Magnus den godes historia

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


MAGNUS DEN GODES HISTORIA


1.

Efter julen anträdde Magnus Olavsson och hans män sin färd västerut från Holmgård[1] ned till Aldeigjuborg[2], och så snart isarna gingo upp på våren, började de att utrusta sina skepp. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»[3] i »Magnusdråpa»:

Den kampglade kungens bragder
nu jag täljer för männen.
Jag känner dem väl — I hirdmän,
lyssnen tysta till sången!
Elva vintrar allenast
var hordarnas[4] tappre älskling,
när ut från Gårdar[5] han styrde
de präktigt rustade skeppen.

Konung Magnus styrde om våren västerut till Svithiod. Så säger Arnor:

Den unge fursten böd folket
samlas till färdetinget;
härklädd snart sågs hirden
skynda till toft och årtull.
Den raske kungen plöjde
med isklädda stävar vågen,
tills med förlig stormvind
Sigtun nåddes omsider.

Här säges det, att konung Magnus, då han for västerut från Gårdarike, först seglade till Svithiod och in till Sigtuna. Vid denna tid var Emund Olavsson[6] konung i Svithiod. Där befann sig då också drottning Astrid, som hade varit gift med konung Olav den helige[7]. Hon tog mycket vänligt emot sin styvson Magnus och lät genast sammankalla ett talrikt ting på ett ställe, som heter Hangrar[8]. På det tinget talade Astrid och sade så: »Olav den heliges son, Magnus, har kommit hit till oss. Han ämnar fara till Norge och utkräva sitt fädernearv. Det är min skyldighet att hjälpa honom på denna färd, ty han är min styvson, såsom alla veta, både svear och norrmän. Jag skall icke heller spara någonting som står i min förmåga, för att hans styrka må bliva så stor som möjligt, varken män, som jag råder över, eller gods. Och åt alla, som sluta sig till honom på denna färd, vill jag skänka min fullkomliga vänskap. Jag vill också omtala, att jag själv ämnar följa honom på denna färd; alla skola då lätt inse, att jag icke heller sparar något annat av det som jag kan giva honom till hjälp.»

Hon talade länge och lade sina ord väl. När hon hade slutat, svarade många och sade, att svearna hade vunnit föga ära på sin färd till Norge, då de följde hans fader, konung Olav[9] — »och icke är här bättre att vänta hos denne konung», sade de; »männen äro därför ohågade för denna färd.» Astrid svarade: »Alla som vilja gälla för modiga män skola förakta att rädas för slikt. Om de ha mist sina fränder i konung Olavs följe eller själva fått sår, så är det manligt att nu fara till Norge och hämnas detta.» Astrid lyckades genom sitt tal och sin hjälp bringa det därhän, att många män slöto sig till henne för att följa Magnus till Norge. Detta omtalar skalden Sigvat[10]:

Nu vill rikt jag löna
med lovsång Olavs dotter[11],
den digre kungens[12] maka,
för alla dyra skänker.
Talrik sveahären
bidade tyst på Hangrar,
när Astrid skickligt talte
för Olavs son hans rättssak.
Ej kunde med trognare sinne
hon lagt med de djärva svear
sitt råd, om Magnus varit
av henne född och ammad.
Med hennes hjälp det skedde
— näst nåd av Krist allsmäktig —
att Magnus vann tillbaka
Haralds hela släktarv[13].
Den givmilde kungen skall löna
Astrid för manliga hjälpen,
när nu över vida länder
han råder till glädje för männen.
Den kloka kvinnan har främjat
sin styvsons sak, som ingen
annan förmått — jag prisar
med sanna ord den fagra.

Så säger skalden Thjodolv[14] i »Magnusflocken»:

Ut sköt du, furste, din snäcka,
och stolt skred fram på havet
det sextioårade skeppet —
rårna skälvde i stormen.
Den smäckra masten böjdes
som rö i den hårda vinden,
men ej förrn Sigtun nåddes,
de tappre seglet sänkte.


2. Konung Magnus far från Svithiod.

Magnus Olavsson bröt nu upp från Sigtuna; han hade ett stort följe, som svearna hade givit honom. De gingo till fots genom Svithiod till Hälsingland. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Stridens Ygg[15]! I buren sedan
röda sköldar[16] genom Svithiod.
Ringa var ej skaran kring dig:
landets folk dig trofast sökte.
Ulvars mättare[17], vidtberömde!
Östanfrån, till ärofulla
strider valda, buro männen
gyllne spjut och vita sköldar.

Därefter for Magnus Olavsson västerut över Jämtland och Kölen in i Tråndheim. Allt folket där tog vänligt emot honom. Så snart konung Svens[18] män sporde, att konung Olavs son Magnus hade kommit till landet, flydde de alla långa vägar och satte sig i säkerhet, och intet motstånd gjordes mot Magnus. Konung Sven befann sig söderut i landet. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Snart du bar, o tappre furste!
skräckhjälm[19] in i tröndska bygder;
fruktan lamslog strax, så sägs det,
dina fiender vid mötet.
Raske kämpe, vid din ankomst
skräcken spriddes snabbt bland männen;
alla skyndade försagda
undan dig att livet frälsa.


3. Magnus Olavsson tages till konung.

Magnus Olavsson for med sin här ut till köpstaden[20] och blev där väl mottagen. Sedan lät han sammankalla ting på Eyrar[21], och när bönderna kommo till tinget, blev Magnus tagen till konung över hela landet, så långt som hans fader, konung Olav, hade ägt det. Sedan tog han sig hird, utnämnde ländermän och tillsatte fogdar och sysslomän[22] överallt i bygderna.

Konung Magnus uppbådade genast om hösten leding från hela Tråndheim. Han fick mycket folk och styrde med detta söderut längs kusten.


Halvdan Egedius: Konung Magnus uppbådade genast om hösten leding från hela Tråndheim.


4. Konung Svens flykt.

Konung Sven Alvivasson befann sig i Sydhordaland, när han fick underrättelse om denna härfärd. Han lät genast göra i ordning »härpil»[23] och sända den ut åt alla håll; han stämde bönderna till sig och lät det budet medfölja, att han krävde allmänt uppbåd av män och skepp för att värja landet med honom. Alla som bodde i närheten av det ställe, där konungen befann sig, kommo till honom.

Konungen höll ting och talade med bönderna. Han lade fram sitt ärende och sade, att han ville draga emot konung Olavs son Magnus och kämpa med honom, om bönderna ville göra följe. Konungen talade tämligen kort. Bönderna skänkte föga bifall åt hans tal. Sedan talade de danska hövdingar, som voro hos konungen, länge och vältaligt, och bönderna svarade. Många förklarade, att de ville följa konung Sven och kämpa tillsammans med honom, men några vägrade; somliga tego helt och hållet, och somliga sade, att de skulle söka sig till konung Magnus, så snart de finge tillfälle därtill.

Då svarade konung Sven: »Det synes mig, att här ha kommit få av de bönder som vi hade sändt bud till, och de som äro här säga oss rent ut, att de vilja följa konung Magnus. Det förefaller, som om dessa skulle vara oss lika mycket till hjälp som de vilka säga, att de vilja sitta stilla, och de som tiga i saken. Men av dem som säga, att de vilja följa oss, torde var annan eller flera icke vara oss till någon nytta, om vi gå till strid mot konung Magnus. Det är därför mitt råd, att vi icke sätta vår lit till dessa bönder. Låtom oss hellre fara dit, där allt folket är oss tryggt och trofast; vi ha där nog styrka till att lägga detta landet under oss[24]

Så snart konungen hade yttrat denna mening, instämde alla hans män i detta råd. De vände genast skeppsstävarna och hissade sina segel. Konung Sven seglade österut[25] längs kusten och stannade icke, förrän han kom till Danmark. Där blev han väl mottagen. Då han träffade sin broder Harde-Knut[26], erbjöd denne Sven att dela regeringsmakten med honom i Danmark, och därtill samtyckte Sven med tacksamhet.


5. Konung Magnus färd i Norge.

Konung Magnus for om hösten österut ända till landsgränsen. Han blev tagen till konung över hela landet, och folket gladde sig över att han hade blivit konung.

Samma höst dog konung Knut den mäktige i England den trettonde november[27] och blev gravsatt i Winchester[28]. Han hade då varit konung över Danmark i tjugosju år och över Danmark och England i tjugotre år; därjämte hade han varit konung över Norge i sju år[29]. Knuts son Harald blev nu tagen till konung i England[30]. Samma vinter dog Sven Alvivasson i Danmark.

Så kväder Thjodolv om konung Magnus:

Markens grus du trådde[31]
hem från Svithiod, kämpe!
Tappre furste, hären
följde dig troget till Norge.
Sven, den danske, flydde,
landet rövad för alltid:
Alvivas son, så sägs det,
dröjde icke i riket.

Bjarne »Gullbråskald»[32] diktade om Kalv Arnesson:

Du skänkte den unge kungen
det arv som honom anstod[33];
Sven, jag säger med sanning,
fick nöjas med Danmark allena.
Du förde, Kalv, den raske
Magnus hem till Norge
från Gårdar. Din var hedern,
att fursten sin jord fick råda.

Konung Magnus rådde den vintern över Norge och Harde-Knut över Danmark.


6. Knut och konung Magnus sluta förbund.

Våren därefter uppbådade båda konungarna leding, och det sades, att de skulle mötas till strid vid Älven[34]. Men då de båda härarna drogo emot varandra, sände ländermännen från båda håll kunskapare till sina fränder och vänner med bud, att man skulle mäkla fred emellan konungarna. Eftersom bägge konungarna voro unga och barnsliga, fördes riksstyrelsen för dem av mäktiga män, som voro utsedda därtill i de båda länderna. Det kom nu därhän, att ett förlikningsmöte avtalades mellan konungarna. Därpå möttes de själva, och det talades om freden. Överläggningarna slutade med att konungarna svuro varandra broderskap och slöto fred sig emellan, så länge de båda levde; om endera av dem doge sonlös, skulle den som överlevde den andre taga efter honom land och män. Tolv män, de förnämsta från vartdera riket, svuro med konungarna, att denna förlikning skulle hållas, så länge någon av dem levde. Sedan skildes konungarna åt, och var och en for hem till sitt rike. Denna fred hölls, så länge de levde.


7. Om drottning Astrid.

Drottning Astrid, som hade varit gift med konung Olav den helige, kom till Norge med sin styvson, konung Magnus, och var hos honom i god välfägnad, såsom rätt var. Sedan kom också Alvhild, konung Magnus moder, till hirden[35]. Konungen tog genast emot henne med den största kärlek och gav henne en förnämlig plats. Men det gick Alvhild så, såsom det händer mången som kommer till makt och ära, att hennes övermod växte i samma mån, så att hon tyckte illa om att drottning Astrid var något högre aktad än hon själv i fråga om sittplats eller annat. Alvhild ville sitta närmast konungen, men Astrid kallade henne sin tjänarinna, såsom det hade varit förr, då konung Olav rådde över landet och Astrid var drottning i Norge. Astrid ville för ingen del sitta bredvid Alvhild, och de kunde därför icke vara i samma härbärge.

Skalden Sigvat hade farit till Rom, då striden stod vid Stiklarstader[36]. Då han var på väg hem, sporde han konung Olavs fall, och detta vållade honom den största sorg; han kvad då:

Jag stod på Munt[37] en morgon.
Då mindes jag, var fordom
vid borgar sköldar klövos
och brynjor sletos sönder.
Den kung kom mig i hågen
som fordom styrde riket.
Min fader Thord den tiden
med kärlek honom tjänte[38].

Sigvat gick en dag förbi en gård och hörde, hur en man jämmerligt klagade över att han hade mist sin hustru, slog sig för bröstet, rev kläderna av sig, grät högljudt och sade, att han önskade att dö. Då kvad Sigvat:

En man sig önskar döden,
när älskad mö han mister;
för dyrt dock kärlek köpes
med sorgen för den döda.
Mer bittra tårar fälla
de män som mist sin herre:
den sorg vi kungsmän lidit
är mer än sorg för kvinnor.


8. Om skalden Sigvat.

Sigvat kom hem till Norge; han hade gård och barn i Tråndheim. Han for norrut längs kusten på ett köpmansfartyg. Då de lågo i Hillarsund[39], sågo de, att många korpar flögo där. Sigvat kvad:

Till hamnen korpar flyga
— de minnas girigt liken —
där fordom under Olav
de stolta skeppen flöto.
På rov var dag vid Hillar
de glupska örnar skria,
dem nordmäns tappre ättling
så ofta mättat fordom.

Då Sigvat kom norrut till köpstaden[40], var konung Sven[41] där. Han inbjöd Sigvat att komma till sig, ty Sigvat hade förut varit hos konung Svens fader, Knut den mäktige[42]. Men Sigvat svarade, att han ville fara hem till sin gård.

Det hände en dag, att Sigvat gick ute på gatan och fick se, att konungens män lekte där. Då kvad Sigvat:

Jag skyndar bort från leken
som leks av kungens hirdmän:
min sorg vill spränga bröstet,
jag bleknar bort av saknad,
när där jag minns, hur fordom
jag lekte med min herre,
den högtberömde fursten,
på männens odalgårdar.

Sedan for han till sin gård. Han hörde, att många män tadlade honom och sade, att han hade lupit bort ifrån konung Olav[43]. Sigvat kvad:

Må vite Krist mig döma
till evig eld och pina,
om Olav jag tänkt svika —
den skulden är mig fjärran.
Till Rom jag drog att frälsa
min själ ur syndens fara.
En mångfald vittnen har jag,
att sanningen ej jag döljer.

Sigvat trivdes illa där hemma. Han gick ute en dag och kvad:

Norges branta klippor,
dem förr jag såg från skeppen,
mig syntes le så vänligt,
så länge Olav levde.
Nu blicka bruna lider
mig mot med dystert allvar,
sen sorgen kom i hjärtat:
jag saknar kungens kärlek.

Sigvat for i början av vintern österut över Kölen till Jämtland och därifrån till Hälsingland och kom fram till Svithiod. Han begav sig genast till drottning Astrid och var hos henne i god välfägnad en lång tid. Han var också hos hennes broder, konung Anund, och fick av honom tio mark bränt silver[44]; så säges det i »Knutsdråpa»[45]. Sigvat frågade ofta, när han träffade köpmän från Holmgård, vad de kunde berätta honom om Magnus Olavsson. Han kvad:

Än har jag lust att spörja
om nytt från Gårdarike,
där lovord icke sparas
om unge furstesonen.
Jag tröttnar ej att fråga
— besviken på hans hemfärd —
fast snabba kärlcksfåglar
oss bära bud emellan[46].


9. Om konung Magnus.

Då Magnus Olavsson kom till Svithiod från Gårdarike, var Sigvat där hos drottning Astrid, och de blevo alla mycket glada. Då kvad Sigvat:

Oförskräckt du vände
hem till riket, konung.
Land och folk dig hälsa,
och din makt jag stöder[47].

Sedan slöt Sigvat sig till drottning Astrid för att följa Magnus till Norge. Sigvat kvad:

Sant jag säger männen,
hur mitt sinne glädes,
Magnus, åt ditt rika
liv, från Gud en gåva.
Intet folk skall föda
någonsin en konung
jämlik dig, om sonen
brås på härlig fader.

Då Magnus hade blivit konung över Norge, vistades skalden Sigvat ständigt hos honom och var honom mycket kär. När drottning Astrid och konungens moder Alvhild hade tvistat med varandra[48], kvad han detta:

Alvhild, giv åt Astrid
villigt främsta platsen,
fast din egen ställning
bättrats — Gud så ville.


10. Konung Olavs relikskrin.

Konung Magnus lät göra ett skrin, prydt med guld och silver och besatt med ädla stenar. Detta skrin var både till storleken och utseendet för övrigt gjort som en likkista; nedtill var en svalgång, och upptill var locket format som ett tak med takås och gavelnockar. På locket funnos hängslen baktill och haspar framtill, och det låstes med nyckel. I detta skrin lät konung Magnus nedlägga konung Olavs heliga lekamen. Många järtecken skedde vid konung Olavs heliga reliker. Detta omtalar skalden Sigvat:

Ett gyllne skrin nu hyser
min herres fromma hjärta.
Hans helighet jag prisar;
han bor hos Gud i himlen.
Med ögon utan lyte
från kungens läger vänder
mång olycksslagen åter,
som sökt hans grav i blindhet.

Det fastställdes nu genom lag i hela Norge, att konung Olavs åminnelsedag[49] skulle hållas helig, och denna dag blev genast firad lika mycket som de största högtider. Detta omtalar skalden Sigvat:

Vår plikt det är att fira
hos mig med helig andakt
kung Olavs dyra mässa —
Gud giver honom kraften[50].
Jag utan svek bör dyrka
Magnus helge fader,
som dog till sorg för alla.
Min arm med guld han prydde.


11. Om Thore hund.

Thore hund for bort ur landet kort efter konung Olavs fall[51]. Han drog ut till Jorsaler[52], och det är många mäns sägen, att han aldrig har kommit tillbaka. Sigurd hette en son till Thore hund, fader till Rannveig, som blev gift med Arne Arnessons son Joan. Deras barn voro Vidkunn på Bjarkö och Sigurd hund, Erling och Jardthrud.


12. Hårek från Thjotta blir dräpt.

Hårek från Thjotta satt hemma på sina gårdar, ända till dess att Magnus Olavsson hade kommit till landet och blivit konung[53]. Då for han söderut till Tråndheim för att träffa konung Magnus. Hos denne vistades då Åsmund Grankelsson[54]. Då Hårek steg av skeppet vid sin ankomst till Nidaros, stod Åsmund i loftsvalen bredvid konungen. De sågo Hårek och kände igen honom. Åsmund sade till konungen: »Nu vill jag betala Hårek för dråpet på min fader.» Han hade i handen en liten och tunnhamrad bredyxa[55]. Konungen såg på honom och sade: »Tag hellre min yxa!» Denna var viggformad och tjock. »Jag tänker», fortsatte konungen, »att benen i den karlen äro hårda.» Åsmund tog yxan och gick ut från kungsgården. När han kom ned på tvärgatan[56], kommo Hårek och hans män från hamnen emot dem. Åsmund gav Hårek ett hugg i huvudet, så att yxan trängde in i hjärnan; det blev Håreks bane. Åsmund gick tillbaka upp i gården till konungen. Man såg då, att hela eggen hade brutits av yxan. Då sade konungen: »Vad skulle nu den tunna yxan ha dugt till? Det synes mig, att till och med denna nu är fördärvad.» Sedan gav konung Magnus Åsmund sysslomansämbete[57] och förläning i Hålogaland.

Det finnes många vidlyftiga berättelser om striderna mellan Åsmund och Håreks söner.


13. Om Thorgeir »fläck».

Kalv Arnesson var under den första tiden den som hade det största inflytandet hos konung Magnus. Men några män påminde konungen om att Kalv hade varit med på Stiklarstader, och det blev nu svårare för Kalv att behålla konungens ynnest[58].

Det hände en gång, då mycket folk var samlat hos konungen och männen framförde sina klagomål för honom, att även en man, som förut är omtalad. Thorgeir från Sula i Veradalen[59], trädde inför honom med ett angeläget ärende. Men konungen gav icke akt på hans ord, utan lyssnade till dem som stodo närmare honom. Då sade Thorgeir till konungen högt, så att alla de närvarande hörde det:

Tala till mig,
konung Magnus!
Jag var i följe
med din fader.
Huvudet dädan
hugget bar jag,
då över den döde
drotten de stego.
Men du älskar
dessa elända,
landsförrädarna,
som gladde den lede.

Det blev stort larm bland männen vid detta, och några ville driva ut Thorgeir. Men konungen kallade honom till sig, avgjorde sedan hans sak, så att han blev väl tillfreds, och lovade honom sin vänskap.


14. Kalv Arnesson far bort från Norge.

Någon tid därefter hände det, att konung Magnus var på gästning på Haug i Veradalen. Då konungen satt vid matbordet, hade han på den ena sidan om sig Kalv Arnesson och på den andra Einar »tambarskälve». Det hade nu kommit därhän, att konungen var kallsinnig emot Kalv och hedrade Einar mest[60]. Konungen sade till Einar: »Vi skola i dag rida till Stiklarstader; jag vill se spåren efter vad där har händt.» Einar svarade: »Därom kan jag icke säga dig någonting. Låt Kalv, din fosterfader, fara med dig, han kan nog giva dig besked om saken.»

När borden voro borttagna[61], gjorde sig konungen redo att fara. Han sade till Kalv: »Du skall följa med mig till Stiklarstader.» Kalv svarade, att det icke var nödvändigt. Då steg konungen upp och sade ganska vred: »Fara skall du, Kalv!» Därpå gick han ut. Kalv klädde sig skyndsamt och sade till sin tjänare: »Du skall rida in till Egg[62] och säga till mina huskarlar, att de ha allt gods ombord före solnedgången.» Konungen red till Stiklarstader och Kalv följde honom. De stego av hästarna och gingo fram till det ställe, där striden hade stått. Konungen sade till Kalv: »Var är den plats där konungen föll?» Kalv pekade med spjutskaftet och svarade: »Där låg han fallen.» Då sade konungen: »Var stod du då Kalv?» Kalv svarade: »Här som jag nu står.» Konungen blev röd som blod och svarade: »Då kunde din yxa nå honom.» Kalv svarade: »Min yxa nådde honom icke.» Därpå gick han bort till sin häst, steg upp på den och red sin väg med alla sina män; konungen red tillbaka till Haug.


Halvdan Egedius: Konung Magnus och Kalv Arnesson vid Stiklarstader.


Kalv kom om kvällen in till Egg. Hans skepp låg redo vid bryggan, och alla hans ägodelar hade förts ombord och ordnats av hans huskarlar. De styrde genast om natten ut efter fjorden, och Kalv for sedan dag och natt, efter som han fick vind. Han seglade västerut över havet och stannade där länge och härjade i Skottland och på Irland och Suderöarna[63]. Detta omtalar Bjarne »Gullbråskald» i »Kalvsflocken»:

Jag sport, att Haralds brorson[64]
dig älskat, Thorbergs broder![65]
— det var du värd —, tills andra
er vänskap svekfullt störde.
Lågsint avund ständigt
sått split emellan eder,
dig och kung Olavs ättling[66].
En olycksgärning var det.


15. Böndernas hot.

Konung Magnus tillägnade sig Vigg, som Hrut hade ägt, och Kviststader, som hade tillhört Thorgeir[67], likaså Egg och därjämte all den egendom som Kalv hade lämnat kvar. För kungsgårdens räkning lade han beslag på många andra stora jordagods, som hade ägts av dem som fallit i bondehären vid Stiklarstader. Han lät också stränga straff gå ut över många av de män som i den striden hade stått emot konung Olav. Några förvisade han ur landet, av några tog han stora böter, för andra lät han nedhugga boskapen. Då började bönderna att knota och sade sinsemellan: »Vad har denne konung i sinnet, som bryter de lagar som konung Håkon den gode gav oss? Minnes han icke, att vi aldrig ha tålt oförrätter? Det skall förvisso gå honom, såsom det gått hans fader och andra hövdingar, som vi togo av daga, då vi icke längre kunde lida deras övermod och laglöshet.»

Detta missnöje var vida utbredt i landet. Sygnerna[68] hade en här samlad och hotade att gå emot konung Magnus, om han komme dit. Konung Magnus var då i Hordaland; han hade mycket folk omkring sig och lät förstå, att han skulle fara norrut till Sogn. När konungens vänner fingo veta detta, gingo tolv av dem till rådslag, och de kommo överens om att genom lottning utse en man, som skulle underrätta konungen om det missnöje som rådde. Man lagade så, att lotten föll på skalden Sigvat.


16. »Sanningssången».

Sigvat diktade en »flock», som kallas »Sanningssången». Han talar där först om, att man tyckte, att konungen dröjde alltför länge med att blidka bönderna, när dessa hotade att resa sig emot honom. Han kvad:

Det sägs, att Sigvat avrådt
sin kung att pröva striden
i Sogn — dock, väljes kampen,
skall jag ej fegsint svika!
Jag väpnar mig med glädje
till strid att värja kungen —
men, herre, huru länge
skall landet vara tvedelt ?

I samma kväde äro dessa versar:

Håkon, som föll på Fitjar[69]
av folket nämns den gode.
Fienders rån han räfste[70];
älskad var han av männen.
Länge höllos i landet
de lagar dem den blide
Adalsteins fosterson givit.
Bönderna sent honom glömma.
Visst voro bönder och jarlar
kloka i kungavalen:
tvänne Olavar sedan
liv och gods dem frälste.
Haralds trofaste arving[71]
och Tryggves ättling[72] höllo
troget de rättvisa lagar
dem landet båda de skänkte.
Furste, vredgas icke
för råd som ärligt givas —
sanningsorden bana
väg för din ära, konung!
Bönderna klaga — om icke
folket ljuger — att sämre
lagar de ha än du lovat
fordom i Ulvasunden[73].
Vem eggar dig, kampvrede furste,
att svika ditt givna löfte?
Ofta du prövar och gärna
det tunna stålet, herre![74]
Ordfast skall konung vara.
Segersälle kämpe,
det anstår dig icke att bryta
löften som en gång givits.
Vem eggar dig, tappre kämpe,
att dräpa böndernas hjordar?
Övermod är det att öva
slikt i eget rike.
Aldrig har givits värre
råd åt den unge kungen.
Männen tröttna på våldet.
Vredgat är folket, herre!
Tag dig i akt för talet
som går bland folket, konung!
Med kraft du straffar våldet —
dock, måttligt arm skall stympas![75]
Vän är den som varnar.
Lyss, tappre krigarfurste
med gunst och nådig vilja
till böndernas begäran.
Ett farligt hot jag anar,
när även gråhårsmännen
resa sin sköld mot fursten.
Den faran möt i tide!
Ondt tecken är det, då männen
luta huvuden samman
och stinga näsan i kappan[76]:
det öppna talet förstummats.
Blott ett de säga alla:
min drott lagt hårda händer
på männens odaljordar[77].
De gäva bönder knota.
Den alltför bråda domar,
av kungens tromän fällda,
hans fäderne berövat,
han räknar slikt för rånat.

Efter denna varning ändrade konungen sinnelag; det var också många andra som förde liknande tal inför konungen. Det kom slutligen dithän, att konungen kallade sina klokaste män till samtal, och de enades nu om lagen. Sedan lät konung Magnus skriva den lagbok som ännu gäller i Tråndheim och som kallas »Grågås»[78]. Konung Magnus blev sedan mycket älskad av allt folket i landet. Han fick tillnamnet Magnus den gode.


17. Om konungarna i England.

Konung Harald i England avled fem år efter sin faders, Knut den mäktiges, död[79]. Han begrovs bredvid sin fader i Winchester. Efter hans död tog hans broder Harde-Knut, en annan son till gamle Knut, emot konungadömet i England[80]. Denne var nu konung både över England och Danmark, och han rådde över detta rike i två år. Han dog sotdöden i England och ligger begraven i Winchester bredvid sin fader. Efter hans död blev Edvard den gode[81], son till den engelske konungen Adalråd[82] och Rikard Rudujarls dotter, drottning Emma[83], tagen till konung i England. Konung Edvard var halvbroder på mödernet till Harald och Harde-Knut. Gunnhild hette en dotter till gamle Knut och Emma. Hon var gift med kejsar Henrik i Saxland med tillnamnet Henrik den milde[84]. Gunnhild hade icke varit mer än tre år i Saxland, då hon blev sjuk; hon dog två år efter sin faders, konung Knuts, frånfälle[85].


18. Om konung Magnus Olavsson.

Då konung Magnus Olavsson sporde, att Harde-Knut var död, sände han genast några män söderut till Danmark med bud till de män, som hade förpliktigat sig till hans tjänst genom ed, då förlikningen och avtalet gjordes emellan Magnus och Harde-Knut[86]. Han erinrade dem om deras löfte, sade, att han själv skulle komma till Danmark genast om sommaren med sin här, och förklarade till sist, att han skulle taga väldet över hela Danmark, såsom avtalet och ederna lydde, eller också själv falla i striden med sin här. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Väl talade jarlarnas herre,
men kraft bakom ordet också
han satte — handling följde
på kungens ädla löfte,
när redo han sig sade
av örnens klo att trampas
i vapnens grymma stormvind[87],
om Danmark ej han vunne.


19. Om konung Magnus här.

Konung Magnus drog nu samman en här, kallade till sig ländermän och mäktiga bönder och skaffade sig långskepp. När hären var samlad, var den mycket fager och väl rustad. Han hade sjuttio skepp, då han seglade från Norge. Så säger Thjodolv:

Kampstarke konung, modigt
du förde de långa skeppen
som männen styrde mot öster[88],
sju gånger tio i antal.
Mot söder brusade färden:
segel slogo mot stagen,
skarpt skar köl genom vågen.
Djupt dök »Visund» i svallet.

Här säges det, att konung Magnus nu hade den stora »Visunden», som konung Olav hade låtit bygga[89]. Den hade mer än trettio »rum»[90]. Den var prydd med ett huvud av en bisonoxe på framstammen och en stjärt i aktern. Huvudet och stjärten och båda »nackarna»[91] voro helt och hållet belagda ined guld. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»:

Skummet stänkte högt mot lyfting;
rodret[92], tryckt mot böljan, skälvde.
Lustigt gungade i stormen
skepp med gyllne huvud prydda.
Starka furustävar styrde
norrifrån mot Danavälde.
Havet sjöd. Från masters toppar
guldet sken som eld i solen[93].

Konung Magnus styrde ut ifrån Agder och över till Jutland. Så säger Arnor:

Tälja vill jag, hur skeppet,
istyngt, i stormen lutat,
bar den segerrike
sygnernas furste mot söder.
Brynjetingets herre[94]
vände järnsmidda stävar
mot Jutland, det vida — folket
hälsade honom med glädje[95].


20. Konung Magnus kommer till Danmark.

När konung Magnus kom till Danmark, blev han väl mottagen. Han höll genast ting och möten med folket i landet och begärde att bliva tagen till konung, såsom avtalat var. Eftersom de främsta hövdingarna i Danmark voro bundna med ed till konung Magnus och ville hålla sitt ord och sina eder, så talade de ivrigt för saken inför bönderna. Härtill bidrog också, att Knut den mäktige och hela hans ätt nu var död. En tredje orsak var, att konung Olavs helighet och underverk nu voro kända över alla rikena.


21. Om konung Magnus.

Därpå lät konung Magnus sammankalla ting i Viborg; där ha danerna både i gammal och ny tid valt sin konung. På det tinget togo danerna Magnus Olavsson till konung över hela Danavälde. Konung Magnus stannade länge i Danmark under sommaren, och allt folket hälsade honom med glädje, var han kom, och lovade honom lydnad. Han tillsatte styresmän över hela landet, i »sysslor»[96] och härad, och gav förläningar åt stormännen. Då det led ut på hösten, styrde han med sin här tillbaka till Norge och stannade någon tid i Älven[97].


22. Om Sven Ulvsson.

Sven hette en man, son till Ulv jarl och sonson till Thorgils »sprakalägg»[98]. Svens moder var Astrid, dotter till konung Sven tveskägg; hon var halvsyster på fädernet till Knut den mäktige och på mödernet till sveakonungen Olav Eriksson[99]. Astrids och Olavs moder var drottning Sigrid storråda, dotter till Skoglar-Toste [100].

Sven Ulvsson hade en lång tid vistats hos sina fränder, sveakonungarna, allt sedan hans fader, Ulv jarl, blev dräpt. Såsom det omtalas i Knut den gamles saga[101], hade denne nämligen låtit dräpa sin svåger, Ulv jarl, i Roskilde. Sven Ulvsson hade för den sakens skull sedan dess icke varit i Danmark. Sven Ulvsson var en mycket vacker man; han var också ovanligt stor och stark, väl övad i alla idrotter och en mycket vältalig man. Alla som kände honom sade, att han hade alla de egenskaper som anstå en god hövding.

Sven Ulvsson kom till konung Magnus, då denne låg i Älven, såsom förut är omtalat. Konungen tog vänligt emot honom. Där voro många, som talade för honom, ty Sven var en mycket vänsäll man. Han framlade också själv sin sak inför konungen i vackra och vältaliga ordalag, och det slutade med att Sven gick i tjänst hos Magnus och blev hans man. Sedan talade konungen och Sven många saker i enrum.


23. Sven Ulvsson får jarldöme.

En dag, då konung Magnus satt i högsätet och det var mycket folk omkring honom, satt Sven Ulvsson på fotsteget framför konungen. Då tog konungen till orda: »Nu vill jag yppa för hövdingarna och allt folket en plan, som jag tänker sätta i verket. Hit till mig har kommit en man, Sven Ulvsson, framstående både genom sin börd och i sig själv. Han har nu blivit min man och svurit mig trohetsed. Såsom I veten, ha alla danerna i sommar underkastat sig min makt, och landet är nu utan styresman, sedan jag har farit bort därifrån; men där härjas, såsom I nogsamt kännen, mycket av vender och kurer och andra östersjöfolk och av tyskar. Jag lovade, att de skulle få en styresman till landvärn och riksstyrelse. Jag finner ingen därtill i alla avseenden så väl skickad som Sven Ulvsson. Han har också genom sin börd rätt till hövdingskapet. Nu skall jag göra honom till jarl och lämna styrelsen över Danmark i hans händer, medan jag är i Norge, liksom Knut den mäktige satte hans fader, Ulv jarl, till hövding över Danmark, då han själv var i England[102]

Einar »tambarskälve» sade: »För stor jarl, för stor jarl, fosterson!» Men konungen svarade vredgat: »Föga menen I att jag förstår. Men mig synes det, att somliga tyckas eder vara för stora jarlar och andra icke duga något till.» Därefter reste sig konungen och tog ett svärd och fäste det vid gördeln på Sven; sedan tog han en sköld och hängde den på hans skuldra, satte en hjälm på hans huvud och gav honom jarls namn och lika stora förläningar i Danmark, som hans fader, Ulv jarl, hade haft där före honom. Därpå blev ett skrin med heliga reliker framburet; Sven lade sina händer på skrinet och svor trohetsed till konung Magnus. Sedan ledde konungen honom till högsätet hos sig[103]. Så säger Thjodolv:

Till fagert löfte lade
Sven där öster vid Älven
handen på helga skrinet:
Ulvs son svor Magnus trohet.
Skånes milde drotten,
Olavs ättling, rådde
för ed och gjorda avtal.
Tyvärr blev kort dock freden.

Därefter for Sven jarl till Danmark och blev där väl mottagen av allt folket. Han tog sig hird och blev snart en stor hövding. Om vintern for han vida omkring i landet och slöt vänskap med stormännen. Han var också omtyckt av allmogen.


24. Magnus härtåg till Venden.

Konung Magnus for med sin här norrut till Norge och stannade där över vintern. När våren kom, hade han åter en stor härstyrka ute och styrde med den söderut till Danmark. Då han kom dit, fick han underrättelse från Venden, att venderna hade uppsagt honom lydnaden i Jomsborg. Där hade de danska konungarna haft ett stort jarlsrike; de hade grundlagt Jomsborg, och detta hade blivit ett mycket starkt fäste[104]. Då konung Magnus hörde talas om vendernas tilltag, uppbådade han en stor flotta i Danmark och styrde om sommaren med hela sin här till Venden; han hade en mycket stor styrka. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Nu skall sången tälja, herre,
hur till Vendland du bar härsköld.
Lyckligt drog från hala stockar
du de frusna furustävar.
Aldrig förde någon konung
flera skepp till deras stränder,
än när dina plöjde vågen.
Venders sorg du vållar, konung!

Då konung Magnus kom till Venden, styrde han in till Jomsborg. Han intog genast borgen, dräpte mycket folk, brände staden och landet vida omkring och härjade våldsamt. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Drott, med eld och svärd du kväste
rövarpacket: männen drap du,
tjuvars straffare[105], och tände
höga bål på Jom[106] i söder.
Hedningarna djärvdes icke
värja sina hus i borgen:
skräck du göt i männens sinnen,
kung, med eldens vreda flammor.

Många av venderna underkastade sig konung Magnus, men likväl var det många flera som flydde undan. Konung Magnus vände tillbaka till Danmark och rustade sig för att sitta där över vintern, men sände ifrån sig både den danska hären och många av de män som hade följt honom från Norge.


25. Sven får konungatiteln.

Samma vinter som Sven Ulvsson hade fått styrelsen över Danmark, och sedan han hade förvärvat många stormäns vänskap och allmogens tillgivenhet, lät han giva sig konungs namn. Många hövdingar deltogo i denna plan. Men om våren, då han sporde, att konung Magnus var på färd söderut från Norge och hade en stor här, flydde Sven till Skåne och därifrån upp i Götaland och vidare till Svithiod till sin frände, konung Emund[107]. Han stannade där över sommaren, men hade kunskapare ute i Danmark för att speja på Magnus färder och taga reda på huru stor styrka han hade. När Sven fick veta, att konung Magnus hade sändt ifrån sig en stor del av sitt folk, och att han befann sig söderut i Jutland, red han ned från Svithiod. Han hade med sig en stor här, som sveakonungen hade givit honom. Då Sven kom ned i Skåne, togo skåningarna vänligt emot honom; de hyllade honom såsom konung, och det samlades mycket folk till honom. Därefter for han över till Själland; även där blev han väl mottagen, och han lade där allt landet under sig. Sedan begav han sig till Fyn och lade under sig alla öarna[108], och folket lovade honom lydnad. Sven hade en stor här och många skepp.


26. Om konung Magnus här.

Konung Magnus sporde dessa tidender och tillika, att venderna hade en här ute. Han uppbådade genast folk och fick snart en stor här samlad från hela Jutland. Där kom också till honom hertig Otto från Brunsvik i Saxland[109]; han var gift med Ulvhild, dotter till konung Olav den helige och syster till konung Magnus. Hertigen hade ett stort följe med sig.

De danska hövdingarna tillrådde ivrigt konung Magnus att tåga emot venderhären och icke låta hedningarna draga omkring i landet och lägga det öde. Detta blev också beslutat, och konungen förde sin här söderut på vägen mot Hedeby[110]. Medan han låg med sitt folk på Hlyrskogsheden vid Skotborgå[111], fick han bud, att venderna hade en så stor här, att ingen kunde räkna den, och att konung Magnus icke hade tillräcklig härstyrka att ställa upp emot den och därför icke hade någon annan utväg än att fly undan. Konung Magnus ville likväl gå till strid, om männen trodde, att det fanns någon utsikt till att han skulle segra. De flesta avrådde, och alla sade med en mun, att venderna hade en oövervinnelig här; endast hertig Otto ville hellre upptaga striden. Konungen lät då kalla samman hela hären och lät alla männen ikläda sig sina rustningar. De lågo ute om natten under sina sköldar, ty det sades dem, att venderhären var alldeles i närheten. Konungen var mycket bekymrad; det syntes honom hårdt, om han skulle bliva tvungen att fly, ty det hade han aldrig förr prövat. Han sov föga om natten och läste sina böner.


27. Konung Olav gör ett under.

Dagen därefter var det Mikaelsmässoafton[112]. Då det led mot dagningen, somnade konungen och drömde, att han såg sin fader, den helige konung Olav. Denne sade till honom: »Du är nu mycket orolig och full av bävan, därför att venderna draga emot dig med en stor här. Men icke skall du rädas en hednisk här, även om fienderna äro många! Jag skall följa dig i denna strid. Gån till kamp mot venderna, när I hören min lur!»

Då konungen vaknade, omtalade han sin dröm. Dagen började nu att gry. Då hörde allt folket ljud som av klockor uppe i luften, och de av konung Magnus män, som hade varit i Nidaros, tyckte att det lät, som om det ringdes med »Glad»; den klockan hade konung Olav skänkt till Klemenskyrkan i köpstaden[113].


28. Kampen på Hlyrskogsheden.

Nu steg konung Magnus upp och ropade, att man skulle blåsa till anfall. Venderhären drog emot dem söderifrån över ån, och hela konungens här sprang upp och gick emot hedningarna. Konung Magnus kastade ringbrynjan av sig och bar ytterst en röd sidenskjorta. Han hade i handen yxan »Hel», som hade varit konung Olavs. Konungen sprang före alla andra emot den fientliga hären och nedhögg med båda händerna den ene efter den andre. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Orädd trängde fursten
fram med den breda yxan
brynjelös — kring kungen
vapenlarmet växte.
Båda händerna spände
han hårdt om yxans handtag:
»Hel» klöv bleka skallar.
Herren rådde för segern.

Striden varade icke länge. Konungens män voro mycket hetsiga, och överallt, där härarna drabbade samman, föllo venderna så tätt som sandkorn som vräkas upp av vågorna. De som stodo längst tillbaka vände sig till flykt och blevo nedhuggna som boskap. Konungen förföljde själv de flyende öster ut över heden, och dessa föllo hoptals över hela heden. Så säger Thjodolv:

Det sägs, att Haralds broder
främst i flocken sig ställde
bland männen — den svultna korpen
väntade rikligt byte.
Flyende vender lågo
vida omkring — de fallna
höljde milsvidt heden,
där Magnus segrande kämpat.


Halvdan Egedius: Kampen på Hlyrskogsheden.


Det är en allmän sägen, att det icke i kristen tid i nordanlanden har förekommit större manfall än det som venderna ledo på Hlyrskogsheden. Av konungens män föllo icke många, men många blevo sårade.

Efter striden lät konung Magnus förbinda sina mäns sår, men det fanns icke så många läkare i hären, som det behövdes. Då gick konungen fram till de män som syntes honom lämpliga och kände på deras händer. Han strök dem över insidan av handen och utvalde på det sättet tolv män, som tycktes honom vara de mest mjukhändta; dem befallde han att förbinda männens sår. Ingen av dem hade förut förbundit ett sår, men alla blevo de bästa läkare. Det fanns ibland dem två isländska män; den ene var Thorkel Geiresson från Lyngar, den andre var Atle, fader till Bård den svarte i Selådalen[114]. Från dem härstammade sedan många läkare.

Efter denna strid blev det under, som den helige konung Olav hade gjort, mycket omtalat vida omkring i länderna. Alla sade, att det icke tjänade något till, att någon strede med konung Magnus Olavsson; hans fader, konung Olav, var honom så nära, att hans fiender för den skull icke kunde hålla stånd mot honom.


29. Striden på Re.

Konung Magnus vände sig nu med sin här emot Sven, som han ännu kallade sin jarl, fastän danerna hade givit honom namnet konung. Magnus skaffade sig skepp och utrustade hären; båda fingo mycket folk. I Svens följe voro många hövdingar: skåningar, halländingar och Fynbor; konung Magnus hade mest norrmän och jutar. Magnus förde sin här emot Sven. De möttes utanför Västlandet på Re[115], och det kom till en hård strid, som slutade med att konung Magnus fick seger och Sven drevs på flykten och förlorade mycket folk. Sven flydde tillbaka till Skåne, ty han hade en tillflyktsort uppe i Götaland, om han skulle behöva att anlita den. Konung Magnus for tillbaka till Jutland och satt där över vintern; han hade en talrik här samlad och höll vakt ombord på sina skepp. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»:

Sedan på Re höll kungen
kampting med lust och glädje:
de välska svärden sköljdes
i blod vid det breda Västland.


30. Kampen vid Åros.

Så snart Sven Ulvsson sporde, att konung Magnus hade lämnat sina fartyg, gick han genast ombord på sina skepp. Han drog till sig så mycket folk han kunde få och for om vintern omkring på Själland och Fyn och småöarna. När det led mot julen, drog han sig söderut[116] till Jutland och lade först till i Limfjorden. Många underkastade sig honom där, och han tog skatt av somliga; men några flydde till konung Magnus. När denne fick höra, vad Sven förehade, skyndade han till sina skepp; han hade med sig de norrmän, som då voro kvar i Danmark, jämte en del danskar. Han styrde norrut längs kusten.

Sven låg nu i Åros[117] och hade mycket folk. När han fick höra, att konung Magnus nalkades med sin här, förde han sina män ut ur staden och beredde sig till strid. Då konung Magnus fick veta, var Sven befann sig, och fann, att det icke var långt mellan de båda härarna, höll han husting[118]. Han talade där till sitt folk och sade så: »Vi ha sport, att jarlen ligger här framför oss med sin här; det har sagts mig, att han har mycket folk. Nu vill jag låta eder veta min mening. Jag vill gå till strid mot jarlen och kämpa med honom, fastän vi äro något färre till antalet. Vi skola liksom förut sätta vår lit till Gud och till min fader, den helige konung Olav; han har några gånger förut givit oss seger, då vi ha varit i strid, och vi ha ofta haft färre män än våra fiender. Nu vill jag, att männen skola göra sig redo, så att vi kunna söka upp dem, och så snart vi mötas, skola vi ro till anfall. Må då alla mina män vara redo att kämpa!» Därefter väpnade de sig, och var och en gjorde sig i ordning och intog sin plats. Konung Magnus och hans folk rodde fram, till dess de fingo se jarlens här, och gingo genast till anfall. Svens män grepo sina vapen och bundo samman sina skepp, och det blev genast en hård kamp. Så säger Thjodolv:

Kungens och jarlens[119] sköldar
möttes nyss i striden
vass var vapenleken
för bägges män den gången.
Hårdare kamp ej mindes
brynjarens blodare [120] sedan:
högt ljöd gnyet av spjuten
och larmet av svärd och sköldar.

Man kämpade omkring förstävarna. Endast de som voro i framstammen kunde komma åt att använda huggvapen. De som voro i »förrummet»[121] stungo med spjut och de som hade sin plats längre tillbaka slungade snörespjut eller kastspjut eller kastpilar. Några kastade stenar eller »flintskaft»[122], och de som befunno sig akter om masten sköto med båge. Detta omtalar Thjodolv:

Spjut och pilar föllo
som regn på breda sköldar —
riklig kost fick korpen
förvisst, där kampen ståndat.
Som vapen även stenen
fick tjänst i stridens hetta:
av hårda bollar sårad
mång kämpe låg på däcket.
Aldrig bågskytten lade
fler pilar än nu på strängen:
trönderna tröttnade icke
först att spänna bågen.
De tunga snörespjuten
flögo så tätt i kampen,
att knappt man såg emellan;
som snöfall var vimlet av pilar.

Här säges det, huru häftig kampen med kastvapen var. Konung Magnus stod i början av striden inom en sköldborg, men då arbetet syntes honom gå långsamt, sprang han ut ur sköldborgen och längs skeppet, ropade högt och eggade sina män. Han gick ända fram i handgemänget i förstäven. När hans män sågo detta, eggade de också varandra, och det blev ett häftigt ropande över hela hären. Så säger Thjodolv:

Från man till man gick ropet
som eggade att föra
sköldarna framåt i striden.
Hårdt var greppet om vapnen.

Striden blev nu mycket våldsam. Under detta anfall avröjdes Svens skepp framme kring förstäven och »saxen»[123]. Konung Magnus gick själv med sitt följe upp på Svens skepp, och honom följde hans män, den ene efter den andre. De trängde fram så hårdt, att Svens män veko tillbaka för dem. Konung Magnus avröjde nu det skeppet och sedan det ena efter det andra. Sven och en stor del av hans folk flydde, men många av hans män föllo, och många fingo nåd. Så säger Thjodolv:

Skeppens härskare, Magnus,
gick själv i kampens tummel
dristigt fram i fören —
den bragden blev vida frejdad[124]
Av jarlens män där föllo
ej få, och stort blev bytet,
när Magnus och hans kämpar
de långa snäckorna ödde.
Till flykt sig jarlen vände.
Men Olavs son, den milde,
gav sedan fred åt alla
som där om livet bådo.

Denna strid stod söndagen närmast före jul[125]. Så säger Thjodolv:

Den hårda kamp som modigt
av männen här blev kämpad
en söndag hölls — med glädje
gick hären fram till striden.
I högar flöto liken
av de åt döden märkta
på blodbestänkta vågen.
De sjönko sen i havet.

Konung Magnus tog där sju skepp från Svens män. Så säger Thjodolv:

Sju långskepp Magnus ödde,
den dyre Olavs arving.
Fursten fick seger — det sporde
med glädje sognska kvinnor[126]

Och än vidare kväder han:

Svens män ej fingo vända
till hemmet åter, konung!
Den färd de hit ha farit
har blivit hård för många.
Av stormen piskad, vågen
de bleka skallar rullar
på havets botten; skumstänkt
brusar böljan kring liken.

Sven flydde genast om natten till Själland med de män som hade kommit undan och som ville följa honom. Konung Magnus lade i land med sina skepp och lät genast om natten sitt folk gå i land. Tidigt om morgonen kommo de tillbaka från sitt strandhugg med stort byte. Detta omtalar skalden Thjodolv:

I går såg jag stora stenar
med hårda händer slungas:
skallarna klövos för slagen.
Fast stod ej danernas fylking.
Midt i landet vi lade
vårt skepp och gjorde strandhugg:
icke med ord allenast
lär Sven försvara sitt rike.


31. Konung Svens flykt.

Konung Magnus styrde genast med sin här norrut till Själland efter Sven. När Magnus och hans folk nalkades, flydde Sven och hans män genast upp i land. Konung Magnus satte efter dem och förföljde de flyende och dräpte alla som han kunde nå. Så säger Thjodolv:

Mången själländsk ungmö
sporde ett och detsamma:
vem märket bar från stranden[127]
blodiga sköldarna sågos.
Den guldprydda disen[128] skräckfylld
ilade bort genom skogen;
talrika skaror flydde
med bävan hän till Hringstad[129].
Skånes raske herre[130]
var stänkt med dy till halsen —
ett under det vore, om kungen
ej segern här skulle hålla!
De tunga spjuten flögo
hän över hed och myrar;
den starke jarlens märke[131]
släpades fram över marken.

Sven flydde över till Fyn. Men konung Magnus drog härjande omkring på Själland och brände gårdarna vida omkring för de män som om hösten hade slutit sig till Sven. Så säger Thjodolv:

Jarlen måste vika
i vinter från kungasätet:
starkt var värnet, konung,
som du för landet ställde[132].
Du vågade, givmilde Magnus,
mången dust under skölden.
Knuts systerson[133], den tappre,
var hårdt beträngd av nöden.
Trönders furste[134], du ödde
med elden mången boning;
vred lät du lågorna rasa
i böndernas hus och gårdar.
Hövdingars vän, du skonte
ej jarlens följeslagar,
som fiendskap dig visat.
Snabbt de flyktade undan.


32. Fyn brännes.

Så snart konung Magnus sporde till Sven, förde han sin här över till Fyn. När Sven fick veta detta, steg han ombord och seglade över till Skåne. Därifrån for han upp i Götaland och sedan till sveakonungen. Konung Magnus gick i land på Fyn och lät där plundra och bränna för många. Alla de av Svens män som voro där flydde därifrån vida vägar. Så säger Thjodolv:

Vinden från havet driver
gnistorna högt i luften
från tjocka väggar av eke:
vildt flammar det tända bålet.
Gårdarna låga mot himlen
på Fyn, där norrmän bränna;
tak och sparrar störta
ned över männens huvud.
Magnus kämpar, glömmom
icke Danmarks kvinnor,
sedan nu med männen
vi haft trenne möten!
Fagra kvinnor finnas
visst på Fyn. — Dock hållom
oss till striden redo!
Svärdet rödt vi färge!

Efter detta gav sig allt folket i Danmark under konung Magnus. Det rådde god fred under senare delen av vintern, och konung Magnus satte sina män till styret över hela landet där i Danmark. Då det led ut på våren, for han med sin här norrut till Norge och stannade där länge under sommaren.


33. Striden vid Helganäs.

När Sven sporde detta, red han genast ned till Skåne; han hade en stor här med sig från Sveavälde. Skåningarna togo vänligt emot honom, och han fick av dem ännu mera folk. Därefter for han över till Själland och lade landet där under sig, likaså Fyn och alla öarna[135]. Då detta kom till konung Magnus öron, drog han också folk och fartyg till sig och seglade söderut till Danmark. Han fick veta, var Sven låg med sin här, och styrde genast emot honom. De möttes på ett ställe som heter Helganäs[136]. Det var bortåt aftonen. Då striden började, hade konung Magnus mindre folk, men större och bättre bemannade skepp. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Helganäs det vida,
jag sport, det ställe heter
där frejdade krigarfursten
ödde de långa skeppen.
Skymningen föll, när kungen
bjöd rygerna[137] fram till striden;
häftigt rasade stormen
av vapen natten igenom.

Striden var mycket hård, och när det led ut på natten, blev manfallet stort. Konung Magnus kämpade hela natten med kastvapen. Detta omtalar Thjodolv:

Där borta vid Helganäs böjde
mång kämpe knä för vapnen:
märkta åt döden sjönko
jarlens män till marken.
Mörernas[138] härlige furste
höll ständigt ett spjut i handen;
udden han färgade blodröd
på tunga lansen av askträ.

Om denna strid kan för övrigt i korthet berättas, att konung Magnus fick seger och Sven flydde. Svens eget skepp blev avröjt från stäv till stäv, och även alla hans andra fartyg blevo ödelagda. Så säger Thjodolv:

Fast orädd, jarlen flydde
till slut från det ödda skeppet,
där Magnus, Olavs ättling,
med vapen spärrade vägen.
Skummande frusade blodet
på svärdets vassa eggar
ur sår, dem kungen slagit.
Fursten vann land och seger.

Och än vidare säger Arnor:

Skånes starke herre[139]
berövade med svärdslag
Björns broder[140] alla skeppen.
Lyckosam var färden.

Där föllo många av Svens män. Konung Magnus och hans här fingo stort byte. Så säger Thjodolv:

Som byte bar jag från striden
en götisk sköld och en brynja;
det var min del — i sommar
starkt var dånet av svärden.
Fagra vapen fick jag,
som kvinnan jag spått därhemma:
en hjälm blev min, där kungen
skonlöst danerna dräpte.

Sven flydde nu över till Skåne, och honom följde alla de av hans män som kommo undan. Konung Magnus och hans här förföljde de flyende långt upp i landet; de mötte föga motstånd vare sig av Svens män eller av bönderna. Så säger Thjodolv:

Olavs ättling fordom
bjöd männen gå upp i landet;
kampberedd steg kungen
från skeppen med präktigt följe.
Vred bjöd fursten härnad —
larmet växer i Danmark.
Fram över Skåne storma
hästarna från väster.

Sedan drog konung Magnus härjande över hela bygden. Så säger Thjodolv:

Framåt med fart nu bäres
Magnus märke[141]; vi tåga
fanstången närmast — ofta
bär jag skölden vid sidan[142].
Krigarskaran trampar
med fot som aldrig slinter
vägen till Lund genom Skåne:
bättre väg jag ej funnit.

Sedan började de bränna bygden, och folket flydde undan långa vägar. Så säger Thjodolv:

På jarlens män vi prövat
grundligt det kalla stålet:
de stolta Skånemännen
ha mist allt hopp om seger.
Högt den röda elden
flammar kring vida bygder,
tänd av oss — men många
den lågan ha blåst under[143].
Den lågande branden härjar
vart hus i Danavälde;
fursten öder bygden
brådt med stora härar.
Trött jag bär från striden
min sköld över Danmarks hedar;
jarlens sårade kämpar
vi jaga i skräck framför oss.
I fjor vi fingo trampa
det gamla fynska landet[144]
jag kryper icke undan
bak konungsmännens ryggar[145].
Svens män ej kunna neka
de storverk Magnus övat;
de fly och våra märken
i otal fylla landet.

Sven flydde nu öster ut i Skåne. Konung Magnus begav sig till sina skepp och styrde sedan österut längs kusten av Skåne. Han hade utrustat sig i största hast. Då kvad Thjodolv detta:

Ej annat har jag att dricka,
när här jag följer kungen,
än havets salta bölja —
en klunk därav jag suger.
Framför oss ligger det vida
Skåne. Vi frukta icke
sveakungens härar[146].
Vi tåla allt för fursten.

Sven flydde upp i Götaland och for sedan till den svenske konungen och stannade där över vintern i god välfägnad.


34. Konung Magnus härtåg.

Konung Magnus vände tillbaka, då han hade lagt Skåne under sig. Han styrde först till Falster, gick i land och härjade där och dräpte många män som förut hade givit sig under Sven. Detta omtalar Arnor:

Danerna snart fingo gälda
till fullo sitt svek mot fursten:
den tappre kungen fällde
i vrede Falsters kämpar.
Den unge krigaren givmildt
hopade liken åt örnen;
hirdmännen hulpo trofast
sin herre att korparna mätta.

Därefter styrde konung Magnus med sin här till Fyn och härjade där och for mycket våldsamt fram. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Därnäst på Fyn den tappre
färgade fanorna röda,
när för sitt land han stridde[147]:
sitt svek fick folket gälda.
Vem minnes en annan furste
tjugoårig allenast
så tapper i stridens faror?
Ett modigt hjärta bär kungen.


35. Om konung Magnus strider.

Konung Magnus satt denna vinter i Danmark, och det rådde god fred. Han hade haft många strider i Danmark och vunnit seger i alla. Odd »kikinaskald»[148] säger så:

Ej långt före Mikaelsmässa
det streds med vassa vapen.
Venderna föllo — männen
ej räddes vapenlarmet.
Sedan vid jul ett annat
våldsamt larmande kampting
hölls vid Åros i söder —
grym var kampen för männen.

Än vidare säger Arnor:

Olavs son, dina bragder skänka
ämnen för min sång beständigt:
korpen ständigt med blod du mättar.
Herre, nu mitt kväde växer[149].
Tappre furste, du som modigt
sköldar klyver, fyra strider
har du kämpat samma vinter —
segersäll med rätt du kallas.

Tre strider hade konung Magnus med Sven Ulvsson. Så säger Thjodolv:

Med lycka fördes striden
till slut, som Magnus ville;
åt mig han ger den glädjen
att sjunga här om seger.
Tröndernas furste[150] ofta
blodade vassa svärdet:
nu efter trenne strider
han står som landets herre.


36. Konung Magnus brev.

Konung Magnus rådde nu över både Danmark och Norge. Sedan han hade lagt Danmark under sig, sände han budbärare väster ut till England. De kommo till konung Edvard och framlämnade till honom konung Magnus brev och insegel. Detta stod i brevet jämte konung Magnus hälsning: »I tören hava hört om det avtal som jag och Harde-Knut gjorde oss emellan, att den av oss som sonlös överlevde den andre skulle taga i arv det land och de undersåtar som den andre hade haft. Nu har det skett — som jag vet, att I haven sport — att jag har tagit allt Danavälde i arv efter Harde-Knut. Men han rådde, då han dog, över England såväl som över Danmark, och nu anser jag mig ha rätt till England efter lagligt avtal[151]. Jag fordrar, att I given upp riket till mig. Om icke, skall jag komma dit med härsmakt både från Danavälde och Norge, och då må den råda över rikena som segern beskäres.»


37. Konung Edvards svar.

Då konung Edvard hade läst detta brev, svarade han på följande sätt: »Det är allom bekant här i landet, att min fader, konung Adalråd, var född till detta rike både efter gammal och ny lag. Vi voro fyra söner efter honom. Då han hade fallit ifrån riket, tog min broder Edmund makten och konungadömet, ty han var äldst av oss bröder[152]; därmed lät jag mig också väl nöja, medan han levde. Efter honom tog min styvfader, konung Knut, emot riket; det var icke lätt att kräva det, så länge han levde. Efter honom var min broder Harald konung, så länge livet var honom beskärt[153]. När han dog, rådde min broder Harde-Knut över Danavälde, och det syntes endast vara en rättvis delning mellan oss bröder, att han bleve konung både över England och Danmark[154]; jag hade fortfarande intet rike att styra. Nu är han död, och allt folket har beslutit att taga mig till konung här i England. Så länge jag icke bar konungatiteln, underhöll jag icke mina hövdingar mera storslaget än andra män som icke ha någon bördsrätt till riket. Nu har jag blivit krönt till konung och innehar konungadömet med alla rättigheter, såsom min fader hade det före mig; och nu skall jag icke giva upp konunganamnet, så länge jag är i livet. Men om konung Magnus kommer hit till landet med sina män, så skall jag icke samla en här mot honom, och det må stå honom fritt att lägga England under sig, sedan han först har tagit mig av daga. Sägen honom dessa mina ord!»

Budbärarna foro tillbaka och kommo till konung Magnus och omtalade, huru saken hade avlupit. Konungen svarade dröjande och sade så: »Jag tror, att det är rättast och lämpligast att låta konung Edvard ha sitt rike i fred för mig och behålla detta rike, som Gud har låtit mig få.»


Anmärkningar:

  1. Holmgård, de gamla nordbornas namn på Novgorod och det Novgorodska riket i Ryssland.
  2. Aldeigjuborg: staden Ladoga söder om den likbenämnda sjön.
  3. Om Arnor Thordsson med tillnamnet »jarlaskald» och om den här anförda dikten, den senare »Magnusdråpan», se del 2, s. 184 not 3. [I Olav den heliges historia, not 358].
  4. Hordarna, invånarna i Hordaland i sydvästra Norge, stå här liksom på andra ställen egderna, rygerna, trönderna osv. som företrädare för norrmännen i allmänhet.
  5. Gårdar = Gårdarike, Ryssland.
  6. Emund, med tillnamnen »den gamle» och »den slemme», son till Olav skötkonung och en vendisk kvinna Edla, konung i Sverige c. 1047—1060. Jämför Olav den heliges historia kap. 88. Vid denna tid — Magnus hemfärd från Ryssland ägde rum 1035 — var emellertid icke Emund, utan hans halvbroder Anund Jakob konung i Sverige (c. 1022—1047).
  7. Se Olav den heliges historia kap. 88, 91, 92. Hennes färd till Sverige omtalas därsammastädes kap. 192, 197.
  8. Hangrar, okänd ort, troligen i närheten av (gamla) Sigtuna.
  9. Dessa ord syfta på den hjälp som Anund Jakob gav Olav den helige pä. hans krigståg emot de upproriska stormännen och bönderna år 1030. Härfärden, på vilken även många svenskar frivilligt slöto sig till Olav, slutade med slaget vid Stiklarstad och Olavs fall. Se Olav den heliges historia kap. 197 ff.
  10. Sigvat Thordsson. Om denne se del 2, s. 7 not 3. [I Olav den heliges historia, not 10].
  11. Olav: Olav skötkonung, Astrids fader.
  12. »Den digre kungen»: Olav den helige med tillnamnet »den digre».
  13. Harald: Harald härfagre. Dennes »släktarv», dvs. det arv som av honom överlämnats till hans avkomlingar, är det norska riket, vars grundläggare han var.
  14. Thjodolv Arnorsson, isländsk skald, född sannolikt c. 1010. I Norge har han vistats åtminstone några år före Magnus den godes död och slöt sig senare för beständigt till dennes efterträdare, Harald hårdråde, med vilken han enligt en i en isländsk källa föreliggande uppgift skall ha fallit i slaget vid Stamfordbridge år 1066. Thjodolv är en företrädare för den strängt konstmässiga men opersonliga hirdskaldepoesien. Av hans dikter äro, förutom tillfälliga enstaka versar, bevarade större delar dels av den här och på flera ställen i det föl-jande anförda »flocken» om Magnus den gode, författad sannolikt omkring år 1045, dels av en större och mycket konstfull dråpa om konung Harald (år 1065), kallad Sexstefja, dvs. dråpan med sex olika »stäv» eller omkvädesversar. [Se även Skaldeöversikten.]
  15. »Stridens Ygg», dvs. Stridens Oden, poetisk omskrivning för »krigare».
  16. Rödmålade sköldar voro ett tecken på krigiska avsikter.
  17. »Ulvars mättare», en vanlig omskrivning hos skalderna för »krigare».
  18. Sven: Sven Alvivasson, son till Knut den store, Norges regent under interregnum 1030—1035. Se Olav den heliges historia kap. 239 ff.
  19. »Skräckhjälm», eg.: hjälm med skräckinjagande djurbild eller dylikt. Hos de isländska skalderna användes uttrycket »bära skräckhjälm» i bildlig bemärkelse: vara en skräck för sina fiender.
  20. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  21. Eyrar, namn på grusbankarna vid mynningen av Nidälven strax utanför staden Nidaros’ dåvarande område. Här brukade hyllningstinget hållas för den nyvalde konungen.
  22. »Syssloman»: konungens ombudsman, vilken det bl. a. ålåg att indriva böter och skatter och uppehålla rättsordningen inom sitt område.
  23. Jämför del 2, s. 293 noten. [I Olav den heliges historia, not 507].
  24. Härmed råder Sven att återvända till Danmark för att samla en här där.
  25. Österut; rättare: söderut.
  26. Harde-Knut, son till Knut den store och drottning Emma och sålunda halvbroder till Sven Alvivasson, var konung i Danmark 1035—1042 och i England 1040—1042. Jämför del 2, s. 34 not 1 [I Olav den heliges historia, not 92] samt nedan s. 62 not 1. [Not 151].
  27. Den tretionde november; rättare: den tolvte november (1035).
  28. Winchester, huvudstaden i det gamla konungariket Wessex i södra England, var i äldre tider en mycket betydande ort, under långa tider kröningsstad och residens för de engelska konungarna. I dess katedral äro före Knut den store flera av de angelsaxiska konungarna begravna.
  29. Snorre räknar här oriktigt Knuts konungadöme i Danmark från 1008, i det att han antager detta år i st. f. år 1014 såsom Sven tveskäggs dödsår. I själva verket blev Knut emellertid konung i Danmark först år 1019, sedan hans yngre broder Harald, som var faderns efterträdare i Danmark 1014—1018, avlidit. I England blev Knut konung först år 1016, sedan Adalråd II besegrats och dött (icke som Snorre menar 1012). Konungadömet i Norge räknar Snorre från år 1028, då Olav den helige för en tid lämnade landet (se härom Olav den heliges historia kap. 170 ff., 181 ff.).
  30. Harald »harfot», son till Knut den store och Alviva och således helbroder till Sven Alvivasson, var konung i England 1037—1040. Han efterträddes i England närmast av sin halvbroder Harde-Knut, jfr nedan s. 62 not 1. [Not 151].
  31. Att Magnus »trådde markens grus» betecknar, att han for landvägen till Norge.
  32. Om den isländske skalden Bjarne Hallbjörnsson »Gullbråskald» se ovan del 2, s. 380 not 4. [I Olav den heliges historia, not 657].
  33. Dessa ord syfta på den andel som den mäktige hövdingen Kalv Arnesson hade i återkallandet av Magnus från Ryssland. Se Olav den heliges historia kap. 251 och jämför den senare hälften av den här anförda versen.
  34. Älven, dvs. Göta älv.
  35. Om Alvhild se Olav den heliges historia kap. 122.
  36. Jämför del 2, s. 7 not 3 och s. 363 not 1. [I Olav den heliges historia, not 10 resp. 596].
  37. Munt, av italienska monte eller fornfranska mont, berg, anses betyda Alperna eller Apenninerna. Möjligen är ordet dock icke att fatta som egennamn. Även eljest använder Sigvat gärna främmande ord i sin diktning, jfr del 2, s. 437 not 2. [I Olav den heliges historia, not 762].
  38. Sigvats fader, Thord Sigvaldeskald, hade slutit sig till Olav under dennes vikingatåg före ankomsten till Norge 1015 och vistades en tid vid hans hov. Se Olav den heliges historia kap. 43.
  39. Sundet mellan nuv. Hillö och fastlandet sydväst om Mandal på Norges sydkust.
  40. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  41. Konung Sven: Sven Alvivasson. Se ovan s. 7 not 4. [Not 18].
  42. Om detta Sigvats besök hos Knut på hans resa till Frankrike och England se Olav den heliges historia kap. 146.
  43. Sigvats Romresa tyddes av hans fiender blott som en förevändning att komma bort från Olav under dennes strid mot Knut den store. Sigvat försvarar sig, säkerligen med full rätt, med att den var en av allvarliga skäl förestavad vallfärd.
  44. Om värdet av en mark bränt, dvs. rent, silver se ovan del 2, s. 300 noten. [I Olav den heliges historia, not 515].
  45. Här syftas säkerligen på det lovkväde över Knut den store »om Sigvat diktade efter dennes död, jfr del 2, s. 7 not 3 [I Olav den heliges historia, not 10]. Den ifrågavarande versen är emellertid icke bevarad.
  46. »Snabba kärleksfåglar» kallar skalden de vänliga tankar som fara emellan Sigvat och Magnus.
  47. Den andra hälften av denna strof har ännu icke vunnit någon tillfredsställande tydning.
  48. Se ovan kap. 7.
  49. Åminnelsedag, dvs. dödsdagen, den 29 juli.
  50. Kraften, nämligen till att utföra de underverk som skedde vid hans grav.
  51. Om hövdingen Thore hund, hans deltagande i striderna mot Olav den helige och de därefter följande händelserna se Olav den heliges historia, särskilt kap. 106, 139, 161, 170, 186, 193, 219 ff., 228, 230, 237.
  52. Jorsaler är de gamla nordbornas namn på Jerusalem.
  53. Hårek hade varit en av Olav den heliges främste motståndare. Se Olav den heliges historia, särskilt kap. 104, 123, 140, 158, 193, 219 ff.
  54. Om striderna mellan denne och Haarek se Olav den heliges historia kap. 123, 140, 169.
  55. Bredyxa: stridsyxa med bred egg.
  56. En gata som från hamnen ledde upp till huvudgatan.
  57. Se ovan s. 8 not 4. [Not 22].
  58. Kalv Arnesson hade varit en av ledarna för striden med Olav. Se Olav den heliges historia kap. 219 ff.
  59. Se Olav den heliges historia kap. 203.
  60. Den gamle och mäktige, politiskt förslagne hövdingen Einar »tambarskälve» hade, ehuru icke vänskapligt sinnad mot Olav, hållit sig borta från de avgörande striderna mot denne och stod nu utan skuld i hans död. Se Olav den heliges historia kap. 194.
  61. Framför de väggfasta bänkarna i stugan ställdes vid måltiderna borden, i äldre tid ett för var person, senare större bord, tämligen långa men mycket smala. Borden voro lösa och togos bort efter slutad måltid.
  62. Egg var Kalvs gård, som han förvärvat genom gifte (se Olav den heliges historia kap. 110). Gården var belägen i Sparbyggjafylke vid inre ändan av Trondhjemsfjorden.
  63. Suderöarna: Hebriderna.
  64. Haralds, dvs. Harald hårdrådes, brorson är Magnus Olavsson.
  65. En av Kalv Arnessons bröder hette Thorberg.
  66. Kung Olavs ättling, dvs. son: Magnus.
  67. Om Hruts och Thorgeirs deltagande i striden mot Olav den helige se dennes historia kap. 209 resp. 225 och 227.
  68. Sygnerna: inbyggarna i Sogn i västra Norge.
  69. Håkon den gode Adalsteinsfostre föll i strid mot sina brorsöner på Fitjar på ön Störd i Sydhordaland år 961. Se del 1, s. 192 ff. [I Håkon den godes historia, kap. 28].
  70. Denna versrad innehåller ett i lovkvädena till furstarna vanligt beröm; här har emellertid ordet »fiender» en alldeles särskild betoning, i det att det sättes i motsats till landets egna inbyggare. Härigenom komma orden att innehålla en förstucken förebråelse inot Magnus’ sätt att behandla sina egna undersåtar, en förebråelse som längre ned i sången tar sig öppna uttryck.
  71. Haralds arvinge, dvs. Harald grenskes son: Olav den helige.
  72. Tryggves ättling, dvs. Tryggves son: Olav Tryggvesson.
  73. Vad här åsyftas är icke känt från någon annan källa.
  74. Även i dessa, i skaldediktningen vanliga, berömmande ord ligger troligen ett dolt klander; »ofta» är liktydigt med »alltför ofta».
  75. Uttrycket syftar på det i forntiden särskilt för tjuvnadsbrott vanliga straff som bestod i avhuggandet av hand eller fot.
  76. Att luta huvudena tillhopa och draga kappan för ansiktet var tecken på hemliga samtal och överläggningar (i upproriskt syfte).
  77. Se början av kapitlet ovan.
  78. »Grågås» var namnet på en på Snorres tid existerande redaktion av den för Tröndelagen gällande lagboken (Frostatingslagen). Man synes emellertid numera allmänt vara ense om att denna lagredaktion ej hade en så hög ålder, som Snorre här tillerkänner den. Troligen beror Snorres uppgift på en, möjligen av politiska synpunkter påverkad, senare uppkommen tradition. — Namnet överfördes sedermera på den isländska fristatens lagbok, i det att man oriktigt untog, att denna lagsamling ledde sitt upphov från den nyss nämnda, enligt den isländska traditionen av Magnus den gode utgivna lagredaktionen. — Om anledningen till namnet »grågåsen» kan ingenting med visshet sägas.
  79. Den här åsyftade Harald är Harald »harfot»; se ovan s. 11 not 4. [Not 30].
  80. Jämför ovan s. 10 not 3. [Not 26].
  81. Edvard den gode: Edvard III (med tillnamnet Bekännaren), konung i England 1042—1066.
  82. Adalråd: Aethelred II, konung i England 979—1016.
  83. Emma var dotter till Rikard I, hertig av Normandiet 942 — 996. Jämför för övrigt del 2, s. 27 noterna 3-6. [I Olav den heliges historia, not 65-68].
  84. Henrik den milde är den särskilt för sin framgångsrika kyrkopolitik bekante Henrik III, tysk konung från 1026 och romersk kejsare från 1046, död 1056.
  85. Uppgifterna »tre år» och »två år» böra här omkastas; Gunnhild blev gift 1036 och dog 1038 (tre år efter faderns frånfälle).
  86. Se ovan kap. 6.
  87. »Vapnens stormvind», poetisk omskrivning för »strid».
  88. Öster; rättare: söder.
  89. Se härom Olav den heliges historia kap. 144.
  90. Jämför del 1, s. 345 not 2. [I Olav Tryggvessons historia, not 171].
  91. »Nacke»: drakbildens hals i förstäven av skeppet och motsvarande del av stjärten i aktern.
  92. Rodret på de fornnordiska fartygen utgjordes av en styråra i aktern på styrbords sida.
  93. Syftar sannolikt på att skeppen voro försedda med förgyllda väderflöjlar i masttopparna. Jämför beskrivningen av Håreks från Thjotta skepp i Olav den heliges historia kap. 158.
  94. »Brynjetinget»: striden; dess herre är stridens ledare, fursten.
  95. Jämför kap. 21 nedan.
  96. »Syssla» betecknar här en »sysslomans» ämbetsområde. Om »sysslomannen» se ovan s. 8 not 4. [Not 22].
  97. Älven: Göta älv.
  98. Ulv jarl är förut omtalad i Olav den heliges historia kap. 134 och kap. 148—153.
  99. Olav Eriksson: Olav skötkonung.
  100. Den här föreliggande isländska traditionen om Sigrid storråda och hennes giftermål först med Erik segersäll († c. 994) och sedan med Sven tveskägg († 1014) omtalas redan ovan i Harald gråfälls historia kap. 11 och Olav Tryggvessons historia kap. 91. Dess riktighet har emellertid i senare tid av vissa framstående medeltidshistoriker starkt dragits i tvivelsmål.
  101. Dessa Snorres ord antyda tillvaron av en särskild isländsk saga om Knut den store, som av honom i likhet med så många andra sagor inarbetats i hans verk (jfr Inledn. s. XXVII ff.). Ur densamma har han bl. a. hämtat den utförliga berättelse om dråpet på Ulv jarl som han giver i Olav den heliges historia kap. 152 f. — Den särskilda Knutssagan är icke känd från annat håll och synes icke ha varit begagnad av redaktören av den kanske ett halvsekel efter Snorres verk skrivna Knytlingasagan, som behandlar Danmarks historia från Harald Gormsson († c. 985) till och med större delen av Knut (VI) Valdemarssons regering (c. 1190).
  102. Se Olav den heliges historia kap. 134 och 148.
  103. Alla de här beskrivna åtgärderna tillhörde ceremonielet vid överlämnande av jarlsvärdighet.
  104. Jämför Olav Tryggvessons historia kap. 34 och Olav den heliges historia kap. 239 med anmärkningar.
  105. »Tjuvars straffare» är en berömmande beteckning för fursten, som med kraft sörjer för freden och rättstillståndet i landet.
  106. Jom: östra delen av ön Wollin vid pommerska kusten, där Jomsborg var beläget.
  107. Emund Olavsson. Se ovan s. 4 not 1. [Not 6].
  108. Dvs. de danska småöarna.
  109. »Otto» är fel för Ordulv, hertig av den gamla Welfiska linjen i Sachsen, som vid denna tid innehade även Braunschweig (i gammal nordisk form Brunsvik). Ulvhild blev genom det här omtalade giftermålet stammoder för flera tyska furstehus.
  110. Hedeby var det gamla namnet på det nuvarande Slesvig i Sönderjylland.
  111. Skotborgå är Kongeån i södra Jutland. Hlyrskogsheden var emellertid icke belägen vid denna utan betydligt sydligare, väster om Slesvig i närheten av nuv. Isted.
  112. Dvs. dagen före Mikaelsmässan, som firades den 29 september.
  113. Klemenskyrkan hade Olav själv låtit bygga. Se del 2, s. 74 med not 3. [I Olav den heliges historia, kap. 53 med not 170].
  114. Lyngar är beläget i Medalland i nuv. Västra Skaptafellssyssla, Selådalen vid Arnarfjorden i Bardarstrandarsyssla.
  115. Snorre har tydligen menat, att Re vore beläget någonstädes i Danmark. I själva verket är Re = Rügen utanför den pommerska kusten. Vad som menas med Västlandet är oklart; möjligen åsyftas Västpommern.
  116. Söderut; rättare: västerut.
  117. Åros: Aarhus i Jutland.
  118. Se del 2, s. 362 noten. [I Olav den heliges historia, not 595].
  119. »Jarlen» kallas Sven Estridsson, ehuru han redan fått konungatiteln, av Thjodolv, som helt naturligt ser saken från Magnus’ synpunkt. Denne erkände icke Sven som konung. — Så konsekvent i den här och i det följande anförda dikten om Magnus (»Magnusflocken»).
  120. »Brynjans blodare», poetisk omskrivning för »krigare».
  121. Se del 1, s. 377 not 4. [I Olav Tryggvessons historia, not 230].
  122. De här förekommande benämningarna på olika slags kastvapen äro icke alla till sin betydelse fullt klara. »Snörespjut» (isl. snœrispjót) betecknade emellertid ett tyngre spjut som slungades medelst ett vid detsamma fäst snöre, »kastspjut» (isl. gaflak) och »kastpil» (isl. vígǫr) förmodligen olika slag av lättare kastspjut, »flintskaft» (isl. skeptifletta) slutligen ett slags kastvapen bestående av en i ena änden kluven stör, i vilken en spetsig och skarpeggad flinta var fastsatt.
  123. Se del 1, s. 376 not 4. [I Olav Tryggvessons historia, not 225].
  124. Kring förstävarna stod i allmänhet den hårdaste striden.
  125. Dvs. den 18 december (1043).
  126. »Sognska kvinnor» betecknar naturligtvis här de norska kvinnorna i allmänhet.
  127. Dvs. vilka de annalkande fienderna voro.
  128. »Den guldprydda disen»: poetisk omskrivning för »kvinnan».
  129. Hringstad: nuv. Ringsted på Själland, sedan gammalt och under hela medeltiden en betydande stad och ofta uppehållsort för de danska konungarna. I dess gamla vackra kyrka, S:t Bents kyrka, ligga flera av de medeltida danska konungarna begravna.
  130. »Skånes herre» kallas Magnus i sin egenskap av Danmarks konung. Möjligen vill skalden särskilt framhålla Magnus’ herravälde även och just över Skåne, där Sven hade sitt förnämsta stöd.
  131. »Märke» (isl. merki): fälttecken, baner.
  132. »Kungasätet» är Ringsted; se s. 51 not 3 [Not 129]. Thjodolv betraktar här striden som ett anfall av Sven på Magnus’ (danska) rike och Magnus såsom den som försvarar detta.
  133. Knuts systerson: Sven Estridsson ; se ovan kap. 22.
  134. Jämför ovan s. 3 not 4. [Not 4].
  135. Dvs. de danska småöarna.
  136. Helganäs: nuv. Helgenæs på Jutlands östkust sydost om Århus.
  137. Rygerna: inbyggarna i Rogaland i sydvästra Norge. Jämför för övrigt s. 3 not 4. [Not 4].
  138. Mörerna: inbyggarna i Nord- och Sunnmöre. Jämför för övrigt s. 3 not 4. [Not 4].
  139. Se s. 51 not 4. [Not 130].
  140. Björns broder: Sven Estridsson. En son till Ulv jarl och Astrid vid namn Björn omtalas även i Knytlingasagan.
  141. Se s. 52 not 1. [Not 131].
  142. Härmed vill skalden säga, att striderna äro mycket täta, sä att han ständigt är ute pä krigståg.
  143. Troligen ligger häri den undermeningen, att många ha blåst under striden mellan Magnus och Sven.
  144. Se kap. 32 ovan.
  145. Dvs.: jag fruktar icke att själv taga del i striderna.
  146. Jämför kapitlets början, där det omtalas, att Sven haft en stor här med sig från Sverige. Möjligen syfta orden även därpå att Sven kunde vänta ytterligare hjälp från den svenske konungen, till vilken han åter flydde efter det här omtalade nederlaget.
  147. Dvs. for att behålla det land (Danmark) som med rätta tillkom honom. Från Magnus’ synpunkt voro Sven och hans anhängare upprorsmän.
  148. Om denne isländske skalds levnadsförhållanden är så godt som intet känt. Hans tillnamn är oförklarat. Av hans diktning äro, utom en tillfällighetsvers, bevarade endast två strofer av ett arvkväde över Magnus den gode, varav den ena här anföres. [Se även Skaldeöversikten.]
  149. Dvs.: jag lägger nu en ny avdelning till min sång.
  150. Se ovan s. 3 not 4. [Not 4].
  151. Efter Knut den stores död (1035) bemäktigade sig hans son med Ælfgifu (Alviva) Harald »harfot» landet, stödd pä den nordiska befolkningen i norra England. Till en början fick han landet norr om Themsen, under det att Knuts änka, Emma, för sin son Harde-Knuts räkning skulle innehava södra delen av landet (Wessex). Redan år 1037 blev emellertid Emma fördriven. Harde-Knut förberedde nu ett härtåg mot Harald (1040), men innan det kom till något avgörande dog Harald (samma år). Harde-Knut innehade nu konungamakten i England, men dog redan 1042. Efter hans död valdes Aethelreds (Adalråds) och Emmas son Edvard till konung, och härmed var det danska väldet i England slut. Edvard regerade till sin död 1066.
  152. Efter Aethelreds död 1016 ledde Knut den stores strider med hans söner till en överenskommelse, enligt vilken den äldste av dessa, Edmund (Jatmund) skulle inneha konungamakten i en del av England. Edmund dog emellertid redan samma år.
  153. Se s. 62 not 1. [Not 151].
  154. Jämför s. 10 not 3 och s. 62 not 1. [Not 26 resp. 151].