Om Eddan (KL) Hárbarðsljóð
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna
(R, A)
Tor har varit ute på ett af sina vanliga ströftåg i 'österväg' och på återfärden till Asgård kommer han till ett sund. På motsatta stranden ser han en karl stå med en båt och ropar till honom:
- Hvad är det för en sven bland svenner,
- som står på andra stranden?
Färjkarlen svarar med en nästan ordagrannt lika motfråga:
- Hvad är det för en karl bland karlar,
- som ropar öfver vattnet?
Det ligger redan i denna upprepning af Tors fråga något, som kommer en tro, att den där färjkarlen är, som det heter, upplagd för att drifva med 'jättars bane'.
När därefter Tor yttrar, att han vill bli rodd öfver sundet och vill veta hvad färjkarlen heter, svarar denne, att det är en viss Hildólfr, som rår om båten, att han bor vid Ráðsøyiarsundet och att han
- bad mig inga röfvare
- eller hästtjufvar ro öfver,
- utan endast goda
- och välberyktade män,
- som jag noga kände.
- Säg först ditt namn,
- om du vill komma öfver fjärden.
Denna begäran är Tor ej sen att villfara och stolt svarar han:
Men denna upplysning tycks ej det allra minsta imponera på färjkarlen, hvilken blott helt kallt underrättar honom om, att han heter Hárbarðr[3] (= 'Gråskägg') och börjar därefter på ett tämligen näsvist sätt gyckla med den väldige Asator. Denne, godmodig och lätt att locka, som han är, kan ej motstå frestelsen att munhuggas med Hárbarðr, ehuru han oupphörligen kommer till korta, alldenstund det är ej ordet, utan hammaren, som är hans rätta vapen. De börja därpå att uppräkna för hvarandra sina bedrifter. Tor skryter, storordigt och naivt som vanligt, med att han slagit ihjäl så och så många jättar. Hárbarðr rosar sig däremot öfver de segrar han hos de sköna har vunnit. Han berömmer sig nämligen med en nära på cynisk själfbelåtenhet öfver, att han uppträdt som en fullfjädrad Don Juan och med list och fagert tal bedragit den ena väna tärnan efter den andra samt njutit allas ynnest. Man vill nästan tro, att det är ingen mindre än Oden själf, som roar sig med att berätta för Tor några af sina talrika, ej så vidare hedrande kärleksäfventyr. Så fortfara de att förtälja för hvarandra hvad stort de uträttat, tills Hárbarðr omsider är så vänlig att meddela Tor den glädjande underrättelsen, att Sif[4] har en älskare just nu hos sig och att det därför värkligen vore bättre, om Tor begåfve sig hem än att stå på det här sättet och prata bort tiden. Tor låtsas åtminstone ej sätta någon tro till detta påstående, men vreden börjar koka i honom, och när till sist Hárbarðr kommer fram med följande värkligen gemena yttrande:
- Sannt torde jag säga.
- Du försinkat dig på färden,
- långt hade du redan hunnit, Tor!
- om du låtit dig ro öfver,
utbryter Tor förbittrad:
- Hárbarðr, din usling!
- Du länge har mig hindrat!
Men äfven detta tycks ej röra Hárbarðr det allra minsta. Han svarar blott helt lugnt, ehuru måhända litet förvånad:
- Aldrig jag trott,
- att Asator kunde
- af en faijkarl hindras på färden.
Som Tor nu ändtligen begriper, att Hárbarðr är obeveklig, kryper han till korset och frågar helt beskedligt, om det är så långt att 'gå sjön omkring'. Hárbarðr gifver härpå ett synnerligen 'sväfvande' svar:
- En bit är det till stocken
- och sen en bit till stenen.
Äfven en mera begåfvad person än Tor skulle ej blifvit vidare klok på detta svar och denne beslutar sig nu omsider att strunta i den värde Hárbarðr och gå sjön omkring. Men när denne märker, att Tor går sin väg, är han vänlig nog att önska honom lycka på resan med följande afskedsord :
- Drag nu dit,
- där trollen må ta dig med hull och hår!
Hvad är väl meningen med denna underliga dikt, hvilken äfven från rent yttre synpunkt är mycket egendomlig, alldenstund den är affattad på en så ytterligt fri meter, att det väl vore rättast att säga, det den är skrifven på en allittererande rytmisk prosa.
Vi nämnde nyss, att man kommer att tänka på Oden, när Hárbarðr berättar om sina många kärleksäfventyr. Denna omständighet jämte åtskilligt annat har gjort, att man gissat, det färjkarlen Hárbarðr är ingen annan än Oden själf, som åter igen uppträder förklädd och efter vanligheten kallar sig med ett för tillfallet antaget namn.
Men äfven om detta vore riktigt, hvad vore i alla fall syftet med detta kväde? Rörande denna fråga ha flera hypoteser framställts.
Man har i Tor velat se en representant för den kraftige, snart retade, men i grund och botten godmodige fornnordiske bonden, af hvilken han ock i själfva värket blott är en förstorad bild, och i Hárbarðr (= Oden?) däremot en representant för den mera bildade 'öfverklassen', för dess större intelligens och galanta utsväfningar.
Enligt en annan gissning skulle en måhända relativt sent lefvande skald helt enkelt ha roat sig med att framställa dessa tvänne hufvudgudar i deras skarpaste motsats till hvarandra, i det han skildrar dem båda från deras svagaste sidor utan att därför egentligen vilja håna eller häda någon af dem, — velat sätta emot hvarandra den genom sin lättrogenhet och framfusighet ofta komiske Tor och den ständigt intellektuellt värksamme Oden, hvilken ingalunda var någon Josef och lika litet som den olympiske Zevs någon trogen äkta man.
Härmed må emellertid förhålla sig hur som hälst. Visst är i alla fall, att Hárbarðrsljóð såväl genom sin egendomligt fria form som genom sitt humoristiska och — om man så får säga — nästan ovettiga innehåll är en af Eddans märkligaste dikter.
