Kvädet om Atle (KL)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904


Hjältsånger
Kvädet om Atle
(Atlakviða)



Hunnerkongen Atle Ukendt kunstner
Atles död.
Gudrun, Giukes dotter, hämnade sina bröder, hvilket vida är frejdadt. Hon dräpte först Atles söner, därpå Atle själf, och slutligen tände hon eld på salen och innebrände hela hirden. Härom är detta kväde diktadt.


1.
En gång lät Atle
sända till Gunnar
Knefröd den kloke
— så var han kallad —.[1]
Han kom till Giukes
gårdar och Gunnars
ringprydda bänkar,[2]
bräddfulla mjödhorn.


2.
Hirdmän där drucko
— tyst satt förrädarn —
vin i praktsalen,
fruktande Huners
vrede. Då Knefröd,
svennen från söder,
kallt hördes säga
— satt uti högbänk —:


3.
'Atle mig sändt att
rida på löddrig
häst genom Myrkvid,
okända skogen,
för att dig, Gunnar,
bedja med prydda
hjälmar till honom
komma på gästning.'


4.
'Väljen där sköldar,
glättade lansskaft,
gyllene hjälmar,
talrika trälar,
silfrade sadlar,
dräkter från Valland,[3]
stridsspjut och slagsvärd,
pilsnabba hästar.'


5.
'Land han ock bjuder,
Gnitahedsfältet,[4]
klingande lansar,
gyllene stäfvar,
härliga skatter,
Danps rika hemland,[5]
skogen som Myrkvid
kallas af kämpar.'


6.
Gunnar då vände
hufvu’t till Hogne:
'Säg, hvad du råder,
när vi slikt höra!
Gnitahedsguldet
vet jag ej vara
skönare än det
själfva vi äga.'


7.
'Salar vi äga
sju med svärd prydda,
min häst är ypperst,
mitt svärd är hvassast,
bågen en prydnad,
brynjorna gyllne,
hvitast min hjälm och s
köld ifrån Kiars sal.'[6]


8. Hogne kvad:
'Hvad har hon menat,
då hon sändt ringen
virad med varghår?
Var det en varning?
Jag det fann vridet
rundt omkring ringen.
Vargväg visst varder
oss denna färden.'


9.
Ingen af fränder,
rådvise män och
mäktige hjältar
färden tillstyrkte,
dock sade Gunnar,
såsom det höfs en
kung, i mjödsalen
hugstor och modig:


10.
'Upp res dig, Fiorner!
Låt nu bland kämpars
händer guldskålar
gå rundt kring salen!'
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .


11.
'Niflungaarfvet[7]
ulfvar må äga,
gamla gråpälsar,
omkommer Gunnar;
becksvarta björnar
bita med betar
gana grøy stoðe,
kommer ej Gunnar.'


12.
Fläckfrie svenner
kampdjärfve härskarn
följde med gråt ur
Niflungaborgen.
Sade då unge
sonen af Hogne:
'Lyckligt nu faren
dit, som I önsken!’


13.
Frejdade hjältar
läto nu löpa
löddriga hästar
Myrkvid igenom.
Skalf hela Hunland,
där de på gröna
ängar framdrefvo
spörädda hingstar.


– – –


14.
Snart såg man Atles
rike och vakttorn
— Budles borgkämpar
stodo på muren —,
sydfolkets salar
fulla med bänkar.
Skimrande sköldar
väggarna prydde.


15.
Där drack nu Atle
. . . . . . . . . . . . . .
vin i praktsalen.
Väktare satts att
speja, om Gunnar
komme med kämpar,
klingande svärd att
strida mot fursten.


16.
Strax som de kommit
in, deras syster
— intet hon druckit —
yttrade till dem:
'Gunnar, det svek är.
Intet mot Huners
falskhet du mäktar.
Lämna strax salen.'


17.
'Bättre det varit,
att du i brynja
hjälmklädd till Atles
borg hade kommit,
suttit i sadeln
solklara dagar,
låtit till ormar
Atle själf komma.'


18.
Sade då Gunnar,
kämparnes höfding:
'Syster, för sent är
fränder nu samla.
Långt är att sända
bud till de rhenska
fjällen nu efter
frejdade kämpar.'


. . . . . . . . . . . . . . [8]


19.
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
togo sen Gunnar,
smidde burgunders[9]
höfding i bojor,
hårdt honom bundo.


20.
Sju med det hvassa
svärdet drap Hogne,
en han därefter
slängde i elden.
Så skall en man mot
fienden strida
som han då värjde
händerna . . .


21
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . Gunnars;
Sporde sen goters[10]
kung, om han ville
köpa sitt lif med
glänsande guldet.


22. Gunnar kvad:
'Förr skall då Hognes
hjärta mig bjudas,
blodigt ur hjältens,
konungasonens,
bröst med det hvassa
svärdet utskuret
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .


23.
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
skuro ur bröstet
hjärtat på trälen
Hialle och buro
sen det till Gunnar.
Sade då Gunnar,
kämparnes höfding:


24.
'Här har jag Hialles
hjärta, den feges,
olika Hognes
hjärta, den tappres:
mycket det skälfver
här nu på fatet,
mera det skälfde
nyss i hans bröst.'


25.
Högt log då Hogne,
när de sen skuro
hjärtat ur hjälten,
kunde ej kvida
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
buro det sen på
fatet till Gunnar.


26. Sade då Gunnar, kämparnes höfding:
Här har jag Hognes
hjärta, den tappres,
olika Hialles
hjärta, den feges:
litet det skälfver
här nu på fatet,
mindre det skälfde
nyss i hans bröst.'


27.
'Ilande Rhen skall
ensam nu äga
skatten, som städse
tvistefrön utsått.
Lyser i snabba
vattnet nu guldet,
skall ej på hunska
händer mer lysa.'[11]


28. Atle kvad:
'Hit nu med vagnen!
Fången är bunden.
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . [12]


29.
Mäktige Atle
red på sin stridshäst,
rundt omkring honom
sköldar och klingor.
Knappt kunde Gudrun,
gudarnes ättling,
kväfva sin gråt i
larmande salen.[13]


30. Gudrun kvad:
'Gånge dig, Atle,
som det nu gått med
eden du svurit
fordom till Gunnar
heligt vid solen,
Valfaders bergstopp,[14]
sofrummets bädd och
skidgudens guldring!'[15]


– – –


31.
Atle lät sporra
stampande hästen,
vände från mordet
åter till borgen.
Larm vardt på gården,
trängsel bland hästar,
vapenbrak, när man
nu kom tillbaka.


32.
Ut gick då Gudrun
maken att möta,
bjöd honom gyllne
bägarn till hälsning:
'Lugnt kan du, konung,
spisa i salen
glad med ditt vif. De
döde, de tiga.'[16]


33.
Atles vinfyllda
bägare klungo,
språkande svenner
sutto i salen,
in gingo djärfva
skäggiga kämpar,
hvilka vid Myrkheim
mordet nyss utfört.


34.
Gick den ljushyllta
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
mjödet dem bjuda,
Trotsigt, motvilligt
tilltugg hon räckte
bleknande kungen,
hånfullt sen sade:


35.
'Vet, höge konung,
nu dina söners
hjärtan du ätit
samman med honung.
Nu kan du modigt
mänskokött smälta,
äta som tilltugg,
sända från högbänk.'


36.
Ej du kan mer
till dig kalla
Erp och Eitel,
dryckesglada;
ser dem aldrig
mer på bänken
guldet vända,
spjuten skafta.[17]


37.
Sorl vardt i salen,
rop ifrån kämpar,
skrik ifrån kvinnor,
gråt ifrän barnen.
Gudrun blott grät ej,
tårlös hon sörjde
björndjärfve bröder,
blomstrande söner.


38.
Guld sådde Gudrun,
svanhvita vifve t,
gladde med röda
ringar huskarlar.
Ölet fick råda,
guldet fick vandra.
Skattkammarn utan
tvekan hon tömde.


39.
Ovarsam Atle
rusig druckit,
vapenlös var på
vakt ej mot Gudrun.
Bättre var leken,
när mera mildt de
famnades förr i
furstarnes åsyn.


40.
Mordlysten lät hon
blod nu med svärdet
bädden få dricka,
hundarna löste,
svennerna väckte,
bränder i salen
slängde sen.
Sådan broderbot tog hon.


41.
Gaf så åt elden
alla därinne,
alla, som kommit
nyss ifrån mordet.
Budlungaborgen
nedbrann, och sköldmör
funno sin död i
glödheta elden.


42.
Lyktadt är kvädet.
Aldrig en brynjklädd
kvinna har sedan
bröder så hämnat.
Bane åt trenne
kungar den fagra[18]
bragte, förrän hon
själf sökte döden.


Än utförligare förtäljes detta i Den grönländska sången om Atle.



Noter:

  1. ↑ Enligt Den grönländska sången om Atle skickade denne två budbärare till Giukungarne, af hvilka den ene hette Vinge, under det att den andres narnn ej anföres.
  2. ↑ Originalets aringreypom väl korrumperadt för hringgreyfþom. I en möjligen till grund liggande runhandskrift kunna både a och h ha tecknats med runan ᚼ.
  3. ↑ Med Valland menades Sydeuropa. Häraf adjektivet välsk. Ursprungligen betecknades väl härmed af germanerna de söder om Donau och väster om Rhen boende keltiska folken. Ordroten lefver än kvar i det keltiska landskapsnamnet Wales.
  4. ↑ Att Atle varit ägare till 'Gnitaheden', där Sigurd dräpte Fafner, är eljest icke omnämndt.
  5. ↑ Betydelsen af Danps hemland väl ej säkert utforskad.
  6. ↑ Kiar? = Måhända den konung, som i kvädet om Volund uppgifves vara vaikyrian Olruns fader. Enligt den isländska handskriften Flatøyiarbok skulle Aude — Ødlingarnes stamfader — och Budle — Budlungarnes stamfader (en förfader till Atles fader Budle) ha företagit gemensamma härfärder till sjöss.
  7. ↑ De mytiska Niflungarne ('die Niebelungen') ha redan i Tyskland förblandats med eller rättare uppgått i de historiska bugrunderna = Giukungame. Till följd häraf kallas ock den stora medelhögtyska hjältedikt, som behandlar Giukungarnes och Sigurd Fafnesbanes saga, Niebelungenlied.
  8. ↑ Här torde föreligga en lucka, i hvilken början af striden till Gunnars tillfångatagande skildras.
  9. ↑ Detta är det enda stället i Eddan där Gunnar (= den historiske burgundiske konungen Gundicarius) kallas för burgundernas konung.
  10. ↑ Här kallas Gunnar åter för goternas konung.
  11. ↑ Gunnar hade före affärden till Atle kastat Andvares förbannade skatt i Rhens ilande böljor.
  12. ↑ Här torde vara en större lucka, i hvilken Gunnars död i ormgropen skildrats.
  13. ↑ Denna korrumperade strof öfversatt enligt ett restitutionsförslag af Bugge.
  14. ↑ Såväl i Tyskland och England som i Norden omtalas till Oden helgade berg.
  15. ↑ Skidguden = Ull. Någon hans ring finnes eljest ej omnämnd.
  16. ↑ Öfversättningen efter Grundtvigs förslag till tolkning af denna dunkla rad.
  17. ↑ Denna i och för sig vackra strof visar sig såväl genom det afvikande versmåttet som genom sin ton vara inkommen från ett annat kväde. Den passar ej i Gudruns mun, sådan som hon i denna dikt uppfattats och framställts Erp och Eitel voro Atles och Gudruns båda söner, hvilka hon dräpt.
  18. ↑ Nämligen Atle och hans och hennes båda söner.


Hentet fra «http://heimskringla.no/index.php?title=Kvädet_om_Atle_(KL)&oldid=66179»