Håkon den godes historia

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


HÅKON DEN GODES HISTORIA


1. Håkon Adalsteinsfostre tages till konung.

Håkon Adalsteinsfostre var i England, då han fick underrättelse om sin fader konung Haralds död; han gjorde sig genast i ordning till att fara hem. Konung Adalstein gav honom folk och goda skepp och utrustade honom präktigt för färden, och han kom om hösten till Norge. Han fick där höra, att hans bröder hade fallit, och att konung Erik uppehöll sig i Viken[1]. Håkon seglade då norrut till Tråndheim och uppsökte Sigurd Hladejarl, som var den klokaste mannen i Norge[2], och blev där väl mottagen. De ingingo förbund med varandra, och Håkon lovade Sigurd stor makt, om han bleve konung. Därefter läto de sammankalla ett talrikt ting; på detta talade Sigurd å Håkons vägnar och föreslog bönderna att taga honom till konung. Därpå steg Håkon själv upp och talade. Då började de säga två och två sinsemellan, att det var Harald hårfagre, som hade blivit ung på nytt och kommit dit. Håkon började sitt tal med att säga, att han bad bönderna giva honom konungatiteln och tillika lämna honom hjälp och stöd till att behålla konungadömet; i gengäld erbjöd han dem att göra alla bönder odalborna och återskänka dem deras odaljordar[3], som de bodde på. Till detta tal ljödo starka bifallsrop; hela bondehopen ropade och sade, att de ville taga honom till konung. Det skedde nu också så, att trönderna togo Håkon till konung över hela landet. Han var då femton år gammal. Han skaffade sig en hird och for omkring i landet.

Dessa tidender spordes i Upplanden, att trönderna hade tagit sig en konung, som i allt liknade Harald den hårfagre, endast med den skillnaden, att Harald hade kuvat alla bönderna i landet och gjort dem till trälar, men Håkon ville varje människa väl och erbjöd sig att åter giva bönderna deras odaljord, som konung Harald hade tagit ifrån dem. Över dessa underrättelser blevo alla glada, och den ene berättade det för den andre, och ryktet flög som eld i torrt gräs österut ända till landsgränsen. Många bönder kommo från Upplanden för att träffa konung Håkon, somliga sände budbärare, andra brev eller igenkänningstecken[4], alla för att giva tillkänna, att de ville bliva hans män. Konung Håkon tog med tacksägelser emot detta.


2. Om konung Håkon.

Konung Håkon for i början av vintern till Upplanden och sammankallade ting där; alla män som kunde komma, infunno sig hos honom, och han blev tagen till konung på alla ting. Därefter for han österut till Viken. Där kommo hans brorsöner Tryggve och Gudröd[5] till honom jämte många andra, som uppräknade alla oförrätter de lidit genom hans broder Erik. Hatet till Erik växte ständigt desto mer, ju mer alla fattade kärlek till konung Håkon och fingo mod till att tala, såsom de tänkte. Konung Håkon gav Tryggve och Gudröd konungatitel och det rike som konung Harald hade givit deras fäder; åt Tryggve gav han Ranrike och Vingulmark och åt Gudröd Vestfold, men eftersom de ännu voro unga och barnsliga, satte han framstående och kloka män till att styra landet tillsamman med dem. Han gav dem landet med samma villkor, som förut hade bestått, att de skulle ha hälften mot honom av utskylder och skatter. Då det vårades, for konung Håkon landvägen över Upplanden norrut till Tråndheim.


3. Konung Erik lämnar landet.

Konung Håkon samlade vid vårens inbrott en stor här i Tråndheim och skaffade sig skepp. Vikborna hade också en stor här ute och ämnade förena sig med Håkon. Erik uppbådade också krigsfolk i midtlandet[6], men han fick icke mycket folk, ty många stormän avföllo från honom och slöto sig till Håkon. Då han icke såg sig i stånd till att göra motstånd mot Håkons här, seglade han västerut över havet med de män, som ville följa honom. Han for först till Orknöarna och fick därifrån med sig mycket folk; sedan seglade han söderut till England och härjade i Skottland över allt där han kom i land; han härjade också rundt omkring i norra England.

Den engelske konungen Adalstein sände bud till Erik och erbjöd honom att av sig mottaga ett rike i England; han erinrade om att Eriks fader konung Harald hade varit en god vän till honom, och det ville han nu räkna hans son till godo. Därpå foro sändebud emellan de båda konungarna, och de förliktes med den överenskommelsen, att konung Erik skulle mottaga Northumberland av konung Adalstein och värja landet där emot danerna och andra vikingar[7]. Erik skulle låta döpa sig och likaså hans hustru och deras barn och alla hans män, som hade följt honom dit. Erik gick in på detta villkor, blev döpt och antog den rätta tron.

Northumberland anses utgöra en femtedel av England. Erik hade sitt säte i Jorvik[8], där Lodbrokssönerna sägas förut hava bott. Northumberland var till största delen bebyggt av nordbor, sedan Lodbrokssönerna erövrade landet[9]. Daner och norrmän härjade där ofta, sedan makten i landet hade gått ifrån dem. Många ortnamn äro där givna på nordiskt språk, såsom Grimsby[10] och Hauksfljot och många andra.


4. Konung Eriks fall.

Konung Erik hade en stor mängd folk omkring sig; han behöll hos sig en mängd norrmän, som hade farit västerut med honom, och därtill kommo många vänner till honom senare ifrån Norge. Han hade endast ett litet rike; därför for han ständigt i härnad om somrarna, härjade i Skottland och på Suderöarna, i Irland och Bretland och skaffade sig så rikedomar.

Konung Adalstein dog sotdöden, sedan han hade varit konung i fjorton år, åtta veckor och tre dagar. Efter honom blev hans broder Jatmund konung i England[11]. Han tyckte icke om nordmännen. Konung Erik stod icke i vänskapsförhållande till honom, och det ryktet gick, att konung Jatmund skulle sätta en annan styresman över Northumberland. När konung Erik sporde detta, for han på vikingatåg västerut och hade från Orknöarna med sig Torv-Einars söner Arnkel och Erlend[12]. Han for till Suderöarna, och där voro många vikingar och krigshövdingar, som slöto sig till honom. Han förde först hela hären till Irland och tog med sig därifrån så mycket folk som han kunde få; sedan for han till Bretland och härjade där. Därefter seglade han söderut längs den engelska kusten och härjade där som på andra ställen; alla människor flydde, där han for fram. Och eftersom Erik var en djärv man och hade en stor här, litade han så mycket på sin styrka, att han strövade långt upp i landet, härjade och sökte efter inbyggarna.

Olav hette en konung, som Jatmund hade satt till att värja landet där. Han samlade en väldig här och drog emot konung Erik, och det kom till en stor strid. Många engelsmän föllo, men där en föll, kommo tre i hans ställe uppe från landet. När det led längre fram på dagen, blev manfallet störst på nordmännens sida, och mycket folk föll där. Mot slutet av dagen föll konung Erik själv och fem konungar med honom; dessa voro Guthorm och hans två söner, Ivar och Hårek, samt Sigurd och Ragnvald; där föllo också Arnkel och Erlend, Torv-Einars söner. Där blev ett mycket stort manfall bland nordmännen; de som kommo undan foro till Northumberland och omtalade dessa händelser för Gunnhild och hennes söner.


5. Gunnhildssönernas färd.

Då Gunnhild och hennes söner fingo veta, att konung Erik var fallen och att han förut hade härjat i den engelske konungens land, trodde de sig förstå, att de icke kunde vänta sig någon fred där. De begåvo sig genast bort från Northumberland och togo med sig alla de skepp som konung Erik hade ägt; de togo också med sig alla de män som ville följa dem och en stor mängd ägodelar, som samlats genom skatter i England eller tagits på härnadståg. De styrde med sitt folk norrut till Orknöarna och slogo sig ned där för en tid. Vid den tiden var Thorfinn skalleklyvaren, Torv-Einars son, jarl där. Eriks söner underlade sig nu Orknöarna och Hjaltland och togo skatt av dem. De uppehöllo sig där om vintrarna, men foro om somrarna på vikingatåg västerut och härjade i Skottland och Irland. Detta omtalar Glum Geiresson[13]:

Den kloke sjökrigarn gjorde,
ännu ett barn till åldern,
en segerrik färd från hemmet
på sköldprydt skepp till Skåne[14].
Den rådkloke svingarn av svärdet
sände i Skottland sedan
en skara av män till Oden:
fällda med svärd de blevo.
Den vänsälle krigarfursten
drev iriska män på flykten
till gamman för kampens fåglar[15].
Där flydde en talrik skara.
Krigarn färgade svärdet
rödt i det strömmande blodet:
männen föllo för huggen.
En härlig seger var vunnen.


6. Strid på Jutland.

Konung Håkon Adalsteinsfostre underlade sig hela Norge, sedan hans broder Erik hade flytt ur landet. Konung Håkon for den första vintern västerut i landet, därefter norrut till Tråndheim och satt där en tid. Men eftersom man kunde vänta ofred, om konung Erik komme västerifrån över havet med sin här, uppehöll han sig med sitt folk i midtlandet, i Firdafylke och Sogn, i Hordaland och Rogaland. Håkon satte Sigurd Hladejarl över hela Tröndelagen med samma makt, som han själv och hans fader Håkon förut hade haft av konung Harald den hårfagre.

Då konung Håkon sporde, att konung Erik hade fallit, och att hans söner icke fingo någon hjälp i England, tyckte han sig ha föga att frukta av dem och for en sommar med sitt folk österut till Viken. Vid den tiden härjade danerna mycket i Viken och gjorde ofta stor skada; men när de fingo höra, att konung Håkon hade kommit dit med en stor här, flydde de alla undan, några söderut till Halland, men de som voro närmare konung Håkon styrde ut på havet och vidare söderut till Jutland. Då konung Håkon varsnade detta, seglade han efter dem med hela sin här; men då han kom till Jutland och folket blev varse detta, drogo de samman en här för att värja sitt land och gingo till strid mot konung Håkon. Det kom till ett stort slag; konung Håkon kämpade så djärvt, att han gick framför baneret och hade varken hjälm eller brynja. Konung Håkon vann seger och förföljde den flyende fienden långt upp i landet. Så kvad Guthorm »sindre» i »Håkonsdråpa»[16]:

Konungen for över havet
på årdrivna skälvande hästar[17].
Den segervane krigarn
jutarna fällde i striden.
Mättarn av Odens fåglar[18]
de flyende hårdt förföljde;
bloddrycksgiriga korpar
sökte den åtrådda födan.


7. Strid i Öresund.

Därefter styrde konung Håkon med sin flotta norrut[19] till Själland och sökte efter vikingar. Han rodde med två snäckor fram i Öresund; där stötte han på elva vikingasnäckor och lade genast till strid med dem, och denna slutade så, att han vann seger och avröjde alla vikingaskeppen. Så säger Guthorm »sindre»:

Med tvänne skepp allenast
for den kampglade kungen
söderifrån till Själlands
gröna näs och kuster.
Den segervane fursten
i kampen vredgad röjde
danernas elva snäckor.
Den bragden prisades vida.


8. Konung Håkons härnadståg i Danmark.

Därefter härjade konung Håkon vida omkring på Själland och plundrade invånarna; några dräpte han, andra tog han tillfånga, av somliga tog han stora avgifter och mötte icke något motstånd. Så säger Guthorm »sindre»:

Den tappre krigarn sedan
betvang det gröna Själland
och Skånes vida kuster,
de vilda vendernas tillhåll[20].

Sedan for konung Håkon österut längs kusten av Skåne och härjade överallt, tog avgifter och skatter av landet och dräpte alla vikingar, var han fann dem, både daner och vender. Han for österut ända till Götaland[21] och härjade där och tog där stora skatter av landet. Så säger Guthorm »sindre»:

Segelbjörnens herre[22]
av götarna tog skatter.
Den givmilde kungen hade
på färden många strider.

Konung Håkon vände om hösten tillbaka med sitt folk, sedan han tagit ett ofantligt byte. Han uppehöll sig om vintern i Viken för att värja det, om danerna och götarna skulle infalla där.


9. Om konung Tryggve.

Samma höst kom konung Tryggve Olavsson[23] hem från vikingafärder västerut; han hade då förut härjat rundt omkring på Irland och i Skottland. Om våren for konung Håkon norrut i landet och satte sin brorson konung Tryggve till styresman över Viken för att värja det mot ofred och för att taga så mycket han kunde av de länder i Danmark, som konung Håkon förra sommaren hade gjort skattskyldiga. Så säger Guthorm »sindre»:

Den kampglade kungen skänkte
åt skogklädda dottern av Onar[24]
där österut till herre
den tappre, trofaste Tryggve.
Från irernas land han kommit,
den rättsinte krigarfursten,
helt nyss med sin här tillbaka
på havets snabba skidor[25].


10. Om Gunnhildssönerna.

I Danmark regerade vid denna tid konung Harald Gormsson[26]. Denne misshagade det mycket, att konung Håkon hade härjat i hans land, och det talades om att den danske konungen skulle vilja hämnas, men detta blev dock icke av så snart. Då Gunnhildssönerna sporde, att det rådde ofred mellan Danmark och Norge, begåvo de sig genast på väg från västern. De gifte bort Eriks dotter Ragnhild med Thorfinn skalleklyvarens son Arnfinn. Thorfinn jarl slog sig åter ned på Orknöarna, och Erikssönerna foro därifrån. Gamle Eriksson var något äldre än de andra, men likväl ännu icke vuxen.

Då Gunnhild kom till Danmark med sina söner, uppsökte hon konung Harald och blev där väl emottagen. Konung Harald gav dem så stora inkomster i sitt rike, att de kunde väl underhålla sig och sina män, och han tog Harald Eriksson till sig och knäsatte honom; han blev uppfostrad i danakonungens hird. Några av Erikssönerna drogo ut på härnadståg och förvärvade rikedomar, så snart de voro gamla nog därtill; de härjade i östervåg. De voro tidigt vackra män och tidigare mogna i kraft och duglighet än i ålder. Därom talar Glum Geiresson i »Gråfällsdråpa»:

Den givmilde kungen, som skänkte
åt många skalder sköldar,
i östervåg kämpade ofta.
Krigarn vann seger i striden.
Svärdlekens främjare[27] lustigt
lät skidornas tungor[28] sjunga.
Skaror av tappra krigsmän
han förde till landet i öster.

Erikssönerna vände sig sedan också med sin här norrut till Viken och härjade där, men konung Tryggve hade sin här ute och vände sig emot dem, och de hade många strider och fingo ömsevis seger. Stundom härjade Erikssönerna i Viken och stundom Tryggve i Halland och på Själland.


11. Håkon den mäktiges födelse.

Medan Håkon var konung i Norge, rådde god fred bland bönder och köpmän, så att ingen tillfogade andra eller deras egendom skada; det var god äring både av land och hav. Konung Håkon var mycket glädtig, vältalig och tillgänglig; han var en mycket klok man och lade sig mycken vinn om lagstiftningen. Han stiftade Gulatingslagen med Thorleiv den vise som rådgivare och Frostatingslagen med hjälp av Sigurd jarl och de andra klokaste männen bland trönderna; men Heidsäveslagen hade Halvdan svarte givit, såsom förut är skrivet[29].

Konung Håkon gästade om julen i Tråndheim, där Sigurd jarl hade tillredt ett gästabud åt honom på Hlader. Den första julnatten födde jarlens hustru Bergljot ett gossebarn. Dagen därefter vattenöste konung Håkon gossen och gav honom sitt namn, och gossen växte upp och blev sedan en mäktig och framstående man. Sigurd jarl var konung Håkons käraste vän.


12. Om Östen den elake.

Konung Östen i Upplanden, som några kalla den mäktige och andra den elake, härjade i Tråndheim, lade under sig Eynafylke och Sparbyggjafylke och satte till styresman över dem sin son. Men trönderna dräpte honom. Konung Östen företog då för andra gången ett krigståg till Tråndheim, härjade vida omkring och lade landet under sig. Därefter erbjöd han trönderna att välja, vilken de helst ville hava till konung, hans träl, som hette Thore »faxe»[30], eller hans hund, som hette Saur; de valde hunden, ty de trodde att de då snarast skulle få råda sig själva. De gåvo genom trolldom hunden tre mäns förstånd; han skällde två ord och talade det tredje. Man lät göra honom halsband och kedja av silver och guld, och när det var smutsigt, buro hirdmännen honom på sina axlar. Man gjorde ett högsäte åt honom, och han satt på hög[31] som andra konungar; han bodde på Innerön och hade sitt säte på en gård som hette Saurshaug. Det berättas, att han omkom därigenom att vargar anföllo hans hjord. Hirdmännen äggade honom till att försvara sina kreatur; han steg ned från högen och sprang till det ställe där vargarna voro, men de sleto honom genast i stycken.

Många andra underliga ting gjorde konung Östen mot trönderna. För denna härnads och ofreds skull flydde många hövdingar, och många bönder lämnade sina odalgårdar.

Ketil jämte, en son till Anund jarl från Sparabu, for österut över Kölen och en stor mängd folk med honom; de förde sin boskap och sitt bohag med sig. De röjde skogarna och odlade upp stora bygder, som sedan fingo namnet Jämtland. Ketils sonson var Thore hälsing; han flydde med anledning av ett dråp från Jämtland över de skogar, som utbreda sig öster därom, och röjde bygd där. Mycket folk följde honom dit. Den bygden kallas nu Hälsingland; den sträcker sig österut ända till havet[32]. Svearna uppodlade den östra delen av Hälsingland längs havet. Då sedermera konung Harald den hårfagre lade riket under sig, så flydde också för honom många människor ur landet, trönder och naumdöler[33], och då uppstodo nya bygder öster om Jämtland; några foro ända till Hälsingland. Hälsingarna gjorde sina handelsresor till Svithiod och lydde därunder i allting, men jämtarna voro midt emellan[34], och ingen tänkte därpå, förrän Håkon gjorde fred med dem och företog handelsresor dit och gjorde sig till vän med stormännen där. De sökte sig sedan västerut till honom och lovade honom lydnad och skatter och blevo hans män, ty de hade sport godt om honom och ville hellre giva sig under hans konungadöme än under sveakonungen, eftersom de voro av norsk härstamning. Håkon stiftade lag och rätt för dem. På samma sätt gjorde också alla de hälsingar som härstammade från andra sidan Kölen.


13. Om konung Håkon.

Konung Håkon var en god kristen, när han kom till Norge. Men eftersom landet där var helt och hållet hedniskt och där rådde mycken avgudadyrkan, och eftersom där funnos många mäktiga män och han tyckte sig behöva mycken hjälp och välvilja av folket, så beslöt han sig för att hemlighålla sin kristendom. Han iakttog likväl söndagarna och fredagsfastan och införde i lagen den bestämmelsen, att man skulle börja julfirandet på samma tid som de kristna, och då skulle var och en hålla dryckeslag på en »mäle»[35] malt eller också böta samt hålla heligt, så länge ölet varade. Förut hade man börjat firandet av julen »höknatten», d. v. s. midvintersnatten[36], och firat den i tre dygn. Han ämnade, sedan han satt sig fast i landet och lagt hela riket fullständigt under sig, förkunna kristendomen. Till en början gjorde han emellertid så, att han lockade de män som voro honom kärast att antaga kristendomen; hans vänsällhet gjorde, att många läto döpa sig och några upphörde att blota. Han uppehöll sig långa tider i Tråndheim, ty där var landets största styrka.

När konung Håkon trodde sig ha fått stöd av några stormän att föra fram kristendomen, sände han bud till England efter en biskop och andra lärare, och då de kommo till Norge, kungjorde han, att han ville påbjuda kristendomen i hela landet. Möreborna och Raumsdalsborna hänsköto sin sak till trönderna. Konung Håkon lät då inviga några kyrkor och tillsatte präster; och då han kom till Tråndheim, stämde han ting med bönderna och bjöd dem att antaga kristendomen. De svarade, att de ville hänskjuta denna sak till Frostatinget[37], och önskade att folk skulle komma dit från alla de fylken som tillhörde Tröndelagen; då skulle de svara i denna vanskliga sak.


14. Om bloten.

Sigurd Hladejarl var en ivrig blotman, och detsamma hade hans fader Håkon varit. Sigurd jarl uppehöll å konungens vägnar alla offerfester där i Tröndelagen. Det var gammal sed, att då offer skulle anställas, skulle alla bönderna komma till det ställe där templet var beläget och föra dit sina förråd, som de skulle hava medan gästabudet pågick. Vid det gästabudet skulle alla män ha öl; det slaktades också alla slags småboskap och hästar. Det blod som man fick därav kallades »hlaut», och »hlautbollar» kallades de kärl som blodet förvarades i. Med »hlauttenarna», som liknade kvastar, skulle man rödfärga altarena[38] och templets väggar utan och innan och stänka blodet på folket; men köttet skulle man koka till att undfägna de närvarande med. Eldar skulle brinna midt på golvet i templet och kittlar hängas däröver; man skulle bära bägarna rundt omkring elden, men den som gjorde gästabudet och var hövding[39], skulle signa bägaren och all offermaten, först Odens bägare — den skulle man dricka för seger och makt åt sin konung —, sedan Njords bägare och Frös bägare för god årsväxt och fred. Många plägade på den tiden att därnäst dricka Brages[40] bägare; man drack också skålar för sina högsatta fränder, det kallades minnesskålar.

Sigurd jarl var mycket givmild. Han gjorde något, som blev mycket prisat: han anställde ett stort offergästabud på Hlader och betalade ensam alla kostnaderna. Detta omtalar Kormak Ogmundsson i »Sigurdsdråpa»[41]:

Icke behöver någon
att föra öl eller matask
med till den givmilde jarlen.
Gudarna narrade Thjasse.
Vem kan väl trotsa honom,
helgedomens herre?
Hövdingen glädes åt makten.
Gram stridde för guldet.[42]


15. Tinget på Frosta.

Konung Håkon kom till Frostatinget, där en stor mängd bönder hade infunnit sig. När tinget var satt, talade konung Håkon; han började med att säga, att det var hans befallning och bön till bönder och bofasta män, mäktiga och ringa, och därmed till hela folket, unga och gamla, rika och fattiga, kvinnor och män, att alla skulle låta kristna sig och tro på en gud, Kristus, Marias son, och övergiva all avgudadyrkan och hedniska gudar, hålla heligt var sjunde dag från allt arbete och fasta likaledes var sjunde dag. Men när konungen hade framburit detta för allmogen, blev det genast stort gny. Bönderna knorrade över att konungen ville förbjuda dem att arbeta och sade, att på det sättet kunde de icke odla landet; och arbetsfolk och trålar menade, att de kunde icke arbeta, om de icke finge mat, — de sade också, att det var ett lynnesfel hos konung Håkon och hans fader och deras fränder, att de voro snåla med maten, fastän de voro givmilda på guld.

Åsbjörn från Medalhus i Gaulardalen reste sig och svarade på konungens tal och sade: »Det trodde vi bönder, konung Håkon, när du hade hållit det första tinget här i Tråndheim och vi hade tagit dig till konung och återfått vår odaljord av dig, att vi då hade gripit själva himlen med våra händer. Men nu veta vi icke, om vi fått frihet eller du skall ånyo låta trälbinda oss på det underliga sätt, att vi skola övergiva den tro, som våra föräldrar och alla våra förfäder ha haft före oss, först under brännåldern och sedan nu under högåldern[43]; de ha varit mycket för mer än vi, och dock har denna tro varit oss nyttig. Vi ha visat dig så stor kärlek, att vi ha låtit dig råda med oss för all lag och landsrätt. Nu är det vår vilja och böndernas enhälliga beslut att hålla den lag, som du gav oss här på Frostatinget och som vi samtyckte till. Vi vilja alla följa dig och behålla dig såsom konung, så länge var och en av oss bönder lever, som nu äro här på tinget, om du, konung, vill hålla någon måtta och begära av oss endast det, som vi kunna giva dig och som icke är omöjligt för oss att göra. Men om du vill taga denna sak med så stor hårdhet, att du vill bruka makt och övervåld mot oss, då ha vi bönder fattat vårt beslut att skilja oss från dig och taga en annan hövding, som kan hjälpa oss att i frihet hava den tro, som vi vilja. Nu skall du, konung, välja mellan dessa två villkor, innan tinget åtskiljes». Till detta tal ropade bönderna högljudt bifall och sade, att de ville låta det bliva så.


16. Sigurd jarls svar.

Då det åter blev tyst, svarade Sigurd jarl och sade, att »det är konung Håkons vilja att vara enig med eder, bönder, och att aldrig skilja sig vid eder vänskap». Bönderna sade, att de ville, att konungen skulle offra för god årsväxt och fred åt dem, såsom hans fader hade gjort. Knotet upphörde då, och tinget upplöstes. Sedan talade Sigurd jarl med konungen och sade, att han borde icke alldeles vägra att göra, som bönderna ville, och tillade, att något annat skulle icke duga. »Detta är, konung», sade han, »såsom I själv kunnen höra, hövdingarnas och därmed hela folkets vilja och bestämda fordran. Vi skola nog, konung, finna något godt råd i denna sak». Detta blev nu överenskommet mellan konungen och jarlen.


17. Om bloten.

Om hösten vid vinterns början[44] hölls en offerfest på Hlader, och konungen kom dit. Han hade annars ständigt, då han befann sig där det blotades, plägat äta i ett litet hus för sig själv tillsamman med några få män, men bönderna knotade nu över att han icke satt i sitt högsäte, då det var så stor glädje bland folket. Jarlen uppmanade honom då att icke göra på detta sätt, och det blev också så, att konungen satt i sitt högsäte. När den första bägaren iskänktes, talade Sigurd jarl och vigde den åt Oden och drack konungen till ur hornet. Konungen tog emot det och gjorde korstecknet över det. Då sade Kår från Gryting: »Varför gör konungen så? Vill han ännu icke blota?» Sigurd jarl svarade: »Konungen gör nu så som alla de, som tro på sin egen kraft och viga bägaren åt Tor. Han gjorde hammartecknet över den innan han drack». Sedan var det lugnt den kvällen.

Dagen därefter, då man gick till bords, trängdes bönderna omkring konungen och begärde, att han skulle äta hästkött[45]. Konungen ville det icke för någon del. Då bådo de honom dricka spadet, men han ville icke. Då bådo de honom äta flottet, men han ville icke heller detta, och det var nära, att de hade brukat våld mot honom. Sigurd jarl sade sig då vilja förlika dem, bjöd dem upphöra med larmet och bad konungen, att han skulle gapa över kittelgrepen, på vilken ångan från det kokande hästköttet hade lagt sig, så att den var något smord. Konungen gick fram, vecklade en handduk om grepen och gapade över den och gick sedan tillbaka till högsätet. Men ingen av parterna var tillfreds.


18. Offergille på Mären.

Senare på vintern tillreddes julgästning för konungen inne på Mären. Då det led mot jul, hölls ett möte mellan de åtta hövdingar, som mest stodo för bloten i hela Tröndelagen. Det var fyra från det yttre Tråndheim[46]: Kår från Gryting, Asbjörn från Medalhus, Thorberg från Varnes och Orm från Ljoxa, och av intrönderna[47] Blotolv från Olveshaug, Narve från Stav i Veradalen, Trånd haka från Eggja och Thore skägg från Husabö på Innerön. Dessa åtta män förbundo sig därtill, att de fyra uttrönderna[48] skulle utrota kristendomen och de fyra intrönderna skulle tvinga konungen att blota. Uttrönderna foro med fyra skepp söderut till Möre, dräpte där tre präster och brände tre kyrkor och foro sedan tillbaka.

Då konung Håkon och Sigurd jarl kommo in på Mären med sitt folk, hade bönderna kommit dit i stort antal. Vid gästabudet den första dagen trängde sig bönderna in på konungen och bådo honom blota; de hotade att i annat fall bruka våld mot honom. Sigurd jarl medlade då emellan dem, och det kom därhän, att konung Håkon åt några bitar av en hästlever och drack alla minnesskålarna[49], som bönderna iskänkte åt honom, utan att göra korstecknet över dem.


Peter Nicolai Arbo: Håkon den gode och bönderna vid blotet på Mären


Då gästabudet var slut, foro konungen och jarlen genast ut till Hlader. Konungen var mycket förstämd och gjorde sig genast i ordning att med allt sitt folk fara bort från Tråndheim, men sade, att han skulle komma manstarkare igen till Tråndheim och vedergälla tröndena den fientlighet, som de hade visat honom. Sigurd jarl bad konungen, att han icke skulle tillräkna trönderna detta, och sade, att det icke skulle vara till gagn för konungen att hota eller bekämpa landsmän och minst där landets största styrka var, såsom i Tråndheim. Men konungen var så vred, att man icke kunde komma till tals med honom. Han for bort från Tråndheim och söderut till Möre och stannade där under vintern och våren. Vid sommarens början samlade han en här omkring sig, och det sades, att han med denna skulle draga emot trönderna.


19. Strid på Ogvaldsnes.

Konung Håkon hade gått ombord på sina skepp och hade en stor här. Då kommo underrättelser från södra delen av landet, att konung Eriks söner hade kommit söderifrån från Danmark till Viken, och att de hade fördrivit konung Tryggve Olavsson från hans skepp österut vid Sotenäs[50]; de hade därpå härjat vida omkring i Viken, och många män hade givit sig under dem. Då konungen sporde dessa tidender, tyckte han sig behöva hjälp och sände bud till Sigurd jarl och andra hövdingar, av vilka han kunde vänta bistånd, att de skulle komma till honom. Sigurd jarl kom till konung Håkon och hade en mycket stor här. Där voro alla de trönder, som om vintern mest hade ansatt konungen för att tvinga honom till att blota; de blevo nu alla på Sigurd jarls förböner förlikta med konungen.

Konung Håkon for söderut längs kusten, och när han kom söder om Stad[51], fick han veta, att Erikssönerna hade kommit till Nordagder. De båda härarna drogo emot varandra och möttes vid Kormt. Man lämnade på ömse sidor skeppen och kämpade på Ogvaldsnes[52]. Man hade på båda sidor mycket folk, och det blev en hård strid. Konung Håkon gick fram med kraft; emot honom stod konung Guthorm Eriksson med sitt följe, och de skiftade hugg med varandra. Där föll konung Guthorm, hans baner blev nedhugget, och många män föllo omkring honom. Därefter började Erikssönernas män att vika, de flydde till skeppen och rodde bort; de hade förlorat mycket folk. Därom säger Guthorm »sindre»:

Den givmilde ringutdelarn[53]
lät spjuten och svärden braka
med kraft mot blanka sköldar
över fallna krigares huvud.
Den sköldbetäckte fursten,
när bort från striden han vände,
såg ligga sårad av vapen
på marken bland fallna Guthorm.

Konung Håkon begav sig till sina skepp och styrde österut efter Gunnhildssönerna. Båda flottorna seglade så hastigt de kunde, tills de kommo till Östagder. Där styrde Erikssönerna till havs och seglade söderut till Jutland. Därom säger Guthorm »sindre»:

Konungens brodersöner
— väl jag det minnes — ofta
den väldiga kraften rönte
hos fränden, den raske krigarn.
Stridsglad fursten styrde
med snäckorna ut på havet;
bröderna, Eriks söner,
flydde modlösa alla.

Därefter for konung Håkon åter norrut till Norge, men Erikssönerna stannade ånyo en lång tid i Danmark.


20. Konung Håkons lagstiftning.

Efter denna strid införde konung Håkon den bestämmelsen i lagen, att hela bygden längs havet och så långt upp i landet, som laxen går som längst,, delades i skeppslag, som fördelades på de olika fylkena. För varje fylke fastställdes, huru många skepp där skulle finnas och huru stora skepp man skulle utrusta, då allmänt uppbåd gjordes. Allmänt uppbåd skulle göras, då utländsk här kom i landet. Med detta uppbåd skulle också följa, att man skulle göra vårdkasar på höga fjäll, så nära varandra, att man kunde se den ena från den andra. Det säges, att på sju dygn gick uppbådet från den sydligaste vårdkasen till det nordligaste tingslaget i Hålogaland.


21. Om Erikssönerna.

Erikssönerna lågo ofta på härnadståg i östervåg, men stundom härjade de i Norge, såsom förut är omtalat. Konung Håkon härskade i Norge. Det var under denna tid god äring och god fred i landet, och han själv var mycket älskad.


22. Erikssönernas färd till Norge.

Då konung Håkon hade varit konung i Norge i tjugo år, kommo Eriks söner söderifrån från Danmark och hade med sig en mycket stor här. Det var i denna mycket folk som hade följt dem på härnadstågen, men mycket större var dock den danska här som Harald Gormsson[54] hade givit dem. De fingo mycket god vind, seglade ut ifrån Vendel och kommo in till Agder, styrde sedan norrut längs kusten och seglade dag och natt[55]. Vårdkasarna blevo icke tända, därför att det var sed, att de tändes österifrån längs kusten, men där österut hade man icke blivit varse deras färd. Därtill kom, att konungen hade fastställt stora böter för dem, som överbevisades om att utan giltig anledning ha tändt vårdkasarna. Krigsskepp och vikingar foro nämligen ofta omkring på de yttre öarna och härjade, och då trodde landets innebyggare, att det var Eriks söner som färdades där, vårdkasarna tändes och det gick häruppbåd över hela landet; men Erikssönerna seglade tillbaka till Danmark och hade icke haft någon dansk här, utan endast sitt eget folk, och stundom var det andra vikingar. Häröver blev konung Håkon mycket vred, eftersom det vållade arbete och kostnader, men intet gagn; bönderna klagade också för sin del, när det gick så. Detta var anledningen till att ingen underrättelse kom om Erikssönernas färd, förrän de kommo norrut till Ulvasund[56]. De lågo där i sju dygn, och det gick nu bud därom landvägen över edet[57] norrut till Möre. Men konung Håkon befann sig då i Sunnmöre på sin gård Birkestrand på ön Fräde[58] och hade ingen här utom sin hird och de bönder, som hade varit på gästning hos honom.


23. Om Egil Ullsärk.

Spejarna kommo till konung Håkon och underrättade honom, att Erikssönerna lågo med en stor här söder om Stad[59]. Han lät då kalla till sig de klokaste män som funnos där och frågade dem till råds, om han skulle kämpa med Eriks söner, ehuru hans folk var mycket underlägset i antal, eller fly undan norrut och skaffa sig mera folk. Egil ullsärk hette en bonde, som bodde där; han var nu tämligen gammal, men hade varit större och starkare än alla andra män och en väldig kämpe. Han hade länge burit konung Harald hårfagres baner. Egil svarade på konungens tal: »Jag har varit i flera strider tillsammans med eder fader, konung Harald; han kämpade än med en större här, än med en mindre, och vann alltid seger; men aldrig hörde jag honom söka det rådet, att hans vänner skulle lära honom att fly. Vi skola icke heller giva eder det rådet, konung, ty vi tro oss äga en tapper hövding. Vi skola också troget följa eder». Många andra instämde i detta tal. Konungen sade också, att han var mest benägen att kämpa med det folk han kunde få där. Detta blev då också beslutat. Konungen lät skära upp härpil[60] och sända åt alla håll och lät samla det folk han kunde få. Då sade Egil ullsärk: »Jag fruktade en tid, då denna långa fred rådde, att jag skulle komma att dö av ålderdomssvaghet på min sänghalm, men jag ville hellre falla i strid och följa min hövding; nu kan det hända, att det kan bliva så».


24. Slaget vid Frädarberg.

Eriks söner styrde norrut förbi Stad, så snart de fingo vind. Då de kommo norr om Stad, fingo de veta, var konung Håkon var och styrde emot honom. Konung Håkon hade nio skepp. Han lade sig på norra sidan under Frädarberg[61] i Fäösundet. Erikssönerna lade till söder om berget; de hade mer än tjugo skepp. Konung Håkon sände bud till dem och uppmanade dem att gå i land; han sade, att han hade inhägnat ett stridsfält för dem[62] på Rastarkalv[63]. Där är en stor och jämn slätt, och ovanför går en lång, men tämligen låg höjdsträckning. Erikssönerna lämnade då sina skepp och gingo norrut över åsen innanför Frädarberg och så fram till Rastarkalv.

Egil vände sig till konung Håkon och bad, att han skulle giva honom tio män och tio baner; konungen gjorde så. Därpå gick Egil med sina män upp bakom höjden, men konung Håkon drog sig upp på slätten med sin här, satte upp sitt fälttecken, ställde upp hären i slagordning och sade: »Vi skola ha en lång slaglinje, så att de icke kunna kringränna oss, oaktat de ha mera folk». De gjorde så. Det blev en stor och hård drabbning. Egil lät nu sätta upp de tio baner som han hade och ordnade de tio män som buro dem så, att de skulle gå så nära under höjden som möjligt och lämna ett mellanrum mellan sig var och en. De gjorde så och gingo fram längs höjden så nära denna som möjligt, så som om de ville komma i ryggen på Erikssönerna. De som stodo överst i Erikssönernas fylking, sågo att många baner kommo farande i hast och höjde sig över backen, och de trodde då, att med dem följde mycket folk, som ville komma bakom dem mellan dem och skeppen. Där blev nu ett starkt ropande, och den ene omtalade för den andre, vad som var å färde. Därefter började deras här att vika, och när konungarna sågo det, flydde de. Konung Håkon anföll då häftigt, förföljde de flyende och fällde många män.


25. Om Erikssönerna.

När Gamle Eriksson kom upp på åsen ovanför berget, vände han sig om och såg då, att de icke förföljdes av mera folk än det som de förut hade kämpat med, och att detta endast var en krigslist. Då lät konung Gamle blåsa till anfall, sätta upp sitt baner och ordna sin här till slag; alla norrmännen vände om, men danerna flydde till skeppen. Då konung Håkon och hans här hunno fram, kom det på nytt till en mycket häftig strid; konung Håkon hade nu mest folk. Det slutade så, att Erikssönerna flydde. De drogo sig söderut ned från åsen, men några av deras män veko söderut mot berget, och dem förföljde konung Håkon. En jämn slätt utbreder sig öster om åsen och västerut upp emot berget, men på västsidan äro branta klippor. Gamles män veko undan upp på berget, men konung Håkon anföll dem så häftigt, att han dräpte somliga och somliga sprungo västerut nedför berget, och de blevo alla dödade. Konungen lämnade icke stället, förrän varenda man var död.


26. Konung Gamles fall.

Gamle Eriksson flydde också från åsen och ned på slätten söder om berget. Där vände han sig ännu en gång emot sina fiender och fortsatte kampen. Det samlades ånyo folk omkring honom, och dit kommo också alla hans bröder med stora följen. Egil ullsärk gick då i spetsen för Håkons män och trängde hårdt fram, och han och konung Gamle skiftade hugg med varandra. Konung Gamle blev hårdt sårad, men Egil föll och mycket folk med honom. Då kom konung Håkon dit med de skaror som hade följt honom, och det kom till en ny strid. Konung Håkon trängde åter hårdt fram, högg åt båda sidor och fällde man efter man. Så säger Guthorm »sindre»:

Skräckslagen flydde hären
för den hårdt framträngande krigarn;
framför baneren gick han
orädd mot fiendeskaran.
Den tappre vapensvingarn
skonar sig ej i kampen:
åt honom nornorna skänkte
större mod än åt andra.

Erikssönerna sågo sina män falla på alla sidor om sig. Då vände de sig och flydde till sina skepp. Men de som förut hade flytt till skeppen, hade stött dem ut från land, och en del av skeppen lågo på det torra på grund av ebben. Då sprungo Erikssönerna och alla de män som följde dem i havet. Där föll Gamle Eriksson, men hans bröder nådde skeppen och styrde bort med det folk som var kvar och foro sedan söderut till Danmark.


27. Egil ullsärk högsättes.

Konung Håkon tog där de skepp, som lågo uppe på den torrlagda stranden och som Erikssönerna hade ägt, och lät draga dem upp på land. Där lät konung Håkon lägga Egil ullsärk i ett skepp och med honom alla de män, som hade fallit i hans skara, och lät hölja det med jord och stenar. Konung Håkon lät också sätta upp flera andra skepp och lägga de fallne på dem, och man ser ännu dessa högar söder om Frädarberg. Eyvind »skaldefördärvaren»[64] diktade denna vers, då Glum Geiresson i sin dikt skröt över konung Håkons fall:

Den orädde kungen fordom
färgade svärdets eggar
i Gamles blod — då svällde
hos krigarna segermodet.
För gladlynte fursten alla
Eriks söner flydde;
ut på havet de drevos.
Nu sörjer hären den fallne.

Höga bautastenar stå vid Egil ullsärks hög.


28. Konung Håkon får underrättelse om ett fientligt anfall.

Då konung Håkon Adalsteinsfostre hade varit konung i Norge i tjugosex år, efter det att hans broder Erik lämnade landet, hände det, att konung Håkon befann sig på Hordaland och tog gästning på gården Fitjar på Stord; han hade där sin hird och många bönder som gäster. När konungen en dag satt vid frukostbordet, fingo hans vakter som voro ute se, att många skepp kommo seglande söderifrån och icke hade långt kvar till ön. Då sade den ene till den andre, att de skulle underrätta konungen, att de trodde sig se en fientlig här komma seglande emot dem; men ingen tyckte att det var lätt att bringa konungen sådant budskap, ty han hade med strängt straff hotat den som gjorde det. Det tycktes dem dock omöjligt, att konungen icke skulle få veta detta. Då gick en av dem in i stugan och bad Eyvind Finnsson genast följa med sig ut; det gällde något mycket viktigt. Så snart Eyvind kom ut, gick han bort till ett ställe varifrån man kunde se skeppen. Han såg genast, att det var en stor här som kom seglande, gick skyndsamt tillbaka in i stugan till konungen och sade: »Kort är stunden för de farande, men lång är måltidstimmen». Konungen såg på honom och sade: »Vad står på?» Eyvind kvad:

Krigarskaran, som nalkas
att hämnas den vasse Blodyx,
larmande svärdsting[65] kräver.
Ej länge få stilla vi sitta.
Farligt det är att båda
för härskarn kommande ofred.
Din ära blott vill jag dock, konung!
Nu gripom de prövade vapnen!

Konungen sade: »Du är en så bra karl, Eyvind, att du icke bringar bud om fiender, om det icke är sant». Konungen lät då taga bort bordet[66] och gick därefter ut och såg på skeppen. Han såg genast, att det var krigsskepp, och frågade sina män, vilket beslut man borde fatta, om de skulle kämpa med det folk som de hade eller gå ombord och segla undan norrut. »Det är lätt att se», sade konungen, »att vi nu skola komma att kämpa mot större övermakt än vi förut ha haft emot oss, och dock ha vi ofta tyckt, att vi ha varit mycket underlägsna i antal, när vi kämpat mot Gunnhildssönerna». Männen dröjde att giva svar härpå. Då sade Eyvind:

Konung, icke det höves
den raske krigarn att föra
skeppen längre norrut.
Låt oss ej dröja med kampen!
Nu är det som Harald kommer
med väldig flotta från söder
brusande fram över havet.
Nu tagom skölden i handen!

Konungen svarade: »Detta är käckt talat och så tänker jag också själv; men jag vill likväl höra flera mäns omdöme i denna sak». Men då männen tyckte sig förstå, huru konungen ville ha det, svarade många, att de ville hellre falla manligen än fly för danskarna utan att pröva lyckan; de sade, att de hade ofta vunnit seger, då de hade kämpat med mindre styrka. Konungen tackade dem hjärtligt för deras ord och bad dem väpna sig, och så gjorde de. Konungen kastade sin brynja på sig, omgjordade sig med svärdet »Kvarnstensbitaren»[67], satte en guldbeslagen hjälm på huvudet, tog ett spjut i handen och hängde en sköld vid sidan. Därefter uppställde han hirden och bönderna i en fylking och satte upp sina fälttecken.


29. Om Erikssönernas här.

Harald Eriksson var hövding över bröderna efter Gamles fall. Bröderna hade fört en stor här med sig från Danmark. Där befunno sig då i deras följe morbröderna Eyvind »skreyja»[68] och Alv askman[69]; de voro starka och modiga män och stora mandråpare. Erikssönerna styrde med sina skepp mot ön, gingo i land och ordnade sin här. Det berättas, att det var så stor skillnad i antal, att det var sex man mot en; så mycket manstarkare voro Erikssönerna.


30. Om konung Håkons här.

Konung Håkon hade ställt upp sitt folk, och det berättas, att konungen kastade av sig brynjan, innan striden började. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren» i »Håkonarmål»:

De funno Björns broder[70]
klädd i brynja;
den härlige kungen
stod under baneret.
Svärden voro dragna,
spjuten skakades.
Striden begynte.
Med rop han äggade
hålöger och holmryger[71];
jarlarnas bane
ilade till kampen.
Godt följe av norrmän
hade den givmilde
ö-danernas skräck[72],
där hjälmklädd han stod.
I vrede han fällde
sin brynja till marken,
hirdmännens herre,
förrn kampen begynte.
Med männen skämtade
den gladlynte kungen,
som skulle värja sitt land.
Klädd i guldhjälm han stod.

Konung Håkon utvalde med omsorg sina hirdmän efter styrka och tapperhet, liksom hans fader konung Harald hade gjort. Thoralv Skolmsson den starke var där och gick vid sidan om konungen; han bar hjälm och sköld, spjut och ett svärd, som kallades Fotbred. Det sades, att han och konungen voro jämnstarka. Detta omtalar Thord Sjåreksson[73] i den dråpa som han diktade om Thoralv:

Med lust gick hären till striden,
där kamphårda krigarskaror
med vrede drabbade samman —
vid Fitjar på Stord stod kampen.
Den tappre svärdsvingarn Thoralv,
i styrka konungens like,
gick djärv mot fiendeflocken
i spetsen vid konungens sida.

Då fylkingarna gingo emot varandra, blev det en häftig och blodig strid. När männen hade kastat sina spjut, drogo de sina svärd. Konung Håkon och Thoralv gingo framför baneret och höggo åt båda sidor. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»;

Så bet svärdet
i konungens hand
genom brynjans stål,
som om i vatten den stunges.
Spjuten klungo,
sköldarna brusto,
svärden rungade
mot männens huvud.
Sköldar och skallar
krossades skonlöst
av Håkonsmännens
hårda klingor.
Strid blev på ön;
kungarna färgade
de blanka sköldarna
i männens blod.

Konung Håkon var lätt att känna igen framför andra män; det glänste också av hjälmen, när solen sken därpå, och många riktade sina vapen mot honom. Då tog Eyvind Finnsson en hatt och satte över konungens hjälm.


31. Eyvind »skreyas» fall.

Eyvind »skreyja»[74] ropade nu högt: »Gömmer norrmännens konung sig nu, eller har han flytt, eller var är nu guldhjälmen?» Därpå gingo Eyvind och hans broder Alv fram, höggo åt båda sidor och betedde sig, som om de voro rasande eller galna. Konung Håkon sade högt till Eyvind: »Gå fram åt det håll du nu går, om du vill träffa norrmännens konung!» Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Kämpen — huld mot männen,
men ej mot det röda guldet[75]
bad Skreyja att icke vika
från vägen som han valt sig.
»Vill du», sade han, »träffa
den stridsbeprövade fursten,
så gå din väg rätt framåt
mot norrmännens stolte konung!»

Det dröjde icke heller länge, förrän Eyvind kom dit, lyfte sitt svärd och högg till konungen. Thoralv stötte till honom med skölden; därvid snubblade Eyvind, och konungen fattade svärdet »Kvarnstensbitaren» med båda händerna, högg till Eyvind i hjälmen och klöv hjälmen och huvudet ända ned till axlarna. Därefter dräpte Thoralv Alv askman. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Jag vet, att det vassa svärdet,
lyftat med båda händer
högt av den kraftfulle kungen,
den usle vikingen dräpte.
Danernas skräck och skada[76],
orädd alltid i kampen,
klöv med guldprydda svärdet
den hjälmklädde krigarens huvud.

Efter brödernas fall trängde konung Håkon fram så häftigt, att alla veko tillbaka för honom. Erikssönernas här greps då av skräck, och snart började flykten. Konung Håkon var i spetsen för sin fylking, förföljde häftigt de flyende och utdelade täta och hårda hugg. Då kom en pil flygande, en av det slag som kallas »flein»[77], och träffade konung Håkon i armen, i muskeln nedanför axeln. Många påstå, att Gunnhilds skosven, som hette Kisping, hade sprungit fram i vimlet och ropat: »Giv plats för konungens baneman!» och därefter avskjutit pilen mot konung Håkon. Somliga åter säga, att ingen vet, vem som sköt, och det kan väl också vara så, ty pilar och spjut och alla slags kastvapen flögo så tätt som snö. Många föllo i Erikssönernas här både på slagfältet och på vägen till skeppen och på stranden, och många sprungo i havet; men många nådde skeppen, bland dem alla Erikssönerna, och rodde genast därifrån, förföljda av Håkons män. Så säger Thord Sjåreksson:

Mot fienden hären troget
värjde sin älskade herre —
för honom de stredo, som gärna
de ville se åldras som konung.
För Haralds givmilde ättling
den hårda kampen begynte,
när Gunnhilds son från söder
kom — han föll på flykten[78]
Hur kraften var tömd, det syntes,
när bönderna sårade sutto
på hemfärd vid tunga åror.
Mång kämpe föll där i striden.
En bragd må det kallas, att krigarn
— varmt blod gav han korpen att dricka —
i kamp så hård och farlig
gick närmast vid konungens sida[79]


32. Konung Håkons död.

Konung Håkon gick ombord på sitt skepp och lät där förbinda sitt sår, men blodflödet var så starkt, att man icke kunde stilla det, och då det led fram på dagen, föll konungen i vanmakt. Han sade då, att han ville fara norrut till sin gård på Alreksstader; men då de hunno till Håkonshällen[80], lade de till där. Konungen var nu nära döden, och han kallade till sig sina vänner och meddelade dem, huru han ville ha det ordnat med riket. Han efterlämnade endast en dotter, som hette Thora, men ingen son; han bad dem därför sända bud till Erikssönerna, att de skulle vara konungar over landet, men bad dem visa godhet mot hans vänner och fränder. »Om det förunnas mig att leva», sade han, »skall jag fara bort ifrån landet och till kristna män och göra bot för vad jag brutit emot Gud; men om jag dör här i hedendom, så given mig här den grav som synes eder bäst!» Kort därefter dog konung Håkon där, på samma klippa där han var född.

Konung Håkon sörjdes så djupt, att både vänner och fiender begräto hans död och sade, att aldrig skulle en så god konung någonsin mera komma i Norge. Hans vänner förde hans lik norrut till Säheim i Nordhordaland och uppkastade där en stor hög, i vilken de lade konungen fullt väpnad och klädd i sin bästa klädnad, men utan annat gods. De talade vid hans grav så, som det var hedniska mäns sed, och visade honom till Valhall. Eyvind »skaldefördärvaren» diktade ett kväde om konung Håkons fall och om hans mottagande i Valhall. Det kallas »Håkonarmål» och lyder så:

Gondul och Skogul[81]
sände Gauta-Ty[82]
att välja bland konungar,
vilken av Inges ätt[83]
skulle till Oden fara
och vara i Valhall.
De funno Björns broder,
klädd i brynja;
den härlige kungen
stod under baneret.
Svärden voro dragna,
spjuten skakades.
Striden begynte.
Med rop han äggade
hålöger och holmryger;
jarlarnas bane
ilade till kampen.
Godt följe av norrmän
hade den givmilde
ö-danernas skräck,
där hjälmklädd han stod.
I vrede han fällde
sin brynja till marken,
hirdmännens herre,
förrn kampen begynte.
Med männen skämtade
den gladlynte kungen,
som skulle värja sitt land.
Klädd i guldhjälm han stod.
Så bet svärdet
i konungens hand
genom brynjans stål,
som om i vatten den stunges.
Spjuten klungo,
sköldarna brusto,
svärden rungade
mot männens huvud.
Sköldar och skallar
krossades skonlöst
av Håkonsmännens
hårda klingor.
Strid blev på ön;
kungarna färgade
de blanka sköldarna
i männens blod.[84]
Svärden blixtrade
i blodiga sår;
spjuten sig sträckte
efter männens liv.
Blodet frusade
på blanka sköldar;
ur såren en ström
rann på Stordöns strand.
Härarna blandades
i kampens tummel
under de ringprydda
röda sköldarna[85].
Blodvågen brusade
i Odens storm[86];
mång kämpe där sjönk
i sitt blod till marken.
Kungarna sutto
med dragna svärd,
med bräckta sköldar
och rivna brynjor.
Ej glad var hären,
som skulle till Valhall
nu träda färden.
Mot spjutet sig stödde
Gondul och sade:
»Nu växer gudarnas
följe, då Håkon
med en talrik här
till sig de bjudit».
Konungen hörde,
vad valkyriorna talte,
de höga, från hästens rygg.
Klokt de sig tedde,
där hjälmklädda de sutto
med skölden framför sig.
»Vi skiftar du så» — sade Håkon —
»kampen, Spjut-Skogul?
Jag var dock värd seger av gudarna».
»Vi det vålla» — sade Skogul —
»att fältet du höll
och dina fiender flydde».
»Låtom oss rida»,
sade den mäktiga Skogul,
»till gudarnas gröna hem
och säga Oden,
att en härskare kommer
nu för att se honom själv».
»Hermod och Brage»[87],
sade Hropta-Ty[88],
»gån kungen till mötes!
En furste nu kommer,
en väldig kämpe,
hit till vår sal».
Konungen sade
— han kom från striden
och blodbestänkt han stod —:
»Mycket ovänlig
synes mig Oden;
hans sinnelag jag rädes».
»Alla enhärjars fred
skall du hava, konung!
Tag del i åsarnas gästbud!
Jarlars fiende,
du har här inne
åtta bröder», sade Brage.
»Stridsrustningen min»,
sade den gode kungen,
»vill jag själv behålla.
Hjälmen och brynjan
skola förvaras väl;
godt är att tillhands dem hava».
Nu det röntes,
huru konungen hade
helgedomarna skonat[89],
då alla gudar
Håkon bjödo
att välkommen vara.
På en lycklig dag
den konung födes,
som får ett sådant sinne.
Hans ålder
i alla tider
skall prisas som god.
Ur fjättrarna löst
skall Fenresulven
mot mänskorna fara,
innan en konung
god som denne
fyller hans tomma plats[90]
Fä dör,
fränder dö,
land och folk förgås.
Sedan Håkon for
till de hedna gudarna,
många i träldom förtryckas.


Anmärkningar:

  1. Se kap. 44 i Harald hårfagres historia.
  2. Jfr kap. 38 i Harald hårfagres historia.
  3. Jfr kap. 6 i Harald hårfagres historia.
  4. Dvs. något av ägaren märkt eller såsom honom tillhörigt igenkänligt föremål, som sändes med budbäraren för att bevisa dennes trovärdighet.
  5. Dessa, söner av de av Erik blodyxe fällda bröderna Olav och Björn, hade flytt ur Viken för Erik. Jfr kap. 44 i Harald hårfagres historia.
  6. Dvs. i västlandet. Det var endast där, som Erik kunde påräkna något stöd för sitt konungadöme. Jfr kap. 42 i Harald hårfagres historia.
  7. Northumberland hade sedan senare hälften av 800-talet varit utsatt för flera erövringar och erövringsförsök av danska och norska vikingahövdingar (jfr not 2 s. 161 [Not 9]), och många nordbor hade bosatt sig i landet. Själv hade Aethelstan återerövrat riket och fördrivit dess dåvarande nordiska herrar, Olav »kvaran» och Gudröd, medlemmar av den norsk-irländska konungaätten i Dublin. Ett par förnyade våldsamma anfall hade han därefter lyckligt avvärjt, det sista (av den nyssnämnde Olav) just samma år (937) som Erik blodyxe kom till England. Sannolikt har denna sista strid delvis uttömt Aethelstans krafter, och detta var anledningen till att han visade sig så tillmötesgående mot Erik, i vilken han eljest kunde frukta en djärv, stark och välrustad fiende.
  8. Jorvik är det gamla nordiska namnet på Northumberlands huvudstad, det nuvarande York.
  9. Ragnar Lodbroks söner Ivar, Ubbe och Halvdan erövrade i spetsen för en stor dansk vikingahär York år 866. En av bröderna, Halvdan, blev år 875 konung i Northumberland, men fördrevs av sina egna män efter några få år. Det danska herraväldet i Northumberland blev endast av kort varaktighet.
  10. Grimsby ligger i själva verket icke i Northumberland, utan i Lincolnshire. Även där äro de nordiska ortnamnen talrika, liksom i flera andra trakter av England.
  11. Aethelstan dog år 940. Hans broder Eadmund (som nordborna kallade Jatmund) regerade mellan 940 och 946.
  12. Om Torv-Einar se Harald hårfagres historia kap. 27, 31, 32.
  13. Glum Geiresson, isländsk diktare, hirdskald hos Harald gråfäll, med vilken han synes ha deltagit i flera krigståg, död c. 980. Glum åtnjöt stort anseende som skald. Av hans dikter känner man dels ett par små fragment av ett kväde om Erik blodyxe († 950), dels större delar av ett arvkväde över Harald gråfäll, »Gråfällsdråpa», författat kort efter dennes fall (c. 965 à 970). Den första av de här anförda verserna hör troligen till den förra dikten; den senare är hämtad ur »Gråfällsdråpa».
  14. Dessa rader syfta på Eriks i Harald hårfagres historia kap. 33 omtalade krigståg till Danmark, som säges ha ägt rum, då han var tolv år gammal.
  15. »Kampens fåglar» äro örnen och korpen.
  16. Se ovan s. 144 not 2. [I Harald hårfagres historia, kap. 37, not 105].
  17. De av åror framdrivna hästarna äro skeppen.
  18. »Odens fåglar» äro korparna; jämför den bekanta myten om Odens två korpar, Hugin och Munin.
  19. Rättare: österut.
  20. De söder om Östersjön boende venderna härjade ofta och satte sig fast på kusterna av Skåne.
  21. Det vill här säga Östergötland.
  22. »Segelbjörnen» är skeppet; »skeppets herre» är sjökrigaren.
  23. Jämför kap. 2 ovan.
  24. Den »skogklädda dottern av Onar» är jorden, landet. Jorden är enligt fornnordisk mytologisk diktning dotter av Natt och Onar.
  25. »Havets skidor» är skeppen.
  26. Harald med tillnamnet Blåtand, son av Gorm den gamle och Thyra Danabot, blev konung c. 940 och dog c. 985 efter en lång och i flera avseenden för landet betydelsefull regering.
  27. »Svärdlekens främjare» är den tappre krigaren, som sätter striden i gång.
  28. »Skidornas tungor» kallas svärdsklingorna.
  29. Norge var i forntiden i rättsligt avseende indelat i fyra distrikt (tingslag) med sin särskilda lagstiftning: Frostatingslaget, som omfattade det nordliga Norge, Gulatingslaget, som innefattade det västliga och sydvästliga Norge, Borgartingslaget, som inbegrep de sydöstliga landskapen och slutligen Heidsävestingslaget (eller Eidsivatingslaget), till vilket hörde de innanför Kristianiafjorden i mellersta och östra Norge liggande fylkena. Vart och ett av dessa tingslag hade sin särskilda, för det samma gällande lag. — Den hänvisning Snorne här gör till Halvdan svartes historia (kap. 7) är så tillvida missvisande, som Snorre där icke särskilt nämner Heidsäveslagen som ett verk av Halvdans lagstiftning.
  30. Tillnamnet »faxe» betyder: »den som har långt och strävt hår, som liknar en hästman».
  31. Se ovan s. 100 not 1. [I Harald hårfagres historia, kap. 8, not 9].
  32. Dessa kolonisationer, som enligt den här givna traditionen föranleddes av konung Östens tyranni, äro att förlägga till tiden före Harald hårfagre.
  33. Dvs. innebyggare i Tröndelagen och Naumudalsfylke.
  34. Dvs. det var oavgjort, om de hörde till Sverige eller Norge.
  35. »Mäle» var ett mått för torra varor, av något olika storlek i olika trakter av Norge.
  36. Midvintersnatten inföll i midten av januari.
  37. Dvs. det ting som hölls på halvön Frosta i Trondhjemsfjorden.
  38. De förhöjningar eller ställningar på vilka gudabilderna voro uppsatta.
  39. Dvs. tempelföreståndaren, som tillika var den världslige hövdingen; honom ålåg det att, med bidrag av menigheten, underhålla templet och anställa offerfesterna.
  40. Brage är skaldekonstens gud. — Emellertid beror uppgiften, att man drack Brages bägare (isl. Braga full) här säkerligen på något missförstånd. Vad som ursprungligen åsyftats, är säkerligen den s. k. »bragebägaren» (isl. bragarfull), en skål till ära för och under åberopande av Tor, vid vilken löften om stora bedrifter avlades.
  41. Kormak Ogmundsson, isländsk skald, född c. 935 och död c. 970. Kormak, som är hjälten i en bekant kärlekssaga, besökte två gånger Norge och uppehöll sig därvid dels hos Sigurd jarl, dels hos Harald gråfäll, i vars krigståg han deltog. Av Kormaks skaldskap känner man fragment av en dråpa om Sigurd jarl, »Sigurdsdråpa», samt ett stort antal s. k. lösa vers av erotiskt och satiriskt innehåll. Kormak, som hade iriskt blod i sina ådror, var en intressant personlighet och en egenartad skaldebegåvning.
  42. Fjärde och åttonde versraderna utgöra ett slags omkväde och stå icke i organiskt sammanhang med det övriga. I den första delen av detta omkväde syftas på en bekant myt om hur jätten Thjasse tillfångatogs av gudarna genom Lokes list. Den senare delen innehåller möjligen en allusion på Sigurd Fåvnesbånes svärd Gram, med vilket han dödade draken, varefter han bemäktigade sig dennes guld.
  43. Om brännåldern och högåldern jämför Snorres företal (s. 4 ovan).
  44. Dvs. vid midten av oktober.
  45. Dvs. köttet av en offrad häst.
  46. Dvs. från de fyra fylken (Stjoradalsfylke, Strindafylke, Gaulardalsfylke och Orkadalsfylke), som tillsammans utgjorde »yttre Tröndelagen».
  47. Intrönderna äro inbyggarna i »inre Tröndelagen» (Eynafylke, Sparbyggjafylke, Veradalsfylke och Skaun).
  48. Uttrönderna, dvs. inbyggarna i »yttre Tröndelagen» (jfr not 46).
  49. Se ovan kap. 14.
  50. Sotenäs, en halvö i Bohuslän, väster om Åbyfjorden,
  51. Se ovan s. 107 not 1. [I Harald hårfagres historia, kap. 12, not 22].
  52. På nordöstligaste delen av Kormt.
  53. Den frikostige konungen, dvs. Håkon.
  54. Se ovan s. 169 not 1. [Not 26].
  55. I allmänhet seglade man vid färder längs kusten endast under dagen och låg stilla vid land under natten.
  56. Ulvasund är sundet mellan Vågö (nuvarande Vaagsø) och fastlandet i norra Firdafylke.
  57. Jämför ovan s. 107 not 2. [I Harald hårfagres historia, kap. 12, not 23].
  58. Fräde (nu Fredö) ligger i själva verket icke i Sunnmöre, utan Nordmöre.
  59. Se ovan s. 107 not 1. [I Harald hårfagres historia, kap. 12, not 22].
  60. »Härpil» var en budkavle i form av en pil, som användes vid uppbåd till krigstjänst. Att »skära upp härpil» betyder att iordningställa och utsända dylik budkavle.
  61. Frädarberg, på en i sydost utskjutande udde av ön Fräde (nu Fredö, se not 58).
  62. Det var i forntiden sed att genom hasselkäppar utmärka den blivande stridsplatsen.
  63. Rastarkalv är slätten norr om Frädarberg.
  64. Se ovan s. 4 not 1. [I Snorres företal, not 3].
  65. »Svärdsting», skaldisk omskrivning för »strid».
  66. Vid slutad måltid ställdes de framsatta borden undan.
  67. Jämför Harald hårfagres historia kap. 41.
  68. »Skreyja» betyder »den skröplige».
  69. Tillnamnet är bildat av ordet »ask» i betydelsen av ett slags fartyg,
  70. Om Håkons halvbroder Björn se Harald hårfagres historia kap. 21, 34. 36
  71. Dvs. män från Hålogaland och från öarna i Rogaland (vilka här exempelvis nämnas bland dem som befunno sig i Håkons här).
  72. Denna beteckning syftar på Håkons i kap. 7—8 ovan omtalade härfärder.
  73. Thord Sjåreksson, isländsk skald, vars verksamhet synes ha tillhört förra hälften av 1000-talet. Av hans dikter äro bevarade bl. a. några små fragment dels av den här omtalade dikten om Thoralv Skolmsson, dels av ett arvkväde över Olav den helige, »Rodudråpa» (»Korsdråpan»), författad kort efter Olavs fall (1030).
  74. Jämför ovan s. 195 not 1. [Not 68].
  75. Dvs. frikostig med guld mot sina män.
  76. Om anledningen till denna beteckning för Håkon jfr s. 196 not 3. [Not 72].
  77. »Flein» var en pil med lång och rak spets.
  78. De två sista versraderna syfta på Håkons brorson Gamle Eriksson, som föll under flykten i slaget på Rastarkalv (se kap. 26 ovan).
  79. Krigaren som gick närmast konungen är Thoralv Skolmsson, om vilken kvädet är diktat; jfr ovan s. 197. [Kap. 30].
  80. Den klippa, där konung Håkon föddes (vid kusten sydväst om Bergen); jfr Harald hårfagres historia kap. 38.
  81. Gondul och Skogul äro namn på två valkyrior.
  82. Gauta-Ty är ett av Odens namn.
  83. Håkons förfäder ledde sin härstamning från Inge-Frö. Se Ynglingaättens historia.
  84. Med avseende på versarna 2—6 jämför ovan ss. 196—198. [Kap. 30].
  85. Vikingatidens runda sköldar voro ofta försedda med en sammanhållande järnring längs kanten.
  86. »Odens storm» är en poetisk beteckning för striden.
  87. Hermod, en personifikation av hjältemodet, är i den fornnordiska mytologiska dikten en son till Oden. Brage är skaldekonstens gud.
  88. Hropta-Ty är ett namn på Oden.
  89. Genom att säga, att Håkon »skonat (de hedniska) helgedomarna», vill skalden — av politiska skäl — framställa den i själva verket, som det synes, varmt kristne konungen som en rättrogen hedning eller åtminstone som icke fientlig mot hedendomen.
  90. Fenresulven, en demon som fjättrats av gudarna, troddes skola slippa lös kort före världens undergång Skalden vill således säga, att en så god konung som Håkon aldrig mer skall komma i Norge.