Om Eddan (KL) Atlamál hin grønlenzsko

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Sångerna om Atle.
Atlamál hin grǿnlenzsko
(R)



Innehållet i detta kväde är, som ofvan antydts, i det hela detsamma som i den föregående sången om Atle, men själfva framställningen är fylligare och på samma gång tunnare. Ämnet är äfven skildradt på ett något olika sätt mot i föregående dikt. Här är det ej längre Hogne, som afråder från att mottaga inbjudningen, utan det är Gunnarrs och Hognes hustrur — Glaumvor och Kostbera — , som ana, att färden skall varda olycksbringande, hvarförutom Kostbera tycker sig märka, att de runor, som Guðrún med budbäraren sändt sina bröder, måtte blifvit ändrade. Denna framställning är, om man så vill, vackrare, men på samma gång liksom vekare och svagare. I den föregående dikten är ock bevekelsegrunden till Atles förräderi endast det, att han vill bemäktiga sig Andvares skatter, men här är denna uppblandad med ett annat motiv — att Atle äfven vill hämnas på Guðrún, för att hon i striden, då Giukungarna öfvermannades, fällt tvänne hans bröder. Härtill kommer vidare, att det enligt detta kväde ej är Guðrún ensam, utan äfven en af Hognes söner, som dräper Atle. Till sist må ock nämnas, att det storslagna slutet i den föregående dikten — att Guðrún efter mordet på Atle tänder eld på Buðlungaborgen — här ej omtalas. Atlamál är i korthet sagdt en uttänjd och förbleknad omsägning af Atlakviða, hvilket dock ingalunda hindrar, att icke äfven denna dikt eger många vackra ställen.


Vi vilja nu endast dröja vid dessa.


När Atles sändebud framfört sin härskares vänliga inbjudning och blifvit rikligen undfägnade, hemsökas under natten Hognes och Gunnarrs hustrur af olycksbådande drömmar:


Den förra berättar:


Tycktes mig komma
en björn in i borgen,
ramarna sträckte:
rädda vi blefvo.
Intet mot honom
vi mäktade göra.
Då blef ett väldigt
gny här i salen.


Hogne svarar då sin hustru:


Vinden väl växer
mot oss på färden.
Hvitbjörnen bådar väl
rasande stormar[1].


Den senare berättar:


Tyckte din galge
färdig var timrad.
Ormar dig stungo,
fast ännu du lefde.
Solen blef bortskymd.
Säg, hvad det bådar!


Men hvarken Gunnarr eller Hogne vilja lyssna till dessa varnande drömmar och de begifva sig med ett ringa följe — 'hvilket var föga välbetänkt' — till Atles borg. Det önskas dem lycka pä färden, hvarvid


Hogne då svarade
fränderna vänligt:
»Varen I glada,
hvad än må hända.»
Städse vid afskedet
lycka man önskar,
men litet det gagnar
dem, som bort fara.


När de kommit fram, förråder Atles budbärare obetänksamt sveket, och han blifver då genast dräpt, hvarpå striden begynner mellan Giukungarna och Atles folk. Guðrún deltager i densamma samt faller Atles tvänne bröder. Från morgonen till middagen varar kampen, och 'hela fältet flöt af blod' — en efterklang af striden mellan Burgunderna och Hunnerna. Omsider segrade emellertid Atle och Giukungarna blefvo fängslade. Därpå förtäljes det om dessas död, och sedan yttrar Atle till Guðrún:


Nu är det morgon.
Fränder du mistat.
Själf är du skuld till att
så det sig fogat.


Han bjuder henne därpå böter, hvilka hon nekar att mottaga, men säger, att han snart skall få dyrt betala detta svek. Så tillredes det ett präktigt graföl öfver Gunnarr och Hogne, men under tiden kallar Guðrún till sig sina och Atles tvänne söner:


Lockade till sig de
späda på bänken.
Bleka de blefvo, men
gräto dock icke.
Sprungo till modern;
sporde: »hvad vill du?»


Guðrún säger då:


»Frågen ej detta.
Döda er vill jag.
Länge jag önskat,
ert lif vore lyktadt.»


Sönerna svara:


»Dräp oss då, moder!
Ingen det hindrar.
Snart skall du spörja, att
hämnden ej hvilar.»


Hon gör så och när hennes make om en stund frågar efter sina barn, berättar hon hvad hon gjort. Då ryser till och med den grymme Atle för hennes hjärtlöshet, men Guðrún svarar blott, att nu leker det henne i hågen att äfven dräpa honom, och tillsammans med en son af Hogne utför hon detta dåd. Dödligt sårad vaknar Atle:


Väldige kungen
vaknar ur sömnen.
Såg, att hans sår ej
kunde förbindas:
»Säg mig nu sanning!
Hvem har mig mördat?
Hård var den leken.
Ej länge jag lefver.»


Guðrún svarar:


Icke vill Grímhildrs
dotter det dölja.
Vållat har jag, att ditt
lif nu är lidet.
Sonen af Hogne
äfven dig sårat.


Så växla de många bittra ord och till sist yttrar Atle:


»Guðrún, du ljuger!
Men litet det båtar
nu våra öden.
Vi båda ha brutit. —
Ett jag dig ber om
— gör det af hjärtat — ,
att som mig höfves
jag nu varder jordad.»


Snart var han död och
fränderna sörjde.
Allt hvad han önskat
Guðrún uppfyllde. —
Därpå hon sökte
sitt eget lif taga,
men länge det dröjde dock,
förrn hon fick sluta.


Dessa sista rader häntyda på följande sånger och visa därmed, att, när detta kväde diktades, var redan sagan om Iormunrekr ihäktad den stora sagocykeln om Volsungarna, Giukungarna. och Atle.



Fodnoter

  1. Dessa strofer synas tyda på Grönland, eftersom det endast är mycket sällan, som isbjörnen kommer med drifis till Island, och i Norge är han fullt okänd.