Om Eddan (KL) Guðrúnarkviða hin fyrsta

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr.
Guðrúnarkviða hin fyrsta
(R)



Guðrún sitter lutad öfver Sigurds lik, men hon kan icke gråta, ty därtill är hennes sorg allt för stor. Då träder den ena efter den andra fram till henne för att försöka trösta henne, men:


dock ej Guðrún
gråta kunde,
fastän hjärtat
brista ville.


De förtälja för henne sina egna lidanden, men allt är förgäfves: Guðrún sitter fortfarande tårlös lutad öfver sin döde make. Då lyfter hennes syster Gullrond bort täcket:


Hon från liket
täcket lyfte,
kallnad kind mot
Guðrúns lade. —
»Se på honom,
nyss du kysste;
tro, att än din
make lefver.»


En gång Guðrún
såg på Sigurd,
såg hans hår af
blodet klibbadt,
döde härskarns
brustna ögon,
det af svärdet
klufna hjärtat.


Då sjönk Guðrún
ned vid sängen.
Håret lossnar,
kinden rodnar,
och som störtregn
heta tårar
falla ned i
hennes sköte.


Då grät Guðrún,
Giukes dotter;
så att vida
kring det hördes.
så att hennes
fagra fåglar
skrämda gällt på
gården skreko.


Sen kvad Guðrún,
Giukes dotter:
»Var bland mina
bröder Sigurd
som en ek i
låga gräset,
som bland stenar
ädelstenen.


Nyss jag tyckte,
att jag egde
större makt än
Odens tärnor.
Nu, när hjälten
dött, så ringa
är jag som ett
löf på grenen.


Nu i sätet,
nu i sängen
härskarn saknas.
Giukes söner,
Giukes söner[1]
detta vållat.
De sin syster
bragt att gråta.


Snart skall land och
rike härjas:
ty de edens
helgd ha brutit.
Ej du, Gunnarr,
lycklig varder:
röda ringar
bli din bane.


Förr i salen
glädje rådde,
hvar gång Sigurd
Grane sadlat, —
när han for att
Brynhild vinna,
hvilken ensam
allt har vållat.»


Då kvad Brynhild,
Buðles dotter:
»Utan barn och
make varde
hon, den leda,
som dig lärde
gråta så i
Giukes salar!»


Stolt hon stod, den
höga sköldmön.
Häftigt hennes
Eld det brann i
hennes blickar,
när på Sigurds
sår de föllo.


Atskilliga strofer äro i denna öfversättning uteslutna, men de anförda torde vara tillräckligt många för att äfven beträffande denna dikt göra alla kommentarier öfverflödiga.



Fodnoter

  1. Upprepandet afsiktligt. Jämför sid. 187.