Lapska myther

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Ossian Elgström

Lapska myther

Stockholm
1914

JULNATT

NOJDESJÄLEN FÖDES

JABMEKAIBMORESAN När en sådan resa skulle företagas, kom den nojd, som skulle göra resan, till den sjukes kåta. Sändande sin nojdfågel efter trollföljet, hvilka skulle försvara honom på resan, tog han af sig mössan, värmde trumman öfver elden och började runa och joika. I kåtan funnos, utom den sjuke tvenne kvinnor, kallade schiarak (förskräcklige), och en icke fullt utvuxen flicka. När trumningen fortgått en stund, blef nojden upprörd, böjande kroppen fram och åter skrek han: »Lagen Körrenen i ordning, skjuten hastigt båten ut». Därpå kastade han glöd från eldstaden med bara handen, »fälades» om kåtan som en ursinnig, skar sig med knif öfver händer och armar, drack brännvin, slog sig med en yxa på knäna och föll därpå ned som död. De närvarande lade på hans rygg den af honom begagnade trumman, fortsatte sången, ehuru lågmäldare och eftersågo noga att intet flygfä komme nojden när. Efter uppvaknandet omtalade han nu hvad som tilldragit sig på den resa hans själ gjort under extasen. Han hade passerat och sett de heliga offerbergen med dess innebyggare, hvilkas sånger han hört och i hvilkas lif han deltagit, slutligen hade han kommit till det under jorden belägna Jabmekaibmo. Dödingarne hade tillbommat sina kåtor och först efter många uppmaningar visat sig. Det hade blifvit en svår kamp och nojdens trollrentjur hade endast med möda segrat. Om stora offer till Rota anställdes skulle den sjuke få sin hälsa åter. Sedan hade färden till »de lefvandes land» gått så att stenar och snö yrt om nojden och hans segrande följe. (Efter Leem, Forbus m.fl.)

TJUDESAGA FRÅN JOKONGA Där lefde fordom en man. Han fick söner och döttrar. Så lefde han en tid. En dag gjorde han sig i ordning att draga ut på jakt. Innan han gick sade han till dottern: »Gå in till mor och bed henne ej kasta skräp i älfven», för de bodde vid en älf ser du. Detta var under Tjude, eller ofredstiden. Och så reste han sin väg. Barnen glömde säga åt modern, och så hände det, att hon tog förklädet fullt med skräp och kastade ut i älfven. Men längre ned lågo fiender lägrade; en af dem, som gick efter vatten, fick se hur spånor kommo flytande och sade till de andra: »Se det kommer spånor flytande, det bor människor uppåt älfven». Så bröto de upp och kommo till lappens viste. Barnen lekte vid stranden. En af Tjuderna frågade: »Hvad gör ni små barn?» Pojken och flickan blefvo rädda och sprungo in i gammen ropande: »Anna, anna, narod puedi! Mor, mor det kommer folk.» Kärringen gick ut och hälsade. »Var så goda, främlingar, stig in i gammen.» Då satte hon på kött och bad dem äta: »Var så goda och äten, försmå ej spisen», sade hon. »Är husbonden hemma eller är han borta?» frågade en af Tjuderna. »Han kommer strax», sade kärringen, barnen hade under tiden gått ut och lekte igen på sin förra plats. Så kom husbonden (lappen) hem. Pojken sprang emot honom och sade: »Far, hvad är det för folk i gammen med långa sablar?» »Folk!» utbröt fadern förfärad, »har mor kastat skräp i älfven»? »Ja, mor gjorde det», sade gossen. Så gick han in och hälsade och åt med dem och sedan de ätit, skulle de till att sofva. Men innan dess band de lappen och därpå lade de sig och roade sig med kvinnorna. När de sofvit en stund, vaknade anföraren och sade till lappen: »Nå, hvad har du drömt och hur har du sofvit?» »Kära far», sade lappen, »hur skulle jag kunna sofva, som är bunden. Men du, som sofvit hos min hustru, du har väl sofvit godt? Säg, hvad drömde du?» »Åh, jag drömde, att det kom åtta örnar och hackade ut ögonen på mig, och du?» »Jag drömde», sade lappen, »att en örn hackade ut ögonen på åtta örnar.» »Å prat», sade Tjuden, och så lade han sig åter att sofva. Då han väl hade somnat, tog mannen och fick tag i en sabel, med den skar han af sina bojor, reste sig upp och högg hufvudet af alla sina fiender, sedan plundrade han dem och kastade liken i älfven. Så gick han åter till gammen och täljde några långa träpinnar. »Hvad täljer du på, far?» frågade gossen. »Pinnar, till att spänna ut ett gammalt simleskinn och ett års kalfskinn med», svarade fadren. »Nej, far, du skojar med mig», sade gossen. »Jag skojar ej med dig», genmälte fadren. »Gå in och bed mor komma ut.» Då hon kom ut, tog mannen och spikade kärringen fast vid gammeväggen. Så grep han dottern och spikade henne fast bredvid modern, sägande: »Där din mor är, kan du också bli.» Gossen skrek och grät. »Åh, gråt inte», sade fadern. »Du skall få bli med mig. Så gick han in i gammen och åt. Sedan han ätit, stod han upp och gick ned till stranden. Där tog han båten och rodde öfver älfven, gick i land och bodde där alltsedan. (Öfversatt ur Friis Lappiske eventyr og folkesagn.)

NOJDEN INVIGES »När lärjungen väl inlärt konsten, skall han i ämbetet invigas. Då beramas hos den sökande en sammankomst af äldre nojder. När de samlats, sätter sig en gammal nojde neder på jorden utanför kåtadörren vid den unge, men på sådant sätt att deras fötter ligga om hvarandra. Därpå begynner kandidaten att joika och slå på sin trumma. Om nu, som vanligast händer, »saiver» eller »nojdegazze» (Trollföljet) infinner sig och gå öfver deras fötter in i kåtan och den unge nojden kan märka detta, blir han utnämnd till nojd och från den stunden erkänd som sådan.» (Efter Düben)

PISSJAN-PASSJAN PARDNE (PISCHAN-PASCHANS SON) SAGANS FÖRSTA VERS Pischan, solens sidas höfding Paschan, nattens höfdings dotter, vigda på en björnhud, svurit helig ed, att andra lifvets gryning icke skulle lysa, synas för den, eden bröte. Stalo snart tog mannens lif och tog nedgräfda skatten, hjorden. Kvinnan flydde med en renhop med ett foster under bältet; fjärran bort en son hon födde. (Fjellners öfversättning)