Oddruns gråt (AAA)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Sæmund den vises
Edda


Oddruns gråt
(Oddrúnar-grátr)

öfversat af
Arvid August Afzelius

Hejdrek het en man, hvars dotter het Borgny. Hon kunde icke framföda barn, förr’n Oddrun, Attles syster, kom till hjelp; hon hade varit Gunnar Gjukes sons käraste: om denna sägn sjunges här:

1. Jag hört förtäljas
i fordna sagor,
hur det kom en mö .
till Mornaland;
ingen fanns
ofvan jorden,
som Hejdreks dotter
hjelpa kunde.

2. Det sporde Oddrun,
Attles syster;
att den möen hade
plågor svåra;
tog brådt af stallet,
och sadel’n lade
å den svarta
styr-betslade “gångarn”.

3. Lät hästen fara
slättan mullväg,
till dess hon kom till
högt stående borgen:
strök sadeln af
smärta hästen,
och in hon gick
ändlångan sal,

4. Och dessa orden
allraförst hon qvad:
“Hvad spörs som tidast
här å landet,
eller hvad som bäst
i Hunaland? –

Borgny:
Här ligger Borgny,
betyngd af plågor,
din väninna, Oddrun!
se om du kan hjelpa!

Oddrun:
5. Hvilken Höfding har dig
vanäran åsamkat?
hvi äro Borgny
bråda plågor? –

Borgny:
Vilmund heter
hök-jägarnes vän;
han höljde sin mö
så i linnet varma,
fem hela vintrar,
att för min far det döljdes.

6. Jag vet, de talte
ej sedan mera:
gick Oddrun mild att sitta
vid möens knän;
rikt qvad Oddrun,
starkt qvad Oddrun,
kraftfulla sånger
öfver Borgny.

7. Månde mö och son
mullväg trampa,
de blida barnen
hos Högnes bana; -
Då började att tala
den dödsjuka mö,
så att intet ord
hon före detta sade:

8. “Så hjelpe dig
de skyddsväsen hulda,
Frigg och Freya
och flera Gudar!
som du mig af händer
faran hulpit.”

Oddrunn:
9. Derför’ jag nedsteg,
ej dig att hjelpa,
att du det vore
nånsin värd;
men löfte gjorde jag,
då så jag talte,
att all slags plåga
jag hjelpa månde,
när ädlingarne
skiftade arfvet.” –

10. “Ifrån sansning
är du, Oddrun!
att du mig qvad af vrede
så månget ord:
men dig jag följde,
å gamla jorden, (Fjörgyn)
som tvenne bröders
barn vi vore.” –

11 .”Jag minnes än, hvad du
den afton sade,
då jag för Gunnar
lagade drycken:
slikt, sade du, månd’ icke
härefter spörjas
om någon mö,
förutan mig allena.” -

12. Då sig nedsatte
sorgbundna qvinnan;
ätt tälja smärtan
och öden svåra:
“Uppammad var jag
i Kunga-salen,
mig prisade mången
i männernas samtal.

13. Så njöt jag lifvet
och fader-huset
fem år allenast,
som än min fader lefde:
då månde tala
ett ord, det sista
förr än han dödde,
den trötte Konung:

14. Mig bjöd han hugnas
med gullet röda,
och sunnan gifvas
åt Grimhilds son:
förnämligare man, han sade,
ej födas månde
af mö på jorden;
om ödet icke dårar.

15. I buren Brynhild.
väfven slog:
hon kring sig hade
folk och länder:
sött slumrade jorden,
och himlen ofvan,
då Fafners bane
upptäckte borgen.

16. Vardt strid kämpad
med Välska svärdet,
och borg bruten,
den Brynhild egde:
det var ej långt derefter?
men heldre liten tid,
till dess hon kände
sveken alla.

17. Derföre lät hon,
hårdt hämnadt varda?
att vi alla
deraf minne hafva;
det kring hvarje
mensko-land månd’ spörjas,
hur hon villigt
dog med Sigurd.

18. Men jag gick att Gunnar
ge min kärlek,
gull-utdelarn,
som Brynhild borde:
men han Brynhild
bad hjelm taga;
henne sin Val-mö,
han sade varda skola.

19. De bjödo Attle
ringar röda;
min Broder
försoning, icke ringa;
bjöd för mig
gårdar femton
och Granes sidors börda,
om han taga ville.

20. Men Atlle qvad,
sig icke vilja gifva
hemgift någonsin,
åt Gjukes söner:
men icke vi förmåtte
vår kärlek öfvervinna;
utan till ringbrytar’n
jag lutade mitt hufvud.

21. Då talade så mången
af mina fränder:
sade oss båda
tillsamman komma.
Men Attle sade,
att jag ej månde
det fel begå,
eller blygd få öfva.

22. Men slikt borde
för en annan ingen
nånsin neka,
der kärlek råder.

23. Ut sände Attle
buden sina,
kring mörkan skog
att mig bespeja:
de kommo, der
de alldrig komma skolat,
när öfver oss vi samma
täcke bredde.

24. Vi männerne bjödo
ringarne röda,
att de det icke
sade för Attle;
men brådt de allt
för Attle säga månde,
och hasteligen
hem skyndade.

25. Men de för Gudrun
det noga döljde,
fast dubbelt helldre
hon det bordt veta.

26. Klang var att höra
af gyllne hästskor,
när de i gården redo,
Gjukes söner: -
De ur Högne
hjertat skuro,
men i ormgård
den andra brodern lade.

27. En gång sedan
var jag faren,
att Geirmund gästa
och dryck bereda: -
Den tappre konung börjar då
på harpan slå,
ty till hjelp han tänkte,
den snillrike Konung,
att jag snarlig
komma månde.

28. Kunde jag då höra
ifrån Hless-ö,
huru der de strida,
strängar klungo:

29. Bad mina tjenstmör
sig göra redo,
konungens lif
jag bärga ville:
vi låto flyta
skepp öfver fjärden,
till’s hela Attles borg
jag skåda månde.

30. Då kom den ussla
ut skridande
Attles moder, (en orm)
att dock hon multnad varit! -
och Gunnar
hon grof till hjertat,
att jag ej måtte,
den ädle bärga.

31. Ofta det mig undrar
hur’ jag efter
orm-fältets fallne
lefva kunde:
jag som älska tycktes
svärd-utdelar’n,
den modfulle i striden,
såsom mig sjelfvan.

---

32.^*) Du satt och lydde på,
medan jag dig sade
månget olycksöde,
mitt och andras:
Hvar menniska
för sin kärlek lefver.”
Nu är Oddruns gråt
öfvergången.

Noter:
*) I den trykte udgave er sidste strofe uden nummer.