Om Eddan (KL) Guðrúnarhvot

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Sångerna om Atle.
Guðrúnarhvot
(R)



Efter att hafva dräpt Atle störtade sig Guðrún i hafvet, men böljorna buro henne till konung Iónákrs land, och där blef hon dennes maka. I hans borg uppfostrades Guðrúns och Sigurds dotter Svanhildr, hvilken senare blef gift med den mäktige konungen Iormunrekr, men då denne, som ofvan berättats, misstänkte henne för otrohet, blef hon söndertrampad af hästar. —


Guðrún äggar nu sina söner med Iónákr — Sorle och Hamðer — att hämnas Svanhildrs död :


Hvi sitten I så
och sofven bort lifvet?
Ledsnen I aldrig
på glädtigt samspråk?
Minnens, att Iormunrekr
lät eder unga
syster bli trampad
sönder af hästar!


Icke I liknen
den härlige Gunnarr.
Ej heller I liknen
den hugfulle Hogne.
Svanhildr I redan
längesen hämnat,
om I mina bröders
hjältemod egden.


Denna » Guðrúns äggelse» är tillräcklig för att hennes söner skola förklara sig villiga att draga hän till Iormunrekr och hämnas Svanhildrs död, hvarpå


leende Guðrún
ut gick ur salen.
Hjälmar och svärd ur
kistorna tog hon,
skyddande brynjor
sönerna skänkte.
Modigt de sedan i
sadlarna stego.


Sade då Hamðer,
hugstore svennen:
»Aldrig, min moder,
ser du oss åter.
I gotiska riket
döden oss väntar.
Tillred ett graföl
öfver oss alla».


När så hennes söner ridit bort, sätter sig Guðrún att klaga öfver alla sina sorger:


Gråtande Guðrún,
Giukunga-dottern,
satte sig neder
utanför borgen.
Med tårar på kinden
sen hon förtäljde
sin lefnads så bittra
sorgtunga saga.


Och när hon nu går igenom allt hvad hon lidit, är det, som om hon knappast visste, hvad som varit tyngst att bära:


»Tyckes mig hårdast
af allt hvad jag lidit,
när Svanhildr, den unga,
trampades af de
hetsade, vilda
hästarnas hofvar.


Men kvalfullast var väl,
när hjältarnas hjälte,
sofvande Sigurd de
dräpte i bädden.


Och grymmast det var väl
af allt hvad jag lidit,
när glänsande ormen
smög sig till Gunnarr.


Dock bittrast det var väl,
när hjärtat de skuro
ur bröstet på leende,
modige Hogne.»


Hon beder därpå den döde Sigurd stiga upp ur sin graf och trösta henne, men ingen Sigurd kommer, och för den kvarlefvande Guðrún gifves det ingen annan tröst än att i minnet ånyo genomlefva sina utståndna lidanden.