Nionde Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Nionde Sangen. Wäinämöinen förtäljer för den gamle jernets ursprung: 1—266. — Gubben uttalar smäde-ord mot jernet och förmår genom bevärjelser blodet att stanna: 267—418. — Han låter sin son bereda en salva, bestryker och förbinder såret; Wäinämöinens knä läkes och han tackar Gud för vunnet bistånd: 419—586.
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Höjde sig utur sin släde;
- Uppsteg utan att han lyftes,
- Reste sig förutan bistånd,
- Steg derefter in i stugan,
- Trädde under takets resning.
- Här ett silfverstop man bringar,
- Hemtar fram en gyllne kanna:
- Ej det ringaste den rymmer,
- 10. Drager icke minsta delen
- Utaf blodet från den gamle,
- Höge hjelten Wäinämöinen.
- Gubben ropar då från ugnen,
- Ryter ur det gråa skägget:
- "Hvem bland männer kan du vara,
- Hvilken ur de hjeltars skara?
- Blod, som båtar sju kan fylla,
- Hela åtta stora såar
- Flutit från ditt knä, du arme,
- 20. Runnit ner på golfvet redan.
- Andra ord jag väl kan minnas,
- Men jag känner icke början,
- Mins ej hvaraf jernet föddes,
- Ej den usla slaggens upphof."
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Yttrade ett ord och sade:
- "Jernets ursprung sjelf jag känner,
- Tror mig veta stålets upphof.
- "Äldst är luften ibland mödrar, Jernets ursprung. v. 29-266.
- 30. Vattnet är den äldste brodren,
- Yngst bland bröderna är jernet,
- Mellerst ibland dem är elden.
- "Ukko, skaparen i höjden,
- Jumala i luftens rymder,
- Skiljde vattnet ifrån luften,
- Jordens fasta land från vattnet,
- Men ännu var jernet ofödt,
- Var ej alstradt, vexte icke.
- "Ukko, luftens gud och herre,
- 40. Gnider sina tvenne händer,
- Gnuggar dem emot hvarandra
- På det venstra knäets ända;
- Deraf föddes trenne jungfrur,
- Tre naturens sköna döttrar:
- Dessa blefvo rostens mödrar,
- Jernets, med den blåa munnen.
- "Jungfrurna framgingo smidigt,
- Trädde ut uppå en molnkant,
- Stego fram med bröst som svällde,
- 50. Med bröstvårtor, hvilka värkte;
- Ner till jord sin mjölk de göto,
- Tömde ut de fyllda brösten,
- Göto mjölk på kärr och marker
- Och uppå de våta böljor.
- "Svart flöt mjölken från den första,
- Från den äldsta af de trenne;
- Hvit den flöt ifrån den andra,
- Från den mellersta af mörna;
- Röd rann mjölken från den tredje,
- 60. Från den yngsta bland dem alla.
- "Af den svarta jungfru-mjölken
- Alstrades det mjuka jernet;
- Af den hvita mjölk som utgöts,
- Deraf har man stålet bildat:
- Af den röda mjölk som afgick,
- Deraf ficks det spröda jernet.
- "När en liten tid förlidit,
- Önskar jernet sammanträffa
- Med sin äldre broder elden,
- 70. Lära känna eldens låga.
- Då blir elden öfvermodig,
- Vexer till och blir förfärlig,
- Söker att förbränna jernet,
- Vill sin yngste bror förtära.
- Jernet lyckas då sig dölja,
- Finner en förborgad tillflykt
- Undan eldens vilda händer,
- Svalget af den ilskna lågan.
- "Jernet nu sig undandolde,
- 80. Höll sig gömdt och låg förborgadt
- I den sanka mossens källsprång,
- I en gungflys vattenåder
- Uppå kärrets längsta sträcka,
- På det vilda fjeilets hjessa,
- Hvarest svanor ägg ses lägga,
- Vildgäss kläcka sina ungar.
- "Jernet låg försänkt i kärret,
- Vräkte sig i våta mossen,
- Dolde sig ett år och tvenne,
- 90. Låg fördoldt ännu ett tredje,
- Midt emellan tvenne stubbar,
- Under trenne björkars rötter;
- Kunde likväl ej sig rädda
- Undan vilda eldens händer,
- Nödgades för andra gången
- Att till eldens stuga komma,
- Att förfärdigas till vapen.
- Att till skarpa klingor smidas.
- "Vargen springer öfver kärret,
- 100. Björnen öfver mon sig skyndar:
- Kärret sjönk för vargens fotsteg,
- Mon inunder björnens ramar;
- Rostigt jernet här sig höjde,
- Tenar utaf stålet stego
- Ur de fjät som vargen trampat,
- Spåren utaf björnens hälar.
- "Född var smeden Ilmarinen,
- Född han var och upp han vexte;
- På ett berg af kol han föddes,
- 110. Vexte upp på sotets moar,
- Med en hammare af koppar
- Och med tänger små i handen.
- "Ilmarinen föds om natten,
- Gör en smedja andra dagen.
- För sin smedja plats han söker,
- Rum att breda ut sin blåsbälg,
- Ser ett kärr med sund och tufvor,
- Ser en någorlunda sank mark;
- Går att platsen undersöka,
- 120. Stället närmare beskåda;
- Här han sänker ner sin blåsbälg
- Här han reder sig sin ässja.
- "Fram till vargens fjät han kommer
- Spåren utaf björnens hälar,
- Ser den brodd som jernet skjutit,
- Skådar klumparne af stålet
- Uti vargens stora fotspår,
- Fjäten utaf björnens ramar.
- "Yttrar dessa ord och säger:
- 130. "Ve dig jern, du olycksfulla,
- På en usel plats du råkat,
- I en låg och ömklig boning,
- Uti vargens fjät i kärret,
- Ända uti björnens fotspår!"
- "Eftertänker, öfverlägger:
- Hvad månn’ deraf kunde blifva
- Om jag bragte det i elden,
- I min ässja det försatte?
- "Skräck betog det arma jernet,
- 140. Skräck betog det och förfäran
- Då det hörde elden nämnas,
- Hårda ord förnam om elden.
- Sade smeden Ilmarinen:
- "Var häröfver ej bekymrad!
- Elden ej sin frände bränner,
- Gör sin slägting ingen skada!
- När du nalkas eldens stugor,
- Kommer in i lågans boning,
- Vexer du och blifver vacker,
- 150. Skjuter upp och blir förträfflig,
- Görs till goda svärd åt männer,
- Och, för qvinno-band, till tofsar.
- "Men alltsedan denna dagen
- Jernet vaskades ur kärret
- Sköljdes upp utur det våta,
- Hemtades till smedens ässja.
- "Smeden bringar det i elden,
- Drifver det uti sin ässja;
- Pustar en gång, pustar tvenne
- 160. Pustar äfven tredje gången.
- Jernet flyter som en välling,
- Pöser upp, likt slagg, i blåsor,
- Likt en hvetedeg det rinner,
- Likt en blandning utaf rågmjöl,
- Uti smedens stora låga,
- Uti eldens starka hetta.
- "Nu det arma jernet ropar:
- "O du smed, o Ilmarinen,
- Ryck mig utur detta läge,
- 170. Ur den röda eldens pina!"
- "Sade smeden Ilmarinen:
- "Om jag dig ur elden rycker,
- Vexer du och blir förfärlig,
- Börjar alltför vildt att rasa,
- Hugger väl ännu din broder,
- Spjelkar sonen af din moder!"
- "Derpå svor det arma jernet,
- Svor sin svåra ed omsider
- Uti ässjan, uppå städet,
- 180. Under hammarn, under släggan,
- Tog till orda nu och talte,
- Yttrade och sade detta:
- "Träd ju finns för mig att bita,
- Stenens hjerta att förtära;
- Ej min egen bror jag hugger,
- Vill min moders son ej spjelka;
- Bättre är det mig att vara,
- Lyckligare är att lefva
- Som kamrat åt vägakarlen,
- 190. Som ett handredskap för vandrarn,
- Än förtära egna fränder,
- Göra sjelfva slägten skada."
- "Derpå smeden Ilmarinen
- Den evärdelige hamrarn,
- Ryckte jernet utur elden,
- Lade det på smedjestädet,
- Mjukt han gjorde det och böjligt,
- Smidde deraf hvassa verktyg,
- Smidde spjut och smidde yxor,
- 200. Smidde allehanda redskap.
- "Än behöfves något litet,
- Ännu något saknar jernet:
- Jernets tunga fräser icke,
- Stålets mun sig icke bildar,
- Jernet blifver icke härdigt
- Utan att i vattnet vätas.
- "Derpå smeden Ilmarinen
- Börjar att begrunda saken;
- Något litet aska strör han,
- 210. Någon droppe lut han gjuter
- Till beredningssaft för stålet,
- Och till jernets härdnings-vatten.
- "Pröfvar vätskan med sin tunga,
- Smakar den med mycket nöje,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Tjenligt är ej detta vatten
- Till beredningssaft för stålet,
- Jernets bearbetningsvätska."
- "Upp ett bi från marken flyger,
- 220. Blåbevingadt, från en tufva,
- Flyger långsamt fram och åter
- Rundt kring Ilmarinens smedja.
- "Smeden yttrar då och säger:
- "Mehiläinen, flinke gosse,
- Hemta honing i din vinge,
- Ljuflig saft uppå din tunga,
- Tag den från sex blomstertoppar,
- Från sju gröna grässtråns spetsar
- Till det stål som här beredes,
- 230. Till det jern som nu skall smidas."
- "Herhiläinen, Hiisis fogel,
- Ser uppå och lyssnar noga,
- Blickar ner från takets framkant,
- Stirrar fram i skygd af näfret,
- Medan jernet här beredes,
- Stål tillverkas uti smedjan.
- "Fram med sus och gny han flyger,
- Utströr Hiisis alla fasor,
- Frambär ormens skarpa etter,
- 240. Hemtar maskens svarta vätskor,
- Myrans bittert sura safter,
- Paddans dolda gift derjemte,
- Till beredningssaft för stålet
- Och till jernets härdningsvatten.
- Sjelfve smeden Ilmarinen,
- Den beständigt trägne hamrarn,
- Han förmodar nu och menar
- Att tillbaka biet kommit,
- Att det honing med sig hemtat,
- 250. Burit fram den söta saften,
- Yttrar då ett ord och säger:
- "Se det här är godt och tjenligt
- Till beredningssaft för stålet,
- Jernets bearbetningsvätska."
- "Nu deri han stålet sänker,
- Väter dermed arma jernet,
- Rycker det ur elden sedan,
- Tager det utur sin ässja.
- "Häraf härrör stålets ondska,
- 260. Häraf jernets vilda vanvett;
- Uselt har sin ed det brutit,
- Ätit, som en hund, sin heder,
- Huggit i sin egen broder,
- Bitit sina anförvandter,
- Bragt det röda blod att flyta,
- Att i strida strömmar frusta."
- _____________
- Nu från ugnen gubben ryter,
- Skägget sjunger, hufvu't skakar:
- "Nu jag känner jernets ursprung,
- 270. Fattar stålets onda vanor.
- "Ve dig jern, beklagansvärda, Smäde-orden mot jernet. v. 271-342.
- Arma jern, du usla smidslagg.
- Stål, som drabbats af förtrollning!
- Är det deraf, som du alstrats,
- Som du blifvit så förfärlig,
- Vuxit upp så stor och väldig?"
- "Stor du icke var den tiden,
- Icke stor och icke liten,
- Icke heller alltför vacker,
- 280. Icke alltför tvär och vresig,
- När du såsom mjölk låg stilla,
- När ännu du flöt som ungmjölk
- I de unga jungfrubrösten,
- När i tärnans barm du vexte,
- Vid det långa molnets framkant,
- Under himlens jemna fäste.
- "Icke var du stor då heller,
- Icke stor och icke liten,
- När ännu du låg som vätska,
- 290. När du stod så klar som vattnet
- Uppå kärrets längsta sträcka,
- På det vilda fjellets hjessa,
- Der till grus du vardt förvandlad,
- Blef förbytt till rostig myrmalm.
- "Icke var du stor då heller,
- Ej för stor och ej för liten.
- När i flyn dig elgar nötte,
- När du slets på mon af renar,
- Trampades af vargens tassar,
- 300. Rördes om af björnens ramar.
- "lcke var du stor då heller,
- Icke stor och icke liten,
- Då du vaskades ur kärret,
- Gräfdes upp ur markens gyttja,
- Fördes uti smedens smedja,
- Under Ilmarinens ässja.
- "Stor du icke var då heller,
- Icke stor och icke liten,
- När som smedjeslagg du fräste,
- 310. När du sjöd som kokhett vatten
- I den vilda eldens bostad,
- När du svor den svåra eden,
- Uti ässjan, uppå städet,
- Under hammarn, under släggan,
- Uppå smedens arbetsplatser,
- Vid hans eget smedjeställe.
- "Har du vuxit nu till större,
- Retats upp och blifvit vresig,
- Brutit eden som du svurit,
- 320. Ätit, likt en hund, din heder,
- Då du här din ätt har gnagat,
- Och din slägt med munnen fattat?
- "Hvem har dig till dådet drifvit,
- Manat dig till usla bragden?
- Månn' din fader eller moder,
- Eller ock din äldste broder?
- Månn' din allra yngsta syster,
- Eller andra höga fränder?
- Ej din fader, ej din moder,
- 330. Ej din äldste broder heller,
- Ej din allra yngsta syster,
- Icke andra höga fränder:
- Sjelf du gjort det onda dådet,
- Kalma-bragden sjelf föröfvat!
- "Kom nu att ditt dåd beskåda,
- Att ditt onda verk förbättra,
- Förrn jag åt din mor det säger,
- Hos den gamla mig beklagar:
- Mera får en mor att göra,
- 340. Större blir den gamlas möda,
- När en son begår hvad ondt är,
- När ett barn sig illa skickar.
- "Stanna blod, hör upp att flyta, Ord att stilla blodet v. 342-416.
- Att i strida strömmar välla,
- Att emot mitt hufvud stänka,
- Att på mig mot bröstet brusa;
- Stanna lik en vägg orörlig,
- Stå likt gärdesgården stilla.
- Såsom svärdet står i hafvet,
- 350. Såsom starrgräs uti mossan,
- Som en häll på åkerrenen,
- Klippan i den vilda forsen.
- "Men om sinnet vill dig bjuda
- Att med hastighet dig röra,
- Må du röra dig i köttet
- Samt igenomströmma benen;
- Bättre är det dig derinne,
- Skönare för dig att löpa
- Under hullet genom ådror
- 360. Och att benen genomströmma,
- Än att ner på marken rinna,
- Ner i stoftet droppvis stänka.
- "Skynda ej, o mjölk, på marken,
- Ej, skuldlösa blod, på lindan,
- Männers prydnad, ej på gräset,
- Hjeltars guld, ej hit på kullen:
- Uti hjertat är din boning,
- Och din källare i lungan,
- Drag dig skyndsamt dit tillbaka,
- 370. Ila dit med största snabbhet,
- Ej du är en elf som flyter,
- Ej en sjö som ut sig breder,
- En källåder ej som porlar,
- Ej en glesnad båt som läker.
- "Upphör, dyra, då att drypa,
- Låt, o röda blod dig hämma,
- Eller ock må sjelf du stanna!
- Sjelfva Tyrjäs fors ju dämdes,
- Tuonis elf ju lät sig hämma,
- 380. Torrt blef hafvef, torr blef himlen
- Då den stora hettan rådde,
- Det okufliga eld-året.
- "Om ej detta du vill akta,
- Minnes jag väl äfven annat,
- Finner nog på nya medel:
- Kallar fram en Hiisis gryta,
- Hvaruti man blodet kokar,
- Hettar upp den röda vätskan,
- Att ej mer en droppe spilles,
- 390. Ej det röda flödet rinner,
- Ej på marken blodet flyter,
- Ej i strömmar längre väller.
- "Skulle man i mig ej finna,
- Ej i Ukkos son en hjelte
- Till att hejda detta flöde,
- Till att åder-forsen dämma:
- Finnes fadren uti himlen,
- Jumala der ofvan molnen,
- Som väl duger ibland männer,
- 400. Som bland hjeltar väl är vuxen
- Att på blodet sluta munnen,
- Att dess strida flöde hämma.
- "Höge skapare, o Ukko!
- Jumala, som bor i himlen!
- Kom hit ner, der du behöfves,
- Närma dig, då hit du kallas,
- Foga handen, stor och fyllig,
- Tryck din egen tjocka tumme
- Till en dam för svåra såret,
- 410. Till den onda portens stängsel;
- Bred deröfver älskogs-bladet,
- Påtryck snabbt ett gyllne näckblad,
- Till en bom på blodets bana,
- Till ett stängsel, der det framgår,
- Att ej på mitt skägg det stänker,
- Gjuts på mina usla kläder!"
- Blodets mun han härmed tillslöt,
- Stängde vägen för dess flöde.
- Sände sen sin son i smedjan,
- 420. För att smörjelse bereda
- Utaf hylsor ifrån gräsen,
- Ulaf tusen blomsterknoppar,
- Som till marken honing fälla,
- Drypa ner sin ljufva blomsaft.
- Gossen sig begaf i smedjan,
- Gick att smörjelse bereda;
- I hans väg en ek då träder,
- Genast han af eken frågar:
- "Finns i dina grenar honing,
- 430. Finnes lake under barken?"
- Eken honom fyndigt svarar:
- "Under loppet af gårdagen
- Honing dröp på mina qvistar,
- Nedföll på min topp med prassel,
- Stänkte ner från himlens skyar,
- Ifrån strömoln som sig löste."
- Spånor tager han från eken,
- Splittror från det spröda trädet,
- Goda gräs han äfven samlar,
- 440. Mångahanda skilda örter,
- Som ej ses i dessa nejder,
- Ej på alla ställen vexa,
- Grytan ställer han på elden,
- Bringar blandningen att koka,
- Sammansatt af ekbarksstycken,
- Örter, sköna till att skåda.
- Högljudt höres grytan koka,
- Fräser hela trenne nätter,
- Hela trenne sommardagar;
- 450. Smörjelsen han då beskådar,
- Ser om salvan ren är säker,
- Läkemedlet tillförlitligt.
- Än är salvan icke säker,
- Smörjelsen ej tillförlitlig;
- Gräs han lägger till i grytan,
- Ännu flera skilda örter,
- Som från andra nejder hemtats,
- Bortom hundra vägalängder,
- Utaf åtta visa trollmän,
- 460. Siare, till antal nio.
- Trenne nätter än han kokar
- Och med ens i nio nätter,
- Lyftar grytan då från elden.
- Undersöker nu sin salva,
- Ser om smörjelsen är säker,
- Läkemedlet tillförlitligt.
- Fanns en asp, ovanligt grenig,
- Som på åkerrenen vexte;
- Våldet afbröt denna trädstam,
- 470. Skilde den i tvenne stycken;
- Den bestryker han med salvan,
- Smörjer den med trolldomsmedlet,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Om i denna salva finnes
- Det som för ett sår sig egnar,
- Som på skador kunde strykas,
- Så må aspen åter helna,
- Blifva starkare än nånsin!"
- Aspen genast åter helnar,
- 480. Blifver starkare än nånsin,
- Vexer upptill rik och vacker,
- Och vid roten sund fullkomligt.
- Derpå smörjelsen han pröfvar,
- Trolldomssalvan han försöker,
- Pröfvar den på stenars remnor,
- Uppå sönderbrustna hällar:
- Sten vid sten sig sammanhäftar,
- Häll mot häll sig åter sluter.
- Sonen kommer då ur smedjan,
- 490. Der sin smörjelse han tillredt,
- Läkemedlet sammanblandat,
- Bringar det i gubbens händer:
- "Detta är en säker salva,
- Tillförlitligt trolldomsmedel;
- Om ock berg dermed beströkes,
- Häll vid häll sig sammanslöte!"
- Gubben smakade med tungan,
- Pröfvade i munnen salvan:
- Godt befann han läkemedlet,
- 500. Salvan säker, tillförlitlig.
- Smorde sedan Wäinämöinen,
- Helade den illa farne,
- Smorde nedan, smorde ofvan,
- Stundom gned han ock på midten,
- Höjde då sin röst och sade,
- Talade med dessa orden:
- "Ej jag rörs med egna muskler,
- Med min skapares jag rör mig;
- Ej med egen kraft jag framgår,
- 510. Af hans allmakts kraft jag drifves;
- Ej med egen mun jag talar,
- Med den högstes mun jag talar;
- Om ock ljuflig röst jag egde,
- Ljufvare är dock den högstes;
- Om ock herrlig hand jag hade,
- Herrligare dock är skaparns."
- Nu när smörjelsen var pålagd,
- Säkra läkemedlet insmordt,
- Svimnar nästan Wäinämöinen,
- 520. Sammandrages utaf smärta;
- Af och an sig Wäinö vrider.
- Finner ingen ro för plågan.
- Gubben då förvisar värken,
- Drifver bort de svåra smärtor,
- Bort till Kipu-mäkis kulle,
- Toppen utaf sjukdomsberget,
- För att stenar smärta bringa,
- Klipporna med värk besvära.
- Griper nu en bundt af siden,
- 530. Skär den uti flere rimsor,
- Rifver deraf skilda stycken
- Och förfärdigar ett förband:
- Med sitt siden han förbinder,
- Lindar in med sköna tyget
- Knäet på den arme mannen,
- Tårna uppå Wäinämöinen.
- Höjer nu sin röst och säger,
- Yttrar dessa ord och talar:
- "Förband blifve skaparns siden,
- 540. Skaparns mantelflik betäckning
- Öfver denna goda knäled,
- Dessa tår som äro fasta!
- Sköne Jumala i himlen,
- Starke skapare, förhindra,
- Att vi här af lyten drabbas
- Och till pris åt smärtor gifvas!"
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Verklig hjelp häraf försporde,
- Botad innankort sig kände:
- 550. Köttet vexte och blef vackert,
- Blef fullkomligt helnadt nertill,
- Midtuppå från smärta friadt,
- Blef på alla sidor felfritt,
- Upptill utan ärr och märken,
- Mera friskt än tillförene,
- Bättre än förut det varit;
- Ren han kan på foten stiga,
- Knä’t sig böjer obehindradt,
- Utan smärta ens till namnet,
- 560. Utan skäl till minsta klagan.
- Derpå gamle Wäinämöinen
- Lyfter ögat upp mot höjden
- Och en tacksam blick han sänder
- Upp emot den höga himlen;
- Höjande sin röst han säger
- Och med dessa ord han talar:
- "Dädan utgår nåden städse,
- Dädan kommer kända stödet:
- Uppifrån den höga himlen,
- 570. Från den makt som allting skapat!
- "Dig, o Jumala, jag prisar,
- Dig, o skapare, allena,
- Att ditt bistånd mig du gifvit,
- Mig ditt kända stöd förlänat
- Uti dessa svåra plågor,
- Bragta af det hvassa jernet!"
- Derpå gamle Wäinämöinen
- Yttrade ännu och sade:
- "Icke må det framtidsslägte,
- 580. Som uppvexer hädanefter,
- Uppå trots en farkost timra,
- Uppå skryt, ej ens ett vränge!
- Gud utmäter vädjoloppet,
- Skaparen bestämmer slutet,
- Mannens kunskap gör det icke,
- Ej den starke ens förmår det!"