Oddruns klagan (PAG)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► | ||||||
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar
Heidrek hette en konung, och hans dotter hette Borgny. Vilmund hette hennes älskare. Hon kunde icke framföda sitt barn, förr än Oddrun, Atles syster, kom till städes, hon, som varit Gunnars, Gjukes sons, käresta. Om denna sägen är detta kvädet:
1.
I forna sagor
jag sägnen hörde
om mön, som kom
till Mornaland.
Ingen på jorden
hjälp kunde
Borgny bära,
då hon i barnsnöd var.
2.
Det sporde Oddrun,
Atles syster,
att i vånda mycken
denna mö låg;
då tog hon ur stallet
en stolt, betslad.
svart fåle
och sadlade upp.
3.
Hon lät hästen jaga
på jämna vägen,
red raskt
till resliga borgen.
Sadeln strök hon
af sin svånga häst
och gångade in
i ändlösa salen.
Se'n tog hon först af alt
till orda så:
4.
“Fins här något nytt
att höra få,
eller har något händt
i Hunaland?”
En tärna kvad:
“Här Borgny ligger,
bruten af värk;
gif din väninna
hjälp, Oddrun!”
Oddrun kvad:
5.
“Hvem har skam skaffat
och skada öfver henne,
hvi är Borgny så brådt
i barnsnöd kommen?”
Tärnan kvad:
“Vilmund heter
höfdingars vän,
som hos mön varit
i varma bädden
hela vintrar fem
utan faderns vetskap.”
6.
Ej mälte de se’n
mer med hvar andra;
men mild gick hon att sitta
vid möns knän.
Mycket kvad Oddrun,
mäktigt kvad Oddrun
trolldomsord
öfver Borgny.
7.
Då löstes pilt och mö
ur moderlifvet,
blida barn
af Högnes bane.
Matt till döden
modern talte
och gick så från
sitt förra ord:
8.
“Så hjälpe dig, du höga,
hulda vättar,
Frigg och Fröja
och flere gudar,
som från mig du faran
nu fjärmat har
och än mig gifver
hjälp och tröst!”
Oddrun kvad:
9.
“Ej jag dig gifvit
hjälp därför,
att jämt du varit
hjälp värd.
Jag lofvat och hållit
det löftesordet
att hjälp gifva,
hvar hälst hjälp kräfdes.”
Borgny kvad:
10.
“Du yrar, Oddrun!
och är utan sans,
då mig du höljer
af hat med glåpord.
Dig jag följde
fordom på jorden,
som om af tvänne bröder
vi barn varit.”
Oddrun kvad:
11.
“Än jag minnes,
hvad du en afton sade,
en gång, då jag gaf
Gunnar hornet,
att ingen mö
utom jag
sedan våga torde
slik gärning.”
12.
[Mön såg i sitt sinne
den sorgens dag,]
då man ädlingars
arf skiftade.
Hon satte sig ned,
sörjande kvinna,
att stamma fram
sitt stora kval:
13.
“Jag fostrats upp
i furstars sal —
de fleste till fägnad —
efter folkets råd;
af min ungdomsfröjd
och mitt fädernegods
blott fem vintrar njöt jag,
blott under min faders lifstid.
14.
“Så han sade
för sista gången,
trötte kungen,
förren han af döden kvaldes;
mig böd han dem reda
röda guldet
och gifta mig i söder
med sonen af Grimhild.
15.
“Hjälm böd han Brynhild
pä lockarna bära,
och valkyria henne
han varda bjöd.
Han kvad, att ingen
ädlare mö,
så länge hon lefde,
i all land skulle finnas.
16.
“Brynhild i buren
bonad väfde
samt land och folk
i lydnad höll.
Jorden och höga
himlen sofvo,
när Fåfnes bane
till borgen kom.
17.
“Hugget då vardt
med välska svärd,
borg vardt bruten,
som Brynhild egde.
Det dröjde ej länge,
blott liten tid,
tills klart hon såg
hvad svek, som gjorts.
18.
“Hård vardt
den hämd, hon tog,
så att vi alle rikligt
det rönt hafva;
det ryktet fare
fjärran kring all land,
att hon steg vid Sigurds
sida i döden.
19
“Men rike Gunnars,
ringslösarns,
brud vardt jag
i Brynhilds ställe;
då bjödo de Atle,
broder min,
ringar röda
och rika böter.
20.
“Femton gårdar
böd än Gunnar för mig
och Granes börda,
om hon min broder lyste.
Men Atle sade,
att han icke ville
syster sin sälja
till en son af Gjuke.
21.
“Men vi två mot vår kärlek
ej kämpa kunde,
utan jag gömde mitt hufvud
vid hjältens bröst.
Bland fränder mina
då månge sade,
att oss två de sett
samman i älskog.
22.
“Men Atle sig sade
säker på mig,
att jag ej lastbart left
eller i lustar råkat;
men i slik sak
svare, aldrig
en för en annan,
där älskog råder.
23.
“Atle sände
svenner ut
att på mig i skogens
skuggor späja;
och de kommo dit,
de ej komma bort,
där ett täcke vi bredde
för oss båda ut.
24.
“Männen vi röda
ringar bjödo,
att de icke skulle
till Atle det säga;
men de med hast
hem lupo
och ifrigt alt
för Atle sade.
25.
“Blott Gudrun de läto
det lönligt vara,
fast hon var närmst
att slik nyhet veta. —
Dån vardt att höra
af dundrande gullhofvar,
när Gjukes söner
in i gården redo.
26.
“Ur Högnes sida
sleto de hjärtat,
och i ormagård
de Gunnar satte.
Kungen den vise
slog klingande harpan;
ättstore hjälten
till hjälp då,
om jag komma kunde,
mig kalla ville.
27.
“Jag var åter faren,
än en gång,
att gästabud
hos Gunnar reda.
Till Läsö hunnen
jag höra fick,
hur af stormande kval
strängarna klungo.
28.
“Då böd jag mina tärnor
att brådt sig rusta,
furstens lif
jag frälsa ville;
draken vi bjödo
öfver böljan simma,
tills alla Atles gårdar
jag återsåg.
29.
“Då kom Atles
usla moder
krälande ut —
Må hon krympa och vissna!
och in hon grof sig
till Gunnars hjärta,
så att fräjdade fursten
jag ej frälsa kunde.
30.
“Ofta jag undrat,
hur efter slikt,
o lysande kvinna!
jag lefva kunnat,
jag, som älskat
som mitt eget lif
svärdens konung,
kamplystne hjälten.
31.
“Lyssnande du suttit,
medan jag sagt dig
mina och de andres
mörka öden.
En hvar får ej lefva
så, som hans lust varit.”
Nu är ändad
Oddruns klagan.
Noter till Oddruns klagan
Detta kväde sammanknyter hufvudhändelsema i Atlekvädena med det föregående af de handlande personernas öden. Borgny, som endast förekommer i denna dikt, och som eljest icke ingriper i händelsernas gång, är vorden förförd af sin älskare, men kan ej framföda sitt barn, förr än Brynhilds och Atles syster, Oddrun, bevekt af hennes nöd, med trolldom förlöser henne. I det samtal, som sedan uppstår dem emellan, gripes Oddrun af likheten mellan Borgnys och sina egna öden och utbryter i den klagosång, i hvilken hon vid sidan af Brynhilds historia skildrar sin egen förnedring och sina vemodiga öden. Efter Brynhilds död hade nämligen Gunnar och Oddrun dragits af en oemotståndlig kärlek till hvar andra. Men Atle hade vägrat deras förening. Då de detta oaktadt ej kunnat motstå sin böjelse, utkräfver Atle både på Gunnar och dennes broder Högne den förfärliga hämd, som sedan frammanar Gudruns, Gunnars och Högnes systers, än hemskare återhämd, hvilken skildras i slutet af båda Atlekvädena.
Prosan till visan 1, sid. 237, raden 1 uppifrån.
Heidrek förekommer endast på detta ställe i hjältesångerna; likaså Vilmund.
Visan 6.
Trolldomsord, naturligtvis runobesvärjelse. Jämför härom inledningen framför noterna till Sången om Segerdrifva!
Visan 7.
Högnes bane måste vara Vilmund, hvilken sålunda synes hafva fält en man med detta namn, naturligtvis icke Gudruns broder.
Modern är Borgny.
Visan 7.
(Borgny) gick sä från sitt förra ord. En psykologisk finhet. Det är nämligen tydligt, att Borgny fordom, i känslan af sin jungfrulighet, fält en hård dom öfver Oddruns fall. Nu, då hon, själf förnedrad, frälsts af Oddrun, bryter hon ut i den välsignelse öfver henne, som innehålles i nästa visa.
Visan 19.
Det kunde af denna visa tyckas, att Gunnar och Oddrun älskat hvar andra redan under Brynhilds lifstid. Detta är dock en orimlighet. Oddrun måste komma efter Brynhild i Gunnars ömhet.
Visan 20.
Granes börda är guldet.
Visan 29.
Då kom Atles moder krälande ut, och in hon grof sig till Gunnars hjärta. Det är tydligt, att Atles moder förvandlat sig själf till orm för att med egen gadd utkräfva hämd på Gunnar. Sådana förvandlingar förekomma i hednatiden många, såsom då konung Siggeirs moder förvandlade sig till en älg, eller då häxan Geirhild på Island påtog sig hamnen af en ko, för att icke nämna de många män, som förvandlat sig till tjurar, björnar eller andra stridbara djur. Denna tro på möjligheten af förvandlingar fortlefver i hela medeltiden och möter oss i en mängd af folksagor och visor. Somlige förvandla sig själfva, andre förvandlas af andra. Bland de senare finnes en hel grupp af sådane, som göra det i ond afsigt, stjufmödrar, som förtrollat sina stjufbarn o. s. v.