Om Eddan (KL) Hávamál

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Hávamál
(R)

Man har med viss rätt sagt, att ingen bland eddasångerna gifva oss en sådan inblick i de forna nordbornas yttre lefnadsförhållanden och inre tankelif som denna märkliga lärodikt. Den intager inom den didaktiska poesien samma höga rang som Volospá inom den mytologiskt-visionära diktningen.

I den gestalt detta kväde kommit till oss, kan det liknas vid ett från flera skilda dikter hopplockadt aggregat utan inre reda och ordning. Bortser man från mindre tillsatser och interpolationer brukar man vanligen indela detsamma i tre hufvuddelar: det egentliga Hávamál, Loddfáfnismál och Rúnatalsþáttr Óðens. Som de två sistnämnda afdelningarna emellertid äro af vida mindre betydelse, fästa vi oss här egentligen blott vid den första.

Det har så ofta sagts och man vill äfven så gärna tro, att under Vikingatiden, trots den i sanning mörka och blodiga tafla den upprullar för oss, trots all den vildhet och råhet, som i så hög grad äro utmärkande för densamma, voro likväl heder och ära, tro och lofven högt skattade dygder, hvilket allt i viss mån kastar ett försonande skimmer öfver denna de nordiska folkens så brottsliga ynglingatid. Den rika isländska litteraturen lämnar oss också flerfaldiga obestridliga bevis på, att så äfven verkligen var förhållandet.

Men den lefnadsvishet, som den namnlöse författaren af Hávamál förkunnar, är af en helt annan art. Den är till och med stundom så sorgligt modärn, att man kan bli frestad att tro, det han gått i skola hos en likaså ränkfull som svekfull Macchiavelli och att han långt snarare vore ett barn af en öfverbildad, lifstrött civilisation än en son af denna visserligen råa och vilda, men dock naiva och troende forntid.

Han känner så förvånansvärdt och så förfärande väl människorna och världen och till följd häraf har han intagits af en lika hjärtlös som hopplös skepticism. Godt och ondt finnas, strängt taget, ej längre för honom. Den egna fördelen, ja den mest naket ohöljda egoism bör vara målet för all ens diktan och traktan och för att vinna detta mål äro egentligen alla medel lika goda. Ty sådana som människorna faktiskt äro, lönar det ej mödan att kämpa med blanka vapen: det är genom lömskhet och list, falskhet och svek man säkrast och lättast vinner sitt lifsmål: sin egen lycka på bekostnad af andras.

_________________

Faror och försåt möta oss på hvarje steg i lifvet och hota oss oupphörligen med undergång. Därför må man ständigt vara vaksam och försiktig. Redan i första strofen uppmanar oss också författaren, att så fort vi träda öfver en annans tröskel noga se oss omkring,

ty ovisst är att veta

hvar ovänner sitta

på salens bänkar.

Oafbrutet må man vara på sin vakt och blott sätta sin lit till sin egen klokhet. Onda rådslag ha ofta spunnits mot oss i andras bröst och det är alltid minst sagdt osäkert, hvad vi ha att vänta af andra. Klok bör därför hvar man vara och framför allt den, som vida ströfvar omkring: i sitt eget hus är ju en hvar herre, men kommer man som gäst till en annan, han må vara ens vän eller ovän, då är det bäst att iakttaga en försiktig tystnad, säga blott hvad nödtorftigt är och för öfrigt tiga, under det att man lyss och spejar omkring sig, ty talträngd tunga har mången gång vållat sin egares ofärd.

Så lösmynta som människorna äro, bör man ock städse besinna, att de aldrig kunna bevara någon hemlighet och därför må man på sin höjd blott förtro sig till en, ej till flera, ty

världen vet hvad trenne veta.

Kunskap är makt och på vandringen genom lifvet

bär ingen man

bättre börda

än mycket mannavett.

Men därför vet ock en klok man att taga vara på sitt vett. Han skjuter väl ej bägaren ifrån sig, men dricker med måtta, ty han vet, att

ju mera man dricker

dess mindre man är

herre öfver sig själf,

och att det är »glömskans häger», som sväfvande öfver dryckeslaget beröfvar människorna deras besinning och förnuft.

En oklok man är däremot i detta fall till och med sämre än de oskäliga djuren, ty

hjordar veta,

när de hem skola

och gånga då af gräset,

men oklok man

känner aldrig

sin egen mages mått

och får han blott en klunk för mycket, ligger genast hela hans själslif öppet som en uppslagen bok. I oträngdt mål gör han sig gång på gång till allmänt åtlöje, är strax färdig att skratta åt hvad som hälst och tror sig veta både ett och annat, änskönt han

vet ej det

han veta borde,

att han själf är full af fel.

Den stora konsten att kunna rätt nyttja tiden är för honom också fullkomligt främmande. Han drönar i stället i onödan bort sitt lif :

ligger och vakar

hela natten,

tänker på likt och olikt.

Är då trött,

när morgonen gryr

och allt ve är kvar som varit.

I sin lättrogenhet inbillar han sig äfven, att alla, som vänligt le mot honom, äro hans vänner, men när han kommer på tinget märker han snart, att få äro de, som vilja föra hans talan.

En klok man förstår åter, att en verklig vänskap är en lika sällsynt som kostlig klenod, och aktar sig noga för att genom någon oförsiktighet låta densamma gå sig ur händerna. Kan han ej fullt och fast lita på sin gode vän, så skall han i alla fall förtroendefullt småle mot honom, föra på tungan ett fagert tal, fast hjärtat är fullt af falskhet, och löna lömskhet med list, ty då kan denne hans vän alltid vara honom till någon nytta. Och skulle han ega en verklig vän, på hvilken han fullt och fast kan lita, så skall han tätt och ofta fara till honom, mycket samtala med honom och gifva honom värdefulla skänker, ty genom gåfvor och gengåfvor varar vänskapen längst och det händer eljest så lätt, att man blir bortglömd och — hvad vida viktigare och värre är — att man till följd häraf själf ej får något gagn af denne sin fulltrogne vän.

Människors vänskap är således ej mycket värd, äfven om den är af rätta slaget. Och är den af en mera ytlig beskaffenhet, då brinner den visserligen hetare än elden under en fem dagar, men på den sjätte har den redan slocknat och det är, som om den aldrig ens varit.

Människors gästfrihet är ej heller så mycket värd och

dröja bör

ingen gäst

länge i samma hus,

ty huru hjärtligt han än i förstone må varda välkomnad, blir han dock snart illa sedd, om han länge sitter på en annans bänkar. Vanligen kommer man ock blott och stör, ty det är ej så lätt att veta den lämpligaste stunden:

Allt för tidigt

kom jag till en,

allt för sent till en annan:

Ölet var drucket

eller än ej brygdt.

Gäst kommer sällan lägligt.

Men det är visserligen sannt, att nog vore man gärna sedd, ja blefve till och med både här och hvar vänligt inbjuden, om man blott ej behöfde någon mat till måltiden, eller om det vore så väl, att i stället för att det hängde en skinka på väggen hos ens bästa vän, när man kom, det hängde två, när man en gång väl gått sin väg.

Och en kvinnas löfte är mindre värdt än intet, ty

på mös ord

må ingen tro

ej heller hvad kvinna säger.

På rullande hjul

vardt deras hjärta skapadt

och vankelmod bäddadt i bröstet.

Ja en klok man bör öfver hufvud tagget ej lita på något, ty allt är förgängligt i denna värld. Där vexlar allt lika fort som vädret på en fem dagar. Rådligast är det därför, att man ej prisar dagen, förr än kvällen är kommen, sin hustru först, när hon väl är bränd, och ingen mö, förrän hon gifven är. Och en dåre är den, som är viss på, att en tidigt sådd åker skall gifva en rik skörd, eller i förtid gör sig några förhoppningar om sin son, ty hurudan skörden blifver, det beror på väder och vind och huru ens son artar sig, det beror på hans anlag och karaktär, och att på förhand beräkna detta, det är sannerligen mer än vanskligt.

En vis man gör sig därför inga illusioner. Han vet nämligen mer än väl, att det mången gång händer, att man sparar det åt sin ovän, som man ämnat åt sin vän och att

mycket går värr än man väntat.

Det är visserligen sannt, att kunskap är makt och att på vandringen genom lifvet man ej kan bära någon bättre börda än mycket mannavett, men äfven den bördan kan understundom varda allt för tung och det är ingalunda så gifvet, att det alltid länder till lycka att veta allt för mycket:

Måttligt klok

vare en hvar,

allt för klok ingen.

Lifvet ter sig

fagrast för den,

som väl vet hvad han vet.

Måttligt klok

vare en hvar,

allt för klok ingen.

Den är sällan

i hjärtat glad,

som allt för mycket vet.

Måttligt klok

vare en hvar,

allt för klok ingen.

Sitt eget öde

må ingen ana:

då kännas sorgerna lättast.

Det är, som vi se, stundom något rent af förfärande modärnt i skaldens tankegång. Dessa nu anförda strofer låta ju nära nog som en förklaring till Byrons ord:

»Sorrow is knowledge. They who know the most, must mourn the deepest o'r the fatal truth.»

Men ehuruväl denna vår så förgängliga, så trolösa och egoistiska värld blott kan skänka oss ringa glädje, må vi dock ej se lifvet allt för mycket i svart. Den vise vet också, att huru usla människorna än må vara, finnes det likväl ingen, som är så dålig, att det hos honom ej ändå finnes något godt, ty

[laster och dygder

bära mänskors söner

blandade i bröstet,:]

ingen finns så god,

att han ej lyss till lasten,

ingen så ond, att han ej duger till något.

På någon verklig lycka här i världen kan visserligen ingen vis man hoppas och alla lifvets rosor ha för honom för länge sedan vissnat ner, men den tysta undergifvenhetens bleka blomma kan i alla fall skänka honom kraft att bära lifvets börda med manligt jämnmod. Eftersom det ju hos alla alltid finnes något godt, kan ock en hvar, huru dålig och vanlottad han än är, ändock vara till något gagn och

den halte kan rida,

den handlytte valla hjord,

den döfve kämpa och duga.

Att vara blind är bättre

än att vara bränd:

ingen har nytta af liket.

Det är — i förbigående sagdt — måhända svårt att i hela världslitteraturen kunna uppleta ett så gripande uttryck för en så djup, så human resignation som denna i sanning minnesvärda strof.

Men om så är, då har man ej heller rätt att hängifva sig åt någon veklig, dådlös förtviflan, utan

glad och hurtig

vare en hvar,

medan han bidar sin bane.

Det finnes dessutom något annat, som kan skänka lifvet ett visst värde, nämligen hoppet om ett godt eftermäle. Ehuru skalden visar sig vara en fullblodig skeptiker, som lärt sig af erfarenheten, att man egentligen ej bör tro på något, är det dock en förhoppning, som han — likasom den drunknande griper efter halmstråt — ej kan släppa: tron på att död mans rykte länge skall lefva. I märklig likhet med den i det hela moraliskt indifferenta renässansmannen finner Hávamáls sångare en viss tröst i den tanken, att hans tomma namn skall i minnets döda Pantheon varda fräjdadt af en okänd eftervärld:

Bort dör din hjord,

bort dö dina fränder,

bort dör du själf likaledes,

men aldrig dör

den mänskas rykte,

som samkat åt sig ett godt.

Bort dör din hjord,

bort dö dina fränder,

bort dör du själf likaledes,

men ett jag vet,

som aldrig dör,

dom öfver dödan man.

Men det är i alla fall ej någon så stor tröst denna tanke kan skänka. Hvarje människa — vore hon än aldrig sä vis — behöfver dock något annat och mera än detta kalla, abstrakta hopp om att lefva kvar i minnet. Hon behöfver bland mycket annat en fulltrogen vän, för hvilken hon kan öppna hela sitt hjärta. Men den vise vet bäst, att en sådan vän står ingenstädes att finna, eftersom det nu en gång ju så är, att när vi allra fagrast tala, då är det just som vi tänka allra falskast. Och i betraktande häraf är det verkligen väl att ej vara allt för klok, ty sorgen tär den människas hjärta, som ej eger någon, åt hvilken hon helt och fullt kan förtro sig.

Ja, det är nog bäst, att ej vara allt för klok, ty hvarje människa behöfver ock något annat och mera än en fulltrogen vän. Hon behöfver framför allt någon, som hon af hela sin själ kan älska. Men den vise vet äfven så innerligt väl, att ingen finnes, som är värd någon kärlek. Och därför känner han sig så förfarande ensam och öfvergifven, tycker sig vara så öfverflödig, så fattig och arm på lifskraft och lifsmål som ett förtorkadt träd:

Marknad fura

vid gården står,

har hvarken bark eller barr.

Så är den mänska,

som intet kan älska.

För hvad skall hon längre lefva?

______________________

Sådan är tankegången, sådan grundtonen i detta världsbekanta fornkväde.

Det kan ej nekas, att många bland dessa så välmenta och välbetänkta, så kalla och så kloka råd och lärdomar, just emedan de äro så naket sanna, ej sällan tendera att nedsjunka till torr prosa. Eller denna lärodikt har, likasom öfver hufvud all didaktisk poesi, svårt att ständigt hålla sig uppe i sångens lätta, luftiga värld. Men läser man dessa lefnadsregler i deras sammanhang eller, rättare sagdt, söker man ordna dem i den följd, hvari de väl ursprungligen stått, då märker man, huru de alla länka sig i hop till en enda organisk enhet, hvars sammanhållande och uppbärande kraft är den underström af det djupa, på en mogen lifserfarenhet grundade människoförakt, som i mer eller mindre grad framtonar genom dem alla. Och detta förakt tycks varda än mera djupt, än mera bittert, när man varsnar, huru denna strida underström liksom hämmas och saktas i sitt lopp af skaldens humana öfverseende och manliga resignation. Härtill kommer, att dessa hans så kalla, så beräknande, nästan cyniskt egoistiska förmaningar då och då genombrytas af en undertryckt längtan efter ljus och värme, kärlek och tro, hvari man nästan tycker sig höra halfkväfda rop ur ett lidande, på lifvet grymt besviket, men ännu dock varmt klappande hjärta.

Den visa valan visste ock, att denna världen var ond, men med visionärens framåtseende blick kunde hon likväl sia om en annan, bättre värld, där det goda skulle segra och det onda duka under. Hávamáls sångare känner däremot ingen annan värld än denna, men den känner han också i grund och botten. Och därför är hans skildring af densamma så dyster och mörk — det är bilden af en fallen värld, som ej förtjänar något bättre öde än att i gudarnas skymning förintas.

---