Om Eddan (KL) Hymeskviða

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Hymeskviða
(R, A)



Äfven denna dikt är sannolikt ganska ung. Härom skvallrar nämligen såväl det sätt, hvarpå ämnet är behandladt, som ock själfva stilen, eftersom metern är ovanligt regelbunden och framställningen sällspordt rik på sökta, konstlade omskrifningar, hvilka i hög grad erinra om drapans gjorda och dunkla kenningar.


Innehållet är i korthet följande: Gudarne vilja tillreda ett stort gille, men de ega ej någon för detta ändamål tillräckligt stor kittel. Krigsguden Tyr anförtror emellertid Tor, att hans fader, jätten Hymer, som bor vid himlens ända, är i besittning af en kittel, som nog kunde passa, och föreslår, att de skola försöka skaffa sig densamma. Tor är naturligtvis genast villig och de båda gudarna begifva sig till jätten. Vid framkomsten underrättas de om, att Hymer har för sed att bemöta sina gäster föga vänskapligt och de gömma sig därför bakom en stenpelare. När jätten strax därefter inträder, brister pelaren itu för hans blotta blick, men änskönt han ej är vidare trakterad öfver att se jättekvinnors gråtvållare (= Tor) i sin sal, anser han det dock vara sin skyldighet att visa sig som en gästfri värd. Tor äter emellertid, sin vana trogen, med en så strykande aptit, att Hymer likasom Þrymr blir förvånad och därtill litet orolig öfver, huruvida maten skall kunna räcka :


Tyckte grånad
Hrungners frände,[1]
att Tors kvällsvard
var väl mycken.
»Nästa afton
visst vi måste
lefva blott af
jaktens byte.»


Dagen därpå skola de ut att fiska, och när Tor vill hafva något att sätta på metkroken, visar honom Hymer till en i närheten betande kreaturshjord. Tor får syn på en väldig tjur och bryter af denne hornens höga gårdplats (= hufvudet). Därpå ro de ut. Bockars herre (= Tor) sätter tjurhufvudet på kroken och öfver detta gapar alla lands omgjordare (= Midgårdsormen, som ligger kring hela jorden och biter sig i stjärten). Tor drager upp honom och slår honom på hårets höga fjäll (= hufvudet), men vidundret sjunker tillbaka ned i hafvet. De ro nu hem och Tor bär jättens brännings-svin (= båten) upp till gården. Hymer vill emellertid se ett ytterligare bevis på Tors asakraft och beder honom slå sönder en bägare. Tor kastar då densamma mot en pelare. Denna brister, men bägaren håller. Då kastar Tor bägaren mot Hymers panna, och nu rämnar vingömmaren (= bägaren). Efter att ha sett detta kraftprof gifver jätten Tor tilllåtelse att taga kitteln. Med ett väldigt grepp lyfter han densamma och sätter den på sitt hufvud, men kitteln är så stor, att handtagen skramla mot hans hälar. Tor och Tyr begifva sig därpå hem till Asgård; På vägen varda de sedan förföljda af en mängd jättar, men Tor svingar sin hammare och dräper dem alla, hvarefter gudarna omsider få den önskade kitteln.


Tor är i denna dikt visserligen sig lik. Han är komisk, när han äter upp nästan hela kvällsvärden och när han traskar hem med kitteln på hufvudet Och han är imponerande genom sin väldiga kraft, när han drager upp Midgårdsormen och lyfter den 'milsdjupa' kitteln.


Men trots detta är det mycket att anmärka mot detta kväde. Skulle väl Tyr,[2] efter hvilken till och med en af veckodagarna är uppkallad (Tisdag = latin dies Martis) och hvilken väl således varit en af de främsta gudarna, vara son af en jätte? Och äro i denna dikt icke åtminstone tvänne sägner hopblandade, den ena handlande om, huru Tor hämtar kitteln hos Hymer, den andra om fisket, där Midgårdsormen nappar på kroken? I Gylfaginning, där denna senare myt vidröres, säges det, att Tor då var ensam med jätten — och Tyr har ej heller i Hymeskviða det ringaste att göra under denna episod. Denna dikts författare nämner ej heller ett ord om, hvarför odjuret sjönk tillbaka i hafvet, men i Gylfaginning få vi veta, att detta berodde därpå, att jätten afskar metrefven för Tor.


I senare tider har den hypotesen framställts, att hela denna eddasång skulle vara baserad på en lärd skaldedikt, det s. k. Húsdrápa, författad omkring 985 af den isländske skalden   U l f r   U g g a s o n ,    — en teori, som, oafsedt andra omständigheter, godt kan stämma öfverens med de inre bevis vi ofvan anfört för detta kvädes relativt unga ålder.


I likhet med Alvíssmál eger ej heller denna dikt något vidare estetiskt värde och saknar alldeles på samma sätt som detta den väntade tragiska bakgrunden.



Fodnoter

  1. Hrungner = en jätte, med hvilken Tor kämpat.
  2. Týr plur. tívar (= gud), besläktadt med latin deus och divus, sanskrit devás grekiska Ζευς etc.