Nionde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Runesangere
Træsnit af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Nionde Sången

---

Nionde Sangen. Wäinämöinen förtäljer för den gamle jernets ursprung: 1—266. — Gubben uttalar smäde-ord mot jernet och förmår genom bevärjelser blodet att stanna: 267—418. — Han låter sin son bereda en salva, bestryker och förbinder såret; Wäinämöinens knä läkes och han tackar Gud för vunnet bistånd: 419—586.

---

Nu den gamle Wäinämöinen

Höjde sig utur sin släde;

Uppsteg utan att han lyftes,

Reste sig förutan bistånd,

Steg derefter in i stugan,

Trädde under takets resning.

Här ett silfverstop man bringar,

Hemtar fram en gyllne kanna:

Ej det ringaste den rymmer,

10. Drager icke minsta delen

Utaf blodet från den gamle,

Höge hjelten Wäinämöinen.

Gubben ropar då från ugnen,

Ryter ur det gråa skägget:

"Hvem bland männer kan du vara,

Hvilken ur de hjeltars skara?

Blod, som båtar sju kan fylla,

Hela åtta stora såar

Flutit från ditt knä, du arme,

20. Runnit ner på golfvet redan.

Andra ord jag väl kan minnas,

Men jag känner icke början,

Mins ej hvaraf jernet föddes,

Ej den usla slaggens upphof."

Nu den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Jernets ursprung sjelf jag känner,

Tror mig veta stålets upphof.

"Äldst är luften ibland mödrar,                 Jernets ursprung. v. 29-266.

30. Vattnet är den äldste brodren,

Yngst bland bröderna är jernet,

Mellerst ibland dem är elden.

"Ukko, skaparen i höjden,

Jumala i luftens rymder,

Skiljde vattnet ifrån luften,

Jordens fasta land från vattnet,

Men ännu var jernet ofödt,

Var ej alstradt, vexte icke.

"Ukko, luftens gud och herre,

40. Gnider sina tvenne händer,

Gnuggar dem emot hvarandra

På det venstra knäets ända;

Deraf föddes trenne jungfrur,

Tre naturens sköna döttrar:

Dessa blefvo rostens mödrar,

Jernets, med den blåa munnen.

"Jungfrurna framgingo smidigt,

Trädde ut uppå en molnkant,

Stego fram med bröst som svällde,

50. Med bröstvårtor, hvilka värkte;

Ner till jord sin mjölk de göto,

Tömde ut de fyllda brösten,

Göto mjölk på kärr och marker

Och uppå de våta böljor.

"Svart flöt mjölken från den första,

Från den äldsta af de trenne;

Hvit den flöt ifrån den andra,

Från den mellersta af mörna;

Röd rann mjölken från den tredje,

60. Från den yngsta bland dem alla.

"Af den svarta jungfru-mjölken

Alstrades det mjuka jernet;

Af den hvita mjölk som utgöts,

Deraf har man stålet bildat:

Af den röda mjölk som afgick,

Deraf ficks det spröda jernet.

"När en liten tid förlidit,

Önskar jernet sammanträffa

Med sin äldre broder elden,

70. Lära känna eldens låga.

Då blir elden öfvermodig,

Vexer till och blir förfärlig,

Söker att förbränna jernet,

Vill sin yngste bror förtära.

Jernet lyckas då sig dölja,

Finner en förborgad tillflykt

Undan eldens vilda händer,

Svalget af den ilskna lågan.

"Jernet nu sig undandolde,

80. Höll sig gömdt och låg förborgadt

I den sanka mossens källsprång,

I en gungflys vattenåder

Uppå kärrets längsta sträcka,

På det vilda fjeilets hjessa,

Hvarest svanor ägg ses lägga,

Vildgäss kläcka sina ungar.

"Jernet låg försänkt i kärret,

Vräkte sig i våta mossen,

Dolde sig ett år och tvenne,

90. Låg fördoldt ännu ett tredje,

Midt emellan tvenne stubbar,

Under trenne björkars rötter;

Kunde likväl ej sig rädda

Undan vilda eldens händer,

Nödgades för andra gången

Att till eldens stuga komma,

Att förfärdigas till vapen.

Att till skarpa klingor smidas.

"Vargen springer öfver kärret,

100. Björnen öfver mon sig skyndar:

Kärret sjönk för vargens fotsteg,

Mon inunder björnens ramar;

Rostigt jernet här sig höjde,

Tenar utaf stålet stego

Ur de fjät som vargen trampat,

Spåren utaf björnens hälar.

"Född var smeden Ilmarinen,

Född han var och upp han vexte;

På ett berg af kol han föddes,

110. Vexte upp på sotets moar,

Med en hammare af koppar

Och med tänger små i handen.

"Ilmarinen föds om natten,

Gör en smedja andra dagen.

För sin smedja plats han söker,

Rum att breda ut sin blåsbälg,

Ser ett kärr med sund och tufvor,

Ser en någorlunda sank mark;

Går att platsen undersöka,

120. Stället närmare beskåda;

Här han sänker ner sin blåsbälg

Här han reder sig sin ässja.

"Fram till vargens fjät han kommer

Spåren utaf björnens hälar,

Ser den brodd som jernet skjutit,

Skådar klumparne af stålet

Uti vargens stora fotspår,

Fjäten utaf björnens ramar.

"Yttrar dessa ord och säger:

130. "Ve dig jern, du olycksfulla,

På en usel plats du råkat,

I en låg och ömklig boning,

Uti vargens fjät i kärret,

Ända uti björnens fotspår!"

"Eftertänker, öfverlägger:

Hvad månn’ deraf kunde blifva

Om jag bragte det i elden,

I min ässja det försatte?

"Skräck betog det arma jernet,

140. Skräck betog det och förfäran

Då det hörde elden nämnas,

Hårda ord förnam om elden.

Sade smeden Ilmarinen:

"Var häröfver ej bekymrad!

Elden ej sin frände bränner,

Gör sin slägting ingen skada!

När du nalkas eldens stugor,

Kommer in i lågans boning,

Vexer du och blifver vacker,

150. Skjuter upp och blir förträfflig,

Görs till goda svärd åt männer,

Och, för qvinno-band, till tofsar.

"Men alltsedan denna dagen

Jernet vaskades ur kärret

Sköljdes upp utur det våta,

Hemtades till smedens ässja.

"Smeden bringar det i elden,

Drifver det uti sin ässja;

Pustar en gång, pustar tvenne

160. Pustar äfven tredje gången.

Jernet flyter som en välling,

Pöser upp, likt slagg, i blåsor,

Likt en hvetedeg det rinner,

Likt en blandning utaf rågmjöl,

Uti smedens stora låga,

Uti eldens starka hetta.

"Nu det arma jernet ropar:

"O du smed, o Ilmarinen,

Ryck mig utur detta läge,

170. Ur den röda eldens pina!"

"Sade smeden Ilmarinen:

"Om jag dig ur elden rycker,

Vexer du och blir förfärlig,

Börjar alltför vildt att rasa,

Hugger väl ännu din broder,

Spjelkar sonen af din moder!"

"Derpå svor det arma jernet,

Svor sin svåra ed omsider

Uti ässjan, uppå städet,

180. Under hammarn, under släggan,

Tog till orda nu och talte,

Yttrade och sade detta:

"Träd ju finns för mig att bita,

Stenens hjerta att förtära;

Ej min egen bror jag hugger,

Vill min moders son ej spjelka;

Bättre är det mig att vara,

Lyckligare är att lefva

Som kamrat åt vägakarlen,

190. Som ett handredskap för vandrarn,

Än förtära egna fränder,

Göra sjelfva slägten skada."

"Derpå smeden Ilmarinen

Den evärdelige hamrarn,

Ryckte jernet utur elden,

Lade det på smedjestädet,

Mjukt han gjorde det och böjligt,

Smidde deraf hvassa verktyg,

Smidde spjut och smidde yxor,

200. Smidde allehanda redskap.

"Än behöfves något litet,

Ännu något saknar jernet:

Jernets tunga fräser icke,

Stålets mun sig icke bildar,

Jernet blifver icke härdigt

Utan att i vattnet vätas.

"Derpå smeden Ilmarinen

Börjar att begrunda saken;

Något litet aska strör han,

210. Någon droppe lut han gjuter

Till beredningssaft för stålet,

Och till jernets härdnings-vatten.

"Pröfvar vätskan med sin tunga,

Smakar den med mycket nöje,

Yttrar dessa ord och säger:

"Tjenligt är ej detta vatten

Till beredningssaft för stålet,

Jernets bearbetningsvätska."

"Upp ett bi från marken flyger,

220. Blåbevingadt, från en tufva,

Flyger långsamt fram och åter

Rundt kring Ilmarinens smedja.

"Smeden yttrar då och säger:

"Mehiläinen, flinke gosse,

Hemta honing i din vinge,

Ljuflig saft uppå din tunga,

Tag den från sex blomstertoppar,

Från sju gröna grässtråns spetsar

Till det stål som här beredes,

230. Till det jern som nu skall smidas."

"Herhiläinen, Hiisis fogel,

Ser uppå och lyssnar noga,

Blickar ner från takets framkant,

Stirrar fram i skygd af näfret,

Medan jernet här beredes,

Stål tillverkas uti smedjan.

"Fram med sus och gny han flyger,

Utströr Hiisis alla fasor,

Frambär ormens skarpa etter,

240. Hemtar maskens svarta vätskor,

Myrans bittert sura safter,

Paddans dolda gift derjemte,

Till beredningssaft för stålet

Och till jernets härdningsvatten.

Sjelfve smeden Ilmarinen,

Den beständigt trägne hamrarn,

Han förmodar nu och menar

Att tillbaka biet kommit,

Att det honing med sig hemtat,

250. Burit fram den söta saften,

Yttrar då ett ord och säger:

"Se det här är godt och tjenligt

Till beredningssaft för stålet,

Jernets bearbetningsvätska."

"Nu deri han stålet sänker,

Väter dermed arma jernet,

Rycker det ur elden sedan,

Tager det utur sin ässja.

"Häraf härrör stålets ondska,

260. Häraf jernets vilda vanvett;

Uselt har sin ed det brutit,

Ätit, som en hund, sin heder,

Huggit i sin egen broder,

Bitit sina anförvandter,

Bragt det röda blod att flyta,

Att i strida strömmar frusta."

_____________

Nu från ugnen gubben ryter,

Skägget sjunger, hufvu't skakar:

"Nu jag känner jernets ursprung,

270. Fattar stålets onda vanor.

"Ve dig jern, beklagansvärda,                 Smäde-orden mot jernet. v. 271-342.

Arma jern, du usla smidslagg.

Stål, som drabbats af förtrollning!

Är det deraf, som du alstrats,

Som du blifvit så förfärlig,

Vuxit upp så stor och väldig?"

"Stor du icke var den tiden,

Icke stor och icke liten,

Icke heller alltför vacker,

280. Icke alltför tvär och vresig,

När du såsom mjölk låg stilla,

När ännu du flöt som ungmjölk

I de unga jungfrubrösten,

När i tärnans barm du vexte,

Vid det långa molnets framkant,

Under himlens jemna fäste.

"Icke var du stor då heller,

Icke stor och icke liten,

När ännu du låg som vätska,

290. När du stod så klar som vattnet

Uppå kärrets längsta sträcka,

På det vilda fjellets hjessa,

Der till grus du vardt förvandlad,

Blef förbytt till rostig myrmalm.

"Icke var du stor då heller,

Ej för stor och ej för liten.

När i flyn dig elgar nötte,

När du slets på mon af renar,

Trampades af vargens tassar,

300. Rördes om af björnens ramar.

"lcke var du stor då heller,

Icke stor och icke liten,

Då du vaskades ur kärret,

Gräfdes upp ur markens gyttja,

Fördes uti smedens smedja,

Under Ilmarinens ässja.

"Stor du icke var då heller,

Icke stor och icke liten,

När som smedjeslagg du fräste,

310. När du sjöd som kokhett vatten

I den vilda eldens bostad,

När du svor den svåra eden,

Uti ässjan, uppå städet,

Under hammarn, under släggan,

Uppå smedens arbetsplatser,

Vid hans eget smedjeställe.

"Har du vuxit nu till större,

Retats upp och blifvit vresig,

Brutit eden som du svurit,

320. Ätit, likt en hund, din heder,

Då du här din ätt har gnagat,

Och din slägt med munnen fattat?

"Hvem har dig till dådet drifvit,

Manat dig till usla bragden?

Månn' din fader eller moder,

Eller ock din äldste broder?

Månn' din allra yngsta syster,

Eller andra höga fränder?

Ej din fader, ej din moder,

330. Ej din äldste broder heller,

Ej din allra yngsta syster,

Icke andra höga fränder:

Sjelf du gjort det onda dådet,

Kalma-bragden sjelf föröfvat!

"Kom nu att ditt dåd beskåda,

Att ditt onda verk förbättra,

Förrn jag åt din mor det säger,

Hos den gamla mig beklagar:

Mera får en mor att göra,

340. Större blir den gamlas möda,

När en son begår hvad ondt är,

När ett barn sig illa skickar.

"Stanna blod, hör upp att flyta,                  Ord att stilla blodet v. 342-416.

Att i strida strömmar välla,

Att emot mitt hufvud stänka,

Att på mig mot bröstet brusa;

Stanna lik en vägg orörlig,

Stå likt gärdesgården stilla.

Såsom svärdet står i hafvet,

350. Såsom starrgräs uti mossan,

Som en häll på åkerrenen,

Klippan i den vilda forsen.

"Men om sinnet vill dig bjuda

Att med hastighet dig röra,

Må du röra dig i köttet

Samt igenomströmma benen;

Bättre är det dig derinne,

Skönare för dig att löpa

Under hullet genom ådror

360. Och att benen genomströmma,

Än att ner på marken rinna,

Ner i stoftet droppvis stänka.

"Skynda ej, o mjölk, på marken,

Ej, skuldlösa blod, på lindan,

Männers prydnad, ej på gräset,

Hjeltars guld, ej hit på kullen:

Uti hjertat är din boning,

Och din källare i lungan,

Drag dig skyndsamt dit tillbaka,

370. Ila dit med största snabbhet,

Ej du är en elf som flyter,

Ej en sjö som ut sig breder,

En källåder ej som porlar,

Ej en glesnad båt som läker.

"Upphör, dyra, då att drypa,

Låt, o röda blod dig hämma,

Eller ock må sjelf du stanna!

Sjelfva Tyrjäs fors ju dämdes,

Tuonis elf ju lät sig hämma,

380. Torrt blef hafvef, torr blef himlen

Då den stora hettan rådde,

Det okufliga eld-året.

"Om ej detta du vill akta,

Minnes jag väl äfven annat,

Finner nog på nya medel:

Kallar fram en Hiisis gryta,

Hvaruti man blodet kokar,

Hettar upp den röda vätskan,

Att ej mer en droppe spilles,

390. Ej det röda flödet rinner,

Ej på marken blodet flyter,

Ej i strömmar längre väller.

"Skulle man i mig ej finna,

Ej i Ukkos son en hjelte

Till att hejda detta flöde,

Till att åder-forsen dämma:

Finnes fadren uti himlen,

Jumala der ofvan molnen,

Som väl duger ibland männer,

400. Som bland hjeltar väl är vuxen

Att på blodet sluta munnen,

Att dess strida flöde hämma.

"Höge skapare, o Ukko!

Jumala, som bor i himlen!

Kom hit ner, der du behöfves,

Närma dig, då hit du kallas,

Foga handen, stor och fyllig,

Tryck din egen tjocka tumme

Till en dam för svåra såret,

410. Till den onda portens stängsel;

Bred deröfver älskogs-bladet,

Påtryck snabbt ett gyllne näckblad,

Till en bom på blodets bana,

Till ett stängsel, der det framgår,

Att ej på mitt skägg det stänker,

Gjuts på mina usla kläder!"

Blodets mun han härmed tillslöt,

Stängde vägen för dess flöde.

Sände sen sin son i smedjan,

420. För att smörjelse bereda

Utaf hylsor ifrån gräsen,

Ulaf tusen blomsterknoppar,

Som till marken honing fälla,

Drypa ner sin ljufva blomsaft.

Gossen sig begaf i smedjan,

Gick att smörjelse bereda;

I hans väg en ek då träder,

Genast han af eken frågar:

"Finns i dina grenar honing,

430. Finnes lake under barken?"

Eken honom fyndigt svarar:

"Under loppet af gårdagen

Honing dröp på mina qvistar,

Nedföll på min topp med prassel,

Stänkte ner från himlens skyar,

Ifrån strömoln som sig löste."

Spånor tager han från eken,

Splittror från det spröda trädet,

Goda gräs han äfven samlar,

440. Mångahanda skilda örter,

Som ej ses i dessa nejder,

Ej på alla ställen vexa,

Grytan ställer han på elden,

Bringar blandningen att koka,

Sammansatt af ekbarksstycken,

Örter, sköna till att skåda.

Högljudt höres grytan koka,

Fräser hela trenne nätter,

Hela trenne sommardagar;

450. Smörjelsen han då beskådar,

Ser om salvan ren är säker,

Läkemedlet tillförlitligt.

Än är salvan icke säker,

Smörjelsen ej tillförlitlig;

Gräs han lägger till i grytan,

Ännu flera skilda örter,

Som från andra nejder hemtats,

Bortom hundra vägalängder,

Utaf åtta visa trollmän,

460. Siare, till antal nio.

Trenne nätter än han kokar

Och med ens i nio nätter,

Lyftar grytan då från elden.

Undersöker nu sin salva,

Ser om smörjelsen är säker,

Läkemedlet tillförlitligt.

Fanns en asp, ovanligt grenig,

Som på åkerrenen vexte;

Våldet afbröt denna trädstam,

470. Skilde den i tvenne stycken;

Den bestryker han med salvan,

Smörjer den med trolldomsmedlet,

Yttrar dessa ord och säger:

"Om i denna salva finnes

Det som för ett sår sig egnar,

Som på skador kunde strykas,

Så må aspen åter helna,

Blifva starkare än nånsin!"

Aspen genast åter helnar,

480. Blifver starkare än nånsin,

Vexer upptill rik och vacker,

Och vid roten sund fullkomligt.

Derpå smörjelsen han pröfvar,

Trolldomssalvan han försöker,

Pröfvar den på stenars remnor,

Uppå sönderbrustna hällar:

Sten vid sten sig sammanhäftar,

Häll mot häll sig åter sluter.

Sonen kommer då ur smedjan,

490. Der sin smörjelse han tillredt,

Läkemedlet sammanblandat,

Bringar det i gubbens händer:

"Detta är en säker salva,

Tillförlitligt trolldomsmedel;

Om ock berg dermed beströkes,

Häll vid häll sig sammanslöte!"

Gubben smakade med tungan,

Pröfvade i munnen salvan:

Godt befann han läkemedlet,

500. Salvan säker, tillförlitlig.

Smorde sedan Wäinämöinen,

Helade den illa farne,

Smorde nedan, smorde ofvan,

Stundom gned han ock på midten,

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Ej jag rörs med egna muskler,

Med min skapares jag rör mig;

Ej med egen kraft jag framgår,

510. Af hans allmakts kraft jag drifves;

Ej med egen mun jag talar,

Med den högstes mun jag talar;

Om ock ljuflig röst jag egde,

Ljufvare är dock den högstes;

Om ock herrlig hand jag hade,

Herrligare dock är skaparns."

Nu när smörjelsen var pålagd,

Säkra läkemedlet insmordt,

Svimnar nästan Wäinämöinen,

520. Sammandrages utaf smärta;

Af och an sig Wäinö vrider.

Finner ingen ro för plågan.

Gubben då förvisar värken,

Drifver bort de svåra smärtor,

Bort till Kipu-mäkis kulle,

Toppen utaf sjukdomsberget,

För att stenar smärta bringa,

Klipporna med värk besvära.

Griper nu en bundt af siden,

530. Skär den uti flere rimsor,

Rifver deraf skilda stycken

Och förfärdigar ett förband:

Med sitt siden han förbinder,

Lindar in med sköna tyget

Knäet på den arme mannen,

Tårna uppå Wäinämöinen.

Höjer nu sin röst och säger,

Yttrar dessa ord och talar:

"Förband blifve skaparns siden,

540. Skaparns mantelflik betäckning

Öfver denna goda knäled,

Dessa tår som äro fasta!

Sköne Jumala i himlen,

Starke skapare, förhindra,

Att vi här af lyten drabbas

Och till pris åt smärtor gifvas!"

Nu den gamle Wäinämöinen

Verklig hjelp häraf försporde,

Botad innankort sig kände:

550. Köttet vexte och blef vackert,

Blef fullkomligt helnadt nertill,

Midtuppå från smärta friadt,

Blef på alla sidor felfritt,

Upptill utan ärr och märken,

Mera friskt än tillförene,

Bättre än förut det varit;

Ren han kan på foten stiga,

Knä’t sig böjer obehindradt,

Utan smärta ens till namnet,

560. Utan skäl till minsta klagan.

Derpå gamle Wäinämöinen

Lyfter ögat upp mot höjden

Och en tacksam blick han sänder

Upp emot den höga himlen;

Höjande sin röst han säger

Och med dessa ord han talar:

"Dädan utgår nåden städse,

Dädan kommer kända stödet:

Uppifrån den höga himlen,

570. Från den makt som allting skapat!

"Dig, o Jumala, jag prisar,

Dig, o skapare, allena,

Att ditt bistånd mig du gifvit,

Mig ditt kända stöd förlänat

Uti dessa svåra plågor,

Bragta af det hvassa jernet!"

Derpå gamle Wäinämöinen

Yttrade ännu och sade:

"Icke må det framtidsslägte,

580. Som uppvexer hädanefter,

Uppå trots en farkost timra,

Uppå skryt, ej ens ett vränge!

Gud utmäter vädjoloppet,

Skaparen bestämmer slutet,

Mannens kunskap gör det icke,

Ej den starke ens förmår det!"