Om Eddan (KL) Guðrúnarkviða onnor

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr.
Guðrúnarkviða onnor
(R)



I detta kväde berättar Guðrún, som nu är gift med Atle, för dennes gäst Þjóðrekr[1] sin sorgliga saga. Först omtalar hon, huru Sigurd mördades och huru hon sörjde öfver hans död. Skildringen häraf är i det hela densamma som i Brot af Sigurðarkviðo, men mera utförlig och till följd häraf liksom urvattnad. Vi vilja därför förbigå densamma med undantag af en strof, hvilken på grund af sin rörande skönhet torde böra anföras. När Guðrún fått höra, att Sigurd fallit, uppsöker hon honom och ser då Grane stå sörjande öfver liket:


Gråtande jag
gick till Grane,
där han stod med
lutadt hufvud
öfver hjälten:
hästen visste,
att hans herre
mer ej lefde.


Hon förtäljer därpå för Þjóðrekr, att hon vandrade bort och slutligen kom till Þóra Hákonsdotter i Danmark, där hon vistades i sju halfår. Men hennes moder Grímhildr får veta detta, gifver henne en glömskans dryck och öfvertalar henne att äkta Atle. Guðrún anar likväl, att detta blott skall lända till nya olyckor, och profetiskt säger hon därföre om Atle:


Han skall Gunnarrs
bane vålla
och ur Hogne
hjärtat slita.
Då först skall jag
lifvet lämna,
när jag själf min
make dödat.


Sedan berättar hon, huru Atle en gång väckte henne och bad henne tyda en hemsk dröm, som han haft under natten. Atle sade:


Tycktes mig att
tvänne unga
skurna skott,
som bort få växa,
upp med sina
rötter ryckta,
på ett fat fram
till mig buros.


Tycktes mig att
tvänne unga
svultna hökar
från mig flögo.
Sen jag måste
deras stekta
hjärtan mot min
vilja äta.


Tycktes mig att
tvänne valpar
sorgsna sprungo
bort ifrån mig.
De af hunger
båda tjöto.
Deras kött jag
måste tära.


Denna Atles dröm varder äfven sannad, när Guðrún för att hämnas sina bröders död dräper sina och Atles söner.


Detta kväde är, som vi se, på samma gång en blick tillbaka på gångna, och en blick framåt på stundande sorger. Och det är i så hög grad episkt, att ehuru visserligen Guðrún här själf för Þjóðrekr berättar sina öden, träder dock äfven hon fullkomligt i bakgrunden.



Fodnoter

  1. Þjóðrekr = Theodorik den store. Se sid. 172.