Minnen af hednisk gudstjenst och hedniska bruk
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
.jpg)
Kulturbilder ur Finlands historie
Minnen af hednisk gudstjenst
och hedniska bruk
Rafaël Hertzberg
I Wiitasaari finnes i Kiiminki by ett berg, kalladt Tuohisvuori, d. ä. näfverskäppsberget. Till detta berg fördes fordom, berättar folket, alltid förstlingen af årets skörd, innan folket sjelf använde något deraf. Dessa offer hemtades alltid i näfverskäppor till berget, och deraf har detta fått sitt namn.
På Soskoniemi udde i Wiitasaari fans fordom en utomordentligt stor gran, om hvilken det berättades följande historia:
När de första inbyggarene slogo sig ned här och började uppbygga åt sig ett hus, planterade de vid detta sitt första hem ett lyckoträd, och hela deras framgång och lycka på detta ställe skulle bli beroende af, huruvida detta träd trifdes och växte, eller vissnade och dog bort.
Trädet, som var en gran, växte upp och frodades allt mer för hvarje år, och gården förkofrades likaså och tilltog i rikedom. Intet under derför, att dessa nybyggare med största aktsamhet vårdade det af dem planterade lyckoträdet, hvilket de nästan ansågo som den egentliga grundläggaren af deras lycka; de ärade trädet såsom ett slags gudomlig lyckogifvare.
När de ursprungliga inbyggarene, hvilka planterat granen, för länge sedan voro döda, började trädet hållas i allt större och större ära. Gammalt folk hade af sina föräldrar hört åtskilligt berättas om det samma och lade dertill hvad de sjelfve visste och sålunda växte traditionen om trädet med hvarje generation.
Kommo sedan sjukdom och hungersår och äfven Sosko gård började lida brist. Då kom gårdsfolket på den tanken, att då gårdens lycka och välstånd i forna dagar hade berott af granen, så hade den måhända nu blifvit försummad och vårdslösad, eftersom den inte mer ville hjelpa. Man började då åter egna granen sin hyllning. Af årsafkastningen togs, innan folket sjelf smakade något deraf, litet af hvart slag och fördes till granens rot, dit sedan byns folk samlade sig för att äta af offermaten.
Vid stora ofredens tid var granen så tät, att folket i dess krona dolde hvarjehanda dyrbara föremål undan fienden, och fastän dessa höllo läger under trädet, fingo de ej sigte på de gömda sakerna. Vid roten var denna gran nio aln i omkrets.
Detta träd ansågs äfven förutsäga kommande händelser. När ett dödsfall var att vänta i byn, bräcktes en gren och föll till marken, och ju större grenen var, dess äldre var den person, hvars lifstråd skulle brista. Sålunda hade granens krona slutligen blifvit allt glesare, likasom också den slägt, som först planterat trädet, småningom höll på att dö ut. Kort innan den sista af ätten, en gammal gårdsvärdinna, dog, föll slutligen den åldriga granen sjelf.
När finnarne först bosatte sig vid stränderna af Keitele – berättar en gammal sägen – bodde der lappar. Den första finska nybyggaren, som kom till orten, vågade derför ej bygga sig ett hus, innan han frågat af en lapp, hvilket ställe som skulle vara mest lyckobringande för gården. Lappen sade då:
– Bygg din gård der, hvarest du, när du går längs Keiteles strand, ser en hjerpe sitta i en krokig björk, som lutar sig öfver vattnet. Der är förunnadt åt dig plats att bo, men akta dig att skada trädet eller hjerpen.
Mannen gjorde så, som lappen tillrådde honom, och både han och hans efterkommande höllo sedan björken helig. Vid dess fot säges man offras ända långt in på våra dagar. Bland offren skulle dervid finnas förutom andra foglar äfven en hjerpe.
Bland karelarene af grekisk-ryska trosbekännelsen vid Ladoga har ända till våra dagar ett hedniskt offerbruk bibehållit sig. Eliasdagen samlar sig nämligen omnejdens befolkning på ön Mantsinsaari, två och en half mil från Walamo, der ett åt profeten Elias helgadt kapell finnes, och en offertjur föres med; ofta hemtas sålunda tre eller flere tjurar till ön. De offras sedan under högtidlig klockringning. Offren brännas dock ej, utan de slagtade djurens kött kokas i stora kittlar, och vallfararene äfvensom byfolket samlar sig med sina skålar, skedar och knifvar omkring dem till festmåltid. Denna plägsed visar tydligt, huru den hedniska gudstjenstens bruk vid kristendomens införande upptogos och "kristnades", en utvecklingsgång, som är naturlig vid hvarje brådstörtad och påtvungen religionsförändring, hvilken alltid måste nöja sig med att endast vara ett ombyte af namn och skylt.
