Om Eddan (KL) Sigurðarkviða hin skamma

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr.
Sigurðarkviða hin skamma
(R)



Detta är visserligen ett af de längsta kvädena i Eddan, men denna titel — 'det korta Sigurdskvädet — torde dock måhända vara den rätta. Häraf skulle då emellertid följa, att det funnits ett annat, än längre kväde om Sigurd, och det är ju möjligt, att det nyss behandlade »Bröt af Sigurdarkviðo» är slutet af detta.


Härmed må emellertid förhålla sig hur som hälst. Visst är i alla fall, att åtskilligt talar för, att denna sång är yngre än detta brottstycke. Härpå tyder nämligen kanske den omständigheten, att framställningen är bredare och fylligare, samt att i detta kväde Sigurd ej mördas ute i skogen, utan sofvande i sin säng. I denna dikt är dessutom sagan om Iormunrekr redan knuten till den stora sagocykeln om Volsungarna, Giukungama och Atle.


Kvädet börjar med att skildra, huru Sigurd kommer till Giukungarna och Guðrún blir hans brud:


Gafs åt Sigurd
fagra jungfrun,
unga Guðrún,
Giukes dotter.
Gladt tillsammans
hornen tömde
Sigmundrs son och
Giukes söner.


Därpå framställes Gunnarrs frieri till Brynhild, huru Sigurd lägger sitt svärd mellan henne och sig samt huru Brynhild efter att ha äktat Gunnarr finner lifvet glädjelöst och äggar denne att döda Sigurd:


Nu hon ville
sveket hämna.
»Vet, att, Gunnarr,
allt du mister;
allt mitt rike,
all min ynnest,
aldrig mer du
får mig ega.


Vet, jag fara
vill till hemmet
och till mina
fränder åter,
dådlös lifvet
där bortsofva,
om du ej vill
Sigurd fälla.


Men Gunnarr tvekar länge. Skalden förbigår här Brynhilds lögn, att svärdet icke låg draget mellan henne och Sigurd, och låter i viss mån Gunnarr förmås till mordet af fruktan att mista Brynhild. Till sist rådför sig Gunnarr med Hogne :


Mer än allt för
mig är Brynhild,
Buðles dotter,
främst bland kvinnor.
Förr mitt unga
lif jag låter,
än jag henne
vill förlora.


Vill du Sigurd
fälla? Vore
ljuft att röda
guldet ega,
råda öfver
Fáfners skatter,
utan sorger
lifvet njuta.


Hogne härpå
svarar: »Icke
oss det anstår
honom svika.
och med svärdet
eder svurna,
svurna eder[1]
svikligt bryta.»


Men när Gunnarr slutligen föreslår, att man kunde använda Guttormr — deras yngre broder — som värktyg, eftersom denne ej svurit Sigurd några eder, samtycker omsider Hogne.


Sigurd blir därpå dräpt sofvande i sängen af Guttormr, men kastar då svärdet Gramr mot Guttormr med sådan kraft, att denne klyfves i tu. Guðrún, som låg insomnad, vaknar nu vid att hon simmar i Sigurds blod.


I förtviflan
slog hon sina
händer samman.
Då kvad Sigurd:
»Gråt ej, Guðrún,
så förfärligt.
Mins, att dina
bröder lefva.»


Han yttrar därefter, att han förstår, att det egentligen ej är Giukes söner, utan Brynhild, som vållat hans död, ty:


»Hon mig mer än
allt har älskat,
Ej jag Gunnarr
nu vill klandra.
Jag har inga
eder brutit,
fast man sagt, jag
Brynhild famnat.»


Sedan Sigurd dött, faller Guðrún i en så högljudd gråt, att det tränger till Brynhilds säng. Denna brister då ut i ett skallande skratt, men detta är så skärande, att Gunnarr säger:


Ej af glädje
nu du skrattar.
Säg mig, hvarför
så du bleknar?
Snart, jag tror,
ditt lif är lidet,


hvarpå han yttrar, att Brynhild nu vore värd, att man dräpte Atle midt för hennes ögon. Brynhild svarar då, att Atle skall lefva längre än både Gunnarr och Hogne, och att de aldrig skulle ridit till hennes borg, ty det var blott åt en hon kunde lofva sin tro, nämligen åt den hjälte, som kom till henne med Fáfners skatt lastad på Granes bogar:


En jag älskat.
Stridens tärnor
ej som andra
hugen skifta.
Det skall Atle,
snart få spörja,
när min död för
honom täljes.


Upp steg Gunnarr,
kämpars höfding,
och om henne
armen lade.
Alla sökte
henne hindra
från att fallne
hjälten följa.


Men Brynhild låter sig ej öfvertalas:


Häftigt alla
bort hon stötte:
ville långa
vägen vandra.


Klädde sig i
gyllne brynja,
var ej lugn förr
än sitt hjärta
hon med svärdet
genomborrat.
Sen på sängen
sjönk hon neder.


Hon bjuder därefter sina tärnor följa sig i döden, men då alla tiga, säger hon:


Ej jag vill, att
mot sin vilja
någon nu skall
lifvet lämna.


Hon yttrar därpå till Gunnarr, att Guðrún nog blefve tröstad förr, än man kunde tro: Grimhildr skulle nämligen gifva henne en glömskans dryck, hvarefter hon komme att äkta Atle. Därpå säger hon, att Gunnarr skulle fatta kärlek till hennes syster Oddrún, men att Atle komme att motsätta sig deras förening, hvilket han dock icke borde, ty:


hon så varmt dig
älskar, som jag
skolat, om så
ödet velat —


ord, hvilka i Brynhilds mun ega en egendomligt vek och rörande klang.


Så befaller hon, att det skall tillredas ett så stort bål, att rum där finnes för alla dem, som nu med Sigurd och henne somna in i den sista sömnen, hvarpå hon i dödsminuten ännu en gång bedyrar sin och Sigurds skuldlöshet:


Mellan oss må
svärdet åter
draget ligga
liksom fordom,
när i samma
säng vi sofvo,
fast hvarann
vi aldrig famnat.


Nu jag talat.
Ville mera
säga, om mig
tid förunnats.
Blodet mina
ord vill kväfva.
Sannt jag sagt. Nu
döden nalkas.


Äfven rörande denna dikt torde alla vidare kommentarier vara öfverflödiga.



Fodnoter

  1. Se rörande upprepningen sid. 187.