Gudruns hämnd (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Gudruns hämnd*)
(Goþrúnar hefna)

kallas äfven Attla-qvida

öfversat af
Arvid August Afzelius


Gudrun Gjukes dotter hämnades sina bröder, såsom vida är spordt. Hon dräpte först Attles söner; men sedan dräpte hon Attle och brände salen med allt hoffolket: Härom är författadt detta qväde:


1. Attle sände
en gång till Gunnar,
känd man att rida,
Knäfröd var han kallad:
till Gjukes gårdar kom han
och till Gunnars salar,
bänkar jernbelagde
och dryckesstämman glada.

2. Der de Furstar drucko,
(men de dolske tego)
vin i Val-salen,
fruktade för Huners vrede:
ropade då Knäfröd
med rösten kalla,
sydländske mannen,
satt å bänken hoga:

3. “Attle mig hitsände,
ärendet att rida,
å gullbetslade gångarn;
okändan Mörk-skog öfver,
att eder bedja, Gunnar!
att å hans bänkar komma
med örn-prydde hjelmar
i Attles hus att gästa.

4. sköldar kunnen J der välja
och svärden blanka,
gyllne hjelmar
och Huner många:
silf-förgylde sadelkläden,
kastspjut döfvande,
blodfärgade pantsar,
gullbetslade hästar.

5. Land lofvar han Er gifva,
den vida Gnita-hedens;
klingande spjut
ocll gyllende stäf:
stora kostbarheter
och staden Danpar;
skog den så fager är,
som Mörkved månde heta.” -

6. Sitt hufvud vände Gunnar
och till Högne sade:
“Hvad råder du oss, stränge kämpe!
då slikt tal vi hörom?
annat dylikt gull
jag visste icke
å Gnita heden,
det vi icke egde.

7. Sju ega vi salarne
fulla med svärd,
å hvarje ibland dem
af gull är fästet;
min häst jag tror den bästa,
mitt svärd hvassast;
bänkprydnad är min båga,
men brynjan utaf gull,
hjelm och sköld så goda
ur Kjars salar,
ensam den är bättre
än alla Huners äro.

8. Hvad tror du, bruden mente,
när hon oss ringen sände,
omlagd med ulfvens klädnad ?”-
“Jag tror hon varna ville;
jag varga-hår har funnit
i röda ringen bundit:
svekfull är oss vägen,
detta ärende att rida.” —

9. Ej mante Gunnar
någon af hans söner,
eller annan frände,
Siare, rådgifvare,
eller de som rika voro:
då fortfor Gunnar,
som konungen det höfdes,
med storsint hjerta,
den herlige i dryckesalen:

10. “Statt upp nu, Fjörner!
lät kring hjeltarnes lag
gullskålarne gånga,
ur småsvenners händer!

11. Deri ulfven råda månde
för Niflunga-arfvet,
J gamle, gråskäggige!
om Gunnar J misten;
de brunpälsade björnar
i hund-sällskap skola fägnas,
och skördarne förtära,
om Gunnar icke kommer åter.” –

12. De vördige män ledsagade
gråtande sin konung,
till strid manad
från Huners hemvist:
Då qvad så den unge,
arfs-vårdaren af Högne:
”Nu faren väl, hugfulle!
dit edert mod Er manar.” –

13. Öfver fjällen då de tappre
snabbfotade låto fara
de betseltuggande hästar,
okända mörka skogen:
All Huna-marken skakades,
der de hårdsinte framforo;
flugo öfver busk-hatande
allgröna vallen.

14. Attles land de sågo
och skåde-tornen djupa;
och Bickes kämpar stånda
å högan borggård;
salen kring söderfolket
omgifven med bänkar,
sammanbundna
bleka Sköldar,
kastpsjut döfvande;

15. Men der drack Attle
vin i val-salen:
att vackta suto väcktare
mot Gunnar och hans män,
om här de kommo på besök,
med hvinande spjuten,
mot konungen att väcka striden.

16. Först märkte deras syster,
att i salen kommo
hennes bröder båda;
så litet mjöd hon druckit:
“förrådd är du nu vorden, Gunnar!
hvad vill du, konung! göra
emot de Huners illbragd;
du skynda dig ur salen:

17. Du gjorde bättre, broder!
att dig i brynjan kläda
och med gullbeprydda hjelmar
Attles hus hemsöka:
sute du i sadlarne
de sol-ljusa dagar,
du öfver lik, dödsbleka
skulle låta Nornor gråta.

18. Hunernas sköldmöar
du skulle sorgen låta pröfva,
men Attle sjelf
i ormagropen komma;
nu är den orm-gård
beredd åt Eder.” –

19. ”Det är för sent nu, Syster!
att Niflungarne samla;
så långt det är att söka
till undsättning folket,
öfver Rehnens träsk-fjäll,
de stolte kämpar.” –

20. Så togo de Gunnar
och i fjättrar satte,
Borgundernas vänner,
och fasteliga bundo.

21. Sju högg Högne
med svärdet hvassa,
men den åttonde
han dref i elden heta;
så skall kämpe bålld
för fiender sig varja!

22. Högne värjde
Gunnars händer:
tillsporde de den tappre,
om lif ville
folk-höfdingen
för gull köpa?

23. “Mig skall Högnes hjerta
i hand ligga,
blodigt ur den bållde
riddarens bröst,
med slöa dolken skuret
från konungs-sonen.” -

24. De skuro hjertat
ur trälen Hjalles bröst,
blodigt å ett fat det lade
och för Gunnar buro;

25. Då qvad Gunnar,
folk-drotten:
”Här ser jag hjertat
af Hjalle den blödige,
olikt hjertat
af Högne den tappre;
det mycket skälfver,
der det å fatet ligger;
skalf hälften mera,
när det i bröstet låg.”

26. Då log Högne,
när de till hjertat skuro,
den lefvande hjelmprydaren;
qvida sidst han tänkte:
de blodigt det å fatet lade
och för Gunnar buro.

27. Då qvad den ädle
Niflunga-hjelten:
“Der ser jag hjertat
af Högne den tappre,
olikt hjertat
af Hjalle den blödige;
det föga skälfver,
der det å fatet ligger,
skalf hälften mindre,
när det i bröstet låg.

28. Vore du så, Attle!
från mina ögon fjerran ,
som du från våra skatter
skall det vara!
mig ensam är förunnad
all den fördolda
Niflunga-skatten;
ty Högne mer ej lefver.

29. Alltid ångst jag hade
medan vi båda lefde,
nu har jag ingen,
ty jag ensam lefver:
Rehn skall ega
menniskornas träto-malm,
det af Asar kända
Niflunga-arfvet.

30. I hvälfvande floden
val-ringarne lysa;
bättre än å Huners händer
gullet skiner: -
Vänden tappre edra vagnar;
fången är i bojor.” -

31. Attle den väldige
red bort å gnyende hästar,
omgifven af strids-törnen,
svågern deras:
- - - - -
Segerhjeltarnes Gudrun
varnade med tårar,
gående i strids-salen:

32. “Så gånge dig Attle!
som du mot Gunnar hållit
eder, ofta svurna,
och fordom nämnda:
vid söderns sol
och Seger-gudens borg ,
den täckta hvil-bädd
och Ullers ring.” –

33. Och derefter sedan,
på mördarens bud,
drog ussla gångarn
gull-vårdaren till döden.

34. Den konung, som an lefde,
folkmängden lade
i den gård,
der innan fullt
ormar skredo:
men ensam Gunnar,
vred i hjertat,
slog väldigt harpan,

35. Strängarne klungo:
så skall sitt gull
ring-ödande Furste
mot män förvara.
Attle lät,
sin gård att besöka,
järnskodda hästen
återgå från mordet.

36. Ett gny vardt i gården,
af hästars trängsel,
och krigarnes vapen-sånger,
de voro af heden komne.

37. Ut gick då Gudrun,
Attle till mötes,
med gyllne bägarn,
att kungens fordran fylla:
“Nu kan du ega, Konung!
i dina salar,
glad hos Gudrun,
de Nifhel-farnes vapen.” -

38. Vinfyllde suckade
Attles dryckes-skålar,
när i salen samman
Hunerna taldes:

39. In trädde bistre,
skäggside män:
då gick att bära mjöd
blid för furstarne
vidunderliga qvinnan:
valde kräseliga rätter,
af de nödigt bleknade,
men sin nid-gerning Attle sade:

40. “Dina söners hjertan,
du, svärdens höfding!
lik-blodiga
med honing tuggat:
Du modfulle, jag sade,
kan val-fälldt mensko-kött
i gästabudet äta,
och till de höga säten sända:

41. Ej kallar du mera
till dina knän
Erp och Eitil,
din dryckstunds glädje båda:
du ser dem icke mera,
(der du i ditt säte
Gull utdelar!)
spjut skäfta,
klippa mahnar,
eller fålar tämja.”-

42. Uppstod ett sorl å bänkarne,
underlig sång bland männerna,
ett gny under Guda-klädnaden:
Huna-barnen greto:
blott icke Gudrun;
ty hon alldrig gret
björn-hårda bröder sina,
eller söner blida,
unga, oförfarna,
dem hon med Attle födde.

43. Gull utsådde
den Svanhvita;
huskarlarne hon prydde
med ringar röda:
Beslutet lät hon växa,
men klara malmen fara;
ej qvinnan nå’nsin
skattkammar’n ökte.

44. Trött hade han sig druckit ,
vapen han ej hade,
var ej på vakt mot Gudrun;
den lek var ofta bättre,
för ädlingarne,
då de mildt hvarandra
ofta omfamnade.

45. Hon bädden broddade,
gaf blod att dricka
af mordlysten hand,
och hundarne löste,
dref ut för salen;
huskarlarne qvinnan
med hetan brand uppväckte;
så månd’ hon hämnas sina bröder.

46. Åt elden gaf hon alla,
som då der inne voro
och från Gunnars och hans broders mord
ifrån Mörkhem komne voro:
De gamle timbren föllo,
förrådshusen ruko,
konungens gårdar brunno
och hans sköldmöer derinne;
de i sin ålder hämmade
i heta lågan sönko.

47. Full-taladt är om detta:
så brynje-kläds härefter
ej någon qvinna ,
att sina bröder hämna:
hon hafver trenne
folk-konungar
burit bane-orden,
den fagra, förr’n hon död är vorden.

Än säges utförligare härom i Altles-qväde, det Gronländska.




Noter:
*) Kallas äfven: Attles sång, den Grönländske.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.