Om Eddan (KL) Atlakviða

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Sångerna om Atle.
Atlakviða
(R)



Sångerna om Atle.

Det har, som ofvan antydts, förmodligen funnits flera så att säga parallelkväden behandlande samma ämne. Så är t. ex. måhända fallet med Brot af Sigurðarkviðo och Sigurðarkviða hin skamma, och de båda dikterna om Atle äro ett obestridbart bevis härpå. Då emellertid skildringen och framställningen af det ämne, som i dessa sånger besjunges, äro rätt olika, måste vi betrakta hvart och ett af dessa kväden särskildt Vi börja då med det tvifvelsutan äldre af dem:


Atlakviða.

Guðrún är nu vorden Atles hustru och denne fikar efter Fáfners skatter. Han sänder därför ett bud till Giukungarna — Gunnarr och Hogne — och bjuder dem att komma till hans borg. Guðrún skickar emellertid med budbäraren en ring ombunden med varghår för att varna sina bröder. Gunnarr vill ej fästa någon vikt vid detta, men den mer kloke och försiktige Hogne yttrar då:


Hvad tror du hon menat,
när ringen hon sände
ombunden med varghår?
Var det en varning?
Ej utan skäl hon
band det om ringen.
Olycklig varder
visst denna färden.


Men trots att Hogne afråder, lofvar dock Gunnarr, att de skola komma. Han talar — heter det — som det höfves en konung, och bjuder sina kämpar att vara vid godt mod, om ock detta skulle blifva deras sista gille. Därefter rida Giukungarna åstad till Atles borg, följda af de kvarvarandes tårar. —


När de kommit dit, mötas de af Guðrún, som säger dem, att de äro förrådda. Gunnarr svarar då, att det nu vore försent att kunna samla en här:


Sade då Gunnarr,
kämparnas höfding:
Syster, försent är att
fränderna samla.
Långt är att sända
bud till de våra
fjärran vid Rhens snabbt
flytande vågor.


Därpå börjar striden mellan Giukungarna och Atles folk och


Sju fällde Hogne
med svärdet det hvassa,
men han den åttonde
slängde i elden.
Så skall en hjälte mot
fienden strida,
som Hogne då stred för att
värna sin broder.


Giukungarna blifva dock omsider öfvermannade och fängslade:


De Gunnarr sen togo
och smidde i bojor,
Burgundernas[1] store,
fräjdade höfding.
Sporde de Goternas[2]
kung, om han ville
köpa sitt lif med det
glänsande guldet.


Men då svarar Gunnarr:


»Hellre skall Hognes
hjärta mig bjudas,
skuret ur bröstet på
dådrike hjälten.» —
Då skuro de hjärtat
ur bröstet på trälen
Hialle och buro det
sedan till Gunnarr.


Sade då Gunnarr,
kämparnas höfding:
»Här ser jag Hialles
hjärta, den feges.
Mycket det darrar
här nu på fatet;
mera det darrade
nyss i hans bröst.»


Därpå skära de hjärtat ur Hogne


Högt log då Hogne,
när hjärtat de skuro
ur bröstet på honom,
ty hjälten ej visste
hvad klagan vill säga.
Sedan hans hjärta de
buro till Gunnarr.


Sade då Gunnarr,
fräjdade härskarn:
»Här ser jag Hognes
hjärta den tappres.
Litet det darrar
här nu på fatet;
mindre det darrade
nyss i hans bröst.


Sen Hogne har mördats,
är jag den ende,
som kan er säga,
hvar skatten är kastad.
Medan vi båda
lefde, det kunde
möjligen yppats,
kan nu ej hända.


Tigande Rhen skall
ensam nu ega
guldet, som städse
olycka bringat.
Dess ilande vågor
gömma nu skatten.
Aldrig den mera skall
komma i ljuset.»


Därefter föres Gunnarr till ormgropen och spelar där på sin harpa så, att han tjusar alla ormarna utom en, som smyger sig fram och sticker honom i hjärtat. — Guðrún har under tiden gått stolt omkring i salen, sväljande gråten, och när Atle och hans kämpar komma åter till borgen, går hon dem till mötes och hälsar Atle:


Ut gick då Guðrún
sin make att möta.
Med bägarn i handen
hon hälsade honom:
»Fritt kan du, konung,
nu skämta i salen
med dina kämpar:
de döde — de tiga.»[3]


Sedan hon därefter undfägnat Atle och hans hird, säger hon:


»Vet, höge hjälte,
nu dina söners
hjärtan du ätit,
kokta i honung.
Nu kan du säga
du mänskokött spisat,
och det dina kämpar
i högsätet bjudit.


Ej dina barn du
mera kan kalla
till dina knän i det
glammande laget.
Aldrig du mera
ser dem på bänken
spjutskaften snida och
leka med guldet.»


När Guðrún sagt detta, blef det ett mummel i salen, och alla kvinnorna utom Guðrún själf gräto öfver hennes söner. Ty den förtviflade modern och systern hade annat att göra än att gråta bort tiden. När Atle hunnit blifva tillräckligt drucken, dräper hon honom och antänder därefter Buðlungarnas borg, så att alla de af Atles kämpar, som varit med om Gunnarrs mord, måtte varda innebrända. Så hämnades Giukes dotter sina bröders död. —



Fodnoter

  1. Detta är det enda stället i Eddan, där det säges, att Gunnarr (= Gundicarius) var Burgundernas härskare.
  2. Här kallas han däremot för Goternas konung. Hjältesagan behandlar äfven etnografien tämligen lättvindigt.
  3. Förf. har här upptagit S. Grundtvigs tolkning af denna dunkla rad.