Gravplatser (Hallström)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Gravplatser och offerplatser i ryska lappmarken

Gravplatser

Gustaf Hallström

Stockholm
1922

Jag besökte åtskilliga lapska gravplatser. En gemensam egenskap för dem alla är att de ligga nära farbart vatten och på torra marker, gärna litet högt. De smärre olikheterna i deras läge i terrängen synas icke ha någon betydelse, utan ha de förestavats av bekvämlighetsskäl. I fråga om andra, här nedan skildrade detaljer, märkte jag inga olikheter, stort sett. Emellertid äro mina observationer mycket ojämna på grund av att lapparna ogärna sågo att jag besökte dessa platser, varav blev följden att jag ofta fick göra detta på småstunder eller på ogynnsamma tider.

Fig. 1. Lapsk grav vid Boris och Glebs kapell.

Fig. 10. Kors på gravöverbyggnad vid Nuotjaur.

Fig. 2. Lapsk grav vid Boris och Glebs kapell.

Fig. 11. Kadnits, trä att bränna rökelse på. Original i Nordiska museet. ¼ nat. storl.

Fig. 3. Lapsk grav vid Boris och Glebs kapell.

Fig. 4. Lapsk grav vid Boris och Glebs kapell.

Fig. 5. Sektion genom lapsk gravöverbyggnad, vid Tuloma älv.

Fig. 6. Detaljer från lapsk gravöverbyggnad, vid Tuloma älv.

Fig. 7. Detaljer från lapsk gravöverbyggnad, vid Tuloma älv.

Fig. 12. Från ett lapskt gravfält vid Nuotjaur. Förf. fot.

Fig. 13. Från gravfältet på "Gravön" i Imandra. Förf. fot.

Fig. 20. Kyrkogården, Simnija Solotiza. Förf. fot.

Fig. 21. Kusma Levontjevitj Danilov från Lujaurbyn. Förf. fot.

Fig. 8, 9. Detaljer från lapsk gravöverbyggnad, Nuotjaur.

Fig. 14. Gravöverbyggnader, "Gravön" i Imandra.

Fig. 15. Gravöverbyggnader, "Gravön" i Imandra.

Fig. 16–19. Prydnader av trä å gravöverbyggnader på Vullsuol i Umbjaur.

I.
Vid Boris och Glebs kapell alldeles intill norska gränsen funnos lappgravar utanför gamla kyrkan, vilka enligt prästen voro över hundra år gamla. De hade överbyggningar och kors som nedan beskrivna, men ej alltid fullt samma orientering. Inga grävningsredskap (se nedan) syntes ligga på marken, men kunna ju under årens lopp ha försvunnit. Platsen ligger nämligen väl till för besökande turister från norsk sida. Nu begravas här inga lappar, endast medlemmar av prästfamiljen och övrigt kyrkans folk. Detta förhållande kan dock ej ha ägt rum länge. Kyrkan här är visserligen rätt gammal 300 år enligt prästen, dock troligen ej samma byggnad men någon fast präst har ej funnits här förrän 1874. Förr sköttes gudstjänsten från Petschenga.

II.

Den modärna gravplatsen ligger omkring 200 meter väster om prästgården på tämligen ojämn och björkbevuxen mark. Längs över gravarna, vilka här liksom överallt aldrig markerades av kullar, låg antingen en planka eller också en trähuv, uppbyggd av kluvna stockar och plankor till en husliknande liten byggnad. De flesta hade på fotändan (östra ändan) ett upprest träkors av den vanliga ryska typen eller i brist därpå åtminstone en rest käpp, i vars övre kluvna ända en liten platt helgonbild eller korsfästelsebild av mässing var instucken. Bilden var av den typ, man överallt ser använd som hem-ikon i Nordryssland.

På eller vid plankan eller huven lågo de verktyg, man använt vid gravens grävande och gravmonumentets uppförande, såsom spade, yxa, bleckhink. Dessa redskap få icke borttagas efter deras användande vid gravbygget. Spaden var av trä eller järn. Hinken användes för att lyfta upp jord eller sand ur gravgropen. De sågos mera sällan. – På gravarna syntes vidare en del kvistar efter björkris samt någon gång förkolnade grenar efter det bål, som vid gravgrävning på vintern skall tina upp marken. Gravarna göras numera tre alnar djupa, förr grävdes de endast två alnar.

III.

Vid den stora "padonan" i Tuloma älv, c:a 6 km. nedanför Nuotjaurluspen, fanns en annan gravplats. Padona är vattenfall, här vattenfallet per préférence, där den, som kommer nerifrån kusten i båtar, måste lämna dessa. Någon bebyggelse finnes här icke, men tidvis ligger mycket folk här för det uråldriga fiskets skull, numera också för timmerdrivningen. Gravplatsen ligger invid det lilla kapellet på kanten av den höga norra älvstranden. Jag räknade tre gravar, alla liggande i O–V. Det synes mig som om mer omsorg nedlagts på överbyggnaderna än på föregående plats, men ändå utan prål.

Den ena graven hade en överbyggnad av 2,05 m. längd, 0,54 m. bredd och 0,3 m. höjd (långsidan). Takfallen äro bildade av var sin längsgående bräda, vilande på gavlarna, men ej mötande varandra. På den horisontala nockbrädan, som vilar på de långa takbräderna, löpte ett slags takkam i form aven uppochnedvänd ränna (se fig. 5). På södra långväggen, 0,57 m. från västra gaveln, fanns en liten rektangulär glugg, omkring 10 X 15 cm. Dylika såg jag sedan många på de olika gravplatserna. De tjänade till att införa offer till den döde, mest i form av rökelse.

Den andra graven var en barngrav. Den hade en glugg på sin norra långsida.

Den tredje graven undersöktes. Överkistan var omsorgsfullt knutad av bilade stockar, fig. 6 och 7. Glugg på västra gaveln av samma dimensioner som å föregående. Taket var lagt som på ett hus, alltså med en ryggås och de tvärlagda bräderna vilande i en fals i de övre väggstockarna. Dimensioner: 1,85 X O,49 X O,5 meter. Det sista måttet betecknar hela gavelhöjden. På taket var, 0,5 m. från östra gaveln rest ett vanligt (ryskt) kors. Inuti överbyggnaden lågo en yxa och en spade. – 0,95 m. rätt under överbyggnaden träffades gravkistans överkant. Kistan var enklast möjlig, med dimensionerna 1,73 X 0,28–0,43. De två sista måtten beteckna bredden i resp. fot- och huvudända. Höjdmåttet kunde ej tas. Skelettet hade armarna i kors över bröstet och var att döma av längden efter en man.

Gravarna vid padonan kunna vara högst 50-60 år gamla.

IV.

Nästa gravplats efter uppgift ännu i bruk, låg på norra stranden av Nuotjaur, ungefär mitt på sjön. Platsen låg ett litet stycke ovan stranden och syntes otydligt från sjön. Marken var starkt sluttande samt beväxt med gran och tall. Gravarna, ungefär ett 20-tal, voro alla täckta av huvar, en del mycket förfallna. En rikare utsmyckning än vad jag tidigare sett, kunde noteras. Särskilt må nämnas ett utmärkt vackert tak på ett träkors, rest på en takkam nära öster om kistans mitt, se fig. 10. Högst på detta korstak var en dubbelbild av fågel. De ornamentala utskärningar, som förekomma här och senare, äro identiska med dem, som anträffas i ryska Karelen, men även över stora områden av Nordryssland överhuvudtaget, varom mera sedan.

Huvarna voro alla orienterade i O-V samt voro, vanligen i östra ändan, försedda med resta kors. I minst ett fall stod korset nära mitten. Huvarna voro stort sett av samma konstruktion som tidigare beskrivna. Även här syntes de små rektangulära öppningarna på de lodräta väggarna, antingen på västra gaveln eller på långsidan. I minst ett fall iakttogs en liten falsad lucka, som genom att tryckas in i gluggen, helt stängde densamma. Yxor och spadar (av trä) lågo vid eller stodo lutade mot huvarna. Yxorna voro här liksom tidigare (även vid Boris Gleb) aven typ, som nu icke är i bruk, men som uppgavs ha använts för icke så länge sedan. I ett fall låg yxan inuti huven. I dessa kunde för övrigt ej upptäckas annat än en del rester efter här bränd rökelse. Denna brännes dels vid begravningen och dels vid upprepade besök. Den brännes på en liten enkel trä tingest med handtag, som kallas med ett ryskt låneord "kadnits" ("kaditj" = bränna rökelse). Ett sådant redskap låg kvar i en av huvarna, dess utseende visas av fig 11. Samma redskap användes för liknande ändamål framför hemmets ikoner.

Här grävde jag två gravar. Den förstas överkista hade dimensionerna 1,89 X 0,75 X 0,3 m. En fyrkantig glugg, 14 cm. hög och 13,5 cm. bred fanns mitt på västra gavelväggen. Under överkistan, men snett i förhållande till denna (SÖ hörn 0,5 m. söder om motsvarande hörn ovanför) och 0,5 m. djupt låg gravkistan. Dimensioner 1,66 X 0,24-0,53 X 0,26 m. Talen i mitten beteckna bredd vid fötter och huvud. Kistan var enkelt hopspikad, långväggarnas bräden utanpå gavlarnas. Skelettet låg alldeles bart och hade ej ett spår av svepning. Armarna lågo i kors över bröstet. Huvud i väster som vanligt.

Den andra graven (fig. 12, närmast). Överhuvens dimensioner: 1,57 X 0,52 X 0,33 m. (inre mått). De fyra sidornas bräden äro knutade och skjuta 5-10 cm. utanför hörnen. De längsgående takbräderna vila mot hakformiga utskärningar i de övre gavelbräderna (fig. 8, 9) och äro som vanligt dymlade fast. Längs inre underkant av södra långsidan löper en 6 cm. tjock stock, som ligger stum mot gavlarna. En liknande ligger tätt utanför norra långväggen. Den skjuter fram så långt, att östra gaveln är infälld i den. Även utanför nämnda gavel ligger en sådan stock, dock icke i band med föregående. Invid östra gavelns insida (!) stod en enkel obarkad tallgren nedstucken i marken invid en liten sten, som låg lös. Grenen var ett par cm. lägre än gaveln och hade överändan kluven för att bära en ikon, som nu förkommit. – Gravkistan låg 0,33 m. djupt. Dess norra långvägg och östra gavel lågo rätt under överbyggnadens motsvarande partier. Kistans dimensioner: 1,61 X 0,21-0,41 X 0,25 m. Skelettet hade en liten korsformad ikon på bröstet, ett stycke renskinn vid fötterna, här och var renhårstottar och på bröstet spår av brokigt bomullstyg.

De två gravarna kunna vara högst 50 år gamla.

V.

Ungefär på mitten av Imandra ligger den från flera skildringar bekanta "gravön" ("mogilnij ostrov"), vars lapska namn efter min uppteckning är "Lanjsuol". Den utgöres av en hög grusås och på dess högplatå med en utomordentligt vacker utsikt över sjön och omgivande skogar och fjäll ligger gravplatsen på åt väster och söder sluttande mark. En gles tallskog skuggar över gravarna, som äro fullt synliga från sjön (fig. 13). Här var den gamla jekostrovska byns gravplats med nu c:a 25 gravar, varav jag grävde 10. Lapparna förklarade att platsen ej längre användes, dock kunde ett par av gravarna, åtminstone att döma av överbyggnaderna, ej vara äldre än tio år. Dem jag grävde hade överbyggnaderna alldeles nerruttnade och innehöllo fullt skeletterade lik. De äldsta av dessa gravar kunde ej vara äldre än hundra år, de yngsta ej gärna yngre än fyrtio.

Huvarna (överbyggnaderna) här voro av dels förut beskriven typ, dels försedda med tak av typen "säteritak", se fig. 14, 15, med gavlarna gemensamma för de två takavdelningarna. Av denna typ förekommo såväl unga som gamla gravar. Gluggar voro synliga på åtminstone äldre överbyggnader, men ej på alla. F. ö. gjordes likartade iakttagelser här som vid näst föregående plats, beträffande kvarliggande redskap och spår av rökelse. I några fall, såväl äldre som yngre, fanns en takkam, bestående av en kantrest bräda, som i de flesta fall efter överkantens hela längd var utsågad i mönster av typer, varpå fig. 15 lämnar prov. Korsen sutto såväl mitt på huvarna som på östra gaveln, det sista mest på yngre gravar.

Alla huvarna voro liksom kistorna inunder orienterade i Ö-V. Gravarnas djup varierade mellan 0,4 och 1 meter. (0,4, 0,45, 0,45, 0,5, 0,6, 0,7, 0,75, 0,75 1,00). En var en dubbelgrav, d. v. s. skeletten lågo i var sin kista, 0,6 m. under en och samma stora överbyggnad. Den döda synes alltid ha legat på rygg med huvudet åt väster, men ej alltid med ansiktet rätt upp, utan ibland åt höger eller vänster. Endast i ett fall syntes en avvikning från den här och vanligen gällande regeln att ha armarna i kors över bröstet. Undantaget hade dem i stället i kors över magen. Endast i dubbelgraven gjordes ett gravgodsfynd, ett litet mässingskors.

Ett av skeletten hade vid kraniet ännu fastsittande hår av 40 cm. längd under en kvinnomössa. Dessutom hade huvudet varit omvirat med en kulört duk, alltså den typiska huvudbeklädnaden för lapska kvinnor i helgdagsstass, mössa och därom virad duk. Det ena skelettet i dubbelgraven visar enligt meddelande från prof. J. V. Hultkrantz i Uppsala sjukliga förändringar (syfilis?) å underbenets och underarmens ben.

Ytterligare två gravar grävdes här, men båda befunnos vara rubbade tidigare. I den ena var skelettet delvis borta, i den andra saknades huvudet.

VI.

Lujaurlapparna hade en begravningsplats sedan gammalt på en plats benämnd "Vienter", liggande på "Marinjarg" i Lujaur. Denna halvö står utsatt på Ramsays karta över sjön såsom liggande på sjöns östsisa. Här är gravplats för den del av byn, som bor åt södra delen av sjön. Jag besökte icke platsen, men det uppgavs att åtskilliga överbyggnader voro synliga.

VII.

Lapparna vid Sejtjaur hade en liten separat grafplats på holmen "Lindemkuss-suol" i Sejtjaur. Ön var en "janölmö suol" (de dödas ö). Icke heller denna plats besökte jag, liksom i det förra fallet af hänsyn till mitt öfriga arbete. Alla Lapparna i dessa trakter voro synnerligen känsliga för intrång i dylika fall.

VIII.

Den sista grafplatsen uppe i skogarna såg jag på ön Vullsuol i sydöstra ändan af Umbjaur. Denna lilla, ett par kilometer långa ö hyser på var ända en lifskraftig boplats, hvilka icke synas det ringaste beröras af den ganska stora grafplatsen mitt emellan dem. Omkring 20 grafvar funnos, äldre och yngre. Jag gräfde 17. Några iakttagelser af annan art än som tidigare meddelats, gjordes icke, utan hade platsen stort sett samma karaktär som föregående. Alla grafvar lågo i Ö-V med hufvudet i väster och torde haft en ålder af högst 50 år. Fig. 16–19 visar en del träornament, takprydnader på öfverbyggnaderna, hvilka utgöra de bästa och rikaste jag sett i denna lappmark. Gräfningen här skedde uteslutande för att rikta det antropologiska materialet.

IX.

Jag besökte även kyrkogården i Kandalaks. Vid här befintliga lappgravar (troligen även andra) iakttog jag trä spadar och träkol, vidare hål i gavlarna. Hålen voro av såväl rektangulär som husgavelform.

De skelettdelar, bl. a. 27 kranier, som jag insamlat i ryska lappmarken, ha överlämnats till Uppsala anatomiska institution, på vars uppdrag dessa grävningar företogos.

Rörande begravningar talade jag med en av mina bästa sagesmän, lappen Kusma Levontjevitj Danilov vid Sejtjaur (porträtt fig. 21). Han kunde inte omtala något som helst anmärkningsvärt vid dessa. Yxan och spaden skulle lämnas, men varför "visste han inte". Den döda sveptes i vit svepning och intet annat skulle följa honom i kistan. Jag frågade om han hört talas om svepning i näver vid begravning i skogen, men han svarade nekande. Om begravning i pulka vid Lujaur, ännu i mycket sen tid, se nedan, i berättelsen om Kusmas bror Grigori.

En behandling av det rysklapska gravskick, som ovan skildrats, särskilt sett i dess förhållande till gravskicket i det övriga Nordryssland skulle föra över målet för uppsatsen, som endast är avsedd att framlägga ett material från vissa etnologiska områden. Men jag kan icke underlåta att framlägga ett par förmodanden. Först att gravskicket är och i än högre grad varit utbrett över även andra delar af Nordryssland. Vi träffa det, utom i ryska lappmarken, bäst bevarat i ryska Karelen. Ibland kunna grafplatserna där ha så godt som alldeles samma utseende som de lapska. Den ornamentik och öfriga utsmyckning, som ovan påvisats, är även alldeles densamma, som (bl. a. med alldeles samma användning) träffas i Karelen och vid Vita havet.

I byn Simnija Solotiza å Vinterkusten (östra kusten af Vita havet) tog jag den bild af begravningsplatsen, som ses å fig. 20. De väldiga träkorsen avlösas här stundom af resta, enkla utskulpterade stockar, hvilka återigen ofta endast markeras af enkla käppar. Samma slags tak över kors och stockar möta här som i Karelen och i Lappland (där jag dock aldrig såg de resta skulpterade stockarna. Å Pearsons plansch från Lutni synes dock en sådan). Dessa tak kunde vara på alldeles samma sätt utsmyckade som dem jag ovan beskrivit från Lappland. Likartade ornament förekomma överallt runt Vita hafvets stränder å boningshusens vindskidor m. m., liksom även genom hela Karelen ända ned till Onegasjön. På denna sjös östsida såg jag dylika ännu så långt söderut som i Bjessovnos, söder om Pudosch. — Å grafplatsen i Solotiza syntes emellertid varken graföverbyggnader eller offrade redskap, ej heller såg jag sådant någonstädes kring Vita havet annat än i Kandalaks. Däremot syntes, liksom ibland i Lutni och Kandalaks, gärna en stenblandad låg upphöjning över graven. Denna skillnad synes mig så viktig att den motiverar antagandet av en bestämd kulturgräns, mellan områden med och utan dylika gravöverbyggnader.

Charuzin antager att seden att uppföra dylika måste vara övertagen från ryssarna vid Vita havets kuster. "Dessa begrava sina döda på ett liknande sätt" och "lämna även spadarna" (jfr. Tillägg I). Spår av dylikt gravskick vid Vita havet har jag aldrig påträffat, men tror väl att det funnits där.

Gravöverbyggnader träffas utom i ryska lappmarken mig veterligt nu endast å "inre" karelskt område, men så starkt i tillbakagång där att endast gamla förfallna gravar visa de rektangulära "dödsstugorna" av stockar eller bräder. Charuzin uppger att de kallas "Kivot" av inbyggarna i Arkangelska och Olonetska guvernementen. Någon gång träffas i Karelen endast ett bräde längsöver graven, vilket jag i lappmarken såg endast vid Boris Gleb. De karelska gravplatsernas lägen stämma med de rysklapska och det synes mig vara tydligt, att åtminstone de karelska samtidigt utgjort ett slags offerplatser. Lerkärl, vari rökelse eller fett brännes vid begravningen och vid gravbesök, ligga kvar vid gravarna, likaså båtar, vari de döda förts till platsen. Det senare bör ses i samband med den delvis ännu i dag levande traditionen i flera lappmarker, att föremål, som följt den döda till gravplatsen, akjan vari den döda forslats, renen som kört etc. ej får användas mera, utan skall offras. Och detta bestyrkes av de uppgifter jag fick i ryska lappmarken, att redskapen, som använts vid gravens byggande, ej få användas mera, utan skola kvarligga, m. a. o. ett slags offer. Vilket ju icke hindrar att ej också Pearsons uppgift från Lutni kan vara riktig, den bestyrkes också av flera författare, t. ex. Caruzin. Den sistnämndes framställning av gravskicket i ryska lappmarken är så viktig, att jag tillåtit mig att efter uppsatsen avtrycka en översättning av densamma, jte Rabots uttalande inom samma ämne.

För mig synes det påtagligt att det lapska (och karelska) gravskick, som nu berörts, är en väl bevarad relikt efter ett äldre gravskick,som troligen haft en betydligt större utbredning. Att det kan sammanhänga med det vanliga arktiska gravskicket att lägga de döda i en kista eller i en ställning på eller över jordytan, är ej fullt klart, men troligt. Av intresse är att notera, att samojeder, så väl kristna som hedniska, i västra Sibirien i våra dagar hava liknande husformade överbyggnader på sina gravar. Ej ens den fyrkantiga gluggen på gaveln med sin lucka är okänd för samojederna. Emellertid torde det vara klart att själva formen på gravöverbyggnaden, vilken ju sammanhänger med det timrade fyrkanthuset, ej kan vara alltför gammal på arktiskt område, utan att man i denna form har att notera ett lån. Att sådant lån kan vara mycket gammalt framgår dock av formen på vissa för hela det arktiska området gemensamma bodtyper, troligen också lån från högre stående folk. Alldeles oavsett gravskickets ursprung och ålder, synes dess nuvarande utbredningsområde i nordöstra Ryssland sammanfalla med utbredningsområdet för de s. k. starovjärerna i samma trakter. Att hos dessa gammaltroende, som ju särskilt äro kända för sin stockkonservatism och låga kulturståndpunkt, ett eventuellt hedniskt, men med en ytlig kristlig fernissa försett gravskick skulle kunna ha bevarat sig, förefaller ej otroligt.

Så vitt mig är bekant träffas de sydligaste utlöparna av detta gravskick mellan Onegasjöns nordända och finska gränsen.

Till sist kan jag icke undgå att fästa uppmärksamheten vid att vi även på svensk botten ha företeelser av liknande art. Den enda i detalj kända graven av detta slag ha vi i den s. k. Staffans stupa på Norrala kyrkogård i Hälsingland, men i gamla dagar synes den ha haft flera kamrater.

På grund av stor likhet i såväl själva anläggningen som i en mängd detaljer samt på grund av en avgjord samhörighet i tid synes det mig betydligt mer naturligt att sammanföra Staffans stupa med de ovan berörda gravarna, åtminstone till att börja med, än att sammanställa dem med avlägsna sydliga företeelser, avlägsna såväl i tid som rum. Hur sedan förklaringen skall lyda till ett eventuelt samband mellan Staffans stupa och det rysklapsk-karelska gavskicket vågar jag icke yttra mig, utan att närmare känna föhållandena på mellanliggande områden och på storryskt område under de senaste århundradena. Ej utan betydelse synes mig därvid ordet "stupa" vara. Det karelska ordet "tupa" betecknar just det enkla enrumshuset (pörtet), vilket finnes överallt där också de tupaliknande gavöverbyggnaderna finnas. Det ryska diallektordet för timrade fyrkanthus i samma trakter är "isbá", som går tillbaka på samma ordstam.

Kilde:

Tidsskriftet Rig,1922, Nr. 3-4