Hamders ordskifte (NFS)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
||
|
|
|
|
|||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
|
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
1.
Glittrade med ens
grämelsens verk,
alfernas gråt,
den glädjelösa;
i arla morgon
alla mänskokvalens
tärande smärtor
väcka sorgen till lif.
2.
Ej hände det nu,
ej heller i går,
sedan dess är långt
lidet redan;
föga är mera fornt,
halft främre detta,
när Gjukes dotter,
Gudrun, eggade
sina unga söner
att Svanhild hämnas.
3.
”Eder syster
Svanhild nämndes:
Jörmunrek henne
å härvägen
lät trampas af hästar,
hvita och svarta
och gångtama grå,
gotiska hästar.
4.
Dädan, konungar,
ären I kringskurna,
I, som min ätts
enda lämningar ären.
5.
Ensam är jag vorden
som asp i hultet,
fattig på fränder
som furan på kvistar;
å lifvets glädje plundrad
som pilträdet å löf,
när kvistbrytande stormen
kommer en kvalmig dag.”
6.
Då kvad Hamder,
den hugstore:
”Litet månde du, Gudrun,
lofprisa Högnes dåd,
när de Sigurd
ur sömnen väckte,
och du satt å bädden sorgsen,
medan banemännen logo.
7.
Då vordo dina täcken,
de hvita och blå,
dem mästare väfde,
däfna af din makes blod.
Slocknade då Sigurd,
du satt hos den döde,
glädjas du ej kunde,
Gunnar så dig velat.
8.
Atle du tycktes fientlig
vid Erps mord
och Eitils våndadöd,
det var dig än värre;
så skall dock hvar mot annan
till änden sig värja
med bitande svärd,
att ej sig själf han öder.”
9.
Det kvad då Sörle,
som mycken klokhet hade:
”Ej vill med min moder
i mäle jag tvista;
att finna ord tycks svårt
för eder båda;
hvad beder du om, Gudrun,
som för gråt du ej får fram?
10.
Gråt öfver bröder dina
och de blida söner,
närskylda fränder,
förda till undergång:
Gudrun, du skall ock
gråta öfver oss båda,
som sitta till häst, dömda
att dö i fjärran land.”
11.
Ur gården nu de gingo,
nära att ryta af vånda;
de unga kämpar foro
öfver fuktiga fjäll
å hunländska fålar
att hämnas mordet å Svanhild,
funno å sin stråt
den mycket fintlige svennen.
12.
Då kvad Erp
och det med ens,
där stolt han satt
å springarens rygg:
”Vanskligt är att blödsint man
vägarna visa;
en oäkta son
säger man styfvare vara.”
13.
Kvad då Sörle,
som mycken klokhet hade:
”Hur månde liten brunhår
oss bistå kunna?” —
14.
Svarade då den sidoburne,
sade sig då kunna lämna
bistånd åt fränder
som ena foten den andra,
eller som den ur hullet växta
handen den andra.
15.
Hamder kvad:
”Hvad hjälp kan då foten
åt fot lämna
eller den ur hullet växta
handen den andra?”
16.
De drogo ur skida
skidejärn,
svärdets menliga eggar,
för mun-trollkvinnans skull,
tärde bort sin kraft
med tredjedelen,
läto den unge svennen
till jorden böjas.
17.
De axlade sina kappor,
klingorna fäste
och gudaborna gingo
i guldprydd klädnad.
18.
Framåt lågo vägarna,
de funno olycksstigen
och systersonen
sargad å galge,
så ock vindkalla vargträn
västan om gården;
städse varnade tranans låt,
var vanligt att därvid bida.
19.
Glam var i hallen,
härmännen druckna,
och till gångarnes traf
de tycktes ej lyssna,
förrän hugfulle väktarn
i hornet blåste.
20.
Jarlar hastade säga
åt Jörmunrek,
att sedda voro
svenner i slutna hjälmar:
”Sägen hvad råd I stadgen,
ty starka kämpar kommit,
för mäktiga män
en mö I trampa låtit.”
21.
Log då hånfullt Jörmunrek,
strök sig med handen om skägget,
ropade på den ljusletta,
retade opp sig vid vinet;
han skakade grånadt hår
och såg å sin hvita sköld,
lät gång på gång sig gifva
det gyllne dryckeskärl.
22.
”Säll jag mig tycka skulle,
om jag skåda finge
Hamder och Sörle
i salen min!
Dem skulle jag binda
med bågsträngar då
och Gjukes gudabarn
å galge fästa.”
23.
Då kvad den hederglada,
där vid härden hon stod:
”Fiskmåse, ja, — hon sade
till denne son som så —
för ty att de fresta det,
som ej framgång kan få.
Måga tvenne ensamma män
tio hundrade gotar
binda och basta
i höga borgen här?”
24.
Buller vardt då i huset,
bägare bräcktes,
hjältar lågo i blod
ur blödande gotars bröst.
25.
Det kvad då Hamder,
den hugstore:
”Du önskat, Jörmunrek,
vår ankomst hit,
brödernas af samma moder,
i borgen din;
nu ser du dina fötter,
nu ser du dina händer,
Jörmunrek, häfda
i hetan eld!”
(I Völsungasagan läses: ”Det är nu att säga om Gudruns söner, att hon så hade tillredt deras härklädnad, att järn icke bet därpå, och hon bjöd dem att icke skada sten eller andra viktiga ting (jorden), ty det skulle varda dem till men, sade hon, om de icke iakttoge detta.
Härutinnan hade de brutit mot sin moders bud, när de gjort skada å sten. Nu ansatte dem männen, men de värjde sig väl och tappert och vordo mången man till skada; järn bet icke på dem. Då infann sig en gammal man med ett öga och mälte: ”Icke ären I visa, som icke kunnen vålla dessa mäns bane!” Konungen svarade: ”Gif oss ett råd därtill, om du det kan” Han genmälte: ”I skolen slå dem ihjäl med sten.”)
26.
Den mycket rådige
röt härvid,
båld i sin brynja,
som björn månde ryta:
”Kasten sten å männen,
då spjuten ej mera bita
ej heller eggjärn
å Jonakers söner.”
27.
Det kvad då Sörle,
som mycken klokhet hade:
”Ondt du vann blott, broder.
när den bälgen du löste,
ur hvilken ofta
onda råd kommo.
Mod du hade, Hamder,
om mera klokhet du haft;
mycket är enhvar vanskligt,
om vett honom tryter.”
28.
Det kvad då Hamder,
den hugstore:
”Af vore hufvudet nu,
om Erp lefde,
vår broder, den stridsdjärfve,
som vi å bortväg dräpte,
den vise härväktaren!
— mot honom mig diser hetsade,
den i kamp fridlyste fursten!
— i fejd vi honom förgjort.
29.
Sörle kvad:
”Icke höfs det oss att vara
ulfvars föredöme,
så att med oss själfva
vi sak söka
likt nornors gråa
glupande hundar,
som aflade äro
i ödemarken.”
30.
Hamder kvad:
”Väl vi kämpat hafva,
stånda å val af gotar,
öfver de svärdfallna
som örnar å gren:
hedradt namn vi vunnit,
skola vi nu eller i morgon dö,
till kvällen lefver ej någon,
sedan nornors dom är fälld.”
31.
Där föll Sörle
vid salens gafvel,
och bakom huset
Hamder segnade ned.
