Gudruns uppmanings-sång (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Gudruns uppmanings-sång
(Goþrúnar-hvata)


öfversat af
Arvid August Afzelius


Gudrun gick till sjö-stranden, då hon hade dräpit Attle. Hon gick ut i sjön och ville dränka sig, men hon kunde icke sjunka. Då drefs hon öfver fjärden till konung Jonakers land, och han tog henne till hustru. Deras söner voro Sorli, Erp och Hamdir. Der uppfostrades ock Svanhild, Sigurds dotter; hon hlef gift med Jormunrek den rike: Hos honom var Bicke; han tillstyrkte det att Randver, konungens son, skulle taga henne, och berättade detta för konungen. Då lät konungen hänga Randver; men Svanhild trampas under hästars fötter: men när Gudrun det sporde, tilltalade hon sina söner:


1. Den tvist jag sporde,
mest afgrunds-mörk;
trång-mål taldt
af sorger stora:
när hårdsint Gudrun
till strid uppmante
sina söner,
med orden grymma:

2. “Hvi sitten J?
hvi bortsofven J lifvet?
hvi är det Er ej tungt,
att glädje tala?
sedan Jormunrek
Eder syster,
till år så unga,
trampas lät af hästar
hvita och svarta
å allfarig väg;
af gångare grå,
de resandes ök:

3. Ej ären J vordne
Gunnar like,
ej eller modfulle
som Högne var det:
för henne skullen J
hämnd utkräfva,
om mina bröders
mod J egden,
eller Huna-konungars
hårda lynne.” -

4. Då qvad så Hamdir,
den stor-sinte:
“Litet lär du rosat
Högnes dåd,
när de Sigurd väckte
upp ur sömnen:
då dina lakan,
de blå-hvita, färgades
i din mans blod:
höljdes af mord-blod,

5. Dig vardt den bråda
Brödra-hämnden
grym och svår,
att du dräpit dina söner:
vi unge samfällt
hade kunnat
på Jormunrek
vår syster hämnas:

6. Bär Huna-konungars
klenoder fram!
du har oss uppmanat
till svärds-tinget.” -

7. Leende Gudrun
sprang till kainmar’n ,
konugsliga hjelm-prydnader
ur kistorna valde,
och sida brynjor
gaf åt sina söner:
suto tungt, de bållde
å hästarnes bogar.

8. Då qvad så Hamdir,
den stor-sinte:
“Så skall återkomma
att sin mor besöka
spjut-höfdingen, den fallne
å slagtfältet,
att du arf-öl dricker
efter oss alla:
efter Svanhild
och söner dina” —

9. Gråtande Gudrun,
Gjukes dotter,
gick bedröfvad
å tå att sitta,
och sina bröders
tårvärda öden,
på många sätt
betryckt, förtälja:

10. Tre eldar känner jag;
tre spisar känner jag;
till trenne män
i gård jag fördes;
men Sigurd ensam
mig tycktes bäst af alla,
den bröder mina
till bane vordo.

11. För de svåra såren
jag dem ej anklaga kunde:
mig sorger större
de månde tillfoga,
när mig de ädle
åt Attle gåfvo:

12. De raska söner
bjöd jag mig till samtal;
hämnd jag ej kunde
för mina sorger vinna,
förr än hufvudet
jag Niflungarne afskar.

13. Till stranden gick jag,
emot de Nornor gramse var jag,
mig undanrycka ville
förföljelserna deras,
men mig de böga vågor
upplyftade, ej dränkte;
thy steg jag å land
att jag lefva skulle.

14. Gick jag mig å brudbädd
tredje resan,
med en konung;
för mig hoppades jag bättre:
födde barn,
arf-vårdare,
arf-vårdare,
Jonakers söner.

15. Men kring Svanhild
tärnor suto;
den af barnen mina,
mest jag älskade:
Så var Svanhild
i min sal,
som ljuf är till att se,
en sol-stråle!

16. Begåfvade med gull,
och konungslig skrud,
förr’n henne jag gaf
till Gothiod:
det är mig hårdast
bland sorger mina
öfver den hvita,
att Svanhilds fagra hår
trampades i stoftet,
af hästars fötter:

17. Men den sorgen svårast
att de min Sigurd,
seger beröfvad,
i säng dräpte:
men den grymmast,
att på Gunnar
de hale ormar
till hjertat kröpo:
men den hvassast,
som trängde till hjertat;
den oblödige konung
lefvande de skuro.

18. Olyckor många mins jag;
många sorger:
De dräpte Sigurd;
Den blacka fålan,
snabbt farande hästen
lät du dit löpa!
ej sitter här
sonhustru eller dotter,
som åt Gudrun
skänker gifver.

19. Mins du, Sigurd!
hvad vi talte,
då när vi å bädd.
suto båda:
att du modfulle hjälte,
till mig skulle komma
från dödens boning,
men jag till dig från jorden!

20. Uppresen, Jarlar!
eke-bålet,
högst under himlen
det låten varda;
må det brinna,
det sorgfulla bröst!
elden upptine
sorgerna kring hjertat! -

21. Blifve alla Jarlars
bröst lättade!
alla qvinnors
sorger mindre,
att denna olycks-kedja
har sjungen blifvit!