Fyrationdesjunde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Louhi stjæler solen og månen
Af Joseph Alanen

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fyrationdesjunde Sången

---

Fyrationdesjunde Sången. Solen och månen nedstiga för att lyssna på Wäinämöinens spel; Pohjolas värdinna tager dem i sitt våld, instänger dem i ett berg och röfvar slutligen äfven elden ur Kalevalas stugor: 1—40. — Mörker råder i naturen; Ukko, luftens gud, gripes af ledsnad och uppslår eld: 41—82. — Elden faller ner till jorden; Wäinämöinen och Ilmarinen begifva sig ut för att uppsöka honom: 82—126. — Luftens dotter omtalar att elden nedfallit i Aluenjärvi och der blifvit uppslukad af en fisk: 127—312. — Wäinämöinen och Ilmarinen försöka att med en not af bast fånga denne fisk, men lyckas ej häri: 313—364.

---

Gamle trygge Wäinämöinen

Spelte länge på sin harpa,

Spelte länge, sjöng derjemte,

Väckte äfven eljest glädje.

Ljudet hörs till månens gårdar,

Glädjen upp till solens fönster;

Månen ur sin boning träder,

Slår sig ned i björkens krona,

Solen ur sitt slott sig närmar

10. Och i furans topp sig sätter

Att på strängaspelet höra,

Att beundra glädjeljuden.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Gumman med de glesa tänder,

Tager solen här till fånga,

Griper månen likaledes,

Månen uti björkens krona,

Solen uti furutoppen,

Snabbt hon för dem till sitt hemvist,

20. Till det mörka Pohja-landet.

Månen i en gråsprängd klippa

Gömmer hon, att mer ej lysa,

Solen, att ej längre stråla,

Stänger hon uti ett stålberg,

Yttrar der vid sjelf och säger:

"Sjelfmant må de nu ej slippa,

Månen må ej gå att lysa,

Soln ej höja sig och stråla,

Förrän jag engång dem löser,

30. Kommer sjelf att bort dem föra,

Hemtar dem med nio hingstar,

Hvilka samma sto har burit!"

När hon undanskaffat månen,

När hon solen bort förflyttat,

In i Pohja-hälleberget,

I den jernuppfyllda klippan,

Röfvar hon desslikes elden,

Tar från Wäinö-hemmet flamman;

Utan eld dess stugor blefvo,

40. Utan ljus dess hus och gårdar.

Nu var natt förutan ända,

Mörker rådde utan afbrott,

Natt det var i Kalevala,

Uti Wäinö-hemmets stugor,

Och i himlen likaledes,

Uti Ukkos hem i luften.

Dystert utan eld var lifvet,

Svårt det var att ljuset sakna,

Ledsnad kände alla menskor,

50. Ledsnad Ukko sjelf försporde.

Ukko, herrskaren i höjden,

Luftens skapare, den store,

Börjar att häröfver undra,

Eftertänker och begrundar,

Hvad som kunde månen skymma,

Hvilket töcken solen höljde,

Då ej månen mera glänste,

Solen icke längre lyste.

Och på molnets kant han framgick,

60. Längsmed himlafästets gränsor,

Uti himmelsblåa strumpor,

Uti brokig fotbeklädnad,

För att efter månen leta,

Taga reda uppå solen,

Kunde dock ej månen finna,

Fick ej heller rätt på solen.

Eld slog Ukko, luftens herre,         Eldens ursprung: v. 67–364.

Gnistor lät han plötsligt springa

Ur sin blanka klingas eldbett,

70. Ur sitt svärd, som blixtar ljungar;

Eld han slog emot sin nagel,

Bragte gnistor fram vid fingret,

I den höga himlarymden,

Uppå stjernegårdens slätter.

Elden så till lif han väckte,

Och han gömde eldens gnista

I en pung, med guld utsirad,

I en dosa utaf silfver,

Gaf den nu åt luftens tärna,

80. För att vaggas, för att gungas,

Till en annan måne bildas,

Till en nyfödd sol förvandlas.

Jungfrun på det långa molnet,

Tärnan invid himlaranden

Började att gnistan vagga,

Gungade den ljusa lågan

I en vacker, gyllne vagga,

Hängande på silfverremmar.

Silfverbjelkarne sig böjde,

90. Gyllne vaggan hven i luften,

Molnen skälfde, himlen genljöd,

Himlens lock på sned sig vände

Under gungningen af elden,

Under vaggandet af lågan.

Jungfrun vaggar träget elden,

Gungar jemnt den ljusa lågan,

Ansar den med sina fingrar,

Sköter om den uti handen;

Elden fäller då den dumma,

100. Släpper oförsigtigt lågan:

Ner den föll ur hennes fingrar,

Ur den hand som skött och smekt den.

Himlahvalfvet sönderbrister,

Luftens hela rymd sig öppnar;

Elden ilar nu med snabbhet,

Hastigt flyr den röda gnistan,

Skjuter genom himlens rymder,

Fräser tvärs igenom molnen,

Ner igenom nio himlar,

110. Sex af stjernor prydda fästen.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Vän och broder Ilmarinen!

Låt oss vandra för att skåda,

Låt oss gå att undersöka,

Hvad det var för eld som nedföll,

Hvilket sällsamt ljus som blänkte

Fram ur himlens höga rymder

Ända ner till jordens sköte:

Om det vore månens skifva,

120. Eller solens klot måhända."

Hjeltarne sig ut begåfvo,

Vandrade och öfverlade,

Huru dit de skulle komma,

Hur de skulle vägen finna

Till den plats der elden fallit,

Der sig skenet sänkt till jorden.

Mötte dem en ström på vägen,

Lik ett väldigt haf i storlek.

Gamle trygge Wäinämöinen

130. Börjar då en farkost bygga,

Timrar den i öde skogen,

Medan smeden Ilmarinen

Styren hugger sig af granträd,

Starka åror gör af furu.

Färdig blef den nya båten,

Hade årar, hade tullar;

Båten förde de i vattnet,

Ut de rodde, fram de skredo

Af och an på Neva-floden,

140. Rundt kring Neva-flodens udde.

llmatar, den sköna jungfrun,

Äldst ibland naturens döttrar,

Kommer hjeltarne till möte,

Yttrar dessa ord och säger:

"Hvilka ären j, o männer?

Huru ären j benämnde?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Sjömän begge två vi äro,

Jag den gamle Wäinämöinen,

150. Denne smeden Ilmarinen;

Nämn då äfven du din härkomst,

Säg oss huru du benämnes!"

Qvinnan svarade och sade:

"Jag den äldsta är bland qvinnor,

Aldra äldst bland luftens jungfrur,

Alla väsens första moder,

Jemngod med fem vigda hustrur,

Jemnlik brudar sex i skönhet.

Hvart, j männer, gäller resan,

160. Hvart är färden ställd, j hjeltar?"

Gamle Wäinämöinen svarar,

Yttrar sjelf ett ord och säger:

"Qväfd hos oss är eldens låga,

Sjunkit har det klara ljuset;

Länge utan eld vi lefvat,

Dvalts i oafbrutet mörker,

Men vi vilja nu omsider

Gå att elden efterspana,

Som har fallit ned från himlen,

170. Uppifrån de höga molnen."

Qvinnan yttrade till gensvar,

Tog till orda sjelf och sade:

"Svårt det blir att elden finna,

Att om ljuset kunskap vinna!

Dåd har elden ren föröfvat,

Lågan mycken ofärd alstrat:

Elden flög med största snabbhet.

Hastigt föll den röda gnistan

Från de rymder skaparn danat,

180. Der den bragtes fram af Ukko,

Genom himlens jemna fäste,

Genom luftens vida sträckor,

In igenom sotig rökglugg,

Genom takets torra kroppås,

In i Tuuris nya stuga,

Palvoinens ej täckta boning.

"När då elden dit var kommen,

In i Tuuris nya stuga,

Började han ondt föröfva,

190. Företog sig svåra missdåd,

Gjorde jungfru-brösten skada,

Svedde döttrarna i barmen

Och förstörde knät på sonen,

Brände gårdens värd i skägget.

"Modren ammade sitt spenbarn

Uti en eländig vagga,

Och då elden dit var kommen,

Gjorde han sin värsta illbragd,

Brände barnet i dess vagga,

200. Brände modrens bröst tillika;

Ner till Mahala gick barnet,

Gossen for till Tuonis boning,

Ty han var till döden danad,

Var bestämd att duka under

För den röda eldens pina,

För de marter lågan alstrat.

"Bättre insigt modren hade,

Ej hon gick till Manas boning,

Hon förstod att eld besvärja,

210. Visste att fördrifva lågan

Genom nålens fina öga,

Genom hammaren på yxen,

I den heta isbillns ränna,

Längs den gröna åkerrenen."

Gamle trygge 'Wäinämöinen

Skyndade sig då att fråga:

"Hvart begaf sig elden dädan,

Hvaråt ilade dess gnistor

Ifrån Tuuris åkerrenar:

220. Ut i skogen eller hafvet?"

Qvinnan yttrade till gensvar,

Tog till orda sjelf och sade:

"När då elden bort begaf sig,

Medan lågan framgick längre,

Stora sträckor först den brände,

Många kärr och många marker,

Störtade till slut i vattnet,

Ner i Aluejärvis böljor,

Och i brand försattes insjön,

230. Gnistrade af eld och lågor.

"Gånger tre, en natt om sommarn,

Nio gånger på en höstnatt,

Upp till granens topp den svällde,

Sjöd utöfver alla bräddar,

Sen i eldens våld den råkat,

I den vilda lågans händer.

Fiskarne i land den vräkte,

Abborr-skaran upp på klippor;

Fiskarne omkring sig sågo,

240. Abborrarne öfvervägde

Hur det blefve nu att lefva;

Abborrn sörjde sina visthus,

Alla fiskar sina hemvist,

Girsen saknade sin stenborg.

"Abborrn med sin krökta nacke

Kom och satte efter gnistan,

Kunde dock ej gnistan fånga;

Men då kom den blåa siken,

Siken sväljde eldens gnista,

250. Slukade den ljusa lågan.

"Nu sig lade Aluejärvi,

Sänkte sig från sina bräddar

Till sin fordna plats och läge,

På en enda natt om sommarn.

"När en liten tid förlupit,

Gripes sväljaren af smärta,

Råkar slukaren i vånda,

Uti nöd den alltför mätte.

"Fram han sam, och sam tillbaka,

260. Sam en dag och sam en annan

Längsmed sikomhvärfda holmar,

Mellan grund, der laxar dväljas,

Framför tusen uddars spetsar,

In i hundra öars bugter;

Hvarje udde honom rådde,

Hvarje ö han hörde säga:

"Ej i detta lugna vatten,

Ej i Alue, den trånga,

Finnes den mig arme slukar,

270. Den mig usle vill förgöra

Under dessa eldens marter,

Dessa qval, som lågan alstrat!"

Detta hör den blanke laxen,

Slukar upp den blåa siken;

När en liten tid förflutit,

Gripes sväljaren af plågor.

Råkar slukaren i vånda,

Uti nöd den öfvermätte.

"Fram han sam, och sam tillbaka,

280. Sam en dag och sam en annan,

Mellan grund der laxar dväljas,

Mellan gäddors vida gårdar,

Utmed tusen uddars spetsar,

In i hundra öars bugter;

Hvarje udde honom rådde,

Hvarje ö han hörde säga:

"Ej i detta lugna" vatten,

Ej i Alue, den trånga,

Finnes den mig arme slukar,

290. Den mig stackars fisk vill döda

Under dessa eldens marter,

Dessa qval, af lågan väckta!"

"Kommer då den gråa gäddan,

Slukar upp den blanke laxen;

Men då någon stund förlidit,

Gripes sväljaren af plågor,

Råkar slukaren i vånda,

Uti nöd den öfvermätte.

"Fram han sam, och sam tillbaka,

300. Sam en dag och sam en annan

Mellan grund, der måsar vistas,

Skär, der hafvets örnar dväljas,

Längsmed tusen uddars spetsar,

In i hundra öars bugter;

Hvarje udde honom rådde,

Hvarje ö han hörde säga:

"Ej i detta lugna vatten,

Ej i Alue, den trånga,

Finnes den mig arme sväljer,

310. Den mig usle fisk vill döda

Under dessa eldens marter,

Dessa qval, dem lågan frambragt!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Och med honom Ilmarinen

Knyter nu en not af lindbast,

Gör ett nät af enträds-qvistar,

Färgar det med vide-vatten,

Och bereder det med sälgbark.

Gamle trygge Wäinämöinen

320. Sände qvinnorna på notdrägt;

Qvinnorna till noten gingo,

Systrarna begynte draga,

Rodde af och an med noten

Mellan öar, mellan uddar,

Mellan grund, der laxar dväljas,

Längsmed sikomhvärfda holmar,

Genom strandens bruna bladvass,

In uti den vackra säfven.

Och man stretar och arbetar,

330. Drager noten, skakar henne;

Afvigt var dock noten kastad,

Orätt blir hon äfven dragen,

Och den fisken får man icke,

Som man täflat om att fånga.

Bröderna till stranden vandra,

Männerna gå ut på notdrägt;

Och man stöter och man stampar,

Drager noten, släpar henne

Ut ur vikar, upp mot klippor,

340. Upp mot Kalevalas stengrund,

Men den fisken får man icke,

Som egentligen behöfves;

Icke kom den gråa gäddan

Upp ur vikars lugna vatten,

Icke ur de stora fjärdar: —

Glesa nät och fina fiskar.

Alla fiskar sig beklaga,

Gäddor säga sinsemellan,

Och af iden frågar siken,

350. Laxar af hvarandra spörja:

"Hafva alla raska karlar,

Kalevalas söner bortdött,

De som nät af lin bereda,

Som af garn sig redskap knyta

Och en pulsstång kunna föra,

Sköta om den långa staken?"

Detta hörde Wäinämöinen,

Tog till orda sjelf och sade:

"Hjeltarne ha icke bortdött,

360. Än finns män i Kalevala;

En har dött, men tvenne föddes,

Som en bättre pulsstång hafva,

En spann längre stakar ega,

Dubbelt farligare fisknät."