Om Eddan (KL) Fáfnesmál

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr.
Fáfnesmál
(R)



Regenn och Sigurd begifva sig till Gnitaheden och medan Regenn håller sig undan, stöter Sigurd sitt svärd i Fáfners hjärta. Vridande sig i dödskampen spörjer då denne, hvad den djärfve ungersvennen månde heta, och uttalar därpå Andvares förbannelse:


Allt jag sagt
till ondt du tyder,
men vet — nu sannt jag säger:
Min stora skatt,
mitt röda guld
skall varda dig till bane.


Men full af hopp och mod lägger ej Sigurd detta på sinnet, utan svarar gladt:


Det röda guld
vi alla älska
så länge lifvet varar,
och en dag måste
ju hvar och en
draga ned till Hel.


Sedan Fáfner dött, kommer Regenn fram, dricker hans blod och skär ut hans hjärta samt beder Sigurd steka det. När nu denne, som ofvan berättats, sticker fingret i munnen och Fáfners hjärtblod kommer på hans tunga, förstår han hvad nötväckorna kväda där uppe i trädets grenar.


Den första sjunger:


Blodbestänkt där
Sigurd sitter.
Fáfners hjärta
nu han steker.
Ringfördärfvarn[1]
klok mig tycktes,
om han själf nu
hjärtat åte.


Den andra sjunger:


Där nu ligger
falske Regenn,
och vill svika
unge kämpen.
Ränker han, den
lömske smider,
vill sin dräpte
broder hämna.


Den tredje sjunger:


Ett hufvud kortare
borde nu Regenn
draga neder till Hel.
Ensam Sigurd
då egde guldet,
på hvilket Fáfner rufvat.


Den första sjunger:


Klok han vore,
om han följde
rådet, som I
systrar gifvit.
Ser jag endast
vargens öra,
väntar jag, att
själf han kommer.


Den andra sjunger:


Ej så klok är
unge kämpen.
som jag ville,
att han vore,
om han låter
Regenn lefva,
när han Fáfners
lif har tagit.


Den tredje sjunger:


Mycket ovis
han är, om han sparar
sin lömske fiendes lif.
Regenn nu ligger
och rufvar på hämnd,
men sådant fatta ej hjältar.


Sigurd utbrister då:


Ej skall det varda
mitt öde, att Regenn
mitt unga lif mig beröfvar.
Brådt skola båda
bröderna nu
draga neder till Hel.


Han hugger därpå hufvudet af Regenn, dricker därefter bådas blod och äter Fáfners hjärta. Då börja fåglarna åter sjunga:


Bind nu samman
röda ringar!
Hjältar få ej
ödet rädas.
Vet, en mö,
af alla fagrast,
prydd med guld, din
brud skall blifva.


Rid nu hän till
Giukes salar!
— ödet visar
hjältar vägen — .
Där du kungens
sköna dotter
skall med gyllne
skatten vinna.


Rid nu hän till
Hindarfjället!
På dess topp en
borg är timrad.
Af förtrollad
eld den skyddas:
lågan städs kring
muren leker.


Där på fjället
stridens tärna
sänkts i sömn, af
flammor omhvärfd.
Oden henne
söft med trolldom,
ty hon brutit
mot hans vilja.


Sigurd lyder fåglarnas råd, begifver sig till Fáfners boning, tager där den olycksbringande skatten, lastar den på Granes bogar och rider upp till Hindarfjäll, själf belastad med Andvares, Lokes och Fáfners förbannelse[2].



Fodnoter

  1. Poetisk omskrifning för hjälten, som sönderhugger sin armring och utdelar bitarna åt sina kämpar.
  2. Ramsundsberget i Södermanland finnes Fáfnesmål så att säga illustreradt, ity att där är framstäldt, huru Sigurd dräper Fáfner, huru han steker Fáfners hjärta, sticker fingret i munnen etc. Samma 'illustration' är upprepad på ett klumpigare sätt på den närbelägna Gökstenen, Dessa ristningar visa, att Volsungasagan varit känd i vårt land. Måhända ha då äfven hos oss 'Sigurdskväden' funnits.