Om Eddan (KL) Sigrdrífomál

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr.
Sigrdrífomál
(R)



Innehållet i denna sång är, åtminstone vid ett mera flyktigt påseende, ganska öfverraskande. Man väntar sig ett kärlekskväde och man mötes i stället af en lärodikt. Det må villigt erkännas, att man nog kan — om man så vill — finna en förklaring härtill. Genom att dräpa Fáfner hade Sigurd visat sig vara i mannakraft den främste af alla. Af den valkyrja, han nu uppväcker ur trollsömnen, får han lära sig sådana visdomsrunor, att han äfven i mannavett skall varda den främste af alla, ty att kunskap är makt och att vetandet till sist är det yppersta vapnet af alla — det är en genomgående, lefvande uppfattning hos de forna nordborna. Men icke desto mindre förefaller denna sång vara så att säga mycket omaka i denna diktkedja.


Sigurd rider som sagdt till Hindarfjäll, spränger på Granes rygg genom den förtrollade elden och uppväcker där den sofvande valkyrjan Sigrdrífa[1]. När han med svärdet Gramr skurit upp hennes brynja, spörjer hon:


Hvem skar brynjan?
Hvem lät sömnens
bleka fjättrar
från mig falla?


Sedan Sigurd besvarat denna fråga, säger valkyrjan:


Länge jag sofvit,
länge en hvar
för sina felsteg får lida.
Oden det vållat,
att icke jag kunnat
vakna ur trollska sömnen.


Hon berättar därpå, att Oden försänkt henne i denna sömn, emedan hon i en strid fällt en annan kämpe än den, Oden ville hafva med sig till Valhall, och att han än ytterligare ville straflfa henne med att förbjuda henne att vara en stridens tärna, utan att hon i stället skulle blifva en mans brud. Men då svor hon den eden, att hon endast; skulle tillhöra den hjälte, hvilken ej kunde känna någon fruktan. Och nu har han — den forngennanska världens främste heros — kommit. Hon räcker därpå Sigurd en minnesbägare[2] och kväder därpå en mängd visdomsrunor, hvilka i hög grad erinra om senare delen af Hávamál. Då dessa lärdomar emellertid ej kunna vara af något allmänt intresse, vilja vi här förbigå dem. Efter denna runosång yttrar valkyrjan:


Nu skall du välja,
när valet dig bjudes,
du, de hvässade vapnens stam[3].
Afgör nu själf,
hvad du vill lofva.
Vet, ingen sitt öde kan ändra.


För att förstå Sigurds svar, torde man väl få antaga, att några strofer här äro utfallna, i hvilka valkyrjan berättar för honom, att hans kärlek skulle vålla honom en tidig död, ty Sigurd svarar:


Fast snart jag skall dö,
jag aldrig skall fly.
Ej till en vekling jag föddes.
All din kärlek
jag ensam vill ega,
så länge mitt korta lif varar.


Måhända ha härefter ånyo följt några strofer, i hvilka valkyrjan och Sigurd lofva hvarandra evig trohet. Men i stället börjar valkyrjan kväda en ny runosång i samma stil som den förra.


Slutet af Sigrdrífomál finnes endast i unga pappershandskrifter, ty här börjar den förut omnämnda stora luckan i R. —


Det är alldeles själfklart, att härefter följt åtskilliga kväden, och med stöd af den på prosa skrifna, men på gamla sånger baserade Volsungasagan kunna vi till och med påstå, att dessa förlorade dikter torde ha handlat om Sigurds och Brynhilds trolofning, om Guðrúns frieri till Brynhild, då Sigurd i Gunnarrs hamn rider genom den förtrollade elden, om Guönlns och Brynhilds samtal, under hvilket den förra yppar det begångna sveket m. m.


När den sönderslitna tråden åter upptages, mötas vi af ett brottstycke, förmodligen en ringa rest af ett ganska långt kväde. Vi införas genom detta fullkomligt 'in medias res'. Man har kallat detta fragment Brot af Sigurðarkviðo.



Fodnoter

  1. Sigrdrífa = Brynhildr? Se sid. 168.
  2. Värkan af denna trolldryck blifver sedan upphäfd af den glömskans dryck, som Gjukunga-drottningen Grímhildr bjuder honom.
  3. En kenning för hjälten.