Om Eddan (KL) Helgakviða Hiorvarðssonar

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Helgakviða Hiorvarðssonar
(R)

Under denna titel äro sammanfattade flera brottstycken af sånger om den eljest okände hjälten Helge Hiorvarðsson.

Det var en gång en konung, som hette Hiorvarðr. Denne sporde, att konung Sváfner egde en fager dotter vid namn Sigrlinn. Han skickar då Atle, en son af hans jarl Iðmundr, för att anhålla om hennes hand. Efter åtskilliga svårigheter hemför han henne som sin brud. De få en son, stark och vän, men hvilken städse var tyst och 'intet namn ville fasta sig vid honom'. En dag ser denne nio valkyrjor rida 'öfver vind och våg' och den skönaste bland dem alla hälsar honom med dessa ord:

Sent skall du, Helge,

härskare varda

— länge har örnen

väntat på byte — ,

om, fast ett hugfullt

sinne du eger,

ständigt du stum och

ordlös förblifver.

Helge frågar henne då:

Hvad låter du följa,

bjärthvita brud, som

gåfva till namnet

du nu mig gifver?

Tänk dig väl före,

innan du svarar.

Vill det ej hafva, om

min du ej varder.

Valkyrjans svar lyder:

Svärd vet jag ligga

på Sigarsholmen

fyra färre än

femtio stycken.

Ett ibland dem är

ypperst af alla.

sköldar det klyfver,

med guld är det siradt

Helge — ty det namn han nu fått af denna stridens mö, 'fäster sig vid honom' — beder om en tid sin fader Hiorvarðr att fa draga ut i härnad. Då detta tillåtes honom, uppsöker han det svärd, som valkyrjan omtalat. Härefter dräper Helge en 'mångvis' jätte vid namn Hate, och då han jämte den nyss omtalade Atle en natt ligga med sina skepp i Hatafjorden samt Atle håller vakt, uppdyker ur hafvet den dräpte jättens dotter Hrimgerðr, och det utspinner sig ett samtal mellan henne, Atle och Helge. Denna dikt, som lämpligen kunde kallas för Hrimgerðarmál, torde förtjäna anföras i sin helhet:

Hrimgerðr:

Hvad är det för hjältar,

som skeppen behängt med

sköldar i Hatafjorden,

Orädda kämpar

tyckes det vara.

Säg mig hvad höfdingen heter.

Atle:

Helge han heter.

Oss du ej kan

ofärd på något sätt vålla:

Järnkedjor ligga

kring höfdingens skepp —

häxor ej kunna oss skada.

Hrimgerðr:

Hvad heter då du,

mäktige hjälte,

säg, hur du kallas af kämpar,

konungen visst

kan lita på dig,

när han ställt dig där framme i stäfven.

Atle:

Atle jag kallas

och grym kan jag vara:

mot häxor jag värst är af alla.

I våta stäfven

ofta jag stått

och plågat trollkunniga kvinnor.

Hvad heter du själf,

du ditt liklystna skarn,

hvad var väl din faders namn?

Djupt ner i jorden

borde du gömmas;

hår på din barm borde växa.

Hrimgerðr:

Hrimgerðr jag heter,

Hate min fader.

Väldigast var han bland jättar.

Mången brud

röfva han hunnit,

förrn honom Helge slog.

Atle:

Du låg, häxa,

vid höfdingens skepp,

sam här i natt ut i fjorden.

Hjältarna skulle du

fångat åt Rán,

om icke i tid man dig hindrat.

Hrimgerðr:

Dum är du, Atle!

Står du och drömmer?

Hvarföre är du så vredgad?

Moder min låg

vid höfdingens skepp,

men Hloðvarðrs söner jag dränkte.

Gnägga du skulle,

om snöpt du ej vore.

Nu Hrimgerðr svänger sin svans.

Långt bak i ryggen

ditt hjärta visst sitter,

fast rösten röjer en hingst.

Atle:

En hingst skall jag visa

dig, att jag är,

så fort jag får stiga i land.

Lamslå dig kan jag,

om det mig lyster.

Då lagom du svänger din svans.

Hrimgerðr :

Stig då i land,

om du det törs.

Vi träffas i Varenns vik.

Refbenen dina

räta jag skall

så snart som jag dig har famnat.

Atle:

Ej kan jag gå,

förrn hjältarna vaknat.

Måste i stäfven här stånda.

Väntar, att snart

åter vid skeppet

du dyker upp, ditt skarn!

Hrimgerðr:

Vakna nu, Helge!

Gif Hrimgerðr böter

för att du dräpt hennes fader!

Om blott en natt

hon får sofva hos dig,

då böterna fullt äro guldna.

Helge:

Luden han heter,

som ega dig skall.

Fjärran i Þolløy han bor,

mångkunnig jätte,

den värste af alla.

Det är en man just för dig.

Hrimgerðr:

Henne du ville

hellre väl ega,

som räddade nyss dina skepp.

Snöhvit mö,

mer mäktig än jag,

steg här på stranden i land.

Helge:

Hör mig, Hrimgerðr!

Dig böta jag skall,

om blott du mig sanning vill säga.

Var det en mö,

som bärgade skeppen,

eller voro de flera tillsammans?

Hrimgerðr:

Tre gånger nio

möar det var,

men en red främst bland dem alla.

Från hästarnas manar

det droppade dagg.

Led var för mig denna syn.

Atle:

Se nu åt öster!

Höfdingen har

med dödande ord dig fördröjt.

På land och på vatten

räddade äro

hugfulle konungens kämpar.

Dagen har randats.

Atle har grymt

Hrimgerðr för evigt försinkat.

Såsom ett löjligt

sjömärke du

städse förstenad skall stånda.

Jag har ej kunnat underlåta att anföra hela denna sång, ty den är så ytterst karaktäristisk för den heroiska diktningen. I all sin kraftiga naturalism är den allt igenom ren. Det ligger som ett återsken af den gryende dagens ungdomliga fägring öfver densamma — det är som om morgonens friska dagg droppade ur hvarje strof. —

Det berättas, att Helge var en väldig konung, som for vida omkring i härnad. En gång kom han till konung Øylime och bad om hans dotters hand. Hon hette Sváva. Hon och Helge svuro hvarandra trohet. En tid därefter — en julafton — drog Helges broder Heðenn ut i mörka skogen och mötte där en trollkvinna, som red på en varg och hade ormar till tömmar. Hon beder Heðenn följa sig och, då denne nekar, säger hon, att det skulle han dyrt få umgälla. På kvällen lofvar Heðenn vid bragebägarn, att konung Øylimes dotter Sváva skall varda hans brud. Men knappt har han uttalat dessa ödesdigra ord förrän han bittert ångrar dem och uppsöker Helge. Denne säger då:

Hell dig, Heðenn!

Säg hvad nytt du

ifrån Norge har att tälja.

Hvarför, furste,

har du redan

ensam vändt till

hemmet åter.

Heðenn svarar:

Mycket jag mot

dig har brutit:

Sagt jag har vid

löftesbägarn,

att din brud

jag skulle vinna.

Helge söker då trösta honom:

Sörj ej, Heðenn!

Bådas våra

löften nog ej

skola brytas:

Mig en konung

stämt till holmgång.

Om tre nätter

skall den stånda.

Vet, att snart mitt

lif är lidet.

Intet löfte

då blir brutet.

Rörd svarar Heðenn:

Vill du, Helge,

därmed säga,

att min vän du

än vill vara?

Mer dig anstår

svärdet bloda

än att frid din

ovän gifva.

Ånyo söker då Helge trösta sin broder:

På en varg, när

ren det mörknat,

häxan red och

bad dig följa:

visste nog, att

Sigrlinns son på

Sigarsvallen

snart skall falla.

I denna strid blifver också Helge dödligt sårad och beder då sin sven Sigarr att rida till Sváva;

Helge Sigarr

bad att rida

till Øylimes

enda dotter.

Fort hon måste

komma, om hon

åter ville

hjälten träffa.

Sigarr rider då till Sváva och förtäljer för henne, att Helge fallit. Hon skyndar då till honom, och döende hälsar han henne:

Hell dig, Sváva!

Glöm nu Helge!

Detta är vårt

sista möte.

Blod ur djupa

såren forsar.

Svärdet biter

nu mitt hjärta.

Ber dig, Sváva

— gråt, min brud, ej —

att du vill min

bön uppfylla.

Red en bädd åt

ädle Heðenn,

honom gif din

varma kärlek.

Sváva svarar då:

Fordom jag i

glada dagar

sagt, när Helge

smycken gaf mig,

att jag aldrig,

sen han fallit,

någon annan

älska kunde.

Ehuruväl nu intetdera löftet behöfver blifva brutet, vill dock ej Heðenn uppfylla sitt, förr än han hämnats Helges död Han yttrar därför till Sváva:

Kyss mig, Sväva!

Ej jag åter

komma skall till

Roðolsfjällen,

förr än Hiorvarðrs

son jag hämnat,

som bland alla

var den främste.

Så slutar Helge Hiorvarðssons vackra saga.

---