Konung Magnus barfots historia

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


KONUNG MAGNUS BARFOTS HISTORIA


1.

Konung Olavs son Magnus blev efter sin faders frånfälle genast i Viken tagen till konung över hela Norge. Men då uppländingarna fingo underrättelse om konung Olavs död, togo de till konung Magnus syskonbarn, Håkon »Thoresfostre»[1]. Håkon och Thore foro norrut till Tråndheim, och när de kommo till Nidaros, kallade Håkon till ting på Eyrar[2]. På det tinget krävde han konungsnamn åt sig, och detta beviljades honom, så att bönderna togo honom till konung över halva landet, såsom hans fader konung Magnus hade varit före honom. Konung Håkon avskaffade »landörespenningarna» för trönderna och vidtog många andra förbättringar i deras lagar; han avskaffade också julgåvorna[3]. Alla trönderna slöto sig därför till honom med vänskap.

Därefter tog konung Håkon sig hird och for sedan tillbaka till Upplanden. Han gav uppländingarna samma förbättringar i lagarna som han givit trönderna; de blevo också hans fullkomliga vänner. Då blev detta kvädet i Tråndheim:

Hit kom den unge Håkon,
den frejdade, följd av Thore —
den bäste man förvisso
han är som födts på jorden.
Givmild bjöd han åt Olavs
arving halva Norge,
men Magnus, den ordkloke fursten,
ej mindre än allt ville äga.


2. Håkons död.

Konung Magnus for om hösten norrut till köpstaden. Då han kom dit, begav han sig till konungsgården[4], tog härbärge där och stannade där under början av vintern. Han höll sju långskepp i en öppen vak i Nidälven framför konungsgården.

Då konung Håkon sporde, att konung Magnus hade kommit till Tråndheim, for han norrut över Dovrefjället in i Tråndheim och fram till köpstaden. Han tog härbärge i Skulegården nedanför Klemenskyrkan; det var den gamla konungsgården[5]. Konung Magnus var illa till freds med att konung Håkon hade gjort bönderna så stora eftergifter för att vinna deras vänskap. Han menade, att hans egendom var bortskänkt i icke mindre mån än Håkons. Han vredgades mycket över detta och tyckte, att han hade blivit illa behandlad av sin frände, då han skulle få så mycket mindre inkomster, än hans fader och förfäder hade haft. Han gav Thore skulden härför. Konung Håkon och Thore märkte detta och voro ängsliga för vad Magnus skulle taga sig för. Mycket misstänkt syntes det dem, att Magnus hade tältade och utrustade långskepp i sjön.

Om våren vid kyndelsmässotiden rodde konung Magnus och hans män bort under natten — de lade ut med skeppen tältade och med ljus under tälten och styrde ut till Hevring[6]. De slogo sig ned där för natten och tände upp stora eldar uppe på land. Konung Håkon och de män som voro med honom i staden misstänkte, att det låg något svek under detta. Han lät blåsa till samling för sin här; allt folket i köpstaden slöt sig till honom, och han höll folket samlat under natten. Om morgonen, då det började ljusna och konung Magnus såg en stor här samlad på Eyrar, styrde han ut ur fjorden och söderut till Gulatingslaget[7]. Konung Håkon redde sig då också till avfärd. Han ämnade sig österut till Viken, men hade först ett möte i staden, där han talade och bad männen om vänskap och lovade sin i gengäld åt alla; han sade, att han var i ovisshet om sin frände konung Magnus avsikter. Konung Håkon satt till häst och var resfärdig. Alla lovade honom med uppriktig håg sin vänskap och hjälp, om det behövdes, och allt folket följde honom ut under Stenbergen[8].

Konung Håkon for upp till Dovrefjället. När han drog över fjället, red han en dag efter en ripa, som flydde undan honom; han sjuknade då, fick banesot och dog där uppe på fjället. Hans lik fördes norrut och kom till köpstaden en halv månad efter det att han hade farit därifrån. Allt folket i staden gick ut för att möta konungens lik; de flesta gräto, ty alla älskade konungen innerligt. Konung Håkons lik blev gravsatt i Kristkyrkan.

Konung Håkon blev något mer än tjugofem år gammal. Han var en av de styresmän som ha varit mest älskade av allmogen i Norge. Han hade gjort en färd till Bjarmaland[9] och där haft en strid och vun nit seger.


3. Härtåg i Halland.

Konung Magnus begav sig om vintern österut till Viken, och då det vårades, seglade han söderut till Halland och härjade där vida omkring. Han brände Viskadalen[10] och flera andra bygder. Han fick stort byte och vände sedan tillbaka till sitt rike. Så säger Björn den krumpenhändte[11] i »Magnusdråpa»:

Vida drog vorsernas drotten[12]
med eld och svärd över Halland;
snabbt drevos männen på flykten;
fursten lät bränna husen.
Tröndernas herre ödde
många härader sedan:
högt steg lågan i stormen.
I Viskdalen vakade kvinnan.

Här säges det, att konung Magnus for mycket våldsamt fram i Halland.


4. Om Thore på Steig.

Sven hette en man, son till Harald »flette»[13], dansk till börden. Han var en djärv viking, mycket stridbar och kraftig; han hade en stor och framstående släkt i sitt land. Han hade varit i konung Håkons tjänst. Efter Håkons frånfälle tvivlade Thore på Steig på att han skulle kunna vinna förlikning och vänskap med konung Magnus, om denne finge makt över hela riket, detta på grund av sina gärningar och det motstånd han förut hade rest emot konung Magnus. Därför lade Thore och Sven det rådet, som också sedan sattes i verket, att de skulle med Thores hjälp och av hans anhängare samla en här emot Magnus. Eftersom Thore vid denna tid var gammal och tungför, tog Sven ledningen av flocken och fick hövdinganamn. I denna plan deltogo flera andra stormän. Den främste av dem var Egil, son till Åslak på Forland[14]. Egil var länderman. Han var gift med Ingeborg, en dotter till Ogmund Thorbergsson och syster till Skopte från Giske[15]. Skjalg hette en mäktig och rik man, som också slöt sig till skaran. Detta omtalar Thorkel »hammarskald» i »Magnusdråpa»[16]:

Stor i hågen Thore
drog samman sina skaror
tillika med Egil. Det rådet
till föga gagn dem lände:
Skjalgs vänner[17] hårdt det drabbar,
att ländermännen lyfta
till slag mot krigarfursten
en sten som ej de mäkta.

Sedan Thore och Sven samlat skaran i Upplanden, drogo de ned i Raumsdal och Sunnmöre och skaffade sig skepp där; därefter styrde de norrut till Tråndheim.


5. Om Thore och hans tilltag.

Sigurd »ullsträng» hette en länderman, son till Loden »Viggskalle». Så snart denne hade fått bud om Thore och hans flock, sände han ut »härpil», samlade en här och bjöd allt det folk, som han fick, att samlas på Vigg. Sven och Thore styrde dit med sitt folk, kämpade med Sigurd och hans män, fingo seger och gjorde stor manspillan. Sigurd flydde till konung Magnus. Thore och Sven drogo med sin skara till köpstaden och stannade där en tid i fjorden; där slöto många män sig till dem.

När konung Magnus sporde dessa händelser, samlade han genast en här och for norrut till Tråndheim. Då han kom in i fjorden och Thore och hans män fingo veta detta — de lågo då vid ön Hevring[18] och voro i begrepp att styra ut ur fjorden — rodde de in till Vagnvikastrand[19], stego där av skeppen och drogo norrut till Theksdal i Seljuhverve[20]. Thore blev buren på en bår över fjället. Därefter skaffade de sig nya skepp och foro norrut till Hålogaland. Konung Magnus följde efter dem, så snart han var färdig att lämna Tråndheim. Thore och hans män seglade norrut ända till Bjarkö; Jon flydde undan med sin son Vidkunn[21]. Thore och hans folk togo allt lösöre och brände gården och ett godt långskepp som Vidkunn ägde. När snäckan brann och började luta åt sidan, sade Thore: »Mera åt styrbord, Vidkunn!» Då blev detta diktat:

Midt på Bjarkö brinner
den bästa gård jag känner;
den flammande elden knastrar —
från Thore godt ej kommer.
På eld och rån kan Joan
ej klaga, när det kvällas:
klar slår lågan från gården,
röken stiger mot himlen.


6. Thores och Egils död.

Jon och Vidkunn foro dag och natt, till dess att de träffade konung Magnus. Sven och Thore styrde också söderut med sin här och plundrade vida omkring i Hålogaland. Då de lågo i en fjord, som heter Harm[22], sägo de konung Magnus komma seglande. Thore och hans män trodde sig icke ha nog styrka att kämpa, utan rodde undan och flydde. Thore och Egil rodde in till Hesjutuner[23] men Sven styrde ut till havs, och en del av deras folk styrde in i fjorden. Konung Magnus rodde efter Thore och Egil. Då skeppen rände mot varandra vid landningen, stod Thore i »förrummet» på sitt skepp. Sigurd »ullsträng» ropade till honom: »Är du kry, Thore?» Thore svarade: »Kry i händerna, men skröplig i fötterna.» Thores män flydde alla upp i land, men Thore blev gripen. Egil blev också tagen tillfånga, ty han ville icke skilja sig från sin hustru. Konung Magnus lät föra dem båda till Vambarholm[24]. Då Thore leddes upp, vacklade han på benen; då sade Vidkunn: »Mera åt babord, Thore!» Därefter blev Thore förd till galgen. Då sade han:

Fyra lagsmän vi voro
fordom, en vid rodret.
Wilhelm Wetlesen: Egil blir hängd.
Och när han gick fram till galgen, sade han: »Dåliga äro onda råd.» Sedan blev han hängd. Då galgträet for i höjden, var Thore så tung, att halsen slets av och bålen föll till marken. Thore var en mycket stor karl, både lång och tjock. Egil blev också ledd till galgen. Då konungens trälar skulle hänga honom, sade han: »Nu skolen I hänga mig, och likväl vore var och en av eder mera värd att bli hängd.» Såsom det är kvädet[25]:
Guldprydda dis, jag sporde,
att Egil fritt lät falla
ett ord åt furstens trälar,
ej vana att sanningen höra.
En var av dem, han sade,
förtjänte väl att hänga
högre än han — svärd-ödarn[26]
drabbades hårdt av ödet.

Konung Magnus satt bredvid och såg på, när de blevo hängda. Han var så vred, att ingen av hans män vågade bedja om fred för dem. Då Egil sprattlade i galgen, sade han: »Illa komma dig goda fränder till hjälp!» Därav kunde man förstå, att konungen hade önskat, att man hade bedt för Egils liv. Så säger Björn den krumpenhändte:

Sygnernas raske furste[27]
blodade vredgad svärdet
på upprorsmännens skaror
vid Harm — varmt byte fick ulven.
Du sport, hur kungen gjorde
förrädarna leda vid sveket:
Thore blev hängd — för krigarn[28]
lycklig var hämndefärden.


7. Straffdomar mot trönderna.

Konung Magnus styrde sedan söderut till Tråndheim och straffade där hårdt de män som gjort sig saker till förräderi mot honom. Han dräpte några och brände för andra. Så säger Björn den krumpenhändte:

Den oförskräckte kungen
skrämde det tröndska folket,
när elden snart sågs blossa
lustigt kring vida bygden.
Jag vet, att krigaren dräpte
på en gång tvenne hersar —
ulven hungrade icke;
örnen flög till de hängda.

Sven Haraldsson flydde först ut på havet och sedan till Danmark och stannade där, till dess att han lyckades få förlikning med konung Östen Magnusson. Denne tog Sven till nåder, gjorde honom till sin »bordsven»[29] och bemötte honom med vänskap och aktning.

Konung Magnus innehade nu ensam riket. Han sörjde väl för freden i sitt land och slog ned alla vikingar och rånsmän. Han var en rask, krigisk och driftig man och liknade till hela sitt skaplynne mera sin farfader, konung Harald, än sin fader.


8. Konung Magnus härfärd till Suderöarna.

Konung Magnus drog bort från landet och hade med sig mycket och präktigt folk och goda skepp, han styrde med sin här västerut över havet och kom först till Orknöarna. Här lät han gripa jarlarna Pål och Erlend och sände dem båda österut till Norge. Han lämnade sin son Sigurd kvar som styresman över öarna och gav honom rådgivare.

Därefter styrde konung Magnus med sin här till Suderöarna. Då han kom dit, började hon genast att härja och bränna bygden, dräpte folket och plundrade överallt där han drog fram. Landets innebyggare flydde undan vida vägar, somliga in i de skottska fjordarna, andra söderut till Saltire[30] eller ut till Irland. Några fingo nåd och lovade honom lydnad. Så säger Björn den krumpenhändte:

Elden lekte i Ljodhus[31]
högt mot den blåa himlen;
skräckslagna flydde männen,
när lågan slog upp ur husen.
Den raske fursten vredgad
brände det fagra Ivist[32];
för kungens svärdslag miste
bönderna liv och ägor.
Korpens mättare[33] sedan
lät härja på Skid[34] och bränna.
Ulven blodade tanden
i månget sår på Tyrvist[35].
Grenlands konung[36] sänkte
i sorg mång kvinna i södern.
Skottarnas ovän[37] fick seger:
Mylborna[38] flydde för livet.


9. Om konung Godröds son Lagman.

Konung Magnus kom med sin här till den heliga ön[39] och gav där fred åt alla män och deras ägodelar. Det berättas, att han ville öppna den lilla Kolumkilles kyrka[40], men han gick icke in, utan stängde genast till dörren igen, låste den och sade, att ingen sedan skulle vara nog förmäten att gå in i den kyrkan. Därvid har det också förblivit allt sedan.

Därefter styrde konung Magnus med sin här söderut till Il[41] och härjade och brände där. När han hade vunnit det landet, fortsatte han sin färd söderut förbi Saltire, härjade på båda sidor på Irland och i Skottland och for så under ständiga plundringståg söderut till Man, där han härjade liksom på andra ställen. Så säger Björn den krumpenhändte:

Vidt bar den norske kungen
härsköld omkring på Sandö[42].
Högt steg röken mot himlen
på Il, där kungen brände.
Söder om Santire[43] folket
föll under svärdens eggar.
På Man den tappre krigarn
fällde männen sedan.

Lagman hette en son till Suderöarnas dåvarande konung, Godröd. Lagman var satt till landvärnsman på Norderöarna[44]. Då konung Magnus kom till Suderöarna med sin här, flydde Lagman undan hären men var kvar på öarna, och till slut togo konung Magnus män honom och hans skeppsbesättning till fånga, då han ville fly till Irland. Konungen lät slå honom i fjättrar och sätta vakt över honom. Så säger Björn den krumpenhändte:

Ingen tillflykt längre
var trygg för Godröds arving:
tröndernas furste har drivit
Lagman bort från riket.
Egdernas härlige konung
tog guldförödarn fången
utanför näsen, där vassa
klingor sjöngo sin stormsång.


10. Jarlen Huges fall.
Därefter styrde konung Magnus med sitt folk till Bretland[45]. När han kom till Angelsösundet[46], kom emot honom en här från Bretland. Hövdingar över denna här voro tvenne jarlar, Huge den stolte och Huge den digre[47]. De gingo genast till strid, och det blev en hård kamp. Konung Magnus sköt med båge, men Huge den stolte var helt och hållet brynjeklädd, så att intet var obetäckt på honom utom endast ögonen.
Konung Magnus barfot i Skottland och Irland.
Konung Magnus och en man från Hålogaland, som stod bredvid honom, sköto pilar emot honom; de sköto båda på samma gång. Den ena pilen träffade hjälmens nässkydd, så att detta böjdes ut åt sidan, men det andra skottet tog i ögat på jarlen och gick tvärs igenom huvudet. Det senare skottet säges ha varit konungens. Där föll Huge jarl, och sedan flydde britterna; de hade förlorat mycket folk. Så säger Björn den krumpenhändte:
Krigaren fällde Huge
den stolte i Angelsösundet —
snabbt flög den skarpa pilen
fram i skuren av vapen.

Än vidare blev detta kvädet[48]:

Udden klang mot brynjan;
på hjälmen sprutade blodet —
egdernas konung spände
sin båge med kraft i kampen.
Tätt föll regnet av pilar
på skölden. Hordarnas herre
fällde jarlen i striden —
männen sjönko till marken.

Konung Magnus fick seger i denna strid. Därefter lade han under sig Angelsö[49], liksom de förra konungarna i Norge hade lagt under sig riken längst i söder. Angelsö utgör trejedelen av Bretland.

Efter denna strid vände konung Magnus tillbaka med sin här och styrde först till Skottland. Där foro sändebud emellan Magnus och skottarnas konung Melkolm[50], och de slöto fred sig emellan. Konung Magnus skulle ha alla öar som lågo väster om Skottland och som voro så belägna, att man kunde fara emellan dem och fastlandet med rodret fast på skeppet. Men när konung Magnus kom söderut till Saltire, lät han draga en skuta över Saltiresedet[51] och lägga rodret i lag; han satte sig därpå själv i lyftingen och höll om roderstången och tillägnade sig så det land som låg på babords sida. Saltire är ett stort land och bättre än den bästa ö bland Suderöarna undantagandes Man. Ett smalt ed skiljer det från Skottlands fastland; däröver dragas ofta långskepp.


11. Orknöjarlarnas död.

Konung Magnus satt vintern över på Suderöarna. Under denna tid foro hans män genom alla de skottska fjordarna och sunden innanför alla öar, både bebyggda och obebyggda, och hade alla öländerna under den norske konungens välde. Magnus fick till maka åt sin son Sigurd den iriske konungen Myrkjartan Thjalvessons dotter Bjadmynja; Myrkjartan rådde över Kunnakter[52].

Sommaren därpå vände konung Magnus med sin här tillbaka till Norge. Erlend jarl dog sotdöden i Nidaros och ligger begraven där, men Pål i Bjorgvin[53].

Skopte, son till Ogmund Thorbergsson, var en ansedd länderman; han bodde på Giske i Sunnmöre[54]. Han var gift med Gudrun, dotter till Thord Folesson; deras barn voro: Ogmund, Finn och Thord samt Thora, som blev hustru till Åsolv Skulesson. Skoptes söner voro de mest lovande män i sin ungdom.


12. Strid mellan konung Magnus och konung Inge.

Sveakonungen Stenkil dog ungefär samtidigt med de båda Haraldarnas fall. Håkon hette den konung som efter honom rådde över Svithiod[55]. Sedan var Stenkils son Inge konung[56]; han var en god och kraftfull härskare, större och starkare än andra män. Han var konung i Svithiod, då Magnus regerade i Norge.

Konung Magnus sade, att gränsen mellan länderna av gammalt hade gått så, att först Göta älv och sedan Vänern upp till Värmland hade åtskilt den svenske och den norske konungens riken. Han gjorde därför anspråk på att äga allt det land som låg väster om Vänern, det vill säga Sunndal och Norddal, Vear och Vardynjar samt alla de skogsbygder som höra därtill[57]. Men dessa trakter hade då länge legat under sveakonungens välde och i fråga om utskylder räknats till Götaland[58]; även Markborna[59] ville vara under sveakonungens välde såsom förut.

Konung Magnus red från Viken upp i Götaland med en stor och väl rustad här. När han kom in i skogsbygderna, härjade han och brände och for på det sättet fram över alla bygderna. Folket gav sig under honom och tillsvor honom landet. Då han hunnit upp till sjön Vänern, började det lida ut på hösten. Han drog sig då ut på Kvaldensö[60] och lät där bygga en borg av torv och timmer och gräva en grav omkring den. Då fästet var färdigbyggt, förde man dit livsmedel och andra förråd som voro av nöden. Därefter lade konungen trehundra man i borgen. Anförare för detta manskap voro Finn Skoptesson och Sigurd »ullsträng»; de hade väl utvalt och rustat folk. Konungen själv vände tillbaka ut till Viken.


13. Om norrmännen.

Då sveakonungen sporde dessa händelser, uppbådade han genast en krigshär. Det talades om att han skulle rida ned i landet, men det drog ut på tiden därmed. Då diktade norrmännen detta:

Inge den bakbrede dröjer
allt för länge med ritten.

Men när isen hade lagt sig på sjön Vänern, red konung Inge ned och hade nära trettio hundrade[61] man med sig. Han sände bud till norrmännen i borgen och uppmanade dem att draga bort med de förråd som de hade och vända hem till Norge. Då budbärarna framförde dessa konungens ord, svarade Sigurd »ullsträng», att Inge nog finge finna på något annat än att jaga bort dem som en hjord i hagen, och att han väl först finge komma litet närmare. Budbärarna förde dessa ord tillbaka till konungen.

Sedan for konung Inge ut på ön med hela sin här. Han sände då för andra gången bud till norrmännen och bad dem fara bort och taga med sig sina vapen, kläder och hästar, men lämna kvar allt det gods som de hade rövat. De vägrade. Då gingo svearna till anfall, och de båda härarna sköto på varandra. Konungen lät forsla fram sten och stockar och fylla graven. Sedan lät han taga några ankaren, binda dem fast vid långa bjälkar och föra dem upp på den timrade vallen; många män togo så i och drogo i sönder muren. Därefter tändes stora bål, och man sköt med lågande bränder på norrmännen. Då bådo dessa om fred. Konungen befallde dem att gå ut utan vapen och överkläder, och när de gingo ut, fick var och en av dem ett slag av ett spö. Med så förrättat ärende foro de därifrån och tillbaka hem till Norge. Markborna gåvo sig nu åter alla under konung Inge. Sigurd och hans följeslagare foro till konung Magnus och omtalade för honom sin ofärd.


14. Striden vid Foxerne.

Tidigt på våren, då isarna gingo upp, drog konung Magnus med en stor här österut till Älven. De styrde uppför den östra grenen och härjade överallt i sveakonungens rike. När de kommo upp till Foxerne[62], gingo de i land från skeppen. Då de hade kommit över en å, som flyter fram där, kom götarnas här emot dem. Det kom till strid, och norrmännen blevo övermannade och slagna på flykten; många blevo dräpta vid en fors[63]. Konung Magnus flydde, men götarna förföljde honom och dräpte så många av hans män som de kunde.

Konung Magnus var lätt att känna igen, större än andra män som han var; han bar en röd tröja över brynjan, och hans hår var ljust som silke och föll ned över skuldrorna. Ogmund Skoptesson red på konungens ena sida; han var också en mycket stor och vacker karl. Han sade: »Giv mig tröjan, konung!» Konungen svarade: »Vad vill du med den?» »Jag vill ha den», sade han, »större gåvor har du givit mig.» Där var så beskaffat, att där först ett långt stycke var jämn slätt, och då voro götarna och norrmännen ständigt i sikte av varandra; sedan kommo klevar och skogskratt som skymde utsikten. Där gav konungen Ogmund tröjan, och Ogmund drog den på sig. Sedan redo de ut på slätten, och Ogmund och hans män vände in på en sidoväg. När götarna sågo detta, trodde de, att det var konungen, och redo alla dit efter dem. Konungen red sin väg till skeppen, men Ogmund kom med knapp nöd undan; likväl kom han oskadd till skeppen. Konung Magnus styrde sedan ned för älven och så norrut till Viken.


15. Konungamöte i Älven.

Den andra sommaren därefter avtalades ett möte mellan konungarna vid Kungahälla i Älven. Till detta möte kommo Norges konung Magnus, svearnas konung Inge och danernas konung Erik Svensson[64]; de hade ömsesidigt givit varandra lejd. Då tinget var satt, gingo konungarna fram på fältet från de andra männen och talade vid en liten stund. Sedan gingo de tillbaka till sina män, och då var förlikningen träffad så, att vardera skulle ha det rike som deras fäder hade haft före dem; var och en av konungarna skulle godtgöra sina män den skada på egendom och den manspillan, som dessa hade lidit, och sedan utjämna det sinsemellan. Konung Magnus skulle ha konung Inges dotter Margareta till äkta; hon fick därav namnet Fredkulla. Det talet gick bland männen, att man aldrig hade sett mera hövdinglika män än dessa voro alla. Konung Inge var störst och starkast, och han tycktes vara den ståtligaste av dem; konung Magnus var den duktigaste och raskaste och konung Erik den fagraste. Men alla voro vackra och storväxta män, förnäma till utseendet och vältaliga. De skildes nu efter väl förrättat ärende.


16. Konung Magnus giftermål.

Konung Magnus äktade drottning Margareta. Hon sändes västerut från Svithiod till Norge med ett präktigt följe. Konung Magnus hade förut några barn, vilkas namn äro kända. Östen hette hans äldste son; hans moder var av ringa härkomst. Den andre hette Sigurd; han var ett år yngre; hans moder hette Thora. Olav hette den tredje; han var mycket yngre än de båda andra. Olavs moder var Sigrid, dotter till en framstående man i Tråndheim, Saxe i Vik[65]; hon var konungens frilla.

Det berättas, att då konung Magnus kom hem från sina vikingafärder i väster, hade han och många av hans män i mycket antagit de seder och den klädedräkt som brukas i Västerlanden[66]. De gingo med bara ben på gatan och buro korta rockar och kappor. Därför kallade man honom Magnus »barfot» eller »barben», men somliga kallade honom Magnus »den långe» eller »den krigiske». Han var mycket lång till växten. Ett märke på hans höjd var gjort på Mariakyrkan i köpstaden, den kyrka som konung Harald hade låtit bygga[67]. Vid dess norra dörr voro inhuggna i stenmuren tre kors: ett för Haralds[68], ett annat för Olavs[69] och ett tredje för Magnus höjd; korsen utmärkte de ställen där det var lättast för dem att kyssa muren. Överst var Haralds kors, nederst det som tillhörde Magnus; Olavs märke var midt emellan dessa båda.


17. Oenighet mellan konung Magnus och Skopte.

Skopte Ogmundsson blev oense med konung Magnus; de tvistade om ett arv. Det befann sig i Skoptes händer, men konungen gjorde anspråk därpå med sådan häftighet, att det var nära, att det hade kommit till strid. Det hölls många möten om saken. Skopte gav det rådet, att han och hans söner aldrig skulle på en gång vara i konungens våld, och menade, att det skulle vara tryggast, så länge det skedde så. Då Skopte befann sig inför konungen, åberopade han i sitt tal den nära släktskap, som rådde mellan honom och konungen[70], och framhöll, att han alltid hade varit en kär vän till konungen och att deras vänskap aldrig hade varit bruten. »Folk kan väl inse», sade han vidare, »att jag är så klok, att jag icke skulle tvista med dig om denna sak, konung, om jag hade orätt. Men däri brås jag på mina förfäder, att jag håller på min rätt emot en var, och därvid gör jag ingen mannamån.» Konungen höll emellertid fast vid sin mening, och hans sinne blev icke mjukare genom dylikt tal. Skopte for hem.


18. Finn Skoptessons färd.

Sedan for Finn och uppsökte konungen, talade vid honom och bad honom, att han skulle låta honom själv, hans fader och bröder vederfaras rättvisa i denna sak. Konungen svarade häftigt och kort. Då sade Finn: »Annat väntade jag av Eder, konung, än att I skullen neka mig lag och rätt, den gång då jag stannade på Kvaldensö, där få av Edra andra vänner ville stanna — ty de sade, som sant var, att de som sutto där voro tillspillogivna och dödsdömda, om konung Inge icke visade oss mera storsinthet än den med vilken du hade sörjt för oss. Likväl kan det tyckas många, att vi drogo därifrån med skam — om det nu vore av någon vikt.»[71] Konungen lät dock icke beveka sig av dylikt tal, och Finn for åter hem.


19. Ogmund Skoptessons färd.

Nu for Ogmund Skoptesson och uppsökte konungen. Då han kom inför honom, bar han fram sitt ärende och bad konungen skipa rätt åt honom, hans fader och bröder. Konungen svarade, att det var han som hade rätt, och att de voro övermåttan djärva. Då sade Ogmund: »Visst kan du, konung, driva din vilja igenom och göra oss orätt, så stor makt som du har. Det sannas här, som sagt är, att de flesta löna icke alls eller också med ondt, när livet skänkes dem[72]. Det vill jag till sist också hava sagt, att aldrig mera skall jag komma i din tjänst, och icke heller min fader eller mina bröder, om jag får råda.» Därpå for Ogmund hem, och han och konung Magnus sågo aldrig varandra sedan.


20. Skopte far bort ur landet.

Skopte Ogmundsson gjorde sig om våren därefter redo att fara bort ur landet; han hade fem långskepp, alla väl rustade. På denna färd följde honom hans söner Ogmund, Finn och Thord. De blevo tämligen sent färdiga. De seglade om hösten till Flämingaland[73] och stannade där över vintern. Tidigt på våren det följande året foro de västerut till Valland[74]. Om sommaren seglade de ut genom Norvasund[75] och kommo om hösten till Romaborg[76]; där dog Skopte. Fadern och alla sönerna dogo på denna färd. Thord levde längst av dem; han dog på Sikelö[77]. Det säges, att Skopte var den förste norrman som seglade igenom Norvasund, och denna färd blev vida berömd.


21. Om konung Olavs underverk.

Den händelsen inträffade i köpstaden, där konung Olav ligger begraven[78], att elden kom lös i ett hus och att branden spred sig vida omkring. Då bar man konung Olavs skrin ut ur kyrkan och satte det emot elden. En obetänksam och oklok man sprang fram och bankade på skrinet och hotade den helige mannen; han sade, att allt skulle brinna upp, både kyrkan och de andra husen, om han icke frälste dem med sina böner. Nu lät den allsmäktige guden avvärja kyrkans brand, men den dåraktige mannen slog han med ögonvärk genast om natten därefter, och han låg så, ända till dess att den helige konung Olav bad om misskund för honom hos Gud den allsmäktige och han fick bot i denna samma kyrka.


22. Mera om konung Olavs underverk.

Det hände vidare i köpstaden, att en kvinna fördes till kyrkan, där konung Olav vilar. Den olyckliga kvinnan var så hopkrumpen, att båda fötterna lågo böjda upp emot låren. Men då hon ständigt låg försjunken i böner och gråtande anropade honom, botade han hennes stora vanförhet, så att fötterna och benen och de andra lemmarna rätade sig från sin krumpna ställning och var lem sedan gjorde sin rätta tjänst. Förut kunde hon icke ens krypa till kyrkan, nu gick hon därifrån helbrägda och glad till sitt hem.


23. Härnadståg till Irland.

Konung Magnus rustade sig till att fara bort från landet och hade en stor här. Han hade då varit konung i Norge i nio år. Han seglade västerut över havet och hade med sig det mest utvalda folk som fanns i Norge. Alla stormän som funnos i landet följde honom: Sigurd Hranesson, Vidkunn Joansson, Dag Eilivsson, Serk från Sogn, Eyvind »armbåge», konungens stallare, Ulv Hranesson, Sigurds broder, och många andra hövdingar.

Konungen for med hela denna här västerut till Orknöarna; därifrån förde han med sig Erlend jarls söner, Magnus och Erling. Sedan seglade han till Suderöarna. Då han låg vid kusten av Skottland, lopp Magnus Erlendsson om natten bort från konungens skepp, gav sig sedan upp i skogen och kom fram till den skottske konungens hird. Konung Magnus styrde med sin här till Irland och härjade där. Konung Myrkjartan[79] kom honom till hjälp med en här, och de lade under sig mycket av landet, Dublin och Dublinskire[80]. Konung Magnus var under vintern uppe i Kunnakter hos konung Myrkjartan[81] och satte sina män till att värja de landsdelar som han hade vunnit. Då det vårades, foro konungarna med sin här västerut till Ulaztir[82] och hade där många strider och lade landet under sig. Då de hade vunnit största delen av Ulaztir, for konung Myrkjartan hem till Kunnakter.


24. Konung Magnus gör en landstigning.

Konung Magnus gjorde nu sina skepp redo och ämnade sig österut till Norge. Han satte några av sina män att styra landet i Dublin. Han låg vid Ulaztir med hela sin här, och de voro redan segelfärdiga. De tyckte sig emellertid behöva boskap till slakt, och konung Magnus sände bud till konung Myrkjartan, att han skulle skicka honom boskap, och bestämde dagen, då den skulle komma, nämligen dagen före Bartholomeusmässan[83], om budbärarna hade kommit oskadda fram. Men dagen före mässan hade dessa icke kommit tillbaka. På mässodagen, då solen gick upp, steg konung Magnus i land med största delen av sitt folk och gick upp från skeppen och ville leta efter sina män och boskapen. Det var vindstilla och solsken. Färden gick över myrar och kärr, över vilka vägen var lagd med stockar; på båda sidor därom var småskog.

Då de nu drogo framåt, kommo de till en mycket hög backe. Därifrån kunde de se vida omkring, och de blevo varse ett dammoln såsom av ryttare längre in i landet. De talade sig emellan om, huruvida det kunde vara irernas här, men somliga sade, att det troligen var deras egna män med boskapen. De gjorde halt där. Då sade Eyvind »armbåge»: »Konung, vad tanke har du om denna skara? Du synes mig fara ovarsamt fram. Du vet, att irerna äro svekfulla. Tänk nu ut något råd för din här!» Konungen svarade: »Låtom oss nu fylka våra män och vara beredda, om här föreligger något svek.» Hären fylkades nu. Konungen och Eyvind gingo framför fylkingen. Konung Magnus hade hjälm på huvudet och en röd sköld, på vilken ett lejon var inlagt i guld. Han var omgjordad med ett svärd som kallades »Läggbitaren», ett mycket godt vapen; dess hjalt voro av valrosstand och fästet var omvecklat med guld. Han hade ett spjut i handen, och över skjortan bar han en röd silketröja, på vars framsida och rygg ett lejon var sytt med gult silke. Det sades bland männen, att de aldrig hade sett en man med manligare och käckare åsyn. Eyvind hade också en röd silketröja likadan som konungens; han var också en högväxt och vacker man och av mycket krigiskt utseende.


25. Konung Magnus fall.

Då dammolnet närmade sig, kände de igen sina egna män. De kommo med mycken boskap, som den iriske konungen hade sändt dem; han hade hållit alla sina löften till konung Magnus. De vände nu om och foro ut till skeppen; det var vid middagstiden. När de kommo ut på myrarna, tog det lång tid för dem att komma över de sumpiga ställena. Då bröt irernas här plötsligt fram ur skogen från alla håll och gav sig genast i strid. Norrmännen gingo fram spridda, och snart föllo många. Då sade Eyvind: »Konung, det går illa för våra män, låtom oss nu snart finna på ett godt råd!» Konungen svarade: »Låtom oss blåsa stridssignal och kalla hela hären under fälttecknen! De män som äro här skola bilda en sköldborg. Låtom oss därefter draga oss baklänges ut över myrarna, sedan har det ingen fara för oss, när vi komma ut på slät mark.» Irerna sköto djärvt. Likväl föllo de tätt, men ständigt kommo nya män i de fallnas ställe.

När konungen hade kommit till det nedersta kärret, var detta svårt att komma över och farbart endast på få ställen; där föllo många norrmän. Konungen kallade på sin länderman Thorgrim »skinnhuva» — han var från Upplanden — och bad honom gå över kärret med sin flock. »Vi skola under tiden taga emot anfallet», sade han, »så att I icke skolen lida någon skada. Gån sedan till den holme som är därborta och skjuten på dem, medan vi gå över kärret! I ären goda bågskyttar.» Men så snart Thorgrim och hans män kommo över kärret, kastade de sköldarna på ryggen och sprungo ned till skeppen. När konungen såg detta, sade han: »Omanligt skiljes du från din konung! Oklok var jag, då jag gjorde dig till länderman och gjorde Sigurd »hund»[84] fredlös; aldrig skulle han ha betett sig så.»

Konung Magnus blev sårad; han blev stungen av ett spjut genom båda låren ovanför knäet. Han fattade spjutet mellan fötterna, bröt av skaftet och sade: »Så bryta vi vart spjutskaft, gossar!» Konung Magnus fick därefter ett hugg i halsen av en yxa, och det blev hans banesår. Då flydde de som voro kvar. Vidkunn Joansson bar »Läggbitaren»[85] och konungens baner till skeppen. De som sist flydde voro han, Sigurd Hranesson och Dag Eilivsson. Där föllo med konung Magnus Eyvind »armbåge», Ulv Hranesson och många andra stormän. Många av norrmännen föllo, men dock många flera av irerna. De norrmän som kommo undan foro bort genast om hösten. Erlend jarls son Erling[86] föll på Irland med konung Magnus. Då de män som hade flytt från Irland kommo till Orknöarna och Sigurd fick underrättelse om sin faders, konung Magnus, fall, gjorde han sig genast redo att fara med dem; de seglade om hösten österut till Norge[87].


26. Om konung Magnus och Vidkunn Joansson.

Konung Magnus styrde Norge i tio år. Det rådde under hans tid god fred i landet, men folket hade mycken möda och stora kostnader på grund av hans ledingståg. Konung Magnus var mycket älskad av sina män, men bönderna tyckte, att han var hård. Man upprepar gärna de ord han yttrade, då hans vänner sade, att han ofta var oförsiktig, när han härjade utomlands; han sade då så: »En konung skall söka ära, men icke ett långt liv.» Konung Magnus var nära trettio år gammal, då han föll.

Vidkunn fällde i striden den man som hade givit konung Magnus banesåret. Sedan flydde han, och han hade då fått tre sår. Av denna orsak visade konung Magnus söner honom stor vänskap.


Anmärkningar:

  1. Om Håkon »Thoresfostre», son till Magnus Haraldsson och uppfostrad av Thore på Steig, se Harald hårdrådes historia kap. 101.
  2. Jämför ovan s. 8 not 3. [I Magnus den godes historia, not 21].
  3. »Julgåvorna» voro skatter in natura, som pålades norrmännen av den danske Sven Knutsson (Alvivasson), Norges regent åren 1030—1035. Se Olav den heliges historia kap. 239. Även »landörena», en avgift för rättigheten att föra varor ur landet, hade pålagts eller åtminstone skärpts av Sven Alvivasson; jämför del 2, s. 475 not 5. [I Olav den heliges historia, not 827].
  4. Dvs. den nya, av Harald hårdråde byggda; se dennes historia kap. 38.
  5. Den gamla konungsgården, dvs. den som byggdes av Olav den helige; se dennes historia kap. 53.
  6. Hevring: en ö väster om Nidaros.
  7. Gulatingslaget, en av de fyra stora tingsföreningarna i det gamla Norge, omfattade vid den tid varom här är fråga Egdafylke, Rygjafylke, Hordafylke, Sogn och Firdafylke i sydvästra och västra Norge.
  8. Stenbergen: nuv. Stenberget väster om Nidaros.
  9. Bjarmaland, se del 1, s. 136 not 4. [IHarald hårfagres historia, not 91].
  10. Viskadalen: Viskans dalgång.
  11. Björn den krumpenhändte är till sin levnad helt okänd. Sannolikt har han någon tid omkring år 1100 uppehållit sig i Norge, där han då diktat den dråpa om Magnus barfot, av vilken här och i det följande några versar anföras. [Se även Skaldeöversikten.]
  12. Vorserna: innevånarna i Vors (nuv. Voss) i Hordaland; jämför för övrigt s. 3 not 4 [I Magnus den godes historia, not 4] m. fl. ställen.
  13. »Flette» är ett tillnamn av oviss betydelse; möjligen kan de här tolkas som »plundraren».
  14. Forland, en gård på nuv. Averøen i Nordmöre (nu kallad Folland).
  15. Giske: en ö i Sunnmöre nordväst om nuv. Aalesund.
  16. Om Thorkel »hammarskald» (eller »Hammarskald», om tillnamnet, såsom det antagits, givits efter en gård Hammar) är intet känt med undantag därav, att han på grund av de uppgifter om hans dikter som föreligga synes antingen länge eller vid flera olika tillfällen ha uppehållit sig i Norge. Av hans skaldskap är emellertid blott bevarade dels några rester av den här anförda »Magnusdråpa», dels möjligen en tillfällighetsvers, som anföres anonymt i kap. 6 nedan. [Se även Skaldeöversikten.]
  17. Skjalgs vänner: Thore och Egil; jämför prosatexten ovan.
  18. Se s. 225 not 1. [Not 6].
  19. Vagnvikastrand : stranden vid Vagnvik på västsidan av Trondhjemsfjorden.
  20. I Nordmöre, norr om inloppet till Trondhjemsfjorden.
  21. Om Jon (Joan) Arnesson och hans son Vidkunn se Magnus den godes historia kap. 11.
  22. Harm: nuv. Verfjorden i sydliga Hålogaland.
  23. Hesjutuner: nuv. Hestun på Havnaen utanför mynningen av Verfjorden.
  24. Vambarholm: nu Vomba utanför Havnøen.
  25. Denna vers angives i andra källor vara diktad av Thorkel »hammarskald»; jämför s. 228 not 3. [Not 16].
  26. »Svärd-ödarn», poetisk omskrivning för »krigaren».
  27. Jämför s. 3 not 4. [I Magnus den godes historia, not 4].
  28. »Krigarn»: konung Magnus.
  29. Jämför s. 216 not 1. [I Konung Olav kyrres historia, not 11].
  30. Saltire eller Santire: halvön Cantire i sydvästliga Skottland.
  31. Ljodhus: nuv. Lewis, den stora ön längst i norr bland Hebriderna.
  32. Ivist: nuv. North Uist, en av de hebridiska öarna.
  33. »Korpens mättare»: poetisk omskrivning för »krigare» (här: Magnus barfot).
  34. Skid: nuv. Sky, Tyrvist: nuv. Tiree bland de hebridiska öarna.
  35. Skid: nuv. Sky, Tyrvist: nuv. Tiree bland de hebridiska öarna.
  36. Grenland: kustlandskapet väster om Folden (Kristianiafjorden), ungefär nuv. nedre Telemarken. »Grenlands konung» betecknar här den norske konungen; jämför s. 3 not 4. [I Magnus den godes historia, not 4].
  37. »Skottarnas ovän»: Magnus.
  38. Mylborna, innevånarna på. Myl, nuv. Mull, en av Hebriderna.
  39. »Den heliga ön» är Jona (det forntida Hi), där den helige Columba, en högättad irer, år 563 jämte tolv kamrater slog sig ned för att missionera bland hedningarna i Skottland. Det av Columba grundlagda klostret på Jona var länge medelpunkten för den kristna kyrkan och den kristna kulturen i dessa trakter.
  40. Nuv. S:t Orans kapell; Kolumkille var egentligen namnet på Columbas cell i klostret.
  41. Il: nuv. Isla.
  42. Sandö: nuv. Sanday söder om halvön Cantire i sydvästra Skottland.
  43. Se ovan s. 234 not 1. [Not 30].
  44. »Norderöarna» betecknar här de nordliga Hebriderna. — I själva verket var Lagman vid denna tid redan konung på Hebriderna och Man; hans fader Godröd hade dött år 1095, under det att Magnus barfots härtåg ägde rum 1098.
  45. Bretland; här: Wales.
  46. Se ovan s. 139 not 5. [I Harald hårdrådes historia, not 143].
  47. Vik (nuv. Saxvik) lig i Strindafylke öster om Nidaros.
  48. Ur Thorkel »hammarskalds» Magnusdråpa.
  49. Angelsö: nuv. Anglesey utanför nordvästra kusten av Wales.
  50. Melkolm: Malkolm III Canmore, konung i Skottland från 1057. Denne dog emellertid 1093. Vid tiden för Magnus barfots härfärd regerade i stället hans son Edgar, som blev konung 1098.
  51. Saltiresedet: ett ed tvärs över halvön Cantire.
  52. Myrkjartan är den iriske konung Muirkertach, som regerade i Munster 1086—1119. Han uppgives här oriktigt vara herre över Kunnakter, dvs. Connaught.
  53. Jarlarna Erlend och Pål Thorfinnssöner hade av Magnus blivit tillfångatagna och förda till Norge; se ovan kap. 8.
  54. Se ovan s. 228 not 2. [Not 15].
  55. Håkon: Håkan den röde, som enligt en till den äldre Västgötalagen fogad konungalängd regerade före Stenkil (c. 1060—1066), men i andra källor säges ha efterträdt denne på tronen. Hans regeringsoch dödsår äro obekanta.
  56. Inge: Inge den äldre, son till Stenkil och samregent med sin broder Halsten. Inge synes ha regerat till något in på 1100-talet, men hans dödsår känner man icke.
  57. Sunndal och Norddal äro nuvarande Sundals och Nordals härader i Dalsland, Vear och Vardynjar Vedbo och Valbo härader i samma landskap. Med »skogsbygderna» menas sannolikt sydvästra Värmland (nuvarande Nordmarks härad).
  58. Götaland, det vill här säga: Västergötland.
  59. Markborna: invånarna i Nordmarks härad, jfr ovan not 1 [Not 56].
  60. Kvaldensö: Kållandsö i Vänern.
  61. Trettio hundrade, dvs. trettio storhundraden, d. ä. tre tusen sex hundra.
  62. Foxerne: Fuxerna i närheten av Lilla Edet öster om Göta älv.
  63. Möjligen vid Fors kyrka i Flundre härad.
  64. Erik Svensson: Erik ejegod; jämför ovan s. 218 not 1. [I Konung Olav kyrres historia, not 20].
  65. Vik (nuv. Saxvik) lig i Strindafylke öster om Nidaros.
  66. Med »Västerlanden» betecknas här särskilt Irland och Skottland.
  67. Se Harald hårdrådes historia kap. 38.
  68. Haralds, dvs. Harald hårdrådes.
  69. Olavs, dvs. Olav kyrres.
  70. Skoptes fader, Ogmund Thorbergsson, var broder till Harald hårdrådes hustru Thora Thorbergsdotter.
  71. Jämför om här åsyftade händelser kap. 12-14 ovan.
  72. Jämför om här åsyftade händelser kap. 12-14 ovan.
  73. Flämingaland: Flandern.
  74. Valland: Frankrike.
  75. Norvasund: Gibraltar sund.
  76. Romaborg: staden Rom.
  77. Sikelö: Sicilien.
  78. Dvs. i staden Nidaros,
  79. Se ovan s. 239 not 1. [Not 51].
  80. Dublinskire: landskapet (eng. shire) omkring Dublin.
  81. Kunnakter: provinsen Connaught i nordvästra Irland. Beträffande uppgiften här jämför emellertid s. 239 not 1. [Not 51].
  82. Ulaztir: provinsen Ulster i norra Irland.
  83. Bartholomeusmässan (till minne av aposteln och martyren Bartholomeus) firas i katolska kyrkan den 24 augusti. — Här omtalade händelser ägde rum år 1103.
  84. Sigurd »hund» var sondotterson till den bekante hövdingen Thore »hund» på Bjarkö i Hålogaland; se Magnus den godes historia kap. 11.
  85. Jämför kap. 24 ovan.
  86. Om denne jämför kap. 23 ovan.
  87. Sigurd hade av Magnus kvarlämnats som styresman över Orknöarna vid hans tidigare härfärd västerut; se ovan kap. 8.