Harbards sång (AAA)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Sæmund den vises
Edda


Harbards sång
(Harbarz-ljód)

öfversat af
Arvid August Afzelius

Thor for en gång från Östervåg och kom till ett sund. På andra stranden om sundet stod färjekarlen med sin farkost,

Thor ropade:
1. Hvem är den Sven bland svenner,
å andra stranden stånder?

Han svarar:
2. Hvem är den Karl bland Karlar,
som öfver vågen ropar?

Thor qvad:
3. För mig öfver sundet,
jag spisar dig i morgon:
Korg bär jag uppå ryggen,
ej finnes bättre föda;
jag åt på hviiostunden
förr'n hemifrån jag gick
sill och hafrebrød,
än är jag mätt utaf den måltid.

Harbard qvad:
4. Med allt för tidig möda
din spis du rosar;
långt ser du ej förut,
sorglig är din boning,
Din moder död månd’ vara.

Thor qvad:
5. Du säger nu,
hvad hvarjom skulle tyckast
mest sorgeligt att spörja,
att död min mor månd' vara.

Harbard qvad:
6. Ej liknar du
den goda gårdar trenne eger
der du barbent ståndar
i vandringsmanna skepnad;
Du ej en gång har byxor på dig!

Thor:
7. Styr du hitat ekan
jag skall dig stället visa;
men säg, hvem färjan eger,
som du vid stranden håller?

Harbard:
8. Hildolf heter
den rådsnälle mannen
som bjöd mig den föra,
han bor i Rådseyarsund:
bad mig, ej öfverfärja
hästtjufvar och lösdrifvarmän;
blott ärligt folk,
och dem jag noga kände,
säg ditt namn?
om du vill ölver sundet fara.

Thor:
9. Namn och all min ätt
jag dig säga månde,
vore jag än sakläld:
Jag är Odins son,
Mejles Broder,
Magnes Fader,
Gudarnes stridshöfding:
det är med Thor du talar;
nu vill jag spörja dig:
hvad heter du?

Harbard:
10. Harbard jag heter
döljer namnet sällan.

Thor:
11. Hvi skall du namnet dölja
om icke sak du hafver.

Harbard:
12. Om jag ock sak ej hade,
jag månde lifvet berga,
för slik en man som du,
om jag ej feg må vara.

Thor:
13. Harmlig sak mig synes
att vada sundet till dig
och mina bördor väta;
men dig, din släpsven!
jag löna skulle
för dina smäde-ord,
om öfver sund jag komme.

Harbard:
14. Här skall jag stånda
och din ankomst bida;
mer hård en man du fann
ej sedan Hrugners död.

Thor:
15. Det vill du nu nämna,
hur jag med Hrugner stridde,
en Jätte stor i sinnet,
på den ett hufvud satt af sten,
dock lät jag honom falla
och för mig digna;
hvad gjorde du emedlertid? Harbard!

Harbard:
16. Jag var hos Fjölvar
fem fulla vintrar
uppå den ö,
som Allgrön heter,
der månde vi strida,
och val fälla,
mycket fresta,
och älskog öfva.

Thor:
17. Hur skickade sig
mot eder qvinnorna?

Harbard:
18. Vi hade raska qvinnor,
blott de oss blida blifvit;
Vi hade fagra qvinnor,
blott de oss hulda varit,.
De ur sand
spunno band,
och ur djupan dal
grofvo grunden;
ensam jag dem alla
var i slughet vuxen;
ynnest njöt af dessa systrar
och sof hos dem alla sju;
medlertid hvad gjorde du? Thor!

Thor:
19. Jag drap Tjasse,
den modfulle Jätten;
upp å himlen klara
kastade jag Allvalds
ättlings ögon:
dessa största vittnen
äro om min' verk,
dem som alla menskor skåda nu,
mediertid hvad gjorde du? Harbard!

Harbard:
20. Mycket qvinnosvek jag gjorde
med Mörkriderskor, (Troll)
dem från deras män jag villat.
Hårdan Jätte mins jag
Hlebard vara,
han mig gaf sin trollstaf,
från all sans jag honom dermed skilde.

Thor:
21. Illa lönade du då
godan gåfva.

Harbard:
22. Det hafver eken,
som hon af andra skafver,
i slikt är hvar sig närmast;
Hvad gjorde du emedlertid, Thor?

Thor:
23. Österut jag var
och de skadevisa
Jätteqvinnor slog,
när till bergs de gingo:
stor blefve Jättars ätt
om alla lefva finge;
då funnos under Midgård
ingen menska mera nu:
medlertid hvad gjorde du, Harbard?

Harbard:
24. Då var jag i Valland
och striden följde:
upphetsade Furstar,
förlikte dem aldrig;
de Jarlar Odin eger
som å valplats falla;
Thor eger träla-slägten.

Thor:
25. Ojämnt folket skifta
månde du bland Asar,
om du hade magt som vilja:

Harbard:
26. Thor har mycken styrka,
men har intet hjerta;
af rädsla och af blödigt sinne
du vardt i handsken stoppad;
af fruktan då för jätten
du tordes hvarken
nysa eller fnysa,
så att Fjalar hörde’t.

Thor:
27. Harbarder! du mest
jag till döds dig sloge ,
om jag öfver sundet räckte.

Harbard:
28. Hvi vill du öfver sundet räcka,
då ingen sak du hafver? -
Hvad gjorde du se'n, Thor?

Thor:
29. Jag var österut,
och ån försvarade,
när mig ansatte
Svarangers söner:
de slungade stenar,
men af seger liten fägnåd hade,
de voro före mig
att fred begära:
hvad gjorde du emedlertid? Harbard!

Harbard:
30. Jag var österut,
och med en mö jag talte,
lekte med den lin-hvita,
och långa samqväm hade;
jag glädde den gullglänsande;
glädjen behagade jungfrun.

Thor:
31. Goda qvinnor haden J då der?

Harbard:
32. Jag då behöft ditt bistånd
Thor! alt få behålla
den lin-hvita Mö.

Thor:
33. Jag hade dig det lemnat,
om jag tillstädes varit.

Harbard:
34. Jag skulle tro dig detta
om du ej förr i trohetsvikit:

Thor:
35. Jag biter väl ej så i hälen,
som gammal sko om vårdag.

Harbard:
36. Hvad gjorde du emedlertid? Thor!

Thor:
37. De Jätte-brudar
i Hlessö slog jag ,
som största illbragd öfvat;
all verlden de besvikit.

Harbard:
38. Skamligt gjorde du,Thor!
då du qvinnor slog;

Thor:
39. Varginnor var det,
mer än qvinnor;
de vredo skeft mitt skepp,
som å pålar stod:
med jernspö mig angrepo,
och drefvo Thjalfe bort; -
Hvad gjorde du emedlertid? Harbard?

Harbard:
40. Jag var i hären,
och hit sändes
med de höga fanor,
att spjuten bloda.

Thor:
41. Det vill nu du nämna,
hur du kom att oss
oblidt villkor bjuda.

Harbard:
42. Det skall jag gälda
dig med armring,
som skiljomännen pröfvat,
de oss förlika ville.

Thor:
43.^*) [41.] Hvar lärde du dessa
sårande ord;
så eggande ord
aldrig jag hörde?

Harbard:
44. [42.] Dem af män jag lärde,
af de gamla män,
som bo i jordens skuggor.

Thor:
45. [43.] Du har gifvit
godt namn åt grifterna,
när du kallar dem
jordens skuggor.

Harbard:
46. [44.] Om dessa ting jag så talar.

Thor:
47. [45.] Illa din klyftighet
lär dig bekomma,
om jag börjar i vågen vada;
högre än Ulfven
du månde tjuta,
får du ett slag af hammarn.

Harbard:
48. [46.] Sif har en älskling hemma,
hans möte lär du önska,
den gjerning tappert utför;
det vore mer dig nödigt.

Thor:
49. [47.] Du talar hvad för munnen faller
så att mig värst mån tyckas;
feghjertade man!
lögn månde du nu tala.

Harbard:
50. [48.] Sannt månde nu jag tala,
sen är du på din färd;
nu en långan led du vore kommen,
Thor! om du en annan skepnad bure.

Thor:
51. [49.] Harbarder! du fege!
allt för länge dvalde du mig här.

Harbard:
52. [50.] Asa-Thors färd
jag aldrig trott kunna
fördröjas af en herde:

Thor:
53. [51.] Råd jag nu dig gifver
ro du med båten hit:
med hotelser upphörom;
kom till Magnes fader!

Harbard:
54. [52.] Far du från sundet, fjerran!
jag öfverfart dig nekar;

Thor:
55. [53.] Visa mig då vägen,
när du icke vill mig
öfver vågen färja?

Harbard:
56. [54.] Det vore litet till att neka:
Långt har du ej att fara:
en stund, till stocken,
en annan, till stenen,
håll du den vänstra vägen
till dess du Verland finner
der skall Fjörgyn
träffa Thor sin son
och lära honom sina ättmäns vägar;
till Odins land.

Thor:
57. [53.] Skall jag hinna dit hem i dag?

Harbard:
58. [54.] Ja, hinna med sorg och möda
medan ännu sol'n är uppe,
så gick jag dithän.

Thor:
59. [55.] Slut må nu vårt samtal vara,
då du blott i omsvep månde svara:
för nekad öfverfart jag skall dig löna,
om en annan gång vi åter råkas.

Harbard:
60. [56.] Far nu du dit;
der dig helan sorgens magter ega.

---

Noter:

I den trykte udgave fra 1818 er stroferne flere steder fejlnummereret. Nummereringen er her tilpasset. De indklammede tal er 1818-udgavens numre. clm