

Skrid på snön med samma lätthet

Som ett näckrosblad på vågen;

Sväfva öfver skogens ruskor

Lätt som ekorrn uppå grenen!"

Derpå framgår Wäinämöinen,

Den ovanskelige sångarn,

Spelande igenom lunder,

Under högljudd klang på moar,

Vandrar med den ädle gästen,

150. Kommer med den hårbeklädde;

Spelet höres in i stugan,

Klangen ända under taket.

Folket yttrade i stugan,

Så den sköna skaran sade:

"Hören detta ljud derute,

Dessa toners klang ur skogen,

Detta läte af en korsnäbb,

Af en Tapio-tärnas pipa!"

Gamle trygge Wäinämöinen

160. Hann omsider sjelf till gården.

Folket störtade ur stugan,

Så den sköna skaran sade:

"Är vårt guld på vandring redan,

Har vårt silfver anträdt färden,

Nalkas nu den dyra skatten,

Är på väg vår ädla penning?

Gaf vår skog oss honingätarn,

Gaf sitt lodjur skogens herre,

Då med sång j återvänden,

170. Jublande på skidor kommen?"

Gamle Wäinämöinen svarar:

"Uttern har oss blifvit gifven,

Jumala sitt vildbråd skänkt oss

Till ett sång- och samtalsämne;

Derför nu med sång vi nalkas,

Komma jublande på skidor.

"Dock, en utter är det icke,

Ej en utter, ej ett lodjur:

Den berömde sjelf sig närmar,

180. Skogens stolthet är på vandring,

Gamle mannen framåt tågar,

Nalkas nu i klädesrocken;

Om vår gäst är efterlängtad,

Så må alla dörrar uppslås,

Men är gästen ovälkommen,

Må man dem med omsorg stänga!"

Folket svarade och sade,

Så den sköna skaran talte:

"Hel dig Otso, du som kommit,

190. Hel dig honungstass, som vandrat

Hit till dessa rena gårdar,

Dessa sköna boningsplatser!

"Längtat har jag all min lifstid,

Hoppats all min blomningsålder

Att få höra Tapio-hornet,

Höra skogens pipa ljuda,

Och att skogens guld må komma,

Ödemarkens silfver nalkas

Hit till dessa trånga gårdar,

200. Dessa ganska smala vägar.

Likt ett bördigt år jag väntat,

Motsett det likt sommarskörden,

Liksom skidan väntar ny-snö,

Eller hoppas uppå halka,

Liksom mön sin fästman väntar,

Tärnan, rodnande, en make.

"Hvarje qväll jag satt vid fönstret,

Alla morgnar uppå trappan,

Hela veckor invid grinden,

210. Månader vid boskapsvägen,

Långa vintrar under skjulen;

Qvar jag stod tills snön var hårdnad,

Tills den hårda snön blef uppsmält,

Marken bar och gruset synligt,

Gruset öfverhöljdt af mylla,

Myllan gräsbetäckt omsider.

Hvarje morgon så jag tänkte,

Dagligen mig sjelf jag sporde:

"Hvar har björnen nu fördröjt sig,

220. Skogens älskling sig försinkat?

Månne han till Estland vandrat,

Lunkat bort från Suomi-landet?"

Derpå gamle Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Hvart skall jag den komne föra,

Hvart den gyllne gästen leda?

Skall han bringas in i ladan,

I det halmuppfyllda skjulet?"

Folket svarade och sade:

230. Så den sköna skaran talte:

"Dit må nu den komne föras,

Gyllne gästen beledsagas:

Under vida frejdad takås,

Under sparrens sköna resning;

Der är maten i beredskap,

Och på dryckesvaror tillgång,

Stugans golf är skuradt redan,

Sopad är hvarenda tilja,

Alla qvinnor äro klädda

240. Uti rena heldagsdrägter,

Bära sköna hufvudsmycken,

Dukar af den största hvithet."

Derpå gamle Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Otso, du min lille fogel,

Du min honungstass, mitt knyte,

Allt ännu du måste vandra,

Öfver mark och moar tåga!

"Börja nu, mitt guld, din vandring,

250. Gif dig ut på väg, min älskling,

Tåga stolt i svarta strumpor,

Skrid, du klädesbyxa, framåt,

Närma dig på mesens vägar,

Träd på sparfvens vandringsstigar

Under fem släthuggna sparrar,

Under bjelkar sex i stugan!

"Sen nu till, j arma qvinnor,

Att ej fänaden förskräckes,

Ej den klena hjorden rädes,

260. Ej värdinnans boskap skadas,

När i stugan Otso kommer,

Sticker in den ludna nosen.

"Gossar, gifven rum i förstu’n,

Flickor, stån ej framför dörren,

När i stugan hjelten träder,

När den stolte hit sig närmar.

"Du min Otso, skogens äple,

Skogens skönhet, o du trinde!

Var ej skygg för våra flickor,

270. Räds ej för de lockomhöljda,

Bry dig ej om våra qvinnor,

Frukta ej de strumpbeklädda!

Allt hvad qvinna är i stugan,

Skall sig draga längst i ugnsvrån,

När i stugan mannen träder,

När den raske gossen kommer."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Frid, o Gud, jemväl härinne

Under vida frejdad takås,

280. Under sparrens sköna resning!

Hvart skall nu min skatt jag lemna,

Hvar skall nu den ludne läggas?"

Folket svarade och sade:

"Hel dig, hel dig, du som kommit!

Dit må du din fogel föra.

Dit den gyllne beledsaga:

Fram till furuplankans ända,

Upp till hörnet af vår jernbänk,

Att hans pels kan undersökas,

290. Att vi få hans hår beskåda!

"Bry dig ej derom, min Otso,

Tag det icke alltför illa,

Att din pels man undersöker,

Att ditt hår man vill beskåda;

Icke skall din pels förderfvas,

Ej ditt ludna skinn skall tagas

Till en drägt för usle männer,

Till eländigt folks beklädnad."

Derpå gamle Wäinämöinen

300. Drager pelsen af från björnen,

Hänger den på visthus-skullen,

Lägger köttet ner i kitteln,

Det förgyllda kopparkärlet,

Grytan med dess koppar-botten.

Grytorna på elden stodo,

Kopparkärlen öfver lågan,

Packade och öfverfulla

Af det rikeliga köttet;

Salt var äfven strödt deröfver,

310. Som från fjerran hemtadt blifvit;

Saltet hemtadt var från Tyskland,

Bortom vattnen ofvan Dvina,

Rodt igenom Suolasalmi,

Lossadt slutligen ur skeppet.

Sedan köttet kokadt blifvit,

Kittlarne från elden tagits,

Bragtes nu det sköna bytet,

Fördes skogens vackre korsnäbb

Till det långa bordets ända,

320. Lades upp i gyllne koppar,

För att här på mjödet smutta,

På det goda ölet smaka.

Stugans bord var gjordt af furu,

Alla fat af koppar gjutna,

Alla skedar utaf silfver,

Alla knifskaft guldbeslagna;

Råga täckte alla käril,

Fatens bräddar höjda blifvit

För att rymma skogens gåfva,

330. Ödemarkens gyllne byte.

Derpå gamle Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Kullens gubbe, du med guldbröst,

Värd i Tapiolas gårdar!

Metsolas honungsrika moder,

Skogens vänliga värdinna!

Son af Tapio, du rene,

Snygge man i röda mössan!

Tellervo, du Tapios tärna,

340. Och du Tapios hela skara:

Kommen till er oxes bröllop,

Till den ludnes högtidsmåltid!

Nog här finnes till att äta,

Till att äta, till att dricka,

Att för egen del sig pläga

Och att ut i byn fördela!"

Folket svarar då och säger,

Så den sköna skaran talar:

"Hvar är Otso född och boren,

350. I sin dyra pels uppvuxen?

Månne han på halmen föddes,

Vexte upp på badstu-golfvet?

Nu den gamle Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Otso föddes ej på halmen,         Björnens ursprung: v. 355—458.

Ej på agnar i en ria;

Der är Otso född och boren,

Der är honungstassen fostrad:

Nära månen, invid solen,

360. Uppå Karlavagnens skuldror,

Uti luftens jungfrurs närhet,

Hos naturens sköna döttrar.

"Gick vid luftens rand en jungfru,

Vandrade vid himlens nafle,

Utmed kanten af en molnsky,

Längsmed himlafästets gränsor,

Klädd i himmelsblåa strumpor,

Uti brokig fotbeklädnad,

Bar en korg med ull i handen,

370. Höll en hår-ask under armen.

Ullen fällde hon i vattnet,

Släppte håret ner i vågen;

Detta sqvalpades af vinden,

Gungades af vädrets fläktar,

Vaggades af vattnets ångor,

Drefs af vågor upp mot stranden

Af den saftuppfyllda skogen,

Af den honungsrika udden.

"Mielikki, den väna skogsfrun,

380. Tapiolas trägna qvinna,

Ryckte håret upp ur vattnet,

Tog ur sjön den fina ullen,

Sammanvecklade med snabbhet,

Lindade helt vackert ullen

I en liten korg af lönnträd,

I en prydlig, vacker vagga,

Lyfte sedan lindebanden,

Fäste vaggans gyllne kedjor

Vid den största qvist af trädet,

390. Vid den lummigaste grenen.

"Nu hon vaggade den käre,

Gungade sin lille älskling

Under granens blomsterkrona,

Under tallens vida grenar:

Der hon fostrade sin Otso,

Födde upp den hårtofsrike

Vid den honungsrika lunden,

I den saftuppfyllda skogen.

"Otso frodades och vexte,

400. Sköt i höjden, skön och ståtlig,

Kort om benen, krum i knäna,

Platt om mulen, trind och knubbig,

Bred om pannan, tvär om nosen

Och med håret skönt och lurfvigt;

Men han hade inga tänder,

Var ej än försedd med naglar.

"Mielikki, den väna skogsfrun,

Tog till orda sjelf och sade:

"Klor jag ville honom gifva,

410. Skulle honom tänder skaffa,

Om han icke skada gjorde,

Onda dåd med dem bedrefve."

"Otso nu med ed försäkrar,

Uppå skogsfruns knän han svärjer,

Inför Gud, den uppenbare,

Under allbeherrskarns anlet',

Att ej någon skada göra,

Att ej onda dåd föröfva.

"Mielikki, den goda skogsfrun,

420. Tapiolas trägna qvinna,

Vandrade att tänder hemta,

Gick att söka klor åt björnen,

Letade bland fasta rönnar,

Sökte dem bland sega enar,

Torra, rotuppryckta stammar,

Kådiga och hårda stubbar:

Inga klor af dem hon erhöll,

Fann ej heller några tänder.

"Vexte uppå mon en fura,

430. Reste sig en gran på kullen,

Fanns en silfverqvist i furan,

Satt en gyllne gren i granen:

Dem hon tog i sina händer,

Gjorde klor deraf åt Otso,

Fäste dem uti hans käftar,

Satte dem i björnens tandkött.

"Nu hon lät den ludne vandra,

Sände ut på väg sin älskling,

För att kärren genomvandra,

440. För att skogar genomströfva,

Tåga fram vid svedjebranter,

Irra kring de öde moar;

Vackert bjöd hon björnen vandra,

Sedigt sig på färden skicka,

Och förnöta fröjdetiden,

Glädjens dagar genomlefva

Uppå kärr och uppå höjder,

Fjerran hedars tummelplatser,

Utan skor om sommarn vandra,

450. Utan strumpor under hösten,

Men den sämre tiden vistas,

Under vinterkylan dväljas

I en stuga, byggd af häggar,

Vid en rand af skogens barrslott,

Vid den sköna granens fötter,

Uti enrissnårets gömma,

Under täcken fem af ylle,

Under åtta mjuka mantlar: —

Det är der jag fått mitt byte,

460. Der jag detta vildbråd hemtat."

Så det unga folket sade,

Så det gamla folket talte:

"Hur var skogen nu så gifmild,

Skogen gifmild, öknen gynnsam,

Hur bevektes skogens herre,

Blidkades den gode Tapio,

Att han gaf sin egen älskling,

Att sin honungsskatt han afstod;

Fälldes Otso med ett jagtspjut,

470. Eller blef med pil han träffad?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Mycket gifmild var oss skogen,

Gifmild skogen, gynnsam öknen,

Lätt bevektes skogens herre,

Blidkades den gode Tapio.

"Mielikki, den väna skogsfrun,

Tellervo, en Tapios jungfru,

Skogens mö med fagert anlet’,

480. Skogens lilla tjensteflicka

Hastade att vägen visa,

Gick att hugga vägamärken,

Att vid vägen stakar ställa,

Att beteckna rätta kosan,

Gjorde skåror uti träden,

Reste märken uppå bergen

Till den ädle björnens bostad,

Ända fram till pels-öns stränder.

"När till slut jag hunnit stället,

490. När till gränsen fram jag kommit,

Fälldes Otso ej med spjutet,

Blef ej träffad utaf skottet:

Sjelf han halkade från grenen,

Snafvade mot barrträdsqvistar;

Bröstet refs af granrisruskor,

Buken blef af qvistar uppfläkt."

Detta talte han derjemte,

Fällde dessa ord och sade:

"O min Otso, du min älskling,

500. Du min fogel, du min kärlek!

Gif oss nu din hufvudbonad,

Låt nu dina betar fara,

Lemna dina glesa tänder,

Gif oss dina breda käftar!

Blif ej heller alltför ledsen

Om du kanske nu får höra

Benen i ditt hufvud braka,

Dina tänder häftigt skallra!

"Näsan tar jag nu af björnen

510. Till min förra näsas fromma,

Tar den icke hel och hållen,

Icke heller till min enda.

"Örat tager jag af björnen

Till mitt förra öras båtnad,

Tar det icke helt och hållet,

Icke heller till mitt enda.

"Ögat tager jag af björnen

Till mitt förra ögas bistånd,

Tar det icke helt och hållet,

520. Icke heller till mitt enda.

"Pannan tager jag af björnen

Till min förra pannas tillhjelp,

Tar den icke hel och hållen,

Icke heller till min enda.

"Munnen tager jag af björnen

Till min förra muns förstärkning,

Tar den icke hel och hållen,

Icke heller till min enda.

"Tungan tager jag af björnen

530. Till min förra tungas fyllnad,

Tar den icke hel och hållen,

Icke heller till min enda.

"Den en karl jag ville kalla,

Den jag hölle för en hjelle,

Som vår Otsos betar löste,

Droge ut hans tänders rader,

Ryckte dem utur hans stålkäk,

Toge ut dem med sin jernhand!"

Icke kom der någon annan,

540. Icke fanns en sådan hjelte:

Sjelf han borttog björnens betar,

Ryckte ut hans tänders rader-;

Stödd med knät emot hans skalle,

Drog han ut dem med sin jernhand.

Så han uttog björnens tänder,"

Fällde dessa ord och sade:

"O min Otso, skogens äple,

Skogens skönhet, o du trinde!

Nu du måste gå ett stycke,

550. Har ännu en väg att vandra,

Ut ur denna ringa boning,

Denna ganska låga hydda

Till ett mera högrest hemvist,

Till en rymligare bostad.

"Kom mitt guld, begynn din vandring,

Ludne älskling, börja färden,

Gå förbi vår svinhjords vägar,

Öfver gårdens grisars stigar,

Till den skogbevuxna kullen,

560. Upp emot det höga berget,

Till en tall med yfvig krona,

Till en fura, hundragrenig!

Godt det är dig der att vara,

Ljufligt att din tid förnöta:

Boskapshjordens klockor klinga,

Skällor ljuda i din närhet."

Gamle trygge Wäinämöinen

Återvände nu till hemmet,

Och det unga folket sade,

570. Så den sköna skaran talte:

"Säg oss, hvart du bragt ditt byte,

Hvart du förde villebrådet:

Har du det på isen lemnat,

Har du dränkt det uti stöpet,

Kastat det i kärrets gyttja,

Eller gräft det ner i sandmon?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrar dessa ord och säger:

"Ej jag det på isen lemnat,

580. Icke dränkt det uti stöpet:

Hundar hade då det bortfört,

Luftens foglar det besudlat;

Ej jag kastat det i kärret,

Eller gräft det ner i sandmon:

Maskar hade der förstört det,

Svarta myror ätit upp det.

"Dit jag bragte villebrådet,

Dit jag fört mitt ringa byte:

På den gyllne kullens hympel,

590. Upp på koppar-åsens skuldror,

I det rena trädets krona,

I en fura, hundragrenig,

På den största bland dess qvistar,

På den yfvigaste grenen,

Till en fröjd för alla menskor,

Till förnöjelse för vandrarn.

"Tänderna jag vändt mot öster,

Riktat ögonen mot vester,

Men ej alltför högt i toppen —

600. Vore de för nära toppen,

Kunde de af stormen skadas,

Genom vårens vind föjrderfvas —

Men ej heller tätt vid marken;

Om de ställdes tätt vid marken,

Skulle svinen bort dem släpa,

Undanvräka dem med trynet."

Gamle trygge Wäinämöinen

Företog sig nu att sjunga,

Denna sköna qväll till ära,

610. Till ett glädtigt slut på dagen.

Sade gamle Wäinämöinen,

Fällde sjelf ett ord och talte:

"Håll nu eld, du pertbloss-klyka,

Att jag här må se att sjunga:

Sången följer nu i turen

Och min röst har lust att ljuda."

Derpå spelade och sjöng han,

Väckte glädje qvälln igenom,

Sade, då han slöt sitt qväde,

620. Yttrade till sist i sången:

"Gif, o Gud, ock hädanefter,

Sanne skapare, förunna,

Att på samma vis man fröjdas

Och på lika sätt sig skickar

Vid den starke gossens bröllop,

Vid den ludnes glada högtid!

"Gif, o Jumala, beständigt,

Sanne skapare förunna,

Att i skogen vägar stakas,

630. Att i träden märken huggas

För vårt goda jägarfölje,

För vår stora mannaskara!

"Gif, o Jumala, beständigt,

Sanne skapare, förunna,

Att här Tapios horn må ljuda,

Skogens pipa må förnimmas

Uppå dessa ringa gårdar,

Dessa trånga boningsplatser!

"Dagen om man så må sjunga,

640. Qvällarne igenom jubla

Här på detta stora fastland,

Här i Suomis vida bygder,

Bland den skara som nu vexer,

Bland den ungdom som nu uppgår