Inledning (Sagan om Didrik af Bern)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Sagan om Didrik af Bern


Inledning


Sagen om Didrik af Bern har först genom svensk hand blifvit meddelad åt den lärda verlden. Hon utgafs i Stockholm, år 1715, under titel:

Wilkina Saga, eller Historien om konung Thiderich af Bern och hans kämpar; samt Niflunga Sagan; innehållandes några Göthiska Konungars och Hieltars forna bedrifter i Ryssland, Polen, Ungarn, Italien, Burgundien och Spanien &c. - Ex MSS. codicibus lingvæ veteris Scandicæ, in hodiernam Svecicam atque Latinam translata, operâ Johannis Peringskiold. (Med Företal, Slächt-linier och Register; IV, VIII. 522, XXIV, XXII ss. in Folio.)

Då de handskrifter, efter hvilka Peringskiöld besörjde ifrägavarande for sin tid märkliga upplaga, ännu finnas qvar i den samling, som från det upplösta Antiquitets-arkivet d. 13 Juni år 1780 öfverlemnades till Kongl. Bibliotheket i Stockholm, skola vi här om dem gifva några korta meddelanden, tjenande att sprida ljus så väl öfver den allmänna beskaffenheten af Peringskiölds arbete, som serskildt öfver förhållandet emellan ifrågavarande sago-redaktion och sednare bekantgjorda texter af Didriks-sagan.

I sitt företal angifver Peringskiöld, att den isländska (eller rättare fornnorska) sagotexten blifvit utarbetad efter tvänne handskrifter, af hvilka den äldre, en »handskrefwen Pergamentzbok» redan år 1480 varit nyttjad af den svenske krönikeskrifvaren Laurentius Andreæ, och sednare af häfdatecknarne Ericus Olai, Johannes Magnus samt Laurentius och Olaus Petri. Hon återfanns ändteligen af fornforskaren Johan Bure, som år 1652[1] förärade boken till drottning Christina, efter att tillförene hafva försvenskat någon del deraf.

Såsom ifrågavarande skinnbok, förvarad ibland K. Bibliothekets isländska handskrifter under N:o 4, fol., ligger till grund för den nyligen utgifna norska upplagan af Saga Thiðriks konungs af Bern,[2] få vi om hennes närmare beskaffenhet hänvisa till hvad som meddelas i företalet till detta arbete. Här torde blott böra anföras, att hennes språktext synes vara ursprunglig, sådan som sagan kan antagas ha blifvit upptecknad i Norge i första hälften af 13:de århundradet, under k. Håkan Håkanssons regering, samt att boken sjelf, för att döma efter rättskrifning och handstil, sannolikt är skrifven dersammastädes emot slutet af nämnde århundrade. Hon är således öfverhufvud en af de äldsta och bästa norska handskrifter som ännu finnas till. Rörande hennes aldre öden känner man allenast, att hon ifrån urminnes tid varit i Sverige, dit hon sannolikt blifvit förd af någon ibland de män som ledsagade k. Karl Knutsson vid hans kröning i Trondhjem år 1449. Denna närmare tids-bestämning vinner sannolikhet derigenom, att det är just vid nämnda tid, som de på grund af en oriktig tolkning (i norska texten står: Svíþjóð, hvarmed ifrån början påtagligen menats icke Sverige, utan Svíþjóð hin mikla eller Skythien) till vårt land hänförda, ur Didriks-sagan lånade konunganamnen Vilkinus (Filmer), Nordian, Hertnid (Harding), Osantrix och Hertnit (Harding) d. y. först framträda hos våra krönikeskrifvare. Den ‘gamla svenska prosaiska krönikan’, som går till k. Karl Knutssons kröning i Trondhiem d. 20 Nov. 1449, känner således i sin äldsta form ännu intet om dessa konunganamn; men de förekomma redan i en yngre codex af samma krönika (Kongl. Bibliothekets hdskr. D: 3), skrifven år 1476, hvarvid bör serskildt anmärkas, att berättelsen om Wade reses härkomst i den sistnämnda handskriften[3] är nästan alldeles ordagrannt lånad ur kap. 18 af den här meddelade svenska sago-texten. Deremot framträda de nämnda konunganamnen i alla kända codices af den nästan samtidige ‘gamla och minsta svenska rimkrönikan’, som slutar med k. Karl Knutssons hyllning i Biskopshammar d. 21 Okt. 1448. Det finnes således all grund att antaga, det Didriks-sagen, och sannolikt just genom den här ifrågavarande skinnboken, blifvit först bekant i Sverige nära nog samtidigt med den prosaiska krönikan och lilla rimkrönikan, eller i de första månaderna efter k. Karl Knutssons återkomst ifrån sin kröning i Norge, hösten 1449.[4]


Den andra handskrift, efter hvilken Peringskiölds isländska text blifvit sammensatt och luckorna i den äldre skinnboken utfyllda, visar sig ha varit en ofullständig afskrift af cod. Arn. Magn. N:o 177 fol. - Ifrågavarande afskrift, som tyckes vara tagen af en svensk hand, finnes ännu qvar på K. Bibliotheket, under sign. Isl. chart. fol. N:o 100, och har, för att döma efter anteckningar på frampermen och vid början af kap. 186 (Peringskiölds uppl. kap. 267), tillhört och måhända äfven blifvit besörjd af J. G. Sparfvenfeldt, i Köpenhamn, Mars 1682, efter en sagocodex eller afskrift, som då tillhörde Jon Eggertson.

Denna isländska sago-afskrift har vid närvarande tillfälle för oss ingen serskild märkvärdighet; desto mera vigt eger deremot en ytterligare källa, hvilken Peringskiöld, eller rättare hans föregångare nyttjat, för att i sista hand fullständiggöra sin s. k. isländska text. Denna nya källa är nemligen den gamla svenska Didriks-sagan, och efter just samma Skoklosters-codex, som är lagd till grund för detta aftryck. Vi äro således härmed inne på de rent svenska öfversättningarne af denna saga, och anmärka blott i förbigående, att den Peringskiöldska upplagan har alla sednare luckor i skinnbokens fornnorska text utfyllda genom öfversättning tillbaka ifrån denna gamla svenska öfversättning. Härvid har man dock gått till väga med mycken vårdslöshet. Många ord och vändningar ha således blifvit bibehållna från den svenska handskriften, hvilke äro alldeles främmande för det norska språket under dess bättre period, och den på detta sätt hopkomna språktexten visar sig ögonblickligt för kännaren såsom ett sednare tiders mackverk.[5]

Efter hvad redan i det föregående blifvit antydt är den nämnda svenska Didriks-sagan, sådan hon blifvit oss bekant genom en äldre handskrift, ifrån slutet af 1400-talet, och en yngre, ifrån förra hälften af 1500-talet, icke annat än en förkortad öfversättning af den fornnorska sagen, märkligt nog, utarbetad efter just samma skinnbok som här ofvan blifvit omförmäld. Bevisen för detta påstående äro till öfverflöd anförda af Unger,[6] och tarfva således icke att här upprepas. Språkformen och andra omständigheter angifva för öfrigt, att hon blifvit utarbetad kort efter år 1449, då den norska sagan först kan antagas ha blifvit bekant i Sverige, eller, ännu bestämdare, emellan år 1449, då den gamla svenska prosaiska krönikan blifvit sammanskrifven, och år 1476, då vi, såsom ofvan nämndes, deraf ega en handskrift, med tillägg lånade ur Didriks-sagans svenska öfversättning.

Ifrån och med denna tidpunkt och ända till år 1715, då Peringskiölds upplaga utkom, framträder ifrågavarande saga uti vår svenska häfdeforskning såsom en vigtig historisk källa. Anledningen härtill, som väl närmast låg i ett missförstånd hos norska sagans äldre afskrifvare, torde äfven böra sökas i den nyvaknade nationalitets-känsla, som, född med Engelbrektskrigen och utvecklad genom landets politiska ställning till Danmark, gjorde för Svenskarne till en statsfråga att kunna förete en urgammal, lysande och sjelfständig konungalängd. Visserligen ega vi qvar några medeltids-skrifter, äfven äldre än denna tid, i hvilka Didrik af Bern omtalas;[7] men detta sker då aldrig på ett sätt som röjer att hans person eller öden för vårt land ega någon serskild betydelse. Efter midten af 1400-talet blir dock förhållandet annorlunda, och under 2½ sekel hafva icke blott alla svenska häfdaforskare kännt och till större delen godkännt Didriks-sagen, såsom en svensk historisk urkund, utan ock våra vetenskapsmän i nära nog ett helt århundrade deråt egnat ett alldeles eget studium. Denna omständighet, redan i och för sig sjelf högst märklig för dess nära samband med den isländska litteraturens uppblomstrande studium i vårt land under 17:de århundradet, gör äfven att Peringskiölds upplaga, på grund af sina vidlyftiga för-arbeten, kan betraktes såsom ett nationalverk af ett för hvarje Svensk egendomligt interesse.


(. . . .)

Efter dessa förutskickade anmärkningar, återstår oss endast att slutligen och i allmänhet redogöra för förhållandet emellan den svenska bearbetningen af Didriks-sagen och samma sagas äldre norska redaktion, samt att beskrifva de handskrifter vi begagnat för närvarande upplaga. Den förra af dessa utredninger har redan i förväg blifvit på ett tillfredsställande sätt lemnad af C. R. Unger, som uti inledningen till Saga Thiðriks konungs af Bern deråt egnat en pröfning, hvaraf vi här tillåta oss att på sitt ställe draga fördel. Handskrifterna åter finnas fullständigt beskrifna af G. W. Gumælius och S. Hylander, hvilka ega förtjensten, att (i tionde häftet af Iduna Stockholm 1824, s. 243-287) först hafva på dem fästat den lärda verldens uppmärksamhet. Vi kunna således i begge dessa fall fatta oss med största möjliga korthet.

Den svenska Didriks-sagan är, såsom vi redan i det foregående anmärkt, bevisligen sammanskrifven under tidskiftet emellan åren 1449 och 1476. Sjelf angifver hon sig i slut-rimmen såsom en öfversättning, och att denna öfversättning skett ifrån norska språket blir redan i sig sjelf sannolikt deraf, att, så vidt kändt är, ingen tysk, prosaisk förtäljning finnes till, som innehåller på lika sätt ordnade och samlede de tilldragelser, hvilka äro sagans föremål. Man nödgas således i första hand tänka på en öfversättning ifrån norskan, såsom det enda språk, hvarpå man känner sagan i ursprunglig form. Och att den svenska Didriks-sagan verkligen blifvit öfversatt, eller rättare bearbetad ifrån den bekanta fornnorska recensionen af samma saga, framstår ögonskenligt vid en jemförelse emellan dem begge. Icke nog således, att ordningen emellan förtäljningens serskilda episoder i begge är densamma; likheten sträcker sig ända till kapitel-indelningen, hvilken oftast är lika, ja, äfven till sjelfva uttrycken, så att icke blott enskilda ord och vändningar finnas återgifna i en snarare norsk än svensk form (f. ex. osende, kap. 98: 5; i norska sagen, c. 98, ósynju. Gresgard, k. 161: 4; i norska sagan, c. 169, grasgarðr. Midia mẏo, k. 165: 6; i norska sagan, c. 175, miðmeor. Middelman, k. 166: 2; i norska sagan, c. 176, mæðalmaðr. Renaldh mera riddare, k. 284: 4, jfr. k. 238: 10, 275: 11; i norska sagan, c. 334, Ræinalld hin mæri riddare, o. s. v.), utan hela stycken i den norska sagan finnas ord för ord öfversatta i den svenska (jfr. t. ex. k. 76 i svenska sagan med det motsvarande c. 80 i den norska), o. s. v. Härvid bör märkas, att den svenska bearbetningen eljest i allmänhet lemnar en kortare text. Och denna förkortning sträcker sig icke endast till en allmän sammandragning af den norska sagoredaktionens ofta vidlyftiga och mångordiga framställningssätt, utan den svenske bearbetaren har flerestädes, och såsom det vill synas på goda skäl, förbigått norska sagans återkommande, om ock sins emellan något skiljaktiga upprepningar af samma förtäljning. Så är f. ex. händelsen med episoderna om Osantrix-krigen (norska s., c. 21-56), hvarest den svenske öfversättaren begagnat norska membranens första recension, utan att taga hänsyn till den återupprepning af samma berättelse, som förekommer dersammastädes efter c. 240;[8] deremot har den islandske bearbetaren af sagan föredragit just denna sednare recension framför den första. Berättelsen om huru Heym skaffer Didrik hästen Falke (sv. s., kap. 16), som i norska sagan återtages något förändrad längre fram (c. 188), är på sednare stället utelemnad i svenska öfversättningen, men har blifvit bibehållen i isländska sagoafskrifterna, hvilka tvärtom utesluta samma berättelse på första stället. Med norska sagans c. 185 har svenska öfversättaren tillåtit sig den förändringen, att han på motsvarande ställe (kap. 175) uteslutit hela skildringen om Sigurd Sven, hvaremot han öfverflyttat samma skildring till c. 190 (sv. s., k. 178). Enskildta kapitel äro någongång öfverhoppade eller blott antydda (norska s., c. 186, 187, 194, 274), hvilket äfven gäller om hela början af Iron Jarls saga (norska s., c. 245-268), hvars innehåll endast med ett par rader angifves i svenska öfversättningen (kap. 226).[9]

Men om den svenske bearbetaren sålunda lemnar oss sagan i en form, som, ehuru förkortad och sammandragen, likväl på det hela troget följer sitt norska original, bör å andra sidan icke förbises, att han på några ställen gör tillägg och afvikelser, hvilka häntyda på att han kännt åtskilliga sägner äfven i förändrad gestalt och efter andra källor. Vi hafva således redan i det föregående anmärkt, att den svenska sagen, uti förtäljningen om huru Weland af sin fader bars öfver Grönasund (kap. 57), serskildt och uttryckligen åberopar sig danske mäns sägen. Likaledes hafva vi uttalat vår förmodan, att de fyre sista kapitlen i svenska bearbetningen (kap. 383-386), hvilka innehålla berättelsen om Widike Welandssons död jemte upprepade förtäljningar om k. Didriks dödssätt, och hvilka nu saknes i så väl isländska recensionerna af sagen som i norska membranen, tilläfventyrs aldrig, åtminstone icke i samma form, förefunnits i denne sednare, utan delvis eller helt och hållet äro tillägg af den svenske bearbetaren. Vi hafva grundat denne åsigt dels på framställningssättet, som förefaller oss att bära spår af en sednare tillflickning, dels ock derpå, att berättelsen i sina väsendtligaste drag visar sig härflyta ifrån danska sägner (hvilka äfven uttryckligen åberopas, kap. 385), - en källa, som i norska membranen ingenstädes, åtminstone aldrig med bestämda ord finnes angifven. - Men den märkligaste afvikelsen förekommer i kap. 158, hvarest den svenska sagan låter ett lönnelöf ligge emellan Sigurd Svens skuldror, när han sölade sig i ormens blod för att bli hård, hvarigenom ock denne enda punkt på hans kropp blef sårbar. Ingen kan betvifla, det ju den svenske bearbetaren här medelbart eller omedelbart kännt och följt en tysk tradition, noga slutande sig till Niebelungenlied (V: 845), der det heter:

»dô viel im zwischen der herte ein lindenblat vil breit»
d. v. s. då föll emellan hans härdar ett lindeblad så bredt.[10]

I sammenheng med den redan af Grimm anmärkta öfverensstämmelsen emellan svenska sagoskrifvarens tillägg på detta ställe och äldre tyska sägner och dikter, torde finnes lämpligt, att vi här egna de i svenska sagen förekommende talrika afvikelserna i skrifsättet för nomina propria ett ögonblicks serskild uppmärksamhet. Änskönt påtagligen till en stor del uppkomna genom vårdslöshet och vilkorlighet hos flera efter hvarandra följande afskrifvare, finnas dock åtskilliga ibland dessa afvikelser, hvilka ej ensamt på detta sätt kunna tillfredsställande förklaras. Såsom exempel kan anföras kap. 23, der hdskr. B. följer den norska membranen i namnet på drottning Julianas fader, k. Iran af Bertania, hvaremot hdskr. A. med ett alldeles främmande namn kallar honom Amdrik. På alla ställen i svenska sagan, hvarest Grimhilds yngste broder Gisler omtalas, erhåller han benämningen Gynter, Gyntar, eller samma namn som i tyska hjeltesagan och nordiska kämpavisorna. Den svenska sagans Segistop (kap. 83) närmar sig uti namnformen mera till den i Niebelungenlied ibland Dieterichs kämpar omtalade Sigestap, än till den norska sagans Sigstaf. Likaledes erinrar den svenska sagans Seueke, Sewekin, Sæueken, Söwekin, mera om tyska hjeltesagans Sibich, Sibeke, än om den norska sagans Sifka, änskönt det på ett enda ställe (kap. 353: 16) bifogade vedernamnet baleraadh oemotsägligt hänvisar till norska sagan. Den svenska sagans Wideki, Widike, sluter sig äfven onekligen mera till den tyska hjeltesagans namnform Wittich, än till den norska sagans Viðga. Markgrefve Rødger, såsom han på flere ställen nämnes, har äfven påtagligen fått sitt namn bildadt snarare efter den tyska hjeltediktens Rüdiger, än efter den norska sagans Roðingeirr, o. s. v. I nu anförda exempel är dock den närmare eller fjernare förbindelsen med tyska namnformer endast dunkel. Tydligare framstår den i sådana benämningar som Didrik van bern (kap. 185: 10), Tidrik van berne (k. 182: 7), helte van Hagen (k. 199: 1), Heyme de kleẏne (k. 96: 7), Heẏm de kleẏne (k. 112: 2, jfr. k. 135: 4, 166: 15), Vollter van Vaskinsten (hdskr. B.), hvilka alla hafva en rent nedertysk språkform. Den på et par ställen förekommande benämningen Hagen aff tröya (kap. 340: 5, 367: 7, Hagen aff trönia (k. 365: 2), visar sig också vara hemtad icke ifrån norska membranen, hvarest hjelten städse kallas Högni, utan ifrån Niebelungenlied eller andra tyska källor, hvarest han likaledes får namnet Hagen von Tronje eller Hagen von Troy. Redan de exempel vi här anfört, och hvilka skulle kunna betydligt ökas, ådagalägga således oemotsägligt, att i den svenske sagobearbetaren medelbarligen eller omedelbarligen kännt sina hjeltar äfven ifrån nedertyska sägner, visor eller dikter, och att tyska namn- och språk-former föresväfvat honom under sagans affattande. Å andra sidan öfvertygas vi med lika visshet, af sådana namnformer som hellit Hagen (kap. 185: 13), ɔ: kämpavisornas Helled Hagen; Brand Widferling (k. 172: 1) eller Widfarling (k. 177: 7), ɔ: kämpavisornas Brand Herr Veffuerlin, Brand van Vifferlin; Bratinga borgh (k. 298: 10), oɔ: kämpavisornas Brattingsborg, o. s. v., att den svenske sagoskrifvaren äfven kännt och begagnat de gängse folkvisorna om Didrik af Bern och hans kämpar, sådana dessa visor på 1400-talet och ännu långt sednare ljödo i Sverige och Danmark.

En egen omständighet, som förtjenar anmärkas i samband med den allmänna utredningen rörande det språk, hvarifrån svenska sagan blifvit öfversatt, samt de serskilda inflytelser hvilka röja sig uti bearbetningens form och beskaffenhet, är, att nämnde öfversättning blifvit gjord efter just samma gamla norska skinnbok, som vi i det foregående omtalat, och som ligger till grund för den nyss utkomna norska sagoredaktionen. Att så verkligen varit händelsen, och att den gamle svenske öfversättaren icke haft framfor sig någon annan handskrift af sagan, kan anses afgjordt derigenom, att på några ställen, hvarest en rad varit öfverhoppad eller eljest någonting år uteglömdt i den norska membranen, återkommer just samma fel äfven i svenska bearbetningen. Häri ligger också forklaringen, hvarföre uti svenska Didriks-s. kap. 80, likasom uti norska membranen cap. 83, en hel period finnes utelemnad, som dock återfinnes och kunnat suppleras ifrån de arnamagnæanska handskrifterna af samma saga. I norska sagans cap. 200, der Sigurd Sven för k. Isung uppräknar Didriks och hans kämpars sköldemärken, är i membranen en rad öfverhoppad, hvarigenom den tredje skölden, eller Amlinges, blifvit förbigången. Den svenska bearbetningen (kap. 185) saknar likeledes detta ställe; men öfversättaren har rättat felet genom att framflytta siffertalen, så att han i stället för fjerde skrifver tredje, och så allt framgent, tills han slutligen på fri hand tillagt Gernholt, för att få antalet tretton fullständigt. Att Gernholt icke var med vid detta tillfalle, icke heller i det följande anföres såsom deltagende i tvekampen med k. Isung och hans söner, hvaremot Amlinge straxt derefter intager sin rätta plats, torde knappt behöfva erinras. I kap. 275 märkes straxt vid genomläsningen en lucka i tankegången, uppkommande derigenom, att början af mäster Hillebrands och Renalds samtal är uteglömd. Alldeles samma fel förefinnes äfven i membranen (norska s., c. 325). - Någon gång synes också öfversättaren hafva missförståt sitt original. När det således i norska s., c. 393, omtalas, huru der efter kampen med Nyfflingarne blef en stor brist (mikil auðn) på ansenliga män i Hunaland, har den svenske bearbetaren (kap. 339), enligt Ungers gissning, läst mikill auðr (stor rikedom), och det straxt efteråt i norska texten förekommande mannval (utvalda män) har han säkert forstått såsom mannfall, »thy folkit warth mesth j hæl slaagit», och förmodligen tänkt sig, att rikedomarne härvid hopades på få händer.[11]


_____________


De enda handskrifter af svenska Didriks-sagen som hittills blifvit kända, och hvilka äfven ligga till grund för närvarande upplaga, äro:


A. Skoklosters-handskriften N:o 115, 116, 4:o. På papper. 159 Blad. Ifrån slutet af 1400- eller första början af 1500-talet. - Innehåller:

I. Bl. 1a - 36a, dikten om Hertig Fredrik af Normandie, skrifven med serskild hand och upptagande 3203 verser, oftast 2:ne på hvar rad. Begagnad under litt. D. för J. A. Ahlstrands upplaga (Sv. Fornskr. Sällsk. Saml., III: 2), äfvensom till någon del för det stycke af dikten (vers. 1-2145), som af G. W. Gumælius blifvit tillförna utgifvet i Iduna, häft. IX, X (Stockh. 1822, 1824). - Jfr. Efterskriften till Ahlstrands anf. uppl., s. 227.

II. Bl. 37a-159a, Sagan om Didrik af Bern, skrifven med 2:ne olika händer, af hvilka den förra går till och med bl. 116b, den sednare från bl. 117a till slutet. Begge handstilarne äro rediga och läsbara, isynnerhet den förra, som i allmänhet ger en god text. Hos den sednare träffas åter en mängd falska läsarter (såsom: mærkar 271:16, o. fl. st. för iunkar, vapen 275:10, för nampn, kul 278:2, för gull, slwth 280:18, för hwith, Ilonge 282:16,18, för Ronge o. s. v.), en ofta barbarisk rättskrifning (såsom vth taff 268:7, hiælpm 270:30, nyanh 272:18, hwuwdith 277:8, tessligchis 280:3, swyön 286:27, aththa 302:24, o. s. v.) samt åtskilliga öfverhoppningar, hvilka vittna om en både okunnig och vårdslös afskrifvare. - Nya kapitel utmärkas oftast genom väl skrifna initialer samt utgång på raden; men på en mängd ställen saknas det ena eller det andra, och stundom begge dessa kännetecken. Häraf har följt, att kapitel-indelningen i den aftryckta texten blifvit mera vilkorlig, än som skulle egt rum, i fall utgifvaren egt tillgång till den då ännu ej utkomna norska sagan.

På bl. 130 a, b, är ett stycke af nedersta raden bortrifvet. Emellan bl. 133 och bl. 134 saknas 2:ne blad, hvilka innehållit kap. 311-315 jemte början af kap. 316. Likaledes fattas emellan bl. 153 och 154 ännu ett blad, som innehållit slutet af kap. 371 samt de följande kapitlen tills fram emot slutet af kap. 374. Sist i boken finnas 30 blad vara bortskurna, utan att man kan se huruvida de innehållit någon skrift eller icke. - Permarne af ekskifvor, öfverdragna med brunt läder, invändigt klädda med pergament samt fordom försedda med messingsknäppen, bära likasom sjelfva papperet spår af flitigt begagnande.

Bl. 69b, 7:de raden uppifrån (kap. 121: 6) förekommer en marginal-anteckning af Jahan Axehielm: »NB. detta fattas i det gamla Exemplaret». Bl. 71a, 5:te raden uppifrån (kap. 125: 4), af samma hand: »detta ähr borta uti det gamla Exemplaret». Bl. 108a, 6:te raden nedifrån (kap. 250: 16), likeledes: »NB. effterföliande ähr borta i gamla Exemplaret». Bl. 109a, 8:de raden nedifrån (kap. 253: 1): »NB. här begynner åter tet gamla Exemplaret». Bl. 114a, 4:de raden uppifrån (kap. 202: 9): »defect i gamla Exemplaret». Bl. 115a, 14:de raden uppifrån (kap. 264: 1): »här begynas åter det gamla Exemplaret». Bl. 143 b, 13:de raden nedifrån (kap. 345: 18): »NB. här lychtas det gamla Exemplaret». - Dessa marginal-anteckningar äro af värde, emedan de, vid jemförelse med den norska skinnboken, oemotsägligt styrka, att Axehielm kännt och jemfört norska och svenska sagan efter just de ännu för handen varande handskrifterna.

Af anteckningar bl. 36b samt på permarnes insidor finner man, att handskriften år 1606 tillhört eller varit begagnad af Jacobus Halvardi, Smolandus Suecus. År 1609 förärades den af Hanss Erickson (Ulfsparre) till Broxwik och Jonsbärgh, Sveriges Rikes Råd, Ståthållare på Calmare Slott med dess län och Lagman i Wermeland (gift med Elin Tott, hvars vapensköld finnes afritad på frampermens insida), till Simon Andersson. Bokens sednare öden äro okända, och äfven dess tillvaro efter Axehielms tid var obekant, tills hösten 1823, då hon upptäcktes uti Braheska Bibliotheket på Skokloster af Akademi-Adjunkten S. Hylander från Lund, och, såsom vi ofvan anmärkt, beskrefs af G. W. Gumælius uti Iduna, X häftet.


B. Kongl. Bibliothekets handskrift med gammal signatur (Antiquitets-arkivets) K: 45, 4:o. På papper. 88, 474 Blad. Ifrån första hälften af 1500-talet. - Innehåller:

I. Bl. 1a-16b. Dietetik, indelad efter månaderna och himmels-tecknen. Ofullständig i början. Begynner med Maj och slutar i December med Pisces. Omedelbart derefter uppräknas zodiakaltecknen, med bifogade ekonomiska föreskrifter. Afbrytes med Scorpio.

II. Bl. 17a-88b. Dikten om Hertig Fredrik af Normandie, upptagande 3029 verser. Begagnad under litt. C. af G. W. Gumælius för det stycke af dikten, som finnes tryckt i Iduna, häft. IX och X, samt, under litt. E., för J. A. Ahlstrands upplaga (Sv. Fornskr. Sällsk. Saml., III: 2).

III. Bl. 1a-125 a (ny paginering). Sagan om Didrik af Bern. Ofullständig. Första bladet nästan bortrifvet. Slutar med kap. 229 enligt närvarande upplaga.

IV. Bl. 126a-127 b. Legenden om Riddar Tungulus. Begagnad under litt. D. för G. Stephens' och J. A. Ahlstrands upplaga af S. Patriks-Sagan (Sv. Fornskr. Sällsk. Saml., I: 2).

V. Bl. 148a-174 b. Äfventyr om Namnlös och Valentin. Ofullständig i slutet. Begagnad under litt. C. för G. E. Klemmings upplaga (Sv. Fornskr. Sällsk. Saml., III: 1).

Handskriften beskrifves eller omtalas af Nyerup (Schwed. ungedruckte Uebersetzungen altdeutscher Gedichte in d. Königl. Bibl. zu Stockholm; i von der Hagens Museum, II, s. 304); af G. W. Gumælius (inledn. till Hertig Fredrik af Normandie, uti Iduna, häft. lX); af S. Hylander (Tillägg till Gumælii uppsatts Om en gammal Svensk hdskr. af Wilkina Saga, uti Iduna, häft. X, s. 282-287), af Molbech (Danske Haandskrifter i det K. Bibl. i Stockholm, uti Historisk Tidskrift, Bd. IV, Heft. 1); af J. A. Ahlstrand (S. Patriks Sagan, uti Sv. Fornskr. Sällsk. Saml., I: 2, s. XLIX, L, och i Efterskrift till Hertig Fredrik af Normandie, uti Sv. Fornskr. Sällsk. Saml., III: 2, s. 227); samt af G. E. Klemming (Namnlös och Valentin, uti Sv. Fornskr. Sällsk. Saml., III: 1, s. XVIII). - Molbech, anf. arb., upptager hdskr. såsom dansk; men äfven en flygtig granskning visar att den är af svensk härkomst, ehuru det i hög grad förderfvade språket och det vacklande stafningssättet någon gång kunde ingifva tvekan. Till yttermera visso häfves dock allt tvifvel genom v. 3003 i Hertig Fredrik af Normandie (bl. 88a), der det heter:

»venth ffraa tyske i suenske tunge»,

ett uttryck, som väl knappast skulle anträffas i en dansk handskrift.

Rörande den i närvarande codex förekommande ofullständiga afskriften af Didriks-sagan hänvisa vi till de i vår upplaga, s. 307-336, upptagna läsarterna (I denne utgaven som fotnoter i teksten). Dessa ådagalägga till fullo, att handskriften i och för sig sjelf eger blott ringa värde; att den allestädes lider af ett förderfvadt och fördanskadt språk, en i högsta grad vårdslösad rättskrifning samt åtskilliga omeningar, påtagligen uppkomna genom afskrifvarens slarf och okunnighet. Han har således icke blott öfverhoppat en mängd enskilda ord och uttryck, men på ett ställe (kap. 9: 5) öfversprungit till och med ett helt blad, utan att ens synas ha bemärkt den härigenom uppkomna förvridningen af hela sammanhanget.




Noter:

  1. Bör vara d. 8 Mars 1651, enligt J. Bures inlaga till dr. Christina samt. G. Stiernhielms under ofvanskrifna datum derå tecknade qvitto. (Efter en afskrift i K. Bibliotheket.)
  2. Saga Thiðriks konungs af Bern. - Fortælling om kong Thidrik af Bern og hans kæmper, i norsk bearbeidelse fra det 13:de aarhundrede efter tydske kilder. Udgivet af C. R. Unger, Christiania 1853.
  3. Fant, Script. rer. Svecic. medii ævi. I, p. 250, 251.
  4. P. A. Munch, Om kilderne til Sveriges Historie i den forchristelige tid (I Annaler for Nord. Oldkyndighed og Historie. 1850); ss. 331-336.
  5. S. Thiðriks, s. XXI-XXIII.
  6. Anf. arb., s. V-XI. - Jfr. P. A. Munch, anf. arb., s. 333, 334, i noten.
  7. Ett Fornsvenskt Legendarium (utg. af G. Stephens, ibl. Sv. Fornskr. Sällsk. Saml.), ss. 681, 693, 700. Herr Ivan Lejonriddaren (utg. af J. W. Liffman o. G. Stephens, ibl. Sv. Fornskr. Sällsk. Saml.), v. 542. Alexandri Magni Hist. (Wijsingsborg 1672), v. 11.
  8. Jfr. S. Thiðriks, s. VI, 27 (noten).
  9. Unger, S. Thiðriks, inledn. s. V, VI.
  10. Jfr. Grimm, anf. arb., s. 74, 76, 175.
  11. Unger, S. Thiðriks, inledn., s. VII-X