Magnus barfots Saga

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif


KONUNGA-BOKEN


eller

Sagor om ynglingarne och Norges konungar intill år 1177


af Snorre Sturleson


öfversatt och förklarad af Hans Olof Hildebrand Hildebrand


Örebro

Abr. Bohlin, 1869


Magnus barfots Saga



1. Genast efter konung Olofs död vard hans son Magnus i Viken tagen till konung öfver allt Norge. Men när Uppländingarne sporde Olofs bortgång, togo de till konung Håkan Toresfostre, Magni kusin. Håkan och Tore drogo derefter norrut till Trondhem och när de kommo till Nidaros, stämde han Öratinget, hvarest Håkan bad om konungsnamn; detta gafs honom äfven, i det bönderne togo honom till konung öfver halfva landet, såsom hans fader konung Magnus hade haft. Håkan fritog Tronderne från landöre-afgiften och gaf dem många andra stadgar[1]; äfven afskaffade han julgåfvorna. Också blefvo alle Tronderne konung Håkans vänner. Håkan tog sig nu hird och vände sedan åter till Upplanden, der han gaf folket samma stadgar som Tronderne; Uppländingarne voro då äfven hans fullkomne vänner. Då qvad man i Trondhem:


Ung kom Håkan hitåt;
han ar bäst af alle,
den fräjdrike, på jorden;
for med Steg-Tore.
Son af Olof böd han sedan
sjelf af Norge hälften,
den milde, men Magnus ville
målsnäll hafva hela.


2. Om hösten for konung Magnus i norr till köpingen och drog genast in i konungsgården och vistades der i härberget under början af vintern [1094]. Han hade sju långskepp uti den öppna vaken i Nid nedanför konungsgården. Och när konung Håkan sporde, att konung Magnus kommit till Trondhem, for han östan öfver Dofrefjäll, ned i Trondhem, till köpingen, hvarest han tog sig härberge i Skulegården, ofvanför Klemenskyrkan; der var den gamle konungsgården. Magnus tyckte illa om de stora gåfvor, som Håkan gifvit bönderne för att vinna deras vänskap. Han tyckte, att hans egendom blifvit lika mycket bortgifven, hvaröfver han mycket harmades; och han ansåg sig vara förorättad af sin frände, derigenom att han skulle hafva så mycket mindre intägter, än hans fader och förfäder haft. Han sköt skulden för detta på Tore. Konung Håkan och Tore märkte detta och undrade, hvad Magnus ärnade företaga; de funno det mycket misstänkt, att han hade tältade och rustade långskepp i vattnet.

Om våren, efter Kyndelsmessan, hände det en midnatt att konung Magnus lade ut med sina skepp; han hade ljus under tälten. Vid Häfring lagade de till för natten och hade store eldar uppe på landet. Konung Håkan och folket i byn tänkte då, att man hade svek i sinnet. Han lät blåsa ut hären, allt köpingsfolket kom och höllo sig samladt öfver natten. Men om morgonen, när det ljusnade och konung Magnus såg allt folket ute på Öra, styrde han ut ur fjärden och i söder till Gulatingslagen.

Konung Håkan började då sin färd i öster till Viken, men hade dessförinnan ett mot i byn, der han bad om folkets vänskap och erböd dem sin egen; han sade sig misstänka sin frände konung Magni vilje. Håkan satt till häst, redo till affärd, och alle lofvade honom sin vänskap med god vilje och hjelp, om han komme i behof deraf, och de följde honom ända ut under Stenberg. Konung Håkan drog sedan upp till Dofrefjäll. En dag, när han drog öfver fjället, red han efter en ripa, som flög undan honom. Han sjuknade då, fick banesot och dog uppe på fjället. Hans lik fördes norrut och kom till köpingen en half månad efter hans affärd. Allt byfolket, de fleste gråtande, gick då mot konungens lik, ty alle hade honom mycket kär. Hans lik nedsattes i Kristkyrkan. Han var väl tjugofem vintrar gammal, och ingen höfdinge i Norge har varit så allmänt älskad som han. Han hade en gång farit i norr till Bjarmaland, der han haft strider och vnnnit seger.


3. Om vintern [1095] for konung Magnus i öster till Viken, och när våren kom vidare i söder till Halland, der han härjade vida. Han brände då Visk-dalen och flera härad [bygder]. Han fick der mycket gods och vände sedan åter till sitt rike. Så säger Björn den kräpphändte i Magnus-dråpan:


Vidt lät Vörsars drotten
— vard hastig flykt i striden,
hus svedde Hördars konung —
Halland söka med svärdet.
Brände Tronders budlung
— blåste vedtrafvens skade
väldigt; Viskdalens enkor
vållat — mång härad sedan.[2]


Här säges, att konung Magnus härjade väldigt.


4. Det var en dansk man vid namn Sven, en son af Harald flette, den störste viking, en stor stridsman, rask och ättstor i sitt land. Han hade varit i stor kärlek hos konung Håkan. När Håkan var död, fann Steg-Tore det föga troligt, att han skulle komma i sämja eller vänskap med konung Magnus, i fall han finge makt öfver landet, i följd af allt det motstånd Tore förut hade gjort honom. Han uppgjorde nu med Sven hvad sedan gick i fullbordan, att de reste en flock Tore till hjelp. Men som Tore nu var gammal och tungför, öfvertog Sven styrelsen öfver flocken och höfdingenamnet. Flere höfdingar slöto sig till dem, af hvilke Egil, en son af Åslak på Örland, var den ypperste. Egil var ländman och gift med Ingeborg, en dotter af Agmund Torbergsson och syster till Skofte från Giske. Vidare kom till flocken en rik och mäktig man vid namn Skälg. Härom talar Torkel hammarskald i Magnusdråpan:


Vida drog sina svejter
samman högsinte Tore
— mycket månde då smaka
männen råden — med Egil;
svårt men, spörjer jag, fingo
Skälgs vänner, när upp de
lyfte nu mot mordhöks-läskarn,
längre än de mäkta, stenen.[3]


De reste flocken i Upplanden och drogo sedan ned till Römsdal och Södermöre, der de skaffade sig skepp. Derefter drogo de till Trondhem.


5. En ländman, Sigurd ullsträng, en son af Luden Vigg-skalle, samlade folk med uppskuren arv, så snart han fick höra om Tores flock, och stämde allt folk han fick till Vigg. Sven och Tore drogo dit med sin här, stridde mot Sigurd och segrade; månge föllo för dem och Sigurd flydde till konung Magnus. Men Tore och hans män foro till köpingen och dröjde en tid i fjärden; derunder kom mycket folk till dem. När konung Magnus sporde detta, kallade han genast till sig folk och drog norrut till Trondhem. Så snart han kom in i fjärden och Tores män hörde det — de lågo då vid Häfring och skulle just hålla ut ur fjärden — rodde de till Vagnvikestrand, gingo der af skeppen och upp till Teksdal och Seljehverfve; man bar Tore på bår öfver fjället. Sedan gingo de till sjös och drogo till Hålogaland. Magnus for efter dem så fort han var färdig ur Trondhem. Tore for i norr ända till Björkö och Jon flydde undan med sin son Vidkunn. Tore rånade allt lösgods samt brände byn och ett godt långskepp, som tillhörde Vidkunn. När snäckan brann och började luta, sade Tore: «mer åt styrbord, Vidkunn!» Då qvad man denna visa:


Brinner midt på Björkö
bol, som jag vet ypperst;
får man ej trefnad af Tore
— tjuter trädets skade.
Jon månde icke sakna
eld eller rån, när det qvällar;
sveder bjärt låge bredan
by, stiger till skyn röken.


6. Jon och Vidkunn foro dag och natt, tills de träffade konung Magnus. Sven och Tore höllo ock nordan med sitt folk och rånade vida i Hålogaland. Men när de lågo i Harmfjärden, sågo de konung Magnus komma seglande, och då de icke ansågo sig starke nog till strid, rodde de undan. Tore och Egil rodde då till Hesjutun och Sven till hafs; andre rodde in i fjärden. Konung Magnus förföljde Tore. När skeppen rände ihop vid landningen, var Tore i förrummet på sitt skepp. Då ropade Sigurd ullsträng till honom: «mår du bra, Tore?» Denne svarade: «bra i händerna, men illa i fötterna». Nu flydde Tores folk i land, och han sjelf vard fången. Egil vard äfven tagen, ty han ville icke löpa ifrån sin hustru. Konung Magnus lät föra begge upp på Vambholm. När man ledde upp Tore, vacklade han med fötterna. Då sade Vidkunn: «mer åt bakbord, Tore!» Sedan leddes Tore till galgen och sade då:


Voro vi fälagar fyra,
förde vi en vid styret.


När han gick till galgen, sade han: «ondt äro onda råd». Sedan hängdes han, men när galgträdet for upp, var han så tung, att halsen brast och kroppen föll till jorden. Tore var större än andre, både i höjd och tjocklek. Egil leddes ock till galgen och när konungens trälar skulle hänga honom, sade han: «nu skolen I hänga mig, och likväl är hvar och en af eder värdigare att hänga». Såsom det heter i visan:


Ord hör jag sanna utgått
från Egils mun, hafs-dagens
sol, till siklings trälar,
sene att trohet hålla;
hvar af dem högre än sig der
hänga böra han sade;
skadarn af stridens låge
stor nöd der fick utstå.[4]


Konung Magnus satt bredvid, när de hängdes, och var så vred, att ingen af hans män djerfdes bedja om frid för dem. Men när Egil var hängd, sade konungen: «illa hulpo dig gode fränder!» Deraf kunde man se konungens önskan, att man skulle hafva bedt honom om Egils lif. Björn kräpphändte säger:


Snar färgade Sygners herre
svärd i härnads-färden,
vidt fick vargen slita
varm kost i Harmvik.
Sporde du, hur sikling månde
stäfja drottenssveken?
Strids-tillställarn nu fick
seger — hängd vard Tore.


7. Sedan for konung Magnus i söder till Trondhem, der han väldeligen näpste de män, som öfverbevistes om förräderi; någre drap han, för någre lät han bränna. Björn kräpphändte säger:


Korphungerns stillare skrämde,
skölden gramse, Tronder,
när de skogens skade
sågo i bygderna råda.
Hör jag, att för hersar tvenne
härbalder lifvet afklipt —
hunger gigens häst ej
hade; flög örn till galgen.[5]


Sven, Harald flettes son, flydde först till hafs och sedan till Danmark, der han vistades, till dess han förliktes med konung Östen Magnusson. Han tog Sven i förlikning och satte honom till sin skutelsven, älskade och aktade honom.

Konung Magnus hade nu riket ensam. Han fridade väl landet och utödde alle vikingar och rånsmän. Han var rask, krigisk och sträfsam samt till lynnet uti allt likare sin farfader konung Harald än sin fader.


8. Öster vid Elfven bodde en mäktig man vid namn Svenke Stenarsson. Han hade uppfostrat Håkan, innan Tore af Steg tog vid honom. Svenke hade ännu icke underkastat sig Konung Magnus.

Konungen kallade nu till sig Sigurd ullsträng och sade sig vilja sända honom att visa Svenke från land och konungens egor, «ty han har icke böjt sig under oss eller visat oss heder». I Viken voro tre ländemän, Sven bryggefot, Dag Elifsson och Kolbjörn klacke, som skulle hjelpa konungens sak till lagligt afgörande. Då genmälte Sigurd: «icke tänkte jag, att i Norge skulle finnas någon man, mot hvilken jag skulle behöfva hjelp af trenne ländemän». Konungen sade: «du behöfver icke taga hjelpen, om den icke är nödig».

Sigurd for med ett skepp i öster till Viken och sammankallade ländemännen, hvarefter ett ting påböds öfver Viken och dit kallades östan Elfbyggarne. Mycket folk kom, men på Svenke fick man vänta en stund. Sedan såg man en skara, glänsande som isstycken; då kom Svenke med sine män till tinget. Han hade fem hundraden män och de satte sig i en ring. Då uppstod Sigurd och sade: «Guds helsning och sin sänder konung Magnus till Guds vänner och sine[6], till alle ländemän och stormän, jämte fagra ord att han erbjuder sig till hufvud och värn för alle Norges män; det är godt att mottaga konungens tillbud». Då uppstod i Elfgrimarnes flock en man, stor och öfvermodig, i luden kåpa, med stafyxa på axeln och skålhatt på hufvudet; han svarade: «behöfs icke rulle, sa’ räfven, och drog musselskalet på isen».[7] Derefter satte han sig ned. Något senare stod Sigurd upp och tog sålunda till orden: «liten uppmärksamhet och föga vänlig få vi för konungens ord ur Elfgrimarnes flock, men med sådant mäter man sig sjelf. Konungen begär — för att göra hans ärende ännu tydligare — landskylder af stormännen och ledungsgärd och annan konungslig hedersbevisning; hvar och en må gå till sig sjelf och se, hur det har skett, unna sig heder och konungen hans rätt, ifall denne hittills icke utgått fullt». Han satte sig nu ned. Samme man reste sig då upp, slängde litet med hatten och sade: «det kommer snö, svenner, sa’ Finnarne, hade skider att sälja». Sedan satte han sig ned. Något senare stod Sigurd upp, efter att hafva talat med ländemännen derom att man icke fick taga lätt ett så vigtigt konungens ärende; han var nu vred, kastade af sig det blåa veslet [kappan], som han hade på sig — han hade en röd skarlakskjortel under — och sade: «nu är det kommet derhän, att enhvar får akta på sig; det höfves icke att håna andra. Nu ser man, hur mycket jag anses värd, och det kan väl fördragas. Men det är värre, att man svarar med hån på konungens ärende; dermed visar man hur man värderar sig. Det är en man, som heter Svenke, Stenars son, och bor i öster vid Elfven. Konungen vill af honom hafva rätta landskylder och sin egendom eller ock förvisa honom från landet. Det duger icke att sitta stilla eller svara obetänksamt. Man torde kunna blifva honom jämnstark, fast han tager våra ord på ett opassande sätt. Det är bättre nu än senare att rätta sig med heder i stället for att vänta skam för tredska». Han satte sig ned. Då steg Svenke upp, kastade hatten bak på ryggen och sade: «putt, sa’ han, skam för hundarne, räfvarne sketo i karlens brunn. Hör på prat; du ärmlöse karl utan bakskjorta, visar du mig ur landet? I samma ärende sändes förr dine fränder, Sigurd ullbälg; en hette Gille bakröf, en annan hade värre namn; voro en natt i huset och stulo hvar de kommo. Visar du mig ur landet? Mindre morsk var du, så länge konung Håkan, fostersonen min, lefde. Kom du i hans väg, var du rädd, som mus i skräppa; du kröp under kläder som hund på skepp. Man stoppade dig i påse, som korn i en säck. Man dref dig från din odal, som hästen från stona; du hade andrum, som utter i fälla. Hvad nu? Anser du det mycket värdt, om du kommer bort med lifvet. Stån upp». Sven bryggefot såg då intet annat råd, än att sätta Sigurd på en häst, så att han kom undan i skogen. Det lyktades så, att Svenke for hem till sin egendom och Sigurd ullsträng kom, efter dålig färd, landvägen till Trondhem, der han berättade allt för konung Magnus. Denne sade: «du behöfde allt nu någon hjelp af ländemännen». Sigurd knotade öfver färden, som han sade sig vilja hämna, och eggade konungen.

Konung Magnus rustade fem skepp och for i söder med landet och österut till Viken, der han fick af sine ländemän präktiga vetslor. Han sade dem, att han ville träffa Svenke; han torde vilja vara konung öfver Norge. De sade, att han var mäktig och omedgörlig.

Nu for konungen till Svenkes by. Då ville ländemännen veta hur det var; de gingo upp från skeppen och sågo då, hur Svenke kom från sin by med en välrustad flock. Ländemännen satte upp en hvit sköld. Svenke hejdade folket och de möttes. Då sade Kolbjörn klacke: «konung Magnus helsar er»; han bad honom sedan akta på sin heder och konungens värdighet och icke i öfvermod strida med konungen. Han böd sig att bära fridsord mellan dem och bad honom hålla sitt folk stilla. Svenke sade sig skola vänta; «vi gingo er till mötes, på det I icke skullen trampa ner våre åkrar». De gingo då till konungen och sade, att han hade att bestämma. Han sade då: «min dom är snart fäld. Han flyr ur landet och kommer icke åter medan jag är konung. All sin egendom mister han». «Vore det icke till mera heder», sade Kolbjörn, «och bättre för andre konungar att höra, om du sände honom ur landet, så att han med sin rikedom kunde hålla sig bland stormän; men aldrig skall han återkomma, så länge vi hafva landen. Då gjorde du som en storman. Tänk på dig sjelf och akta våra ord». Konungen sade: «han fare genast bort». Då gingo de till Svenke, sade honom att konungen var blid, men att han bad honom fara ur landet och på det sättet visa konungen heder för hvad han felat. «Det är begges eder heder och [konungen] unnar dig så mycket gods, som dig höfves. Tänk härpå». Svenke sade då: «då har en förändring inträdt, om konungen talar blidt. Men hvarfore skulle jag fly från landet eller min egendom? Hör på! Det synes mig bättre att falla på mitt gods, än fly. Säg det åt konungen, jag flyr icke så långt som ett arvskott». Kolbjörn sade: «icke är det afgjordt bättre. Nog är det klokare att visa den bäste höfdinge heder, än att taga upp farliga företag. För en god man är godt, hvar helst han lefver. Bland de ypperste är du mest aktad, i synnerhet som du hållit stånd mot slik höfdinge. Hör vårt löfte och akta något vårt ärende. Vi erbjuda oss att tillse och troget vårda dina egor, samt att, tills du kommer åter till din jord, aldrig gifva skatt utan din vilje. Vi vilja derpå våga gods och lif. Skjut ej detta ifrån dig och fria alle gode män från svårighet». Då teg Svenke en stund och sade sedan: «det är klokt sagdt, men jag misstänker, att det är något på sned med konungens ärende. Men för den stora godvilje, som I visen, skall jag akta edra ord och lemna landet för en vinter, men då skall jag, efter detta ert löfte, hafva mina egor i frid. Sägen konungen dessa mina ord samt att det sker för eder skuld och icke för konungens». De gingo då till konungen och sade, att Svenke lade allt i hans våld, «men beder af er den hedern, att han efter att hafva varit borta i tre vintrar, får vända åter, om det är begges vilje. Låt det så vara, för ditt konungsdömes och vår böns skuld, då allt är skjutet under din dom, och vi skola göra allt, så att han icke kommer åter mot din vilje». Då sade konungen: «manligen utfören I detta, och för er skuld vilja vi göra som I bedjen; sägen honom det». De tackade konungen och gingo sedan till Svenke, hvilken de sade att konungens ord voro blida. «Det vore oss kärt, om I förliktens. Men konungen bad, att man bestämmer tre vintrars tid; dock vänta vi, för så vidt vi förstå sanningen, att han förr icke kan undvara dig, och är det således hedersammare att gå in härpå». Svenke sade: «Hvad hellre? Sägen konungen, att jag icke skall plåga honom med att vara här; sköten I mitt». Han vände då med de sine hem till byn och drog genast bort; han hade redan gjort sig färdig dertill. Kolbjörn var qvar och bjöd konung Magnus till vetsla, såsom var det förut bestämdt. Svenke red upp åt Götalandet med så månge af sitt folk, som han ville.

Konungen mottog vetslor på sine gårdar och drog sedan tillbaka till Viken. Svenkes egor kallades nu konungens, och Kolbjörn fick sköta dem. Sedan konungen mottagit vetslor i Viken, for han norrut, och det var stilla en tid. Men nu kommo illgerningsmän på Elfgrimarne, när de icke hade någon höfdinge, och konungen såg, att riket der borta i öster föröddes. Det syntes då bäst och rådligast att låta Svenke bryta strömmen. Konungen sände tvenne gånger till Svenke, men han kom icke, förr än konungen sjelf for till Danmark. De förliktes då fullständigt; Svenke for till sin egendom och var sedan alltjämnt ett bröst för konungen.


9. Konung Magnus for ur landet med mycket och fridt folk samt goda skepp och styrde åt vester, först till Orkenöarna. Han tog till fångar jarlarne Paul och Erland och sände dem till Norge, men satte sin son Sigurd till höfdinge öfver öarna och gaf honom rådgifvare. Sedan styrde han till Söderöarna, der han genast härjade och brände bygden, drap menniskorna och rånade allestädes der han for fram. Folket flydde långt undan, somme in i Skottlandsfjärdarne, andre till Satire i söder eller ut till Irland, somme fingo grid och underkastade sig. Så säger Björn kräpphändte:


Lekte vid Ljodhus trädsorg
lysten upp mot himlen,
vida var folket till flykten
färdigt; stod eld af husen.
Ifrig sköldung for med elden
på Ivist; bönder miste
— fick der stridsstrålen försten
färga — lif och skatter.


Stillarn af härfogels-hungern
härnad å Skid öfvat,
tand färgat på Tyrvist
trefven varg i sår många.
Gråt väckte Grenlands drotten
— gick väldigt Skotta-skingrarn,
Mulls folk mödde sig sprungo —
hos mör söder på öar.[8]


10. När konung Magnus kom till Helga-ön, gaf han grid och frid åt folk och egendom. Man säger, att han ville öppna den lilla Kolumkilla-kyrkan, men han gick icke in, utan stängde genast dörren i lås och sade, att ingen skulle hädanefter djerfvas gå in der, hvilket sedan dess ej heller någon gjort. Sedan for han söderut till Il, der han härjade och brände. När han hade vunnit det landet, for han åt söder förbi Satire, härjande både i Irland och Skottland, for så med härsköld ända till Man och härjade der liksom annorstädes. Så säger Björn kräpphändte:


Vida bar snar å släta
Sandön kungen sköldar;
rökte kring Il, när ökte
jofvurns män på eldar.
I söder fick Santires
slägt gå under eggen,
segervinnarn snare vållat
sedan Manverar döden.


Lagman, en son af Gudröd Söderökonung, var satt till landvärnsman på Nordöarna. Men när konung Magnus kom till Söderöarna med sin här, flydde Lagman undan hit och dit bland öarna; till sist togo Magni män honom och hans skeppsfolk, när han ville fly till Irland. Konungen lät sätta honom i jern och förvara honom. Så säger Björn kräpphändte :


Godt nu ej gifves något
gömsle for Gudröds arfving;
från landet fick Tronders lofdung
Lagman der bortvisa.
Utom näsen fick ädle
ormbäddsslösarn fångad
Egders gram, den unge;
ystra der svärdstungor voro.


11. Sedan förde konung Magnus sin här till Brittland. I Angelsösund mötte honom en här från Brittland under tvenne jarlar, Huge prude och Huge digre[9]; der börjades genast en hård strid. Magnus sköt med båge, men Huge prude var så helt betäckt af brynja, att intet var bart på honom utom ögonen. Magnus och en hålög, som stod bredvid honom, sköto på en gång mot honom. Den ena pilen kom i hjelmens nässkydd och detta böjdes ut åt sidan; det andra skottet kom i jarlens öga och flög tvärt igenom hufvudet. Det senare tillerkändes konungen. Så föll Huge jarl[10], hvarefter Britterne flydde; de hade mist mycket folk. Björn kräpphändte säger:


Lifskade gaf svärdets
stam i Angelsundet
— der skotten gingo snarligt,
spjutet flög — Huge prude.[11]


Vidare qvads:


Dönade brodd å brynja,
bragning sköt der väldigt,
böjde Egders jofvur
almen, stänkte blod å hjelmar.
Strängens hagel föll på ringar,
hären föll, och der lät gifva
Hörda-gramen i hårda
härnaden död åt jarlen.[12]


Konung Magnus segrade och underlade sig Angelsö, det sydligaste land, som de förre Norges konungar hade underlagt sig. Angelsö är en tredjedel af Brittland. Efter denna strid vände Magnus åter till Skottland. Då fördes underhandlingar mellan honom och den skotske konungen Malkolm. De ingingo förlikning; Magnus skulle få alla öar, som ligga vester om Skottland, alla, mellan hvilka och fastlandet han kunde fara med styret fast på skeppet. När han då kom söderifrån till Satire, lät han draga en skuta öfver Satiresed, sedan han lagt styret i lag; sjelf satt han i lyftingen och höll på rorpinnen. Så underlade han sig landet, som han hade å bakbord. Satire är ett stort land och bättre än den bästa ön bland Söderöarna utom Man. Deremellan och skotska fastlandet är ett smalt ed, öfver hvilket man ofta drager långskepp.


12. Konung Magnus öfvervintrade på Söderöarna och då foro hans män in i alla Skottlandsfjärdarne, rodde innanför alla öar, bebygda och obebygda, och lade på detta sätt alla öar under Norges konung. Magnus fick till maka åt sin son Sigurd Bjädmynja, en dotter af Ira-konungen Myrkjärtan Tjålfveson, som rådde för Kunnakt. Följande sommar drog Magnus till Norge. Erland jarl vard sotdöd i Nidaros och jordades der; Paul jarl i Bergen.

På Giske i Södermöre bodde en ansedd ländman, vid namn Skofte, son af Agmund Torbergsson. Han var gift med Gudrun, en dotter af Tord Foleson. Deras barn hette Agmund, Finn, Tord och Tora, som var gift med Åsulf Skuleson. Skoftes söner voro i sin ungdom mycket lofvande och synnerligen vänsälle.


13. Stenkel Sveakonung dog nästan samtidigt med de båda Haraldarne [1066]. Näst efter honom var Håkan konung i Svitjod och sedan Inge, Stenkels son, en god och kraftfull konung, större och starkare än andre. Han var konung i Svitjod, när Magnus styrde i Norge.

Magnus sade gränsen mellan landen alltid hafva gått så, att Göta-elf hade skilt dem och sedan Vänen till Vermaland; han sade sig derföre ega rätt till bygden vester om Vänen, d. v. s. Sunndal och Norddal, Vear och Vardynjar samt alla dertill hörande marker. Men detta hade länge legat under Sveakonungens välde och med afseende på utskylderna räknats till det vestra Götalandet. Markmännen ville äfven fortfarande vara under Sveakonungens välde.[13]

Magnus red nu ur Viken upp på Götalandet med mycket och fridt folk, och när han kom i markbygden, härjade han och brände. Han drog så genom alla bygder;, folket gick då under honom och svor honom lydnad. Men när han kom ut till vattnet Vänen, var hösten långt gången. Han drog då till Qvaldinsö och gjorde der en borg af torf och timmer samt gräfde ett dike der omkring. Till detta virke förde man då mat och annat, som behöfdes. Konungen insatte der tre hundraden män under Finn Skofteson och Sigurd ullsträng; det var den fridaste här. Sjelf drog han ut i Viken.


14. När Sveakonungen sporde detta, kallade han ut här och det sades, att han skulle rida ned, men det fördröjdes en tid. Då sjöngo Nordmännen:


Allt länge sinkar Inge
ut att färdas, den höftbrede.


Men när Vänen var isbelagd, red Inge ned med nära trettio hundraden män, och sände bud till Nordmännen i borgen, att de skulle fara åter till Norge med hvad de hade. Men när sändemännen kommo med konungens ord, svarade Sigurd ullsträng, att konung Inge måste försöka annat än att drifva dem som en hjord i hage; han borde dessförinnan komma närmare. Sändemännen förde detta svar till konungen, som for ut på ön med all sin här. Han sände då för andra gången till Nordmännen och bad dem draga bort med vapen, kläder och hästar, men qvarlemna allt rånadt gods. De nekade, och då anföll Inge och lät skjuta på dem. Han fylde diket med sten och trä, fäste ankaren vid långa stockar och förde dem upp på timmerväggen; månge män togo uti och drogo sönder väggen. Sedan gjorde man stora eldar och sköt med lågande bränder. Då bådo Nordmännen om grid. Konungen tillsade dem att bortgå utan vapen och öfverhamner, och när de drogo ut, fick hvar man slag af ris. Så drogo de åter till Norge, men alle markmän gingo då åter under konung Inge. Sigurd drog med sine följeslagar till konung Magnus och förtäljde sin ofärd.


15. När konung Magnus var i Viken, kom till honom en välsk man vid namn Gipard, som sade sig vara en god riddare och erbjöd sig att tjena konung Magnus, som hade, sade han sig hafva sport, ett stort och svårstyrdt rike. Magnus tog väl emot honom.

Konung Magnus rustade sig då att draga upp åt Götalandet, ty han ansåg sig hafva rätt till välde öfver Götarne; han hade en stor här och Vestgötarne gingo under honom i de närmaste bygderna. Sedan satte han sig vid landamäret, bodde i tält och tillämnade anfall. När konung Inge hörde detta, samlade han folk och drog emot Magnus. Då denne sporde om Inges färd, eggade höfdingarne honom att återvända, men konungen ville icke detta, utan hellre gå emot Inge midt under natten, då denne intet anade. När han då uppstälde sin här vid Foxerna, sporde han: «hvar är Gipard?» Då denne icke kunde upptäckas, sade konungen:


Vill han icke flocken vår fylla
falske riddaren välske.


Då fortsatte en skald, som var hos konungen:


Sporde gramen, hvad gjorde
Gipard, der här stridde;
vi färgade vapen i bloden,
var ej han dit kommen.
Fram att rida var fånen
fullrädd på häst röde,
vill icke flocken vår fylla
falske riddaren välske.


Det blef ett stort manfall, men konung Inge frälsade sig med flykten. Då red Gipard ned af landet, och man talade icke väl derom, att han icke varit med i striden. Han for sedan till England, men öfverfården var svår och han låg länge. Då gick en isländing vid namn Eldjern till ösrummet och qvad, när han såg Gipard ligga:


Hur höfves det här att hvila,
hirdman stormodig?
Var du nu, fast kölen det kostar,
kraftig, riddare hårrik!
Det är sant, att jag bad bytta
bära, Gipard, dig der,
men på hval-jordens häst
vattnet alltför högt dig räcker.[14]


När de kommit till England, sade han, att Nordmännen hade gjort honom nid. Ett möte sammankallades och dit kom en grefve, för hvilken målet frambars. Han sade sig ännu vara föga van vid tvister, ty han var ung och hade endast kort tid haft sitt embete. «Qväden kan jag väl föga fatta, men vi kunna dock höra». Då qvad han:


Flyende hördes du följa,
folket dig annars gömde;
der var hård, som jag hörde,
härnad i Foxerne.
Hög vard hjelma-stormens
höjares, der I stadde voren,
gång, der de götske kämpar,
Gipard, du till Hel sände.


Då sade grefven: «litet förfaren är jag i skaldskap, men så mycket kan jag höra, att icke är detta nid, utan heder». Gipard kunde nu intet säga, fast han fann det vara hån.


16. Tidigt om våren, när isarne smälte, for konung Magnus med en stor här i öster till Elfven och styrde upp efter den östre grenen, härjande i Sveakonungens välde. Vid Foxerna gingo de upp i land från skeppen. När de kommit öfver en å, som rinner der, möttes de af Götarnes här. Det blef en strid, och i denna öfverväldigades Nordmännen; de flydde och månge af dem dråpos vid en fors. Konung Magnus flydde, under det Götarne förföljde, dräpande hvad de kunde. Han var ödkänd, större än andre, med en röd hjup öfver brynjan och med silkesljust hår, som föll ned öfver axlarne. Agmund Skofteson red vid konungens sida; han var ock större och fridare än andre. Han sade: «gif mig hjupen, konung!» Konungen svarade: «hvad vill du med honom?» «Jag vill hafva honom», sade han, «större ting har du gifvit mig». Der var det så beskaffadt, att dels var det en vid slätt, der Götar och Nordmän sågo hvarandre fullkomligt, dels var det skogskärr och backar. Bakom dessa lemnade konungen hjupen åt Agmund, som tog honom på sig. När de sedan åter kommo ut på slätten, vände Agmund sig tvärt åt sidan med de sine. Så snart Götarne sågo det, trodde de sig der hafva konungen och redo alle efter; men konungen red sin led till skeppet. Agmund kom med nöd helskinnad till skeppen. Derefter for Magnus utför ån och sedan norrut i Viken.


17. Näste sommar hölls en stämma vid Konungahälla i Elfven mellan Magnus Norges konung, Inge Sveakonung och Erik Svensson Danakonung, hvilke kommo dit under ömsesidiga fridslöften. När tinget var satt, gingo konungarne fram på slätten afsides från de andre och talades vid en stund. När de sedan återkommo till de sine, uppgjordes förlikningen så, att hvardera skulle hafva det rike, som deras fäder förut haft, hvar konung skulle ersätta sine undersåtar för rån och manskade och sedan jämna sig emellan. Konung Magnus skulle få konung Inges dotter Margareta, som sedan kallades fridkulla.[15] Man sade allmänt, att mer höfdingslike män än dessa tre hade man aldrig sett. Inge var den störste och kraftigaste och tycktes vara den ståtligaste, Magnus den dugtigaste och raskaste, Erik den fagraste; men alle voro fride, store och vältalige. Efter detta skildes de.


18. Inges dotter drottning Margareta sändes östan ur Svitjod till Norge och man gaf henne ett ansenligt följe. Men Magnus hade förut några barn, som namngifvas. En son hette Östen, af ringa möderne; en annan, som var en vinter yngre, hette Sigurd och var son af en Tora; den tredje, mycket yngre, hette Olof och hans moder var konungens frilla Sigrid, dotter af Saxe i Vik, en gäf man i Trondhem.

Det säges, att när konung Magnus kom ur vestervikingen, hade han och månge hans män den klädedrägt, som var vanlig i vesterlanden. De gingo barbente på gatan, med korta kjortlar och öfverhamner. Derföre kallades han Magnus barfot eller barben; äfven kallades han Magnus höge eller Styrålds-Magnus. Han var högre än andre. I Mariakyrkan i Köpingen, som konung Harald hade låtit bygga, var Magni höjd utmärkt. Vid Norddörren voro nämligen inhuggna i stenmuren tre kors, ett för Haralds, ett för Olofs och ett för Magni höjd; man hade märkt, hur högt hvardera kunde kyssa. Öfverst var Haralds kors, nederst var Magni; Olofs var nära begges.

Magnus uppgifves hafva diktat denna visa om kejsarens dotter:


En är hon, som mig förmenar,
Mathild, — och strid väcker
(stridsmås ur såren dricker
i söder) — lek och fröjder.
Den sköna mig tillskyndar,
sitt land med sköld hon värjer,
— svärd hota Högnes dörrar —
den hvitbruna, föga att sofva.


Samt vidare:


Hvad är här i hemmet bättre
(häfver skalden sorg sällan)
— mäkta lång den dag, som drängar
dväljer — än vifvet fagra.
Tung bär jag från tinget
den sorg, att jag skall den sköna
min — till mötet sig smycka
männen — aldrig finna.


Han hade då hört, att kejsarens dotter sagt om honom några vänliga ord, nämligen att en man som konung Magnus syntes henne sömelig. Då qvad han detta:


Icke månde armlin
orden fåfängt tala;
ord hör jag goda af guldrings
Gerd om skalden i tysthet.
Älskar jag, fast ej jag finner
ofta gudväfs toften,
— veten, att henne vill jag
väl — älskogsord hennes.[16]


19. Skofte Agmundsson kom i tvist med konung Magnus om ett dan-arf, som Skofte innehade, men konungen fordrade med sådan ifver, att det var rent af hotande. Man hade många stämmor och Skofte sörjde för, att han och sonen aldrig voro på en gång i konungens våld; då kunde det gå, sade han. När Skofte var inför konungen, framhöll han sin slägtskap med honom och att han alltid varit hans käre vän, utan att något stört deras vänskap. «Folk kan väl märka», sade han, «att jag är klok nog att icke tvista med dig, konung, om jag icke har rätt; men deri brås jag på mine förfäder, att jag håller på min rätt mot hvar man utan åtskilnad». Konungen var likadan; hans sinne mjuknade ej för sådant tal. Skofte for då hem.


20. Sedan for Finn, hans son, till konungen och bad, att han skulle låta rättvisa vederfaras honom och fadren i detta mål. Konungen svarade kort och ondt. Då sade Finn: «icke väntade jag af er, konung, att I skulle beröfva mig lag, när jag stadnade på Qvaldinsö, der få af edre andre vänner ville vara, ty de sade med sanning, att de, som suto der, voro sålde och dömde till döden, så framt icke konung Inge visade sig mer som en höfdinge än du. Mången kan tycka, att vi gingo derifrån med skam, i fall det anses vara något». Men konungen brydde sig icke härom, och Finn for hem.


21. Då for Agmund Skofteson till konungen, bar fram sitt ärende och bad om rättvisa. Men konungen sade sig hafva rätt och att de voro mäkta djerfve. Då sade Agmund: «för ditt väldes skuld, konung, kan du tillfoga oss ondt for detta. Ordspråket torde besannas, att de fleste löna illa eller allsintet, att man skänkt dem lifvet. Men det vill jag tillägga, att aldrig hädanefter skall jag eller min son komma i din tjenst, om jag får råda». Han for nu hem, och konung Magnus träffade honom aldrig mera.


22. Nästa vår [1102] for Skofte Agmundsson ur landet med fem välrustade långskepp, jämte sine söner Agmund, Finn och Tord. De blefvo sent färdige och kommo om hösten till Flämingaland, der de öfvervintrade [1103]. Tidigt följande vår seglade de vesterut till Valland och om sommaren ut genom Nörvasund samt om hösten till Romaborg; der dog Skofte. Alle hans söner dogo äfven under färden. Tord lefde längst; han dog på Sikelö. Det säges, att Skofte varit den förste nordman, som seglat genom Nörvasund, och hans färd vard mycket beryktad.


23. I köpingen, der konung Olof hvilar, kom elden lös i ett hus och det brann vida. Då bar man ut ur kyrkan Olofs skrin och satte det mot elden. Då kom en snarvis och oklok man framspringande och slog till skrinet, hotade helgonet och sade, att allt månde brinna, om han ej hulpe dem med sina böner, såväl kyrkan som de andra husen. Då lät den allsmäktige Guden kyrkans brand afstadna, men den okloke mannen sände han redan följande natt ögonvärk, som han fick behålla ända till dess den helge konung Olof bad om nåd för honom hos Gud, och fick han bot i samma kyrka.


'24. Äfven hände i köpingen, att en qvinna fördes till konung Olofs hvilostad, hvilken var så hopkrumpen, att båda fötterna lågo böjda mot låren. Hon var idelig i böner och ropade till honom gråtande. Då botade han hennes stora ohelsa, så att fötter och ben och andre lemmar rättades ur sina band och hvar led och lem gjorde sedan sin rätta tjenst Hon måste krypa dit, men gick dädan hem hel och glad.


25. När Magnus hade varit konung i Norge nio vintrar [vintrarne 1094—1102] for han i vester öfver hafvet med en stor här, det fridaste folket i Norge. Honom följde alle landets stormän, Sigurd Raneson, Vidkunn Jonsson, Dag Elifsson, Särk från Sogn, Övind armboge, konungens stallare, Ulf Raneson, Sigurds broder, m. fl. Med all denna här for konungen till Orkenöarna, der han tog med sig Erland jarls söner Magnus och Erling. Sedan seglade han till Söderöarna. När han låg vid Skottland, lopp Magnus Erlandsson en natt från konungens skepp, simmade i land, drog sig in i skogen och kom till Skottakonungens hird. Magnus styrde till Irland och härjade. Konung Myrkjärtan kom honom till hjelp, och de vunno mycket af landet, Dyflin och Dyflinsskire [-shire]. Vintern [1103] var Magnus i Kunnakter hos Myrkjärtan och satte sine män att vakta det nyvunna landet. När våren kom, seglade konungarne till Uladster och vunno, efter många strider, större delen af landet. Då for Myrkjärtan hem till Kunnakter.


26. Magnus tillredde nu sina skepp, för att fara österut till Norge, och satte sine män att bevaka landet i Dyflin. Han låg vid Uladster segelfärdig. Då behöfde de göra strandhugg, och Magnus sände till Myrkjärtan, med begäran, att han skulle sända, hvad de behöfde, dagen före Bartolomei messa [den 23 Augusti], om sändemännen voro lyckligt ankomne; men messodagsaftonen voro de icke komne. När solen rann upp på messodagen, gick Magnus i land med större delen af hären, för att söka sine män och strandhugg. Vädret var stilla och soligt, deras väg gick öfver myrar och kärr; stockar voro fålde till väg och å båda sidor voro skogskärr. De kommo upp på en ansenlig höjd med vid utsigt och sågo derifrån inåt land starke dammoln. De talade sig emellan, undrande om det kunde vara Irernes här, men någre sade, att det var väl folket med boskapen. De stadnade der, tills Övind armboge sade: «konung, hvad tänken I om denna flock? Männen tycka dig fara ovarsamt; du vet, att Irerne äro svekfulle, och uttänk derföre något råd för din här». Konungen svarade: «vi skola fylka och vara beredde, om det är svek». Man fylkte nu, konungen och Övind gingo främst. Magnus hade hjelm på hufvudet och röd sköld, belagd med ett guldlejon, han var omgjordad med svärdet Läggbitarn, det bästa vapen, med hjält af [valross-]tand och guldomlindad mellankafle. Han hade en kesja i handen och en röd silkehjup öfver skjortan, i hvilken var skuret fram och bak ett lejon af gult siden. Det sade alle, att aldrig hade man sett en dugligare eller raskare man. Övind hade ock en silkehjup lik konungetos; han var äfven stor, frid och mycket stridsduglig.


27. När dammet nalkades, igenkände de de sine, som kommo med ett stort strandhugg, som Irakonungen sände dem; han höll alla sina löften till konung Magnus. Sedan vände de, vid middagstid, åter till skeppen. Men när de kommo ut på myrarne och kommo långsamt öfver kärren, störtade Irerne fram från hvarje skogsudde och anföllo genast; Nordmännen voro spridde och snart föllo månge. Då sade Övind: «konung, vårt folk har en olycklig färd, vi måste snart finna ett godt råd». Konungen svarade: «blås allt folket under märkena och de som äro här, må bilda en sköldborg. Vi draga oss baklänges ut öfver myrarne; när vi komma ut på slätten, är det ingen fara». Irerne sköto djerft och föllo sjelfve tätt, men alltid kommo andre i stället. Men när konungen kom till det nedersta diket, der det var endast på få ställen farbart, föllo hans män mycket. Han ropade då till sin ländman Torgrim skinnhufva, från Upplanden, att gå öfver diket med sin flock; «vi skole värja under tiden, så att I icke liden skada. Gån sedan upp på holmen derborta, och skjuten på dem, medan vi gå öfver diket; I ären gode skyttar». Men så snart Torgrims män kommo öfver diket, kastade de sköldarne på ryggen och rände ned till skeppen. När konungen såg det, sade han: «omanligt öfvergifver du din konung. Oklok var jag, när jag gjorde dig till ländman och gjorde Sigurd hund utlage; så hade han aldrig gjort». Konung Magnus sårades; en kesja gick genom båda låren ofvanför knäna. Han grep i skaftet mellan benen och bröt af spjutet, sägande: «så bryta vi spärreläggen[17], svenner, skynden fram, jag har intet ondt». Men då fick han i halsen ett hugg af en sparda och det vard hans banesår. Då flydde de återstående. Vidkunn Jonsson bar till skeppen Läggbitarn och konungsmärket. Sist af alle flydde han, Sigurd Raneson och Dag Elifsson. Med konungen föllo Övind armbåge, Ulf Raneson och månge andre stormän; månge Nordmän föllo, men mycket flera Irer. De Nordmän, som kommit undan, foro genast bort om hösten. Erling, Erland jarls son, föll på Irland med konung Magnus. De som hade flytt från Irland, kommo till Orkenöarna, och då Sigurd sporde sin faders död, for han genast med dem. De kommo om hösten åter till Norge.


28. Konung Magnus styrde Norge i tio vintrar [vintrarne 1094—1103]. I hans dagar var det god frid inomlands, men hans män hade mycken möda och kostnad af ledungsfärderna. Magnus var mycket omtyckt af sine män, men bönderne tyckte honom vara hård. Man upprepar ofta hans ord, när hans vänner sade, att han ofta var ovarsam, när han härjade utomlands: «rykte skall konungen söka, icke långt lif». Han var nära trettio vintrar, när han föll. Vidkunn drap i striden konung Magni baneman och flydde sedan med tre sår. Derföre höllo Magni söner honom mycket kär.




Anmärkningar:

  1. Ordet (réttar-bót) betyder ursprungligen förbättring af rättstillståndet. Håkans åtgörande i afseende på lagstiftningen intygas af rubriken till stadganden i den äldre Gulatingslagen.
  2. Vedtrafvens skade, elden.
  3. Råden, planerna. Skälgs vänner fingo svårt men, när de började mot den krigiske konungen en fejd, som öfversteg deras krafter.
  4. Hafvets dags (guldets) sol, qvinnan. Stridens låge, svärdet.
  5. Skölden gramse, ty i striden förstördes sköldarne.
  6. Sådan var den vanliga inledningshelsningen i norska bref från medeltiden.
  7. Enligt en handskrift af den prosaiska eddan skall detta ordspråk gälla dem, som betyda litet, men uppträda med stora anspråk.
  8. Trädsorg, elden. Stridsstrålen, svärdet.
  9. Hugo den digre, earl af Chester, och Hugo af Montgomery, earl af Shropshire.
  10. Detsamma berättas i utländska krönikor.
  11. Svärdets stam, kämpen.
  12. Bågsträngens hagel föll på ringbrynjorna.
  13. Att bestämma tiden for de närmast omtalade tilldragelserna är ytterst vanskligt. Denna episod förekommer isolerad, och det är till och med svårt att inom densamma utleta tidsföljden. Det synes nästan, som om Snorre ville hafva det på följande sätt: hösten (1100?), Magni härtåg; vintern (1101?), Inge tar fästet; första slaget vid Foxerna, i hvilket Magnus vinner; våren (1101?), andra slaget vid Foxerna; sommaren (1101?), fredsmöte. Att fördela händelserna på flera år är troligen icke riktigt. — I Morkinskinna och Fagrskinna är tilldragelsernas inbördes ordning något olika.
  14. Hval-jordens (hafvets) häst, skeppet.
  15. Flera sagor uppgifva, att Margareta såsom hemgift medförde de omtvistade landskapen.
  16. Armlin, Guldrings Gerd och Gudväfstoften, prinsessan.
  17. Enligt Munch kallades smalbenet i fårens bakben spärrelägg; att med ett enda slag krossa ett sådant ben ansågs som ett starkhetsbevis.