Fyrationdesjunde Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Fyrationdesjunde Sången. Solen och månen nedstiga för att lyssna på Wäinämöinens spel; Pohjolas värdinna tager dem i sitt våld, instänger dem i ett berg och röfvar slutligen äfven elden ur Kalevalas stugor: 1—40. — Mörker råder i naturen; Ukko, luftens gud, gripes af ledsnad och uppslår eld: 41—82. — Elden faller ner till jorden; Wäinämöinen och Ilmarinen begifva sig ut för att uppsöka honom: 82—126. — Luftens dotter omtalar att elden nedfallit i Aluenjärvi och der blifvit uppslukad af en fisk: 127—312. — Wäinämöinen och Ilmarinen försöka att med en not af bast fånga denne fisk, men lyckas ej häri: 313—364.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Spelte länge på sin harpa,
- Spelte länge, sjöng derjemte,
- Väckte äfven eljest glädje.
- Ljudet hörs till månens gårdar,
- Glädjen upp till solens fönster;
- Månen ur sin boning träder,
- Slår sig ned i björkens krona,
- Solen ur sitt slott sig närmar
- 10. Och i furans topp sig sätter
- Att på strängaspelet höra,
- Att beundra glädjeljuden.
- Louhi, Pohjolas värdinna,
- Gumman med de glesa tänder,
- Tager solen här till fånga,
- Griper månen likaledes,
- Månen uti björkens krona,
- Solen uti furutoppen,
- Snabbt hon för dem till sitt hemvist,
- 20. Till det mörka Pohja-landet.
- Månen i en gråsprängd klippa
- Gömmer hon, att mer ej lysa,
- Solen, att ej längre stråla,
- Stänger hon uti ett stålberg,
- Yttrar der vid sjelf och säger:
- "Sjelfmant må de nu ej slippa,
- Månen må ej gå att lysa,
- Soln ej höja sig och stråla,
- Förrän jag engång dem löser,
- 30. Kommer sjelf att bort dem föra,
- Hemtar dem med nio hingstar,
- Hvilka samma sto har burit!"
- När hon undanskaffat månen,
- När hon solen bort förflyttat,
- In i Pohja-hälleberget,
- I den jernuppfyllda klippan,
- Röfvar hon desslikes elden,
- Tar från Wäinö-hemmet flamman;
- Utan eld dess stugor blefvo,
- 40. Utan ljus dess hus och gårdar.
- Nu var natt förutan ända,
- Mörker rådde utan afbrott,
- Natt det var i Kalevala,
- Uti Wäinö-hemmets stugor,
- Och i himlen likaledes,
- Uti Ukkos hem i luften.
- Dystert utan eld var lifvet,
- Svårt det var att ljuset sakna,
- Ledsnad kände alla menskor,
- 50. Ledsnad Ukko sjelf försporde.
- Ukko, herrskaren i höjden,
- Luftens skapare, den store,
- Börjar att häröfver undra,
- Eftertänker och begrundar,
- Hvad som kunde månen skymma,
- Hvilket töcken solen höljde,
- Då ej månen mera glänste,
- Solen icke längre lyste.
- Och på molnets kant han framgick,
- 60. Längsmed himlafästets gränsor,
- Uti himmelsblåa strumpor,
- Uti brokig fotbeklädnad,
- För att efter månen leta,
- Taga reda uppå solen,
- Kunde dock ej månen finna,
- Fick ej heller rätt på solen.
- Eld slog Ukko, luftens herre, Eldens ursprung: v. 67–364.
- Gnistor lät han plötsligt springa
- Ur sin blanka klingas eldbett,
- 70. Ur sitt svärd, som blixtar ljungar;
- Eld han slog emot sin nagel,
- Bragte gnistor fram vid fingret,
- I den höga himlarymden,
- Uppå stjernegårdens slätter.
- Elden så till lif han väckte,
- Och han gömde eldens gnista
- I en pung, med guld utsirad,
- I en dosa utaf silfver,
- Gaf den nu åt luftens tärna,
- 80. För att vaggas, för att gungas,
- Till en annan måne bildas,
- Till en nyfödd sol förvandlas.
- Jungfrun på det långa molnet,
- Tärnan invid himlaranden
- Började att gnistan vagga,
- Gungade den ljusa lågan
- I en vacker, gyllne vagga,
- Hängande på silfverremmar.
- Silfverbjelkarne sig böjde,
- 90. Gyllne vaggan hven i luften,
- Molnen skälfde, himlen genljöd,
- Himlens lock på sned sig vände
- Under gungningen af elden,
- Under vaggandet af lågan.
- Jungfrun vaggar träget elden,
- Gungar jemnt den ljusa lågan,
- Ansar den med sina fingrar,
- Sköter om den uti handen;
- Elden fäller då den dumma,
- 100. Släpper oförsigtigt lågan:
- Ner den föll ur hennes fingrar,
- Ur den hand som skött och smekt den.
- Himlahvalfvet sönderbrister,
- Luftens hela rymd sig öppnar;
- Elden ilar nu med snabbhet,
- Hastigt flyr den röda gnistan,
- Skjuter genom himlens rymder,
- Fräser tvärs igenom molnen,
- Ner igenom nio himlar,
- 110. Sex af stjernor prydda fästen.
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Vän och broder Ilmarinen!
- Låt oss vandra för att skåda,
- Låt oss gå att undersöka,
- Hvad det var för eld som nedföll,
- Hvilket sällsamt ljus som blänkte
- Fram ur himlens höga rymder
- Ända ner till jordens sköte:
- Om det vore månens skifva,
- 120. Eller solens klot måhända."
- Hjeltarne sig ut begåfvo,
- Vandrade och öfverlade,
- Huru dit de skulle komma,
- Hur de skulle vägen finna
- Till den plats der elden fallit,
- Der sig skenet sänkt till jorden.
- Mötte dem en ström på vägen,
- Lik ett väldigt haf i storlek.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- 130. Börjar då en farkost bygga,
- Timrar den i öde skogen,
- Medan smeden Ilmarinen
- Styren hugger sig af granträd,
- Starka åror gör af furu.
- Färdig blef den nya båten,
- Hade årar, hade tullar;
- Båten förde de i vattnet,
- Ut de rodde, fram de skredo
- Af och an på Neva-floden,
- 140. Rundt kring Neva-flodens udde.
- llmatar, den sköna jungfrun,
- Äldst ibland naturens döttrar,
- Kommer hjeltarne till möte,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Hvilka ären j, o männer?
- Huru ären j benämnde?"
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Sjömän begge två vi äro,
- Jag den gamle Wäinämöinen,
- 150. Denne smeden Ilmarinen;
- Nämn då äfven du din härkomst,
- Säg oss huru du benämnes!"
- Qvinnan svarade och sade:
- "Jag den äldsta är bland qvinnor,
- Aldra äldst bland luftens jungfrur,
- Alla väsens första moder,
- Jemngod med fem vigda hustrur,
- Jemnlik brudar sex i skönhet.
- Hvart, j männer, gäller resan,
- 160. Hvart är färden ställd, j hjeltar?"
- Gamle Wäinämöinen svarar,
- Yttrar sjelf ett ord och säger:
- "Qväfd hos oss är eldens låga,
- Sjunkit har det klara ljuset;
- Länge utan eld vi lefvat,
- Dvalts i oafbrutet mörker,
- Men vi vilja nu omsider
- Gå att elden efterspana,
- Som har fallit ned från himlen,
- 170. Uppifrån de höga molnen."
- Qvinnan yttrade till gensvar,
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Svårt det blir att elden finna,
- Att om ljuset kunskap vinna!
- Dåd har elden ren föröfvat,
- Lågan mycken ofärd alstrat:
- Elden flög med största snabbhet.
- Hastigt föll den röda gnistan
- Från de rymder skaparn danat,
- 180. Der den bragtes fram af Ukko,
- Genom himlens jemna fäste,
- Genom luftens vida sträckor,
- In igenom sotig rökglugg,
- Genom takets torra kroppås,
- In i Tuuris nya stuga,
- Palvoinens ej täckta boning.
- "När då elden dit var kommen,
- In i Tuuris nya stuga,
- Började han ondt föröfva,
- 190. Företog sig svåra missdåd,
- Gjorde jungfru-brösten skada,
- Svedde döttrarna i barmen
- Och förstörde knät på sonen,
- Brände gårdens värd i skägget.
- "Modren ammade sitt spenbarn
- Uti en eländig vagga,
- Och då elden dit var kommen,
- Gjorde han sin värsta illbragd,
- Brände barnet i dess vagga,
- 200. Brände modrens bröst tillika;
- Ner till Mahala gick barnet,
- Gossen for till Tuonis boning,
- Ty han var till döden danad,
- Var bestämd att duka under
- För den röda eldens pina,
- För de marter lågan alstrat.
- "Bättre insigt modren hade,
- Ej hon gick till Manas boning,
- Hon förstod att eld besvärja,
- 210. Visste att fördrifva lågan
- Genom nålens fina öga,
- Genom hammaren på yxen,
- I den heta isbillns ränna,
- Längs den gröna åkerrenen."
- Gamle trygge 'Wäinämöinen
- Skyndade sig då att fråga:
- "Hvart begaf sig elden dädan,
- Hvaråt ilade dess gnistor
- Ifrån Tuuris åkerrenar:
- 220. Ut i skogen eller hafvet?"
- Qvinnan yttrade till gensvar,
- Tog till orda sjelf och sade:
- "När då elden bort begaf sig,
- Medan lågan framgick längre,
- Stora sträckor först den brände,
- Många kärr och många marker,
- Störtade till slut i vattnet,
- Ner i Aluejärvis böljor,
- Och i brand försattes insjön,
- 230. Gnistrade af eld och lågor.
- "Gånger tre, en natt om sommarn,
- Nio gånger på en höstnatt,
- Upp till granens topp den svällde,
- Sjöd utöfver alla bräddar,
- Sen i eldens våld den råkat,
- I den vilda lågans händer.
- Fiskarne i land den vräkte,
- Abborr-skaran upp på klippor;
- Fiskarne omkring sig sågo,
- 240. Abborrarne öfvervägde
- Hur det blefve nu att lefva;
- Abborrn sörjde sina visthus,
- Alla fiskar sina hemvist,
- Girsen saknade sin stenborg.
- "Abborrn med sin krökta nacke
- Kom och satte efter gnistan,
- Kunde dock ej gnistan fånga;
- Men då kom den blåa siken,
- Siken sväljde eldens gnista,
- 250. Slukade den ljusa lågan.
- "Nu sig lade Aluejärvi,
- Sänkte sig från sina bräddar
- Till sin fordna plats och läge,
- På en enda natt om sommarn.
- "När en liten tid förlupit,
- Gripes sväljaren af smärta,
- Råkar slukaren i vånda,
- Uti nöd den alltför mätte.
- "Fram han sam, och sam tillbaka,
- 260. Sam en dag och sam en annan
- Längsmed sikomhvärfda holmar,
- Mellan grund, der laxar dväljas,
- Framför tusen uddars spetsar,
- In i hundra öars bugter;
- Hvarje udde honom rådde,
- Hvarje ö han hörde säga:
- "Ej i detta lugna vatten,
- Ej i Alue, den trånga,
- Finnes den mig arme slukar,
- 270. Den mig usle vill förgöra
- Under dessa eldens marter,
- Dessa qval, som lågan alstrat!"
- Detta hör den blanke laxen,
- Slukar upp den blåa siken;
- När en liten tid förflutit,
- Gripes sväljaren af plågor.
- Råkar slukaren i vånda,
- Uti nöd den öfvermätte.
- "Fram han sam, och sam tillbaka,
- 280. Sam en dag och sam en annan,
- Mellan grund der laxar dväljas,
- Mellan gäddors vida gårdar,
- Utmed tusen uddars spetsar,
- In i hundra öars bugter;
- Hvarje udde honom rådde,
- Hvarje ö han hörde säga:
- "Ej i detta lugna" vatten,
- Ej i Alue, den trånga,
- Finnes den mig arme slukar,
- 290. Den mig stackars fisk vill döda
- Under dessa eldens marter,
- Dessa qval, af lågan väckta!"
- "Kommer då den gråa gäddan,
- Slukar upp den blanke laxen;
- Men då någon stund förlidit,
- Gripes sväljaren af plågor,
- Råkar slukaren i vånda,
- Uti nöd den öfvermätte.
- "Fram han sam, och sam tillbaka,
- 300. Sam en dag och sam en annan
- Mellan grund, der måsar vistas,
- Skär, der hafvets örnar dväljas,
- Längsmed tusen uddars spetsar,
- In i hundra öars bugter;
- Hvarje udde honom rådde,
- Hvarje ö han hörde säga:
- "Ej i detta lugna vatten,
- Ej i Alue, den trånga,
- Finnes den mig arme sväljer,
- 310. Den mig usle fisk vill döda
- Under dessa eldens marter,
- Dessa qval, dem lågan frambragt!"
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Och med honom Ilmarinen
- Knyter nu en not af lindbast,
- Gör ett nät af enträds-qvistar,
- Färgar det med vide-vatten,
- Och bereder det med sälgbark.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- 320. Sände qvinnorna på notdrägt;
- Qvinnorna till noten gingo,
- Systrarna begynte draga,
- Rodde af och an med noten
- Mellan öar, mellan uddar,
- Mellan grund, der laxar dväljas,
- Längsmed sikomhvärfda holmar,
- Genom strandens bruna bladvass,
- In uti den vackra säfven.
- Och man stretar och arbetar,
- 330. Drager noten, skakar henne;
- Afvigt var dock noten kastad,
- Orätt blir hon äfven dragen,
- Och den fisken får man icke,
- Som man täflat om att fånga.
- Bröderna till stranden vandra,
- Männerna gå ut på notdrägt;
- Och man stöter och man stampar,
- Drager noten, släpar henne
- Ut ur vikar, upp mot klippor,
- 340. Upp mot Kalevalas stengrund,
- Men den fisken får man icke,
- Som egentligen behöfves;
- Icke kom den gråa gäddan
- Upp ur vikars lugna vatten,
- Icke ur de stora fjärdar: —
- Glesa nät och fina fiskar.
- Alla fiskar sig beklaga,
- Gäddor säga sinsemellan,
- Och af iden frågar siken,
- 350. Laxar af hvarandra spörja:
- "Hafva alla raska karlar,
- Kalevalas söner bortdött,
- De som nät af lin bereda,
- Som af garn sig redskap knyta
- Och en pulsstång kunna föra,
- Sköta om den långa staken?"
- Detta hörde Wäinämöinen,
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Hjeltarne ha icke bortdött,
- 360. Än finns män i Kalevala;
- En har dött, men tvenne föddes,
- Som en bättre pulsstång hafva,
- En spann längre stakar ega,
- Dubbelt farligare fisknät."