Om Eddan (KL) Helgakviða Hundingsbane hin fyrra

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Sångerna om Helge Hundingsbane.
Helgakviða Hundingsbane hin fyrra
(R)


Sångerna om Helge Hundingsbane.

Sagan om denne hjälte förefaller vara af rent nordiskt ursprung och tyckes jämförelsevis sent hafva blifvit inväfd i den stora sagocykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr. Saxo känner visserligen en Helgo, hvilken efter att ha dödat Hundingus erhöll hedersnamnet »Hundingi interemptor» (= Hundingsbane), men han har ingenting att förtälja om, att denne Helgo skulle vara befryndad med Volsungarna. Och i den tyska uppteckningen af denna stora sagocykel omtalas han ej. I de eddadikter, till hvilka vi nu öfvergå, framställes emellertid denne Helge som en äldre halfbroder till den forngermanska hjältediktningens främste heros, Volsungen Sigurd Fáfnesbane.


Det finnes i Eddan tvänne sånger om Helge Hundingsbane, den förra en enhetlig dikt, den senare ett konglomerat af brottstycken. Som de uppenbarligen härstamma från olika skalder, måste vi behandla dem hvar för sig och vända oss då först till


Helgakviða Hundingsbana hin fyrra.

Få eddakväden ha blifvit bevarade i ett så oskadadt skick som denna vackra sång. Den bär väl allt igenom en individuell prägel, men den är på samma gång i fullaste mening episk. Hvarje strof är visserligen färgad af skaldens egen personlighet, men själf står han dock fullkomligt bakom och öfver sitt ämne. Detta är också behandladt på ett så reflekteradt sätt — om vi så få uttrycka oss — , att man tycker sig känna, att detsamma, huru konstnärligt fulländad än dikten är, ej varit för skalden fullt lefvande; en omständighet, hvilken i förening med de talrika om Hymeskviða erinrande kenningarna måhända tyder på en yngre tid. Men detta kväde är ej desto mindre en äkta hjältesång; öfver detsamma faller ännu den heroiska diktningens vackra dager.


Dikten behandlar endast Helges ungdomsår, hans strider med konung Hundingr och dennes söner samt hans och valkyrjan Sigrúns kärlek. Det är först i det andra kvädet, som vi få höra förtäljas om hans död.


Inledningen, som skildrar Helges födelse, är nästan väl ståtlig, men det är dock malm och klang i sådana strofer som dessa:


Fordomtima
skriade örnar,[1]
flöto från fjällen
heliga strömmar,[2]
när i Brálundr
Borghildr födde
den hugstore
hjälten Helge.


Natt det var, och
nornorna kommo
att hans lefnads
trådar spinna:
Han mest fräjdad
skulle varda
och den främste
ibland hjältar.


Och det är ej blott örnarna, som skria af glädje, äfven korparna jubla öfver, att han blifvit född:


Högt i trädet
hungrig korp till
makan sade:
»Jag vet något:


Blott nattgammal
står ren brynjklädd
Sigmundrs son. För
oss det ljusnar.
Blicken han som
kämpar hvässer.
Gladt vi hälsa
vargars älskling.» [3]


Snart är Helge vuxen att pröfva stridens hårda lek och redan i unga år utför han en lysande bragd, i det han dräper den mäktige konung Hundingr:


Tidigt han till
striden trådde.
När han blott var
femton vintrar,
han den hårde
Hundingr fällde,
som så många
välden kufvat


Och sedan Helge en tid därefter besegrat Hundingrs söner, låter skalden kärleken kasta sitt rosiga skimmer öfver den unge hjältens lefnad. Konung Hognes dotter, valkyrjan Sigrún, har blifvit lofvad åt konung Granmarrs son Hoðbroddr. Då söker hon skydd hos Helge.


Nu min fader
har sin dotter
lofvat Granmarrs
grymme ättling.
Snart skall denne
vekling komma,
om du honom
strid ej bjuder.


Helge svarar:


Frukta ej för
Isungrs[4] bane!
Strid skall stånda,
om jag lefver.


Det ståndar också en väldig kamp, denna gång mellan Helge och Granmarrs söner. Den förre utrustar en stor flotta för denna härfärd. Skaldens skildring af detta Vikingatåg är värkligen praktfull:


Aror gnissla,
vapen rassla,
sköldar klinga
mot hvarandra.
Skumhöljd bölja
yr kring stäfven.
Snart ej Helge
stranden skönjer.


Högre ber han
hissa seglen.
Vreda vågen
vill han möta.
Ægers grymma
dotter[5] kan ej
hjältens skepp i
djupet draga,


ty från ofvan
stridens tärna,
fagra Sigrún,
skeppen bärgar,
från den lömska
Ran dem räddar
och dem för till
Gnipalunden.


När därpå Granmarrs söner varsna Helges flotta, spörjer Hoðbroddrs broder Guðmundr, hvem som är höfdingen för dessa kämpar. Helges styfbroder Sinfiotle gifver ett hånfullt svar, hvarpå han och Guðmundr börja munhuggas, men Helge afbryter dem frågande, om det anstår hjältar att strida med sådana vapen. Granmarrs söner samla nu en här och vid Frekasteinn står det en väldig drabbning, där Hoðbroddr faller och Helge vinner en lysande seger:


Väldig var den
vilda striden,
när de blanka
svärden möttes.
Städse Helge,
Hundingrs bane,
var i kampen
främst af alla.


Stridens mö
från ofvan kom att
— sköldar klöfvos —
Helge skydda.
Sen kvad Sigrún
— häxans häst[6]
på korpens byte
fritt fick frossa — :


»Hell dig, furste!
Alltid skall du
ärad varda,
lifvet njuta.
sen du fällt har
den flykttröge,
som så mångens
ofärd vållat.


Och du, konung,
väl förtjänar
gyllne skatter,
fagra sköldmön:
skall med Hognes
dotter lycklig
lefva, öfver
landen härska.»


Efter denna seger öfver Granmarrs söner hemför således Helge sin valkyrja Sigrún som brud. Det väntade tragiska slutet på hans stolta saga saknas i denna sång, men det förtäljes i Helgakvida Hundingsbana onnor.




Fodnoter

  1. Örnar, korpar och vargar vänta på att af den tappre hjälten blifva mättade med liken af de på valplatsen svärdfallne kämparna.
  2. Naturen är i uppror, när en väldig hjälte födes.
  3. Örnar, korpar och vargar vänta på att af den tappre hjälten blifva mättade med liken af de på valplatsen svärdfallne kämparna.
  4. Denne Isungr omtalas endast här. Det framgår emellertid af sammanhanget, att Hoðbroddr har besegrat honom.
  5. Ægers dotter är vågen.
  6. Häxans häst = vargen.