Gutalagen
Velg språk | Forngutnisk | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
Gutalagen
Åke Holmbäck och Elias Wessén
Uppsala, 1943
1. Här börjar gutarnas lag och säger så först.
Detta är det första i vår lag, att vi skola säga nej till hedendomen och säga ja till kristendomen och alla tro på en Gud allsmäktig och bedja honom om hjälp, att han ville giva oss gott år och fred, seger och hälsa och att vi kunna hålla vår kristendom och vår rätta tro och det land, där vi bo, och att vi var dag i alla våra gärningar och vår vilja må göra det som är Gud till ära och oss till största gagn både till kropp och själ.
2. Om barn.
Det är nu därnäst, att man skall uppföda vart barn, som blir fött i vårt land, och icke utkasta det.
§ 1. Var kvinna skall veta sin säng, då hon ligger i barnsnöd. Hon kalle till sig två vittneskvinnor, gridkvinna och grannkvinna, för att vittna, att barnet var dödfött och ej hjälpte hennes handaverkan därtill.
§ 2. Om en fri kvinna blir funnen skyldig därtill, att hon har förgjort ett barn, då böte hon tre marker, så snart det kommer fram för sockenmännen, utom i det fall att hon först har skriftat sin sak och prästen bär henne fullt vittnesbörd därom; då skall hon fullgöra sin bot, men ingen har krav på böter därför. Om hon nekar och saken kommer framför tingmänne, blir hon frikänd, då skall hon hava tre marker av den som tillvitar henne och hedersed av sex män. Blir hon fälld, då böte hon tre marker till socknen, om socknen kan utkräva dem. Om saken kommer fram för tingmännen, då böte hon tre marker till tinget och andra tre till prosten, om hon blir funnen skyldig. Men om saken kommer fram för allt folket och blir hon sedan funnen skyldig, då stiger boten till tolv marker till alla landets män. Har hon ej dods att böta, då skall hon fly från landet, och var man böte tre marker, som lämnar henne hus och hem eller giver henne mat. Om hon ej vill gå ed, då är hon dock fälld i denna sak. Om de frångå målet, som tilltalade henne, och ej vilja framlägga böter, då skall man döma henne saklös och fria henne från denna sak. Men de skola upprätta hennes heder med ed och taga orden från hennes rygg, som lade dem på. Om hon vidgår, att hon var moder, och säger, att barnet var dödfött, då måste de ej framlägga penningar åt henne, om man vill misstro henne därom och hon icke har några vittneskvinnor, som voro hos henne, då hon var i barnsnöd.
§ 3. Om sådan sak tillvitas någons trälkvinna, då lägger ingen fram mera i böter åt henne än sex örar penningar. Om hon blir fälld, då böte husbonden för henne sex örar penningar och pålägge henne sex år, sedan hennes träldomstid är slutad.
3. Om tionde.
Det är nu därnäst, att envar där skall hava gudstjänst och lämna tionde, som han har gjort kyrka och hans gård från början var tillagd. Den prästen skall för honom förrätta all kristendom, vare sig han tarvar det bittida eller sent.
§ 1. Så hava alla män kommit överens, att före Mariamässan i fastan skall man hava utlämnat sin tionde, både åt prästen hans del och åt kyrkan hennes. I skyl skall var man giva tionde. Då må ingen föregiva, att ej tionden är tröskad, när Mariamässan kommer. Efter Mariamässan skall prästen lysa tre söndagar, men på den fjärde stänga kyrkodörren och inställa gudstjänsten för sockenmännen, till dess att all tionden är lämnad. Och tre marker medfölja av den man, som ej ville förr utlämna sin tionde. Detta skola alla tillsammans utsöka, och alla skola hava del däri. Sockenmännen skola hava en tredjedel och kyrkan en tredjedel och prästen en tredjedel.
§ 2. Om en landbo flyttar bort från socken med ogulden tionde och till en annan, då gör han sig saker till tre marker till prästen och kyrkan och sockenmännen. Och han före dock sin tionde tillbaka, även om det är senare.
§3. Om någon vill göra sig kyrka till större välmak än han förut hade, då skall han göra den av de nio tiondedelarna, men av den tionden skall såväl kyrkan hava sin del som prästen sin, till dess den nya är invigd. Men sedan skall han giva tionde där, som han senast gjorde kyrka. Icke må han sedan löpa tillbaka till den gamla, sedan han har gjort en annan ny. Och icke må han gå från den gamla till den nya senare än på den dagen, då biskopen invigde den. Om det uppstår tvist emellan dem, genast under det första året eller under det andra, då skall han själv styrka med ed och med två sockenmän, som de andra vilja därtill nämna, att han var med där i kyrkans byggning och i invigningen och i alla delar så som andra sockenmän. Men om tre år äro förgångna, eller mer än tre, då skall han hava både sockenmännens vittnesbörd, att han var med dem i bygget, och sin prästs vittnesbörd, att han också alltsedan har tillfört honom tionde, liksom envar av de andra sockenmännen.
§ 4. Om någon lejer åker eller äng från en annan kyrksocken och inga hus äro därpå, då skall han kvarlämna sädestionden i den socknen, som åkern blev tillagd, men hö och humle före han hem och give tionde därav åt den prästen, som han besöker gudstjänsten hos och har mottagit all kristendom av. Om hus äro där, då skall han lämna allt kvar. Den prästen skall hava tionde därav, som sitter där vid kyrkan. Lika väl skall den kyrkan hava sin lott som prästen sin.
4. Om blot.
Det är därnäst, att blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar. Om någon blir funnen skyldig därtill och blir det så mot honom med vittnen styrkt, att han har någon sådan åkallan med sin mat eller dryck, som ej följer kristen sed, då är han saker till tre marker till sockenmännen, om de kunna utkräva det. Detta skola alla tillsammans utsöka, och alla skola hava del däri, prästen och kyrkan och sockenmännen. Om en misstanke finnes mot honom, värje han sig med sex mäns ed. Om sockenmännen ej kunna utkräva det och det kommer fram för tingmännen, då värje han sig även med sex mäns ed eller böte tre marker till tinget. Om det kommer fram för alla landets män, då böte han tolv marker till landet, om han icke kan värja sig med tolv mäns ed.
5. Om präster och prästhustrur och deras barn.
Det är nu därnäst, att präst och prästhustru och prästbarn, som äro lärda, äro lika som bönders barn i fråga om slag och dråp och i alla delar. Men de olärda följa sin moders ätt. Vidare allt det som därifrån kommer, både kvinnkön och mankön, det följer alltid gutnisk ätt, utom i det fall att någon gifter sig med sämre och så förnedrar sin börd; då är ock hans rätt sådan som bondes och bondebarns.
Om prästson, som är olärd, råkar öva ett brott eller dräpa en man, då skall han själv svara i saken, så länge som han lever, vare sig han är inomlands eller utomlands. Råkar en man, lärd eller olärd, att öva ett brott, då skall ingen böta mera för en annan, än hans egendom räcker till. Om han dör och lärd man ärver rättssaker efter honom, då bjude han bot genast, ty präst får ej svara i saker. Och den andre må utan skam kunna tage emot genast, om han vill, ty det är ej rätt för honom att dräpa lärd man eller att hava ond vilja mot honom. Om han icke vill taga emot boten, då skall han bära den till tinget inför allt folket. Där tage han emot den, om han vill; annars råde allt folket för boten, men mannen skall vara saklös. Men om han hämnas, då så är bjudet, då skall han böta för mannen full mansbot och till alla landets män fyrtio marker.
Om två bröder ärva rättssaker, den ene lärd och den andre olärd, och den lärde vill böta men den olärde vill ej, då skall den lärde lägga fram sin huvudlott i en löftesmans händer, som alla landets män utse därtill, och hava fred sedan; och den andre, som ej ville bjuda bot, skall svara i saken. Om mansbot blir bjuden, så skall envar böta sin huvudlott.
Om den lärde, som ej får hämnas, ärver att kräva bot, då skall han taga boten genast, när den bjudes. Om han ej vill taga emot boten utan vill hellre hämnas, så skall den andre bära den till tinget inför allt folket. Där tage han ännu emot den, om han vill; annars skola de råda för godset, och mannen skall vara saklös. Om han ej vill bjuda den lärde mannen bot, då skall denne gå på tinget inför allt folket och där kära i sin sak, sägande: "Jag är en lärd man, vigd till Guds tjänst. jag får ej stå i hugg eller i strid. Bot ville jag taga, om den bjudes, men skam ville jag ogärna tåla." Då skola landets män se till, huru det är, och nödga mannen att böta till honom, lika väl som han var nödgad att böta till andra. Ty präst kan varken kräva bot eller svara till krav på bot, utan att kristendomen lider skada.
6. Om helgdagar.
Detta är nu därnäst, att man skall hålla alla de dagar heliga, som biskoparna hava påbjudit såsom heliga och alle män hava godtagit. Ingen skall göra annan verk på söndag eller annan helgdag än hålla tider och höra gudstjänst, och man skall hava lov att rida omkring sin gård, sedan mässan är sjungen och gudstjänsten är till ända.
§ 1. Ej får någon hava mera i vagn på söndag än ett punds tyngd efter ett par oxar och ett halvt efter häst. Om han har mera, då må man hålla hans lass kvar för sex örar, och dock böte han sex örar för helgbrott, utom i det fall att nödfall inträffar och lärd man blir åtspord; då må han se till, vad som är nödvändigt, och lova honom att åka i hans kyrksocken, utan att mannen blir klandrad eller tilltalad därför. Om han vill åka längre, då skall han alltid söka lov hos den lärde man, som råder i kyrksocknen, om han ej vill bliva tilltalad.
§2. Till handelsplats har man lov att åka med färdiga matvaror, ostar och smör och all mjölmat, fiskar och fåglar och kreatur, som man då skall sälja på torget, med bakat bröd och ej med mjöl eller säd och ej med andra varor, utan att man förverkar både lasset och sex örar. Halva boten äger den som griper honom och halva prästen och sockenmännen, där han var, när han blev gripen med varorna.
§ 3. Om någon rider och för på hästen en börda, då får man ej klandra honom eller tilltala honom därför, om han själv sitter på hästryggen. Om han har häst i tåg eller leder den med börda, då får den bördan lagligen tagas, om den är mera än ett halvt pund, och dessutom följa sex örar för helgbrott.
§ 4. Blir fri man eller kvinna funnen i arbete på söndag eller annan helgdag, då får allt det arbete tagas, som de då hava i händer, och dessutom skall bötas sex örars böter för helgbrott. Därav äger ock hälften den som tager honom, och hälften äger prästen och kyrkan och sockenmännen.
§ 5. Blir någons träl eller trälinna på helgdag funnen i arbete, då skall husbonden böta för dem tre örar, och de skola arbete tre år, sedan träldomstiden är slutad.
7. Om munkars jordegendom.
Det är nu därnäst, att om någon blir funnen skyldig till att han hugger skogar för munkar eller river ned gärdesgårdar eller gör någon skada mot dem eller deras egendom, då drabbar honom bann och bot, dubbelt så stor som bönder emellan, och han skall hava bötat det före det första ting, som kommer näst därefter. Om han bidar tinget, då skall han gälda tre marker i böter till landets män, och dock skall han böta till dem enligt lag, fastän det är senare.
§ 1. Om någon man, som är barnlös, giver sig till kloster, då skall han själv råda över sin jord. Han får varken sälja den eller skifta bort den, så länge han lever. Om han dör, då stannar en tredjedel kvar i klostret, men två tredjedelar gå tillbaka till fränderna. Om han har barn, då råde han över sin huvudlott.
§ 2. Om världslig man vill giva jord till kloster eller till kyrka, då give han en tiondedel av sin jordegendom och ej mera, utom i det fall att hans fränder tillåta det.
8. Om manhelgd.
Det är nu därnäst, att manhelgd skall gälla alla de dagar, som äro verkheliga, från det att solen går ned om aftonen och till dess det är ljust på tredje dagen. Fjorton dagar i jul äro tagna i frid, sju veckor i fastan och hela påskveckan, tre gångdagar och hela pingstveckan. Dräper du en man i den friden, då böta tre marker. Sårar du någon, böta tolv örar. Slår du med stång eller yxhammare, böta sex örar. Rycker du en man eller stöter honom eller tager honom i håret eller slår honom med knytnäve, då böta tre örar, om det är gjort i vrede. För träl bötar man ej mera än tre örar, om gör blodigt. Där skall man alltid böta, som det blev gjort, och icke där den bor, som gjorde gärningen.
§ 1. Prästen skall inställa gudstjänsten och stänga kyrkodörren för alla dem, som hava brutit Guds helg, ty bann följer alltid med helgbrott. Då skall man lösa honom ur bann, när han har så bötat, som lagen säger, och det synes sockenmännen vara rådligt. Alla skola tillsammans utsöka böterna, och alla skola hava del däri. Sockenmännen skola hava en tredjedel av böterna, och den andra kyrkan och den tredje prästen, alltid då ej gäldas böter till landets män. Men böter till landets män gäldas aldrig för helgbrott, utom i det fall att någon blir dräpt i en kyrka; då skall bötas fyrtio marker. Detta är böter till landets män. Därav skall prosten hava tre marker för bannsmålet.
§ 2. Alla kyrkor i landet äro lika fridlysta, om någon blir dräpt i dem. Men tre kyrkogårdar äro tagna i lagen såsom de mest fridlysta. Där skola brottsliga män hava frid såväl i prästgården som på kyrkogården. Där skall gäldas fyrtio marker, om en brottslig man blir dräpt i den friden. Men alla andra böter, som äro smärre och som icke äro böter till landets män, av dem äga sockenmännen en tredjedel och kyrkan en lott och prästen en. Slår du en man i kyrkan med stång eller yxhammare eller sårar du honom på kyrkogård, skall därför bötas sex marker. Slår du en man med knytnäve i kyrkan eller stöter honom eller tager honom i håret eller slår honom på kyrkogården med stång eller yxhammare, skall därför bötas tre marker. Slår du en man med knytnäve på kyrkogården eller stöter honom eller tager honom i håret, skall därför bötas tolv örar för helgbrott. Den skall alltid sörja för invigningen, som har brutit invigningen, och göra rent där han gjorde orent, med tre marker.
9. Om alla mäns frid.
Nu är det vidare två andra frider, som gå ut på att man skall hålla manhelgd. Där äger ej bann rum och ej böter till biskop, utom i det fall att det göres på helgdag. Det är alla mäns frid. Den ingår fjorton dagar efter påsk och fem dagar efter midsommar och varar tio nätter och tio dagar varje gång. Den både ingår och utgår vid solens uppgång. Dräper du en man i den friden, då böta så stor mansbot till alla landets män, som han gäller, som du dräpte. Ingen fridskrets skyddar dig, förrän du har bötat. Sårar du en man eller slår honom under den friden, böta då tre marker. Under den friden får ingen ödelägga för en annan varken hus eller gärdesgårdar, utan att han är saker till tre marker.
10. Om vårfrid.
Nu är det sedan vårfrid. Den ingår en halv månad före alla mäns såningstid och varar en halv månad därefter. Under den friden får ingen utmäta för en annan varken häst eller oxe, ty bonden tarvar dem var dag på åkrarna; annars är han saker till tre marker. Om gäld är mellan män och gälden är lagligen utsökt, då utmätet man annan hans egendom, boskap eller lösöre, men icke arbetsdjur, som han då tarvar.
11. Om tingsfrid.
Det är sedan mäns tingsfrid. Tingmännen skola utsöka böter för tingsfrid. Tager du en man i håret eller slår honom med knytnäve på tinget, böta då tre marker för tingsfrid och dessutom laga böter. Slår du en man med stång eller yxhammare eller sårar honom, böta tre marker. Dräper du en man eller lemlästar honom, böta sex marker, utom i det fall att han blir dräpt i hämnd.
§ 1. Ej må brottslig man lita på tingsfrid, om ej alla mäns frid är inne.
12. Om hemfrid.
Nu är det sedan hemfrid för var man. Dräper du en man hemma på hans gård eller lemlästar honom, böta då tolv marker till alla landets män och andra tolv till honom och dessutom mansbot. Slår du en man med stång eller yxhammare eller giver honom sår, böta tre marker till honom och andra tre till folket och dessutom laga böter.
§ 1. Blir husbonden slagen hemma på sin gård, eller flera människor, då tager den ensam böter för hemgång, som gäller högst, och ej flera. Men alla skola hava böter.
13. Om mandråp.
Det är nu det nästa: Om så illa kan hända genom fiendens råd, att en man råkar dräpa en man, då skall fly med honom hans fader och son och broder. Om ej dessa finnas, då skall fly med honom de närmaste fränderna i fyrtio dagar till en kyrka, som alle män hava tagit i helg, det är Fardhem och Tingstäde och Atlingbo. Där skola de hava frid och fristad såväl i prästgården som på kyrkogården. Men sedan den tiden är förliden, då ride han dit, där han vill draga sin fridskrets, och han drage den kring tre gårdar och så långt i skogarna från de tre gårdarna, att det mötes i mitten från av dem som äga jorden. Ej må man draga fridskrets kring ting eller handelsplats, och ej kring mera än en kyrka, den som han söker till. Han må sedan hava frid i sin fridskrets, och en annan må söka förlikning. Och han drage den alltid under den frid, som är närmast efter påsk. Men till dess skyddar honom den fridsvittnefridskrets, som han drog, då han nyss hade satt sig i fara; det kallar man vittnefridskrets. Den fridskrets, som står dragen under ett år, den må ingen klandra, sedan året är ute.
§ 1. Men mannen har frihet att vara i sin fridskrets eller att fara utomlands till helgonen för att sona sina synder. Han skall hava åtta dagars frist för att föra till skeppet och fare så i frid sin pilgrimsfärd. Och då han kommer tillbaka, skall han ock hava åtta dagars frist för att fara åter till sin fridskrets i frid.
§ 2. Om någon övar ett brott i den kyrksocken, som han bor i, då må han fly ur den och drage på annan plats sin fridskrets och likväl där, varest varken hans moder eller dotter eller syster bor. En annan kyrka må han söka till under tiden, ty ej må de båda fara till en och samma kyrka. Halva tionden före han dit, där han söker gudstjänst, men halva ligge kvar vid den kyrka, som hans gård blev tillagd.
§ 3. Om någon övar ett brott i den gård, som han bor i, då må han genast fly därifrån och drage på annan plats sin fridskrets, om han vill hava frid, ty de må ej båda bo i samma gård.
§ 4. Om icke gotländsk man dräper icke gotländsk man, då drage han fridskrets såväl som gotländsk man, om han bor på sin egen gård på Gotland.
§ 5. Han bjude böter åt mannen, om han förmår, sedan ett år har gått till ända, och låte alltid ett år vara emellan och bjude tre gånger på tre år. Och den andre vare en man utan skam, om han tager emot första gången, då det blir bjudet. Om han ej vill taga emot första gången, då det blir bjudet. Om han ej vill taga emot första gången och ej andra, då tage han emot tredje gången, sedan tre år ha förlidit. Vill han ej då taga emot, då skall man bära dem på tinget inför allt folket. han må ännu taga emot dem där, om han vill. Om han ej vill, då råde allt folket över boten, men han vare saklös man. Om den andre säger, att tiden ej var förliden, men den som bjuder mansbot säger den vara förliden, då har den som säger tiden vara förliden vitsord, med vittnesbörd av de tre män, som voro hemma i gården med honom och bjödo böter tre gånger under tre år. Och han styrke med tolv män, att alltid var ett år lämnat emellan. Om mannen ej vill bjuda mansbot och alla tidsfrister äro förlidna, då skall landet döma honom fredlös och utkräva mansboten till en dag efter en månads frist och döma honom saker till sex marker silver till målsäganden och till sex andra till landet. Samma böter drabba ock den, som ej håller sig inom sin fridskrets. Där gäller ej heller någon förbön därom, att ej allt skall uttagas.
14. Om ärvda rättssaker.
Men om rättssaker, som äro ärvda efter fader eller broder eller andra fränder, skola alla söka förlikning, till dess att de förmå bjuda mansbot. Men den andre tage strax emot, om han vill, och vare en man utan skam. Men om han ej vill så snart taga emot böter, då skall man bjuda dem tre gånger inom ett år och sedan bära dem på tinget inför allt folket. Han må ännu taga emot dem där, om han vill. Annars råde allt folket över boten, men de vare saklösa.
§ 1. Samråde två eller flera och dräpa en man, då skola de alla hava en fridskrets, till dess att en vidgår dråpet.
§ 2. En frände må hämnas, om han vill, för en ung omyndig. Alla de som äga att taga arv och vilja hämnas för en ung omyndig, då är det hämnat, som någon av dem hämnas, evad det är kvinna eller karl. Den hämnden gäller, såsom om han själv hämnas. De skola och taga emot mansbot, om arvingen är ung, sedan det har kommit till den tiden, att den andre, som varit i saken, må bjuda och lösa sig från saken.
§ 3. Om gotländsk man dräper icke gotländsk man och förmår bjuda mansbot, då måste han varken fly eller draga fridskrets.
§ 4. Om icke gotländsk man dräper gotländsk man, då skyddar honom ej fridskrets, utom i det fall att han förmår bjuda mansbot.
§ 5. Om en omyndig blir en man till bane, då skall det bötas med tolv marker silver.
§ 6. Om havande kvinna blir dräpt med barn och man kan med ed styrka, att barnet var levande i hennes kved, då svärje det hennes man, om han är till. Är han ej till, då svärje den, som är henne närmast i ätt, med tre bofasta gotländsk män i samma socken och därtill så många, att de äro tolv, alla henne jämbördiga. Då bötar man för det ofödda barnet tolv marker silver, men för henne full mansbot.
15. Om mansbot.
Nu är det vidare mansbot. Gotländsk mans mansbot gäldas med tre marker guld, om han blir dräpt. Alla andra mäns mansbot gäldas med tio marker silver, men en träls mansbot med fyra och en halv marker penningar.
§ 1. Tager gotländsk man en icke gotländsk kvinna till hustru, då gäldas för henne hennes fulla mansbot, och barnen följa sin fäderneätt i fråga om mansbot. Tager icke gotländsk man en gotländsk kvinna till hustru, då vare envar av dem vid sin mansbot, och barnen följa sin fäderneätt i fråga om mansbot.
16. Om mansbot inom fridskrets.
Gotländsk mans mansbot inom fridskrets är tolv marker silver, men icke gotländsk mans fem marker silver och träls sex örar penningar.
§ 1. Alla äro lika i fråga om böter, till dess att lemlästning sker. Om lemlästning sker, då skall för icke gotländsk mans han eller fot bötas tio marker penningar, och likaså för alla andra lyten, som gäldas med mansbot.
§ 2. Dräper någons träl en gotländsk man, då tage husbonden och lede banemannen bunden till hans gård inom fyrtio dagar och därjämte nio marker silver. Om banemannen ej finnes, då skall han gälda tolv marker silver och ej mera. Om en träl dräper en icke gotländsk man, då böte husbonen för honom två marker silver och lede banemannen bunden i hans gård inom fyrtio dagar. Om baneman ej finnes, då skall han böta fem marker silver. Och han give honom sex mäns ed därpå, att han varken var rådande eller vållande till den skadan. Förmår ej husbonen gå eden, då böte han full mansbot, både för gotländsk och icke gotländsk man. Om träl dräper träl, då kan man ej nödga husbonen till att giva banemannen såsom bot, om han bjuder fyra och en halv marker penningar.
Men en träl, som har arbetat sin träldomstid, han skall taga frihet vid kyrkodörren med sockenmännen såsom vittnen. Och sedan svarar trälen för sig själv, vad som han än gör.
17. Om okynnesfä.
Tjur, osnöpt och fem år gammal, bär ock tolv markers bot till en man i hans gård, om han blir någon till bane.
§ 1. Häst skall man binda, när man kommer till bonde, vid fjärde störparet från portstolpen och fyra steg från mannens dörr. Då svara han endast för vänstra framfoten och för tänderna, om han bites. Om du far till gård eller till förrådshus, så bind honom vid gavel eller bakvägg; då svarar du ej för mera än förut var sagt.
§ 2. Galt, som är märkt, är för det tredje, om han har gått osnöpt i tre år.
§ 3. Hund är för det fjärde. Honom svarar man alltid för i allt, om han gör skada. Äge honom den som vill.
§ 4. För dessa fyra oskäliga djur svarar var man i sin gård med tolv marker silver i böter. om oskäligt djur blir ringare man till bane än gotländsk, då falla alltid två tredjedelar av hans mansbot bort, men en tredjedel böte den som äger kreaturet. Det kallar man krävd mansbot, om oskäligt djur blir något till bane eller lemlästar någon. Det skall man kräva och ej hämnas, lagligen utsöka det såsom andra skulder. Om oskäligt djur giver någon sår eller lyte, då skola alltid två tredjedelar av boten falla bort, men en tredjedel gäldar den som äger kreaturet, utom för hundbett, då gäldar man varje tandspår, ända till fyra, med två örar.
Tillägg (17)
För nöt och häst och svin svara man ej mera, än det självt är värt, om det är någon till skada. Om det är okynnesfä och någon blir tillsagd därom vid kyrkodörr och inför sockenmän, och gör det sedan skada genom vårdslöshet, då skall man böta dubbelt så mycket som saken är värd. Om det blir mindre skada än kreaturet är värt, då skall man böta hälften så mycket. Hund är för det fjärde. Honom svarar man alltid för i allt, om han gör skada, ända till halv mansbot. Äge honom den som vill. Vid hundbett böte man för vart tandspår, ända till fyra, med två örar. Om han gör sår eller lyte, då bötar man hälften av högsta böter. Det skall man kräva och ej hämnas, lagligen utsöka det såsom andra skulder.
18. Om man slår kvinna.
Slår man kvinna, så att ofött barn dräpes, och har det varit levande i moderlivet, då bötar man halv mansbot. Om hon tillvitar någon, men han nekar, då styrke hon det mot honom med tre vittnen, som hon kungjorde det för på tredje dagen, sedan hon var slagen, eller som voro tillstädes, bofasta män, och två kvinnors vittnesbörd, att barnet blev dödfött, sedan hon var slagen; och hon styrke det själv med ed av sex, att det var levande.
§ 1. Kvinna skall vårda barn vid varje dryckeslag, lägge det i vagga och have det bredvid sig, eller have barnet i knä, eller lägge det i säng eller ligge själv bredvid det. Så skall varje kvinna vårda barn i tre år. Om under den vården någon av våda blir barnet till bane, då gäldar han full mansbot. Om kvinna lägger barn ned på golvet eller i säte utan vård eller lägger det i säng också utan vård, då skall för barnet ej gäldas bot, vad som än kan hända det. Om kvinna går med barn i säng, där druckna män ligga förut, och kväves barnet i trängsel eller med kläder, då skall för barnet ej gäldas bot, fastän hon själv ligger bredvid det.
19. Om sår.
Gör någon en annan sår, ett eller flera, en nagelbredd djupt, då skall han böta för varje nagelsbredd både i djup och i längd en halv mark, ända till åtta marker, och hälften mindre, om det ej är en nagelsbredd djupt och likväl tarvar läkedom.
§ 1. Den man som blir sårad skall hava vittnesbörd av två rådmän i samma hundare och en landsdomare från samma sjättning, och han svärje själv jämte sex män, med deras vittnesbörd men utan deras ed, om böterna äro större än tre marker. Om de äro tre marker eller mindre än tre marker, då är det tre mäns ed. Om han har flera sår, då må han svärja mot en man eller flera, efter som han vill, men dock till samma böter.
§ 2. Alla hålsår skola bötas med en mark silver.
§ 3. Sårar någon en annan med kniv, då skall han böta två marker silver.
§ 4. Kastar någon sten eller något annat på en annan och får han sår därav, då skall han böta tre marker.
§ 5. Blir någon slagen utan blodvite, så att slagen äro synliga, då bötar man en halv mark för varje slag, ända till fyra; och dock med samma vittnesbörd som för sår.
§ 6. Är någon sårad genom näsa eller läpp, då bötar man två marker penningar, och dessutom för ansiktsskadan, om såret har grott samman. Är det öppet, så att det ej kan läkas, då bötas fullt de högsta böter. Men för öra hälften mindre. Kan man tvärs över väg se ärr eller skada, som ej skyler hatt eller huva, mellan skägg och ögonbryn, då äro böterna en mark silver och dessutom sårböter.
§ 7. För bristning av huvudsvålen bötar man en mark penningar. Synes hjärnskålen, då bötar man två marker penningar. Är hjänskålen böjd eller spräckt, då äro böterna två marker silver.
§ 8. För varje ben, som klingar i skål, skall man böta en mark penningar, ända till fyra ben.
§ 9. För varje benskärva, som bär en alnslång tråd över en fem alnar hög bjälke, skall man böta två marker penningar, ända till fyra ben.
§ 10. För varje finger skall bötas fyra marker penningar, om det är av. För tummen två marker silver. Om fingret är ledstyvt, så att där ingen kraft finnes att taga med, då skall därför bötas, som det vore av.
§ 11. Om en man är skadad i ena handen och dock kan hålla svärd eller skära men icke kan lyfta vapnet upp, då äro böterna två marker silver. Om en man är skadad, så att han ej kan gå eller springa, då äro böterna två marker silver.
§ 12. Om hälsena eller nacksena är sönder, då äro ock böterna två marker silver.
§ 13. För varje tå skall bötas två marker penningar, om den är av.
§ 14. Om hand eller fot är av eller öga ute, då äro böterna för vart av dem sex marker silver.
§ 15. Om någon överfaller en annan och hugger av båda händerna eller båda fötterna eller sticker ut båda ögonen och mannen lever sedan, då skall för vartdera bötas tolv marker silver.
§ 16. Om näsan är skuren av någon, så att han ej kan hålla tillbaka slem eller snor, då skall också bötas tolv marker silver.
§ 17. Om tungan blir utdragen ur huvudet och avskuren, så att man icke kan tala därmed, då skall ock därför bötas tolv marker silver.
§ 18. Om någon blir skadad i manslemmen, så att han ej kan bliva fader till barn, då äro böterna sex marker silver för var sten. Om båda äro skadade, då äro böterna tolv marker silver. Om den är av med skaftet, så att mannen ej kan förrätta sin nödtorft annat än sittande som en kvinna, då äro böterna aderton marker silver.
§ 19. Vart revben bötas med två marker, ända till fyra revben.
§ 20. För mindre ben i hand eller fot äro böterna en mark penningar. Om större ben är sönder, då äro böterna en mark silver, såväl i fot som i hand, om det är läkt utan lyte. Om lemlästning följer, då äro böterna två marker silver.
§ 21. Har någon fått synliga slag på handen och säger, att den är onyttig, då styrke han det med samma vittne som vid sår. Om slagen ej äro synliga, då have den vitsord, som värjer sig.
§ 22. Det är minsta lyte på hand, om man ej kan tåla varmt eller kallt såsom förr. Därför skall bötas en mark penningar, och han styrke det själv med sin egen ed.
§ 23. Är hörseln slagen ur huvudet på någon med synliga slag, så att han varken hör hund i band eller hane på vagel eller man, då han i dörren, då skall bötas tolv marker silver. Och han styrke det själv med sex mäns ed och med samma vittnen som vid sår. Om någon blir skadad till hörseln på ena örat, så att han ej hör med det, om han håller för det andra, då skall bötas sex marker silver.
§ 24. Om öra blir avhugget på någon, då skall bötas en mark silver. Men blir örat skadad, då skall man böta två marker penningar.
§ 25. Slår du tänderna ur huvudet på någon, då bötar du för var tand så som den är värd. De övre främsta bötar man med två marker penningar för var. De två, som sitta därnäst, med en mark penningar för var. Och sedan var och en med en mark penningar, kindtänder och allt. Men de nedre tänderna äro alla hälften lägre i värde, från den första till den sista.
§ 26. Tager du någon i håret med en hand, böta två örar. Tager du med båda, böta två örar.
§ 27. Rycker du någon, böta två örar. Skuffar du någon, böta två örar.
§ 28. Slår du någon öl i ögonen, böta då hedersbot, åtta örtugar.
§ 29. Sparkar du någon, böta två örar.
§ 30. Slår du någon med knytnäve, böta två örar. Vidgår du ett slag, då har han vitsord till fyra slag. Vidgår du ej, då har du vitsord, som värjer dig.
§ 31. Slår du någon med stång, böta en halv mark för varje slag, ända till två marker. Mera bötar man ej av sin egendom för slag utan blodvite, om ej lyten följa. Det är gutarnas lag.
§ 32. För skägg bötar man så som för annan hårdragning. För en kal fläck, som man kan sätta ett finger på, äro böterna åtta örtugar. Om man kan sätta två fingrar därpå, äro böterna en halv mark. Om det är plats för tummen såsom den tredje, då äro böterna en mark penningar. Om kal fläck är så stor, att man kan lägga handlove därpå, då äro böterna två marker penningar. Om varje hår är avryckt, då äro böterna en mark silver. Men mera bötar man ej, om ock varje hår är avdraget. Om en torva ä huggen ur huvudet på någon, då äro böterna en mark silver.
§ 33. River du sönder någons kläder, böta för överklädnaden en öre, för kjorteln två örar, för kläder närmast kroppen åtta örtugar och gör alla mannens kläder hela och lika goda som voro förut. Kläder närmast kroppen äro särk och skjorta, byxor och hatt. De äro alla lika i värde, vilket av dom blir sönderrivet. Om det kommer på huden och det blir sår, då bötar du både för sår och kläder.
§ 34. För sår, som är öppet, skall man stå till svars ett år och ett dygn.
§ 35. Blir någon slagen utan blodvite och ligger i samma säng, så att han ej går uppe däremellan, och har likväl sans, då skall han hava vittnesbörd av fyra bofasta män och tre domare från samma sjätting och därtill så många, att de äro tolv. Om han ej har sans, då har hans arvinge vitsord med samma vittnesbörd. Men går han uppe däremellan, då skall den hava vitsord, som värjer sig.
§ 36. Gör någon vägspärr för en annan, tager ridande man i betslet eller gående man i axlarna och vänder honom om från sig väg, då bötar han hedersbot, åtta örtugar. Men gör han våld mot någon och låter honom följa längre, då bötar han till honom tre marker för våld och tre andra till folket.
§ 37. Slåss någons träl med fri man, då have han alltid två hugg emot ett; då är det jämnt dem emellan. Om trälen får flera hugg än två emot ett, då skall bötas för varje slag, ända till fyra, två örar. Om den frie får flera hugg än ett emot två, då bötas till honom en halv mark för varje hugg, ända till fyra. Om trälen blir ryckt eller ristad eller skuffad, då äro alltid böterna till honom hälften så stora som till en fri. Om det kommer till sår, då bötar man lika mycket som till en fri, till tre marker och ej mera. Hedersbot gäldar man ej till en träl, ej heller gäldar träl hedersbot till någon.
20. Om alla arv.
Om det finns omyndiga, som äro unga, efter en faders död och söner, som äro fullvuxna män, då må ej den äldste skiljas från den yngste, om ock nöd börjar tränga, förrän han är fullvuxen. De have alla del i allt oskiftat, ända till han är femton år gammal. Sedan tage han emot pung och skålar och envar sörjer för sig, om de icke vilja längre vara tillsammans. Om nöd börjar tränga, så att man måste sälja jord till föda, förrän alla äro fullvuxna, då skall man pantsätta lika mycket av allas, såväl den äldstes som den yngstes, och icke sälja det i fast köp. Men i det fall att någon, evad det är kvinna eller man, tager den unge omyndige till sig och giver honom föda, till dess han är fullvuxen, då håller han kvar sin del, även om de andra måste sälja jord till föda.
§ 1. Gifter fader bort sin son och dör sonen och lämnar döttrar efter sig, då skola de sitta i karlens sköte och bida sitt arv. Om karlen dör och det går ut efter honom, då skifte döttrar och sondöttrar arvet efter huvudtal. Om karlens söner äro flera, då ärve sondöttrarna efter sin fader. På samma sätt ärves även efter farmoder, om hon lever längre än sin son.
§ 2. Har arvtagerska ärvt jord, då ärver sedan den ena efter den andra, i vilken gren det än kommer, vare sig det bär mansgördel eller kvinnogördel, så länge blodsfränder finnas. Om det blir slut på blodsfränder och arvet har kommit till två, som bära mansgördel, men icke har kommit till en tredje, då går arvet tillbaka i samma gård, som det har kommit ifrån. Om det har kommit till den tredje och all tre äro efter varandra, då stannar det kvar i den gård, som det har kommit till, även om det är slut med blodsfränder.
§ 3. Har arvtagerska tagit arv och finnas inga söner efter henne, då skall den taga arv, som är närmast i släkt. Om båda äro lika nära, man och kvinna, då ärve man och ej kvinna.
§ 4. Där söner ej finnas i gården, där ärve dotter efter sin fader möderne och fadermöderne. Om fastrar finnas, gifta eller ogifta, då tage de sitt fadermöderne. Om några äro ogifta, då tage de åttonde penningen av sitt fäderne, sedan skulder äro gäldade. Om söner ej finnas i gården, då ärve fränderna huvudlott med döttrarna ända till fjärde led. Om det är längre bort, då tage de en åttondedel, sedan skulder äro gäldade och kvinnors delar äro uttagna. Men kvinna tage så mycket ur gården, som hon hade fört i den, om det är uppskrivet i första året. Är det ej uppskrivet, då skall gården hava vitsord.
§ 5. Finnas ej söner efter en man och stannar änkan kvar i gården, då skall hon hava till uppehälle i gården under ett år en löp råg och en annan löp korn var månad, om hon ej dör eller gifter sig därifrån. Men den egendom, som följde henne dit i gården, den tage hon ur gården sådan som hon förde den dit.
§ 6. Blir kvinna gift i flera gårdar och får hon barn i flera, då ärve så barn som barn sitt möderne, både jord och lösöre. Och bröderna tag emot för sina samsystrar, vare sig de äro gifta eller ogifta.
§ 7. Om kvinna är bortgift från gården med hemföljd och finnas ej söner efter henne, då ärves den tillbaka i samma gård, som hon gifte sig ifrån. Om söner ej finnas i gården, då ärve närmaste blodsfränder, vare sig det är man eller kvinna, kvinna dock icke längre än till fjärde led. Äro båda lika nära, då ärve mannen.
§ 8. Det är också lag, att kvinna ärver hogsl och id efter sin man. Sitter hon längre som änka i gården med sina söner och dö hennes söner utan att lämna söner efter sig, förr än åtta år äro förlidna, då tage hon en mark penningar för vart år, medan sönerna levde. Men gifter hon sig från sina barn, medan de leva, då skall hon hava hogsl och id och ej mera.
§ 9. En änka, som är barnlös, skall hava härbärge, om hon vill, i samma gård, som hon är gift i. Om hon ej vill det, då skall hon hava en halv mark penningar för vart år under sexton år, och hon tage emot det allt efter som åren lida.
§ 10. Om kvinnors arv gäller, att det ärver dotter eller dotters barn. Om de ej finnas, då ärver syster eller systers barn. Om de ej finnas, då ärver faster eller fasters barn. Om de ej finnas, då ärver närmaste blodsfrände intill fjärde led och ej längre. Om de ej finnas, då står det kvar i gården hos fränderna. Finnas icke manliga arvingar och har det kommit i kvinnoarv, vare sig det är av broder eller syster, och äro båda lika nära i släkt, då ärve de båda.
§1 11. Brinna inne fader och son, båda i samma hus, drunkna båda på samma skepp eller falla båda i samma strid, då är syster lika nära som dotter.
§ 12. Blir det flera söner efter en man och ökas släkten av dem alla med dör någon utan söner, då vare de alla lika nära till arv intill fjärde led.
§ 13. Den som säljer sin fädernejord och avhänder sig allt det som är inom hägnad vare skild från arv med fränder eller bröder och vare i icke gotländska mäns mansbot. Men hans söner vare i arv och lag med fränderna, om de åter få jord till tre markers lega.
§ 14. Ingen oäkta son kan göra sig god till arv, utom i det fall att han har äkta gotländsk både fader och moder, och han styrke då med skrift i ättarskrå, att tre efter varandra äro alla gotländska. Då tager sonen till den tredje av dem arv med fränderna. Får gotländsk man oäkta barn med gotländsk kvinna och finnas icke söner efter honom och lämnar han efter sig oäkta barn, söner och döttrar, då skifte de fädernes lösöre efter huvudtal med äkta döttrar, om sådana finnas. Finnas de ej, då skifte de sins emellan fädernes lösöre efter huvudtal. Men får gotländsk man oäkta söner med icke gotländsk kvinna, då föde han dem, till dess att de äro fullvuxna. Vilja de ej längre vara hos fadern, då give han tre marker penningar åt var och en av dem och stridsvapen och sängkläder, täcke och yllelakan och kudde, och femton alnar kläde till gångkläder. Om han har oäkta döttrar, då föde han ock dem, till dess att de äro aderton år gamla; han have rätt att bortgifta dem, om någon beder därom. Men bliva de ej gifta och vilja de ej längre vara hos fadern, sedan aderton år äro förlidna, då give han en mark silver åt var och en av dem och säng och gångkläder och ko efter sina tillgångar. All oäkta barns rätt skall man utgiva med sockenmännens vittnesbörd.
Får gotländsk man oäkta dotter med icke gotländsk kvinna och blir någon fälld för samlag med den oäkta dottern, då give han henne som hogsl fyra marker penningar, vare sig han är gotländsk eller icke gotländsk. Men blir någon tagen på bar gärning tillsammans med denna oäkta dotter, då löse han hand eller fot med tre marker silver. Får gotländsk kvinna oäkta dotter med icke gotländsk man, då have hon samma rätt som nyss var sagt.
20 a. Om en man som tages inne hos kvinna.
§ 15. Om en man blir tagen på bar gärning tillsammans med gotländsk kvinna, som är ogift, då må man sätta honom i stock och hålla honom fången i tre dygn och sända bud till hans fränder. De löse hans hand eller fot med sex marker silver, eller ock låte han avhugga dem, om han ej förmår lösa dem. Om han ej blir tagen på bar gärning med henne, utan barn blir buret till honom, och kvinnan säger, att barnet är hans, men han säger nej därtill, då tage han med sig två bofasta män från den socken, som kvinnan var i, då barnet blev avlat, och svärje så med sex mäns ed. att de aldrig hörde ord eller rykte om den saken, förr än barnet var fött. Då följer honom vitsord, om han får de två bofasta männen. Brister han och får ej vitsord, då skall hon hava vitsord med sex män, alla jämbördiga med henne, och svärje, att han är fader till barnet. Och han tage sedan emot barnet och modern, om han vill. Men om han ej vill eller ej kan, då give han henne fullt hogsl, om hon är gotländsk. Blir gotländsk man tagen på bar gärning tillsammans med icke gotländsk kvinna, då får hon tre marker av honom och likväl endast i det fall att han är tagen på bar gärning, där hennes säng är och hennes hem. Blir icke gotländsk man tagen på bar gärning med gotländsk kvinna, då böte han som äkta gotländsk man. Om han ej blir tagen på bar gärning men får likväl barn med henne, då skall han giva henne hogsl, åtta marker, och själv föda sitt barn. Men tillvitar kvinnan honom barnet och han säger nej därtill, då värje han sig med samma vittnesbörd som gotländsk man. Men barnet skola de föda, som äga att taga emot hogsl, fader eller broder, om hon är ogift. Får icke gotländsk man barn med icke gotländsk kvinna, då give han ock henne hogsl, tre marker, och fadern föde sitt barn. Om han blir tagen på bar gärning tillsammans med henne, då give han ock tre marker, även om barn ej är till.
21. Om en man gör hor.
Gör en man hor, då böte han tre marker till tinget och sex marker till målsägande. Om en man, lärd eller olärd, gör dubbelt hor, då böte han tolv marker till landet och andra tolv till målsägande. Gör gift man hor med ogift kvinna, då skall han giva henne hogsl. Gör laggift kvinna hor med ogift man, då skall han ej giva henne hogsl. Blir en man, lärd eller olärd, tagen på bar gärning tillsammans med en annan mans hustru, då gäller för honom fyrtio marker gods eller hans liv, och målsägande råde för vad han helst vill hava, hans gods eller hans liv.
§ 1. Lockar en man en annans dotter eller någon under hans vårdnad, till fästning utan faders eller fränders samtycke, då böte han fyrtio marker till målsägande; därav skall landet hava tolv marker.
§ 2. Tager en man kvinna eller mö till hustru med rån eller våld, utan faders eller fränders samtycke, då råde de som föra hennes talan över hans hals eller mansbot, om kvinnan är gotländsk; därav skall landet hava tolv marker. Men om kvinnan är icke gotländsk, då råde de som föra hennes talan över hans hals eller tio marker silver; därav skall landet hava tolv marker.
22. Om kvinna skändas.
Blir kvinna skändad och nödgad till samlag i skog eller annorstädes, då följe hon mannen med rop, om hon ej vill tåla skammen, och fare efter dit, som han far före. Om någon hör hennes rop, då må han bära henne fullt och helt vittnesbörd, så som om han hade varit där och sett det med ögonen. Om ingen hör hennes rop, då kungöre hon det för vittnen genast under första dygnet, där hon kommer till en gård, och säga mannens namn. Deras vittnesbörd åtnjuter hon ock, om de vilja duga. Om hon dröjer längre och ej kärar, då är det bäst att tiga därmed. Den får då vitsord, som värjer sig. Om en man blir funnen skyldig till sådant och finnas vittnesbörd för kvinnan, då skall han böta till gotländsk kvinna fem marker silver och till ofri kvinna sex örar penningar. Sker sådant med laggift kvinna, gotländsk eller icke gotländsk, då har han förverkat sitt liv, eller han löse sig med så stor mansbot, som kvinnan gäller. Om kvinnan ej känner mannen och kungör dock för vittnen under första dygnet, sedan hon kommer till en gård, och säger sig sedan hava känt mannen, då längre tid är förliden, då värjer han sig med tolv mäns ed, om hon ej är havande. Om hon är havande och det sker på den tid, då hon för vittnen kungjorde sin skam, då äge hon vitsord med tolv mäns ed och de vittnen, som hon kungjorde det för. Om någons träl gör sådan med gotländsk kvinna, då kan husbonen ej värja honom med mansbot, utom i det fall att hon hellre vill hava mansbot än hans liv.
23. Om ofredande av kvinnor.
Men om ofredande av kvinnor är denna lag. Slår du topp eller viv av en kvinnas huvud, så att det ej är gjort av våda, och blottas hennes huvud till hälften, böta då en mark penningar. Om hela huvudet blottas, böta då två marker. Hon har vitsord med de vittnen, som sågo därpå, vare sig huvudet blottades helt eller halvt. Men ofri kvinna får böter för slag, och ej mera.
§ 1. Sliter du spänne eller ögla av en kvinna, böta då åtta örtugar. Sliter du av båda, böta en halv mark. Om den faller ned på jorden, böta en mark.
§ 2. Sliter du snodder av en kvinna, böta då en halv mark för varje, ända till högsta böter. Och giv henne allt tillbaka. Hon styrke själv, när det är allt.
§ 3. Skuffar du en kvinna, så att hennes kläder fara ur lag, böta då åtta örtugar. Flyga de upp mitt på läggen, böta en halv mark. Flyga de upp, så att man kan se knäskålarna, böta då en mark penningar. Flyga de så högt, att man kan se både länd och blygd, böta då två marker.
§ 4. Tager du en kvinna om handleden, böta en halv mark, om hon vill kära. Tager du henne om armbågen, böta åtta örtugar. Tager du henne om axeln, böta fem örtugar. Tager du henne om bröstet, böta en öre. Tager du henne om ankeln, böta en halv mark. Tager du henne mellan knät och vaden, böta åtta örtugar. Tager du ovanför knät, böta fem örtugar. Tager du ännu högre upp, då är det det skamliga greppet och heter en dåres grepp; där gälla inga penningböter; de flesta tåla, när det har kommit därhän.
§ 5. Om det sker med icke gotländsk kvinna, då bötar du till henne hälften mindre för alla grepp än till gotländsk kvinna, om det är en fri och friboren kvinna.
24. Om bröllop.
Om vagnåkarnas färder stadgas, att ej skola flera än två åka på var vagn. Men frändernas ritt är bortlagd. Där sjunges brudmässan, där unge mannen är och bröllopet skall drickas. Unge mannen sände tre män mot sin brud, och bruttugan bide där som brudmässan sjunges och bröllopet drickes. Men bröllopet skall drickas i två dagar med allt folket. Och gåvor give den som vill, efter sin lust. Men att hava förningar till bröllop är bortlagt. På tredje dagen have de rätt att bjuda kvar skaffarna och gärdemännen och de närmaste fränderna. Minnesskålar skola iskänkas så många som husbonden vill före Marie minne. Men efter Marie minne skall envar hava hemlov, och öl bäres ej längre in. Den som bryter mot detta, böte tolv marker till landet. Och den som objuden kommer till bröllop eller gästabud, gälde tre örar penningar.
§ 1. Alla arvöl äro bortlagda. Men den som vill må giva kläder och skodon efter den som är avliden till insocknes folk.
§ 2. Av skarlakan och svart kläde slite envar det som finnes, men ingen öke till det med mera, varken gammalt eller nytt, sedan det är slitet.
§ 3. Ridtäcken och ridkuddar skäres ej mindre än i fjärdedelar.
§ 4. Detta är ock överenskommet om gotländska kvinnor, att var broder skall sörja för giftermål åt sin syster. Vill han det ej, då skall han giva henne en åttondedel av sin jord till uppehälle, med närmaste fränders och sockenmäns tillsyn,, så att hon ej må oförståndigt förbruka sin egendom.
§ 5. Men för icke gotländskt folk gäller, att två systrar skola ärva lika med en broder. Om arv mellan syskon eller syskonbarn, då skifte de det lika som fäderne eller möderne. Om det går längre bort, då ärve den som är närmast i blodsfrändskap.
24 a. Om farvägar.
Men om mäns farvägar är denna lag. Äger en man jord, som ingestädes ligger vid väg, då har han själv vitsord på en annans öppna mark, var han har farväg. Om han har själv öppen mark invid väg, då får han ej vitsord mot en annans öppna jord. Men om han själv har sluten jord, då har han vitsord mot en annans öppna. Om män vilja inhägna betesmark, som ligger invid vägs, inom gärdesgårdar, då skola de lämna vägar mellan gärdesgårdarna, femton steg breda. Då freda de sin gärdegård, och ej eljest. Inhägnar någon åt sig hage över en annans farväg, då gärde han åt honom ett led, och den andre fare som han for förr. Gärdar han igen en annans väg över hans laga farväg, då gärde den led, som äger gärdesgården, och den svare för ledet, som äger vägen.
25. Om skogstvister.
Tvista två män om skog, då skall man hava två vittnesbörd: grannars vittnesbörd och arbetes vittnesbörd. Att man om våren tillrett ved eller kluvit gärdsle och lagt det på stubbe eller avhuggit grenar och burit det tillsamman och där låtit det torka till hösten, det är fullt arbetes vittnesbörd. Vitsord skall den hava, som har drygare vittnesbörd av grannar, att arbete är utfört omkring. En av dem som äger mest skall först gå till ed. Vill han ej vittna med ed, då skall hans vittnesbörd icke duga för någondera.
§ 1. Men om odlad jord skall man ock hava två vittnesbörd: fränders vittnesbörd och arbetes vittnesbörd för tre år. Arbetsvittne skola de bära, som äga invidliggande jord. Klandra den som äger jord omkring, då skola de vittna, som äga närmast utanför. Fränders vittne bär ej den som är närmare än i fjärde led.
§ 2. Om de mötas, odlad jord och skog och myr, då tage odlad jord två tredjedelar och skog och myr en trejdedel. Skog och myr taga hälften var av ofruktbar jord, där de mötas mellan stubbe och starrtuva. Och ingendera må vittna med den andre, ej skog med myr och ej myr med skog.
§ 3. Ingen må giva en annan lov att hugga i oskiftad skog eller att slå ag i oskiftad myr, utan att han är saker till tre marker åt målsäganden och tre andra åt folket. Ingen må djärvas att arbeta i en annans skog eller myr, utan att det kan lagligen tagas från honom, som han far med, virke eller dragare. Men säger han, att den andre olagligen har tagit det, då styrke han det med syn.
§ 4. Om någon får skada på skog eller andra ägor och vill han misstro någon om något, då må ingen saklöst vägra en annan rannsakning och syn.
§ 5. Om någon ödelägger gränsmärken utom stör eller inom, vare han saker till tre marker åt målsäganden och andre tre åt folket. Ingen må ej heller djärvas att inhägna något av oskiftad jord, utan att han är saker till tre marker åt målsäganden och ännu andra tre åt folket.
§ 6. Gärdesgård skall envar svara för där som han har gärdat, den gärdesgård vid väg, som äger jord vid väg. Men den som ej äger jord vid väg, han svarar för mellangärdesgård. Där skall envar böta skada, som han äger gärdesgården framför. Om flera hava dålig gärdesgård, då böte alla skadan, som ej hava laggill gärdesgård. Ingen får bot för sin skada, om han ej själv har laggill gärdesgård. Ej får man visa skada på en annans dåliga gärdesgård, om man ej själv har en god.
26. Om halvgärding.
Beder någon en annan om halvgärdning, då skall han tillsäga honom med grannar eller sockenmän såsom vittnen. Och sockenmän skola fastställa var lott inom sju dygn. Du tage sedan själv emot din lott med grannar såsom vittnen, om den andre ej vill vara tillstädes, och gärda där du får din lott. Men den andre skall sedan hava ett års frist från delningsdagen. Om sedan kreatur komma in, tag dem i hus och lämna ej ut dem förr än han gottgör skadan och lägger fram en halv mark till gärdesgård. han skall hava hägnat inom en halv månad därefter, och tage åter sin pant. Om han ej gärdar inom en halv månad, då miste han sin halva mark. och tag du åter in till en annan halv mark, till dess att det är gärdat. Han svare alltid för skada, så länge det icke är gärdat. Ty gärdesgård är grannars förlikare.
§ 1. Den som tager kreatur i hus, svare för kreaturet, till dess att han har tillsagt den andre som äger kreaturet, med grannar såsom vittnen. Vill han sedan ej utlösa sitt kreatur, då have han själv skadan, om kreaturet är sämre eller alldeles dött. Då allo äro lagligen tillsagda, då svare den för skada, som har dålig gärdesgård.
§ 2. Om någon har okynnesfä och det löper in, då gärdesgård är laggill, då skall man tillsäga honom med grannar såsom vittnen och bedja honom tjudra sitt kreatur. Om det sedan gör skada, då skall man taga kreaturet i hus, och den som äger kreaturet gottgöre skadan.
§ 3. Bryter en tjur en gärdesgård med hela vidjor, även om den ej är laggill, då gottgöra du skadan. Om han löper över, då gottgöra du ej, om ej också gärdesgården är laggill.
§ 4. Då är en tjur lagligen tjudrad, om hornband är om bakfot och om horn.
§ 5. Ingen gärdesgård är laggill, om den ej är bunden med två vidjor och två och en halv alnar hög till översta vidjan, och dock för de kreatur, som löpa över och ej för svin eller de kreatur, som krypa under.
§ 6. Gäss eller grisar vakte envar själv, om gärdesgården är laggill.
§ 7. Hugger någon inom gärden olovandes och åker dit, då vare han saker till tre marker åt målsäganden och andra tre åt folket. Men bär han ur skogen hem till sig, då vare han saker till åtta örtugar, och allt fullt åter. Brister på väg vagnsaxel eller annat körredskap, då må man saklöst hugga på en annans mark, om man ej själv äger mark så nära, att man kan se ök och vagn eller häst och kärra.
§ 8. River du upp en annans gärdesgård, så att du bryter översta vidjan, böta då en halv mark. Men river du ännu ett störpar, böta åtta örtugar. River du ett tredje, böta fyra örtugar. River du så brett som bredden av ett led, böta då två marker och ej mera. Och gärda åter hans gärdesgård lika god och lika lång som den var förut, och svara för skada, så länge det är öppet.
§ 9. Tager du en annans ved eller gärdsle eller timmer i skogen, böta sex örar. Om den andre har fört det till vägen, då är det tre marker, om han icke lämnar sitt eget kvar. Och lämna honom allt hans eget åter lika gott och lika mycket, om du blir funnen skyldig därtill. Han styrke själv med ed, när det är allt.
27. Om brunn.
För brunn svarar den som har den i sin gård, utom i det fall att hjul ligger över den eller lucka; då svarar den, som går ifrån den öppen. Gräver du brunn i äng eller annan din jord, gör då gång och väg lika god från som till; annars svarar du för en annans kreatur, om det får skada genom våda.
28. Om jordaköp.
Jord må ingen sälja, om ej trångmål nödgar därtill. Då tillsäge han närmaste fränder med sockenmän och ättemän, och de pröve, vad som nödgar. Men den som giver penningar för jord utan denna prövning, han har därmed förverkat sina penningar, och han böte tolv marker till landet och andra tolv till de skyldemän, som riva köpet. Men jord är aldrig lagligen köpt, utan med tingsmännens prövning, och avraden skall stå redo under ett år.
§ 1. Med samma vittnen skall man ock sätta i pant som köpa.
§ 2. Skifta män jord, då kungöre de på tinget sitt skifte, så att båda äro tillstädes. Om någon misstror dem, då rannsake han i samma år.
§ 3. Om ej de närskylda kunna köpa jorden av den som tarvar att sälja, då köpe män i släktgrenar eller ättemän, med samma prövning, som sagt är. Men jord må aldrig köpas utom ätten.
§ 4. Om män hava jord, som ej äro i ätt, gotländska eller icke gotländska, och de tarva att sälja, då sälje de till dem, som skola ärva, om dessa förmå. Förmå de ej, då köpe hundaresmän i samma hundare, där jorden ligger. Den som bryter mot detta, böte tolv marker till landet.
§ 5. Om fjärmare man köper än närmaste frände, då skall man sätta fram avraden på tinget i det hundare, där jorden ligger, och förrän han sätter fram avraden, lagligen tillsäga den som är utom tinget, inför hans sockenmän, som skall taga emot avraden. Säljer någon sin jord, då tage avrad både kvinna och man, men ej de som förbruka den med honom. Men jorden köpe dock närskylda eller män i släktgrenar. Vilja ej de, då äro kvinnor närmare än män utanför ätten. Men säljer någon sin jord och köper annan med samma värde till större välmak för sig, då går ej avrad därav. Jord är aldrig fri från avrad, utom i det fall att allt folket säljer eller att den blir gäldad i mansbot eller att jord som giver en mark i lega blir utlovad som hemgift på fästningsstämman eller att den blir gäldad i tjuvabot. Är det flera bröder eller brorsbarn och hava de skiftat arv, eller andra skyldemän, och sälja några sin jord, då tage ingen av dem avrad av den andre, utan den som är dem närmast och håller kvar sin jord.
§ 6. Sitter någon i härs händer och gäldar för sig sin jord, då är frände närmast att återlösa den, om han vill, och giva penningar därför, sedan den andre kommer hem. Sitter bondes son eller omyndig i härs händer, då må ingen lösa honom dyrare än med tre marker silver, utom i det fall att uppdrag finnes av hans fader eller fränder; och han skall hava en tredjedel i tillägg, sådana penningar som han gav. Men han har ej rätt till mera än tre marker silver, om tvist uppstår dem emellan. Men den som har ärvd jord och ej är omyndig, han göre själv upp saken för sig, så som han bäst kan; det gäller, som han själv gör. Den lag är länder emellan, att utlänning aldrig må lösa en gotländsk man dyrare än med tre marker silver, utom om han har uppdrag av hans fader eller fränder; och han tage en tredjedel i tillägg, allt efter sina penningar. Om broder far med oskiftat gods och kommer i härs händer, då löse hans bröder honom ock med oskiftat gods. Om han far med skiftat gods, då löse han sig själv. Bröder skola lösa broder ur härs händer, så länge det är oskiftat dem emellan.
§ 7. Om någon vinst tillfaller en mera än de andra eller fynd faller på hans lott, då skola alla hava del däri, medan det är oskiftat. Om börder äga oskiftad jord, och en av dem dräper någon, då svarar envar för sina gärningar; den bötar, som dräpte.
§ 8. Ingen gotländsk mans son får skiftat av sin fader, även om han beder därom, utom i det fall att hans fader vill eller att han gifter sig med sin faders vilja. Om han vill skifta, då tage han sin huvudlott av lösören efter räkning, men fadern skall hava sin gård oskiftad, om han give sonen jordlega därav och hans huvudlott, och sonen råde sig själv att fara vart han vill. Om de hava flera gårdar, då fare sonen till någon av dem och på räkning, om han vill, så framåt ej fadern prövas vara en orådsman. Om icke gotländsk man har ogifta eller gifta söner, få de aldrig skifte av sin fader, utom om fadern prövas vara en orådsman.
29. Om skulder.
Den som gör skuld oförståndigt, han förgör sin lott ej mera. Och ingen gälde skuld efter honom, då han är död, mera än hans egendom räcker till.
30. Om pant.
Har du tagit pant av någon för verklig skuld, stäm honom då till kyrka eller ting, och han löse åter panten i laga tid; eller ock skola sockenmän eller tingmän värdesätta dem.
31. Om ting.
Detta är ock överenskommet, att alla ting skall man börja hålla före middagen. Rådmän skola döma på hundaresting. Den av dem, som ej kommer före middagen, böte tre örar till tinget. Om ingen av dem är kommen vid middagen, då vare de saker till tre marker åt den som först för fram mål, och andra tre åt folket. Men domar må ej dömas längre och eder ej mottagas längre än till solnedgång. Den som bryter detta böte till tinget, efter som tinget är högt. Inga böter må sjätting söka högre än till tre marker. Men treding till sex marker och hela landet till tolv marker. Äro stämningar om jord, då vare den lagligen fälld, som ej kommer på samma tid, som man skall hålla ting.
32. Om krav på lösegendom.
Uppkommer krav på lösegendom män emellan, då får ingen högre ed av en annan än upp till sex män, om tvist uppstår mellan dem. Men vid jordatvist upp till aderton män, om tvisten gäller en mark guld, så ock om den gäller mera. Om de äro oense, då skola hundarets rådmän utan ed fastställa, om tvisten gäller en mark guld, och han tage nu första stämningen med en månads frist därifrån. Om han vill säga återbud, då göre han det inom en halv månad (och uppskjute från den andra stämningen ännu en halv månad), fram till den tredje. Om tvisten gäller mindre än en mark guld, då skall man taga sex mäns stämning, först på en halv månad. Om han vill säga återbud, då skall han göra det inom sju dygns tid, och flytte efter en annan sju dygns tid fram till den tredje. Men stämningar må man ej flytta längre utan bådas vilja.
32 a. Om köp av män.
Köper du någons man i din gård, pröva honom då i sex dagar. Men på den sjunde gälda värdet eller led honom tillbaka, om han ej är dig till nöjes. Om den som sålde ej vill taga honom åter utan vill hålla dig vid köpet med avtal, att du skulle hava honom ej leda honom tillbaka, vare sig han var dig till nöjes mindre eller mera; om du har skäl emot skäl, att du skulle leda honom tillbaka inom utsatt tid, om han ej var dig till lags, då har du vitsord, som leder honom tillbaka och följer lag. Om du har mannen längre och vill sedan leda honom tillbaka, när fristen är förliden, och du säger dig hava gjort det avtalet, då har den andre vitsord, som sålde efter lag; gälda då värdet till honom och hav det du fick. Men sedan skall säljaren svara för tre fel: för fallandesot och sängröta svara han under ny och nedan, för benvärk svara han under ett år, och sedan för klander i all tid. Om han blir klandrad i din hävd, tillkalla då din säljare och led till honom; han skall då stå i hemul för trälen åt dig eller lämna dig åter värdet, som du gav honom för trälen. Om tvist är eder emellan, han säger sig hava sålt med villkor och du säger dig hava köpt med fast köp, då har den vitsord, som köper med fast köp och följer lag.
33. Köper du oxe.
Köper du oxe, pröva honom då i tre dagar. Två fel följa honom: det ena, om han ej drager, den andra, om han bryter hägnad.
§ 1. Köper du ko, pröva henne då i tre mjölkningstider. Två fel följa henne: det ena, om hon sparkas, så att man ej kan mjölka, det andra, om hon är mjölkstulen
34. Köper du häst.
Köper du häst, pröva honom då i tre dagar och led honom tillbaka med fel, om du finner något. Tre fel följa med häst: det är det ena, om han är starrblind, det andra, om han bites, det tredje, om han sparkar med frambenen. Om du har honom längre, då tager säljaren honom ej tillbaka, även om fel följa honom, om han ej själv vill.
35. Om häst.
Tager du en annans häst på bete eller annorstädes utan lov av den som äger honom och rider eller åker med honom, böta då tre marker till målsäganden och andra tre till folket, om du blir funnen skyldig till att du var på ryggen, och lämna alltid oskadat tillbaka.
§ 1. Tager du en annans häst bunden vid gärdesgård och lämnar ingen kvar, böta då ock tre marker till målsäganden och andra tre till folket, utom i det fall att du har tagit miste och lämnat en annan kvar. Om du har tagit miste, böta då åtta örtugar och lämna honom oskadad tillbaka inom tre dygn.
36. Om vård av skepp.
Om vård av skepp är denna lag. Köpmansskepp, som har tretton spant och tre tvärbjälkar, det vårdar man ute på stranden.
§ 1. Men börding skall man fästa genom stock eller spant eller genom planka vid ett hus, som folk sover i. Lås skall vara därtill och nyckel, som husfrun eller husbonden bär. Kedjan må ej vara längre än tre länkar, och det fjärde hammaren. Var länk skall väga två marker eller räcka över tre spant. Och för sjö skall man ej stå till svars.
§ 2. Hittar någon en myndricka utan vård ute på stranden, då skall den som hittar hava den som sin egendom, om den andre ej är så nära, att han hör hans rop, om han har ropat tre gånger.
§ 3. Båt är icke utan vårdnad; äge den den som vill. Om någon tager en annans båt på landningsplats och far med den, då bötar han så som om han hade ridit en annans häst.
37. Om rannsakan.
Komma män till någons gård och fordrar rannsakan, då må ingen vägra rannsakan. Vill han hava sina grannar tillstädes, då skall man vänta på dem, om man ej vill göra mannen orätt. De nämne var sin man att gå in. Löst omgjordad skall man gå in och utan kappa, då man skall rannsaka. Om någon vägrar en annan rannsakan, då är hans dörr ej fridlyst, och han får inga böter därför, även om tjuvgods ej hittas därinne. Om något hittas därinne av det, som man har misstanke om, då skall man spörja efter fång. Vidgår han då och säger sitt fång, då skall man leda till fångesman och pröva hans fång. Får han fullt vittnesbörd där, som han först hänskjuter till, då är han värjd i den saken. Om han fick det av en annan och ej visste, att det var orätt fånget, då tager den emot, som han leder till, men han är då fri därifrån. Om den andre nekar, då tarvar han vittnesbörd av dem, som voro tillstädes. Detta vittnesbörd binder honom, om han ej enligt lag kan värja sig.
§ 1. Om någon bär tjuvgods till en annan i hans gård och i hus, som har lås, och vill så förråda mannen, då har han därmed förverkat allt det som han bar. Och därtill skall han böta till honom mansbot så stor som han är värd, som han bar det till, och tre marker till tinget, till dess att det är en gotländsk man, som orätten gjordes mot; då bötar han tolv marker till landet.
38. Om tjuvars rätt.
Men om tjuvars rätt är denna lag. Den som stjäl två örar eller mindre än två örar, böte sex örar snattarbot. Stjäl han mellan två örar och en mark silver, då skall man föra honom till tinget och märka honom och döma honom till mansbot. Stjäl han, sedan han är märkt, även om det är mindre, då skall man hänga honom. Stjäl han ända till en mark silver eller mera, då skall man även då hänga honom.
Stjäl någons träl en öre eller mindre än en öre, då böte var ägare för honom tre örar, om den som äger tjuvgodset själv upptäcker det. Om tjuvgodset är mera än en öre, då skall han alltid först hava sitt åter och sedan som böter tre gånger så mycket som tjuvgodset är värt. Stjäla flera trälar en öre, då böte var ägare tredubbel bot för sin träl, om han ej själv upptäcker tjuvgodset. Om ej allt det stulna finnes kvar, då skall den som miste det stulna med ed styrka, huru mycket det var, och dock endast i det fall att hus eller lås var uppbrutet. Om det ej är taget under lås och varken är bruten hun häl, då tage han trälen och pine honom och lägge icke fram något vederlag. Han lämne honom oskadad till ben och bröst åter till ägaren och lämne alls intet gods därför, även om han ingen utsaga får av honom. Om ingen avtäkt finnes utan endast misstanke, då skall han lägga fram vederlag, innan trälen pinas, lämna honom ock oskadad åter och böta sex örar frö band om händerna, (om han ej vidgår. Vidgår han och finnes ingen avtäkt, böte han likväl för band om händerna) sex örar. I nöd säger den nödgade det han ej har vållat.
§ 1. Far någon med avtäkt till en gård och tillvitar en annans träl tjuvnad, då skall ägaren låta rannsaka och själv binda sin träl och ej stå i vägen; då skall han ej gälda tredubbel bot. Om mannen ej vill själv binda sin träl eller låta rannsaka och hittas likväl tjuvgods därinne, då gälde han tredubbel bot åt den som äger det stulna, som han då har upptäckt. Är tjuvnaden så stor, att han ej kan gälda tredubbel bot därför, då skall den hava trälen, som äger tjuvgodset. Ej kan han genom stöld förverka mera än sig själv. Upptäcker en annan tjuvgodset, och icke den som äger det, och tager tjuven och binder honom, då skall han hava hittelön, en åttondedel både av tjuven och av böterna.
§ 2. Är träl på löpstig och är det lyst efter honom vid kyrka eller på ting, då är han muslegoman. Och ingen bötar tredubbel bot för den som stjäl mat åt sig. Men var och en skall hava sitt åter, om det finnes kvar. Om det är uppätet, då gottgör det ingen för muslegoman. Om träl blir återlämnad, lös honom då åter med två örar i landet, och med tre örar, om han kommer på farkost, och med en halv mark, om han kommer utom landssyn. Den skall lösa trälen tillbaka, som äger skeppet, utom i det fall att det var lagligen fästat. Om han har tillgripit några saker, då skall den lösa tillbaka sakerna, som äger trälen. Om skeppet var lagligen fästat eller taget under lås, då löse den skeppet åter, som äger trälen, och likaså alla saker, som han tillgrep, likväl ej mer än upp till tre marker. Om han flyr bort på skepp, som ej är vårdat, eller drunknar i havet, så att den mister trälen, som ägde honom, då skall den som äger skeppet gälda trälen.
§ 3. Blir en man bunden, utan avtäkt, då skola tre rådmän undersöka det och höra hans ord, om han är skyldig eller oskyldig. De tre rådmännen skola vara från samma hundare eller samma sjätting. De skola vittna det som de höra, om han är skyldig eller oskyldig. Så ock om det finnes avtäkt.
39. Om okvädinsord.
Okvädinsord till en man äro fyra: tjuv och mördare, rövare och mordbrännare. Och till en kvinna är de fem: tjuv och mördare, hor och trolldom och mordbrännare. Om någon blir utsatt för sådana okvädinsord, då skall han fara hem till dens gård, som har sagt dem, och lagligen stämma honom till kyrkan och bedja honom taga sina ord tillbaka, som voro sagda i en ond stund, i strid eller dryckenskap. Om han nekar, då skall han svärja med tre män inför sockenmännen, att han aldrig har sagt de orden. Kan han ej fullgöra eden, då böte han tre örar och upprätte mannens heder med tre mäns ed vid kyrkan. Skymfar någon en annan med sådana okvädinsord inför hela socknen eller på tinget eller vid stämma och kan han ej styrka det, då böte han till honom tre marker och upprätte hans heder med sex mäns ed på tinget. Detta skall man utsöka i laga tider såväl mot kvinna som man.
40. Om småboskap.
Kommer omärkt småboskap till någon, då skall han föra den till kyrkan och till ett ting. Kännes den ej igen, då låte han värdera den och tage tinglösen därav, och sockenmännen dele det som är över.
41. Om svin.
Komma till någon större svin än smågrisar, märkta eller omärkta, då skall han föra dem till två ting och tredje gången till tredingsting och hava en örtug för vart ting. Kännes det ej igen, då värdera sockenmännen och dele det som är över.
42. Om tamfår.
Kommer tamfår till någon, då skall han föra dem till två ting och tredje gången till tredingsting och lysa fram dem i tre år och taga lösen efter som tredingen förr har haft van. Men det som kommer till därav, det skall den hava, som föder det.
43. Om osnöpt, oklippt vädur.
Kommer osnöpt oklippt vädur till någon, då skall han hava en örtug som lösen för tillvaratagandet. Kännes han ej igen, då tage han lösen så som för andra får.
44. Om osnöpt, klippt vädur.
Slipper osnöpt klippt vädur lös efter Simons och Judas mässa, och till den tid, då man har haft vana att lössläppa dem, då har han förlöpt sig själv. Dock skall man bjuda honom tillbaka till den som släppte honom, med hans sockenmän såsom vittnen. Om han ej vill lösa honom tillbaka, då skall den hava honom, som tog fast honom, och han sätt sitt märke på honom med sina egna sockenmän såsom vittnen.
45. Om getter och bockar.
Bockar och getter skall man lysa fram i två år. Så skall man lösa dem tillbaka: get med sex penningar för varje ting och bock med en örtug.
45 a. Om nöt och hästar.
Nöt och hästar skall man lysa fram på två ting och tredje gången på tredingsting i tre år. Kännes det ej igen på först tinget, då skall man värdera det och likväl lysa fram det och hava två örtugar för vart ting. De nöt eller hästar, som man kan nyttja, dem må man nyttja med sockenmännens vetskap. Om man fare ej till Visby med dem, men ride med dem till tings eller lede dem och lägge av sadeln och binde dem så långt bort, att man kan se tingsstockarna, jämte alla kreatur, som skola lysas fram.
46. Om märke.
Den som satt ett nytt märke på en annans kreatur, om det ej är köpt eller givet som hemgift och blir funnen skyldig därtill, böte tre marker.
47. Om åkrar.
Hava flera män åkrar tillsammans och vilja somliga låta dem ligga och somliga så, då skola de råda, som äga mest. Och de säge till före Mariamässan i fastan, om de vilja låta ligga eller så.
§ 1. Skifta landboar, då skall den som flyttar bort hava sex penningar för vart lösland av den som kommer dit, för de åkrar, som han ej får så. Och de skola vid höslättern utrymma för varandra rum för så många lass, som gården gäller i marker.
48. Om rovåkrar.
Var bonde, som har sådd, lämne ett löpsland till rovåker vart år. Men folk, som ej har sådd men har hus, skall hava ett halvt löpsland till rovåker, och den släppe till ök, som äger jorden. Den som ej håller detta vare saker till tre örar åt socknen. Men den socken, som ej sköter detta, vare saker till tre marker, om det kommer till tinget.
49. Om vrakgods.
Hittar någon vrakgods på land, då skall han hava var åttonde penning av fyndet. Hittar han det flytande ute och måste hava skepp och åror, eller hittar han det på havsbottnen och måste hava krok och båtshake, då skall han hava tredjedelen av sitt fynd. Om han hittar det utom landssyn, då skall han hava hälften av det som han hittade.
50. Om eld.
Kan så illa hända, att skada sker av en eld, som göres på eldstad eller i eldhus, och flyger den i en annan gård till skada, då böte han tre marker, om skadan är till tre marker. Om flera gårdar få skada, då nöje de sig alla med de tre markerna.
51. Om buren eld.
Om skada sker av buren eld, då böte den som bär halva sin mansbot. Om sådant sker av omyndig, då gälde den som skickar honom.
52. Om vägbygge.
Det är ock överenskommet, att man skall laga vägar vart år i alla socknar. Den socken, som ej lagar vägar, skall böta tre marker till tinget.
53. Om skatt.
Det är ock överenskommet, att om man måste skjuta samman skatt till landets tarv, då skall man göra det efter marktal, både av jord och lösöre, men ej av gjorda klenoder.
54. Om vakt.
Vakt skall envar hålla, som är tjugo år gammal. Och han skall hålla sig med vapen och svara för alla utskylder och gälda vaktpenningar i påskveckan.
55. Om hus och husfolk.
Envar som sätter upp hus utan sockens lov, vare saker till tre marker åt socknen, och han tage bort huset samma år.
§ 1. Den som tager emot husfolk utan socknens lov, vare saker till tre örar.
56. Om bärgningsfolk.
Allt bärgningsfolk, som är i bondens bröd, går det bort från gården på söckendag utan sin husbondes lov, då lämne de tillbaka för var dag en örtug av sin lega och fullgöre dagsverket.
56 a. Om folk som ej har utsäde.
Allt folk i socknen, som ej har utsäde, skall icke hava något att genmäla mot att bärga säd hos bönderna. Och de skola hava sex penningar av vart löpsland för korn och fem penningar för råg och havre, och de föde sig själva. Och bonden säge lagligen till. Den som säger emot, vare saker till tre örar.
57. Om ekorrar.
Den som jagar efter ekorrar före Simons och Judas mässa och efter Mariamässan i fastan, böta tre marker. Och ingen jage inom hägnad utan ägarens lov.
58. Om harar.
Ingen skall jaga harar med giller efter Mariamässan i fastan eller före Simons och Judas mässa, utan att han skall böta tre marker.
59. Om frukt.
Detta är ock överenskommet, att all frukt skall vara fredad till senare Mariamässan. Den som bryter detta, skall böta tre örar till sockenmännen. Av detta skall den hava hälften, som åtalar. Bryta omyndiga, då böte de hälften så mycket.
60. Om mässfall.
Det är ock gammal rätt, att om det blir mässfall på söndag eller annan helgdag, då skall prästen böta till prosten tre marker och andra tre till socken. Om det blir mässfall på fredag eller annan mässdag, då nio texter läsas eller havas, då skall prästen böta tolv örar till prosten och andra tolv till socknen.
61. Om dobbel.
Dobbel är avskaffat. Den som dobblar vare saker till tre örar åt socknen. Vill ej socknen utsöka detta, då böte den tre marker till tinget.
61 a.
Det är ock överenskommet, att det är lag, som här är skrivet. Detta skola alla män hålla. Om några händelser kunna uppkomma, som ej finnas häri, då skola de avgöras genom domarenas tal. Och de skola svärja, att det är rätt gutarnas lag. Och sedan skall det skrivas här.
62 Om lösryckande av hår.
Är kal fläck större, än ett handlove höljer den, då skall därför bötas en mark silver. Är vart hår av, då skall därför bötas två marker silver.
63 Om skogar.
Envar som hugger i en annans skogar, inom hägnad eller utom, och åker dit, böte tre marker penningar, och give fullt tillbaka. Den som river en annans gärdesgård, så att man kan åka igenom, böte tre marker penningar. Den som far olovandes över en annans jord böte tre örar. River någon hål i en annans gärdesgård, böte han sammalunda.
§ 1. Om alla pantsatta jordar stadgas, att de skola lösas eller värdesättas i samma förfallotid eller pantsättas där som de äro komna.
§ 2. Envar som föröder jord, som ger tre marker i lega, utan trångmål, har förverkat sin hals och hans hustru sin kyrkplats, och hon skall stå bakom i stapeln.
§ 3. Åt fränderna och vagnåkarna må ej skänkas mera än tre minnesskålar, och intet kärl större än att högst en halv skål går däri. Och envar som missfirmar dem böte dubbel bod och tolv marker till landet.
65 Om kvinnors rätt.
Om kvinnors rätt är ock överenskommet, att nötboskap skola de taga ända till femte bandet, hästar och får så många som de förde i gården.
All förgyllning är avskaffad, utom i spännen. Förgylld koppar skall man smälta, var den finnes. Guldbräm och silkesband, annat än slingade, äro alla avskaffade. Gamla förgyllda kärl och bälten är det tillåtet att hava sådant som det är och icke öka det med något.
Två marker guld skall hemgift vara och ej mera. Ej må man giva mera och ej fordra mera. All klädsel med svart tyg är avskaffad och päll, och ej må man giva i hemgift mellan gårdar annat än vitt lärft. Skarlakan är ock avskaffat. Ingen må köpa skarlakan, varken nytt eller gammalt, och ingen må giva det vid gifte mellan gårdar. Silverband och kjortelprydnad äro ock avskaffade.
Borgande av stadsboar är ock förbjudet. Ingen köpe mera, än han då strax gäldar.
Den som bryter något av detta, böte tolv marker till landet.
Tillägg
Om borgande av stadsboar.
Borgande av stadsbo är ock förbjudet. Ingen köpe mera än han förmår betala.
Alla pantsatta jordar skola hava frist under tre år till skulder, som äro större än en mark silver. Då må man ej värdesätta lösören, om ej den andre vill, utan jorden, och han skall dock hava frist under tre år.
Äkta makars rätt.
Fäster en man en kvinna och för henne hem till sig och driver sedan bort henne utan lag, då skall han böta till henne vad han äger och tolv marker till landet. Likaså böte ock kvinnan till mannen, om hon gör så.
Om guldbräm.
Detta har ock tagits till lag, att guldbräm och mantelband och svart kläde må ingen på landet köpa eller låta göra. Annars skall han böta tre marker till tingmännen.
Om öl till salu.
Till ting, där landets ärenden och landets nödtorft förhandlas, skall ingen föra öl till salu, utan att han blir saker till tre marker penningar.
Om vakt.
Vakt skall envar hålla, som är aderton år gammal, och tjugo år gammal skall han hava fulla vapen, och tjugotvå år gamma svara för allt till fullo.
Böter för träd, som någon hugger utanför hägnad.
Hugger du i skogen ned någons ek, så stor att den ej sviktar för ett oxok, när ett par oxar gå fram, böta då två sexlingar, om du blir funnen skyldig därtill, utom om så är, att vagnsaxeln brister och går sönder på vägen och nöd är för handen; och då skall du likväl hugg i din egen skog, om du är så nära den, att du kan se både oxar och lass; men om du icke är så nära din egen skog, då må du saklöst hugga i en annans skog, om du tarvar. Ask och björk skola ock bötas med en sexling, om de bliva nedhuggna. Om du hugger ned någons gränsmärke i skogen, då skall du böta tre marker för varje, vare sig det är ek eller fura. Och om du flår någons ek, då skall du böta en sexling, om det är så stort, att man kan sätta en solle därpå. Och om du flår en ring omkring trädet, då bötar du lika mycket som om du hade huggit ned det. Flår du ask eller björk för någon, då bötar du lika som om du hade huggit ned trädet. Och om du flår en ring omkring trädet likaså.
Om böter för träd inom hägnad.
Hugger du inom hägnad någons träd, större än att det sviktar för ett ok av oxar, när de gå fram, böta då en mark för det första trädet och sedan en halv mark för varje, ända till tre marker. Och om du hugger mindre träd, så böta efter lass, såsom förut är sagt. Och alltid har han vitsord, som äger skogen. Hugger du ned och bär från skogen, böta då åtta örtugar, det är fyra vita penningar.
Om ved.
Och om du tager någons ved eller hägnadsvirke, det är gärdsle, staver eller band, eller timmer i skogen, böta då tre sexlingar. Om han har fört det fram till vägen i hög, böta då tre marker, om du icke lämnar honom det alltsamman tillbaka, lika så gott och lika så mycket , om du blir funnen skyldig därtill. Han styrke själv med ed, när det är allt.
Om led.
Hugger du i någons ledbalkar, böta då för var och en så som den är värd: För den balk, som är mitt uti, bötar du fyra vita penningar och för de två andra, som äro närmast, den ena nedanför, den andra ovanför, fem gotländska, och för den nedersta och den översta vardera en sexling.
Om dörr.
Hugger du i någons dörr eller dörrträ, böta då för det första hugget fyra vita penningar, för det andra fem gotländska, för det tredje en sexling, och så sedan för varje hugg, ända till två marker.
Om stock eller stolpe.
Om du hugger i stock eller stolpe för någon, böta då för varje hugg en sexling, ända till två marker.