Om Eddan (KL) Helgakviða Hiorvarðssonar
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna
(R)
Under denna titel äro sammanfattade flera brottstycken af sånger om den eljest okände hjälten Helge Hiorvarðsson.
Det var en gång en konung, som hette Hiorvarðr. Denne sporde, att konung Sváfner egde en fager dotter vid namn Sigrlinn. Han skickar då Atle, en son af hans jarl Iðmundr, för att anhålla om hennes hand. Efter åtskilliga svårigheter hemför han henne som sin brud. De få en son, stark och vän, men hvilken städse var tyst och 'intet namn ville fasta sig vid honom'. En dag ser denne nio valkyrjor rida 'öfver vind och våg' och den skönaste bland dem alla hälsar honom med dessa ord:
- Sent skall du, Helge,
- härskare varda
- — länge har örnen
- väntat på byte[1] — ,
- om, fast ett hugfullt
- sinne du eger,
- ständigt du stum och
- ordlös förblifver.
Helge frågar henne då:
- Hvad låter du följa,
- bjärthvita brud, som
- gåfva till namnet
- du nu mig gifver?
- Tänk dig väl före,
- innan du svarar.
- Vill det ej hafva, om
- min du ej varder.
Valkyrjans svar lyder:
- Svärd vet jag ligga
- på Sigarsholmen
- fyra färre än
- femtio stycken.
- Ett ibland dem är
- ypperst af alla.
- sköldar det klyfver,
- med guld är det siradt
Helge — ty det namn han nu fått af denna stridens mö, 'fäster sig vid honom' — beder om en tid sin fader Hiorvarðr att fa draga ut i härnad. Då detta tillåtes honom, uppsöker han det svärd, som valkyrjan omtalat. Härefter dräper Helge en 'mångvis' jätte vid namn Hate, och då han jämte den nyss omtalade Atle en natt ligga med sina skepp i Hatafjorden samt Atle håller vakt, uppdyker ur hafvet den dräpte jättens dotter Hrimgerðr, och det utspinner sig ett samtal mellan henne, Atle och Helge. Denna dikt, som lämpligen kunde kallas för Hrimgerðarmál, torde förtjäna anföras i sin helhet:
- Hrimgerðr:
- Hvad är det för hjältar,
- som skeppen behängt med
- sköldar i Hatafjorden,[2]
- Orädda kämpar
- tyckes det vara.
- Säg mig hvad höfdingen heter.
- Atle:
- Helge han heter.
- Oss du ej kan
- ofärd på något sätt vålla:
- Järnkedjor ligga
- kring höfdingens skepp —
- häxor ej kunna oss skada.
- Hrimgerðr:
- Hvad heter då du,
- mäktige hjälte,
- säg, hur du kallas af kämpar,
- konungen visst
- kan lita på dig,
- när han ställt dig där framme i stäfven.
- Atle:
- Atle jag kallas
- och grym[3] kan jag vara:
- mot häxor jag värst är af alla.
- I våta stäfven
- ofta jag stått
- och plågat trollkunniga kvinnor.
- Hvad heter du själf,
- du ditt liklystna skarn,
- hvad var väl din faders namn?
- Djupt ner i jorden
- borde du gömmas;
- hår på din barm borde växa.
- Hrimgerðr:
- Hrimgerðr jag heter,
- Hate min fader.
- Väldigast var han bland jättar.
- Mången brud
- röfva han hunnit,
- förrn honom Helge slog.
- Atle:
- Du låg, häxa,
- vid höfdingens skepp,
- sam här i natt ut i fjorden.
- Hjältarna skulle du
- fångat åt Rán,
- om icke i tid man dig hindrat.
- Hrimgerðr:
- Dum är du, Atle!
- Står du och drömmer?
- Hvarföre är du så vredgad?
- Moder min låg
- vid höfdingens skepp,
- men Hloðvarðrs söner[4] jag dränkte.
- Gnägga du skulle,
- om snöpt du ej vore.
- Nu Hrimgerðr svänger sin svans.
- Långt bak i ryggen
- ditt hjärta visst sitter,
- fast rösten röjer en hingst.
- Atle:
- En hingst skall jag visa
- dig, att jag är,
- så fort jag får stiga i land.
- Lamslå dig kan jag,
- om det mig lyster.
- Då lagom du svänger din svans.
- Hrimgerðr :
- Stig då i land,
- om du det törs.
- Vi träffas i Varenns vik.
- Refbenen dina
- räta jag skall
- så snart som jag dig har famnat.
- Atle:
- Ej kan jag gå,
- förrn hjältarna vaknat.
- Måste i stäfven här stånda.
- Väntar, att snart
- åter vid skeppet
- du dyker upp, ditt skarn!
- Hrimgerðr:
- Vakna nu, Helge!
- Gif Hrimgerðr böter
- för att du dräpt hennes fader!
- Om blott en natt
- hon får sofva hos dig,
- då böterna fullt äro guldna.
- Helge:
- Luden han heter,
- som ega dig skall.
- Fjärran i Þolløy han bor,
- mångkunnig jätte,
- den värste af alla.
- Det är en man just för dig.
- Hrimgerðr:
- Henne du ville
- hellre väl ega,
- som räddade nyss dina skepp.
- Snöhvit mö,
- mer mäktig än jag,
- steg här på stranden i land.
- Helge:
- Hör mig, Hrimgerðr!
- Dig böta jag skall,
- om blott du mig sanning vill säga.
- Var det en mö,
- som bärgade skeppen,
- eller voro de flera tillsammans?
- Hrimgerðr:
- Tre gånger nio
- möar det var,
- men en red främst bland dem alla.
- Från hästarnas manar
- det droppade dagg.
- Led var för mig denna syn.
- Atle:
- Se nu åt öster!
- Höfdingen har
- med dödande ord dig fördröjt.
- På land och på vatten
- räddade äro
- hugfulle konungens kämpar.
- Dagen har randats.
- Atle har grymt
- Hrimgerðr för evigt försinkat.
- Såsom ett löjligt
- sjömärke du
- städse förstenad skall stånda.[5]
Jag har ej kunnat underlåta att anföra hela denna sång, ty den är så ytterst karaktäristisk för den heroiska diktningen. I all sin kraftiga naturalism är den allt igenom ren. Det ligger som ett återsken af den gryende dagens ungdomliga fägring öfver densamma — det är som om morgonens friska dagg droppade ur hvarje strof. —
Det berättas, att Helge var en väldig konung, som for vida omkring i härnad. En gång kom han till konung Øylime och bad om hans dotters hand. Hon hette Sváva. Hon och Helge svuro hvarandra trohet. En tid därefter — en julafton — drog Helges broder Heðenn ut i mörka skogen och mötte där en trollkvinna, som red på en varg och hade ormar till tömmar. Hon beder Heðenn följa sig och, då denne nekar, säger hon, att det skulle han dyrt få umgälla. På kvällen lofvar Heðenn vid bragebägarn, att konung Øylimes dotter Sváva skall varda hans brud. Men knappt har han uttalat dessa ödesdigra ord förrän han bittert ångrar dem och uppsöker Helge. Denne säger då:
- Hell dig, Heðenn!
- Säg hvad nytt du
- ifrån Norge har att tälja.
- Hvarför, furste,
- har du redan
- ensam vändt till
- hemmet åter.
Heðenn svarar:
- Mycket jag mot
- dig har brutit:
- Sagt jag har vid
- löftesbägarn,
- att din brud
- jag skulle vinna.
Helge söker då trösta honom:
- Sörj ej, Heðenn!
- Bådas våra
- löften nog ej
- skola brytas:
- Mig en konung
- stämt till holmgång.
- Om tre nätter
- skall den stånda.
- Vet, att snart mitt
- lif är lidet.
- Intet löfte
- då blir brutet.
Rörd svarar Heðenn:
- Vill du, Helge,
- därmed säga,
- att min vän du
- än vill vara?
- Mer dig anstår
- svärdet bloda
- än att frid din
- ovän gifva.
Ånyo söker då Helge trösta sin broder:
- På en varg, när
- ren det mörknat,
- häxan red och
- bad dig följa:
- visste nog, att
- Sigrlinns son på
- Sigarsvallen
- snart skall falla.
I denna strid blifver också Helge dödligt sårad och beder då sin sven Sigarr att rida till Sváva;
- Helge Sigarr
- bad att rida
- till Øylimes
- enda dotter.
- Fort hon måste
- komma, om hon
- åter ville
- hjälten träffa.
Sigarr rider då till Sváva och förtäljer för henne, att Helge fallit. Hon skyndar då till honom, och döende hälsar han henne:
- Hell dig, Sváva!
- Glöm nu Helge!
- Detta är vårt
- sista möte.
- Blod ur djupa
- såren forsar.
- Svärdet biter
- nu mitt hjärta.
- Ber dig, Sváva
- — gråt, min brud, ej —
- att du vill min
- bön uppfylla.
- Red en bädd åt
- ädle Heðenn,
- honom gif din
- varma kärlek.
Sváva svarar då:
- Fordom jag i
- glada dagar
- sagt, när Helge
- smycken gaf mig,
- att jag aldrig,
- sen han fallit,
- någon annan
- älska kunde.
Ehuruväl nu intetdera löftet behöfver blifva brutet, vill dock ej Heðenn uppfylla sitt, förr än han hämnats Helges död Han yttrar därför till Sváva:
- Kyss mig, Sväva!
- Ej jag åter
- komma skall till
- Roðolsfjällen,
- förr än Hiorvarðrs
- son jag hämnat,
- som bland alla
- var den främste.
Så slutar Helge Hiorvarðssons vackra saga.
Fodnoter
- ↑ Örnar, korpar och vargar vänta på att af den tappre hjälten blifva mättade med liken af de på valplatsen svärdfallne kämparna.
- ↑ Man brukade upphänga sköldarna på relingen för att vara skyddad mot ett oväntadt anfall.
- ↑ Ordleken i originalet kan ej återgifvas. Det isländska adjektivet atall i bestämd form atle (= gotiska Atila), betyder grym.
- ↑ Dessa äro för öfrigt okända.
- ↑ Likasom dvärgarna blefvo ock jättarna af solskenet förvandlade till sten.