Om Eddan (KL) Skírnesmál

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Skírnesmál
(R, A)



Det har, som allbekant torde vara, framställts åtskilliga anmärkningar mot Tegnérs Frithiofs Saga och en af de tyngst vägande bland dessa är obestridligen den, att Tegnér gjort sin hjälte så ytterst modärn i hans kärlek till kung Beles dotter. Ingen värklig vikingahöfding skulle förnött tiden med att


'rita suckande i sanden
det kära namnet med sitt svärd'


och än mindre torde någon forntida kämpe tillbragt natten med att


'vandra i skogen och se på månen'.


Den hugfulle hjältens sjudande kärlek var af ett helt annat slag. Van att taga allt med våld tog han äfven sin brud med våld och visste litet eller intet om något klemigt pjunk eller något blodlöst månskenssvärmeri. Var också ej röfvad brud i förstone så vidare belåten, så gick den sorgen snart öfver, ty:


»I tre dagar grät hon, men så blef hon nöjd och sen stod vårt bröllopp med jublande fröjd uppå hafvet.»


Men hvarför skulle kärleken dock tett sig så annorlunda då mot nu? Är icke hjärtats tysta, blyga längtan, denna dess första rosiga vårdröm med sin rusande nektar densamma under alla tider? Doftade icke Nordens vilda rosor lika ljuft under den blodiga Vikingatiden som än i dag i vårt så öfverbildade och lifströtta tidehvarf? Det må vara sannt, att ett sådant svar egentligen blott är ett vackert sätt att försöka slippa ifrån att bemöta själfva kärnpunkten i den framställda, välgrundade anmärkningen — att det är som om man ej rätt ville höra på det bindande beviset, utan i stället 'vände sig bort för att plocka lingon vid vägkanten'. Men det är och förblifver en underlig och underbar skillnad mellan


'förståndets män och fantasins martyrer'


och de senare skönja kanske något vida mera evigt bestående i det alltid grönskande lingonriset än hvad de förra, de nyktra häfdaforskarna, tro sig ha funnit genom noggrannt studium af gulnade forntidsskrifter. Det är med andra ord ofta nog skalden, som med sin intuitiva blick först varsnar den stora likheten mellan det vordna och det varande, under det att historikern och granskaren, fördjupade i detaljer, mera fästa sig vid de af tidsskillnaden orsakade mindre olikheterna. Och när kritiken riktat denna, som det tyckes, fullt berättigade anmärkning mot Frithiofs sångare, förefaller det nära nog, som om dess eljest så skarpa blick ej varit riktigt mornad, eftersom den ej tyckes ha märkt den gamla eddadikten Skírnesmál. Ty har man läst och sökt tillegna sig densamma, då kan man värkligen börja tro, det våra vilda rosor hade samma doft under den blodiga Vikingatiden som nu.


Skírnesmál är en kärleksdikt, som vid första påseendet tyckes ha föga att göra med de öfriga gudasångerna. Stämningen i detta lilla drama — ty så kan detta kväde med allt skäl kallas — är en helt annan än den i dessa dikter vanliga. Det ligger nämligen ett visst romantiskt svärmeri öfver detsamma. Detta jämte åtskilligt annat tyder kanske på, att denna dikt är relativt ung, men å andra sidan lider det intet tvifvel om, att den ej är en äkta eddasång och således af så mycket större intresse.


Egendomligt nog är Skírnesmál den enda bland eddadikterna, som handlar om Frey — årsväxtens och alstringskraftens gud — hvilken i vårt land tycks ha varit en af de främste gudarna och hvars bild därför ock stod vid sidan af Odens och Tors i Uppsala tempel, enligt den tillförlitlige Adam af Bremens berättelse framställd på ett synnerligen drastigt sätt såsom det höfves själfva fruktsamhetens gud hos ett rått naturfolk. Men den Frey, som skildras i Skírnesmál är ingalunda tecknad som en representant för denna mäktiga naturdrift, utan är snarare — för att anföra ett yttrande af Schück — att likna vid en trånande Romeo, eller vid en Frithiof, som 'vandrar i skogen och ser på månen'.


Dikten är, sade vi, ett litet drama, allt igenom hållet i dialogform. Och med en beundransvärd takt har dess namnlöse författare endast upptagit de moment, som lämpat sig för denna form, ty intet, som måste blott berättas, har han medtagit. Den sammanhållande och uppbärande kraften är därför äfven i detta kväde likasom i Vafþrúðnesmál en dramatisk spänning, men det är här ingalunda fråga om någon strid på lif och död mellan guden och jätten — blott frågan om, huruvida guden Frey skall kunna vinna jätten Gymers dotter, den fagra Gerðr. Synkretsen är sålunda här vida trängre än i Vafþrúðnesmál, men båda dessa fornsånger äro dock så till vida lika, att de röra sig om en kamp mellan gudar och jättar och att det, när allt kommer omkring, är den segrande guden, som i själfva värket dukat under.


__________________


Dikten börjar med ett samtal mellan Freys moder Skaðe och hans tjänare Skírner. Skaðe uppmanar Skírner att spörja Frey, hvarför denne sitter så ensam i salen:


Skaðe:
Res dig, Skírner!
och gå att tala
med vår sorgsne son,
och därom fråga,
på hvem han tycks
vara så förbittrad.


Skírner:
Hårda ord
mig säkert vänta,
om jag med honom talar,
och därom frågar,
på hvem han tycks
vara så förbittrad.


Båda äro tydligen fullkomligt okunniga om rätta orsaken till Freys tungsinthet. Skírner lyder emellertid sin härskarinnas uppmaning och spörjer Frey. Det utspinner sig då följande dialog mellan dessa:


Skírner:
Säg mig, Frey!
gudars drott,
hvad jag nu vill veta:
Hvi sitter du
i salen ensam
dagen lång, min herre?


Frey:
Hvi skall jag
dig, unge sven,
min hjärtesorg berätta?
Solen lyser
alla dagar,
men ej på mina stigar.


Skírner:
Ej ditt kval
väl är så stort,
att du det ej kan säga?
Ren som barn
vi två ju varit
fullt förtrogna vänner.


Denna vädjan till deras varma vänskap allt från barndomsåren beveker Frey att för Skírner yppa sin hjärtesorg:


I Gymers gårdar
såg jag gå
en mö, som vildt jag älskar.
Från hennes armar
solglans spreds
öfver vind och våg.


Mön är mig.
mera kär
än någon ungdomsvän varit.
Men ingen här
i gudars värld
vill, att vi två träffas.


Det är alltså på grund af kärlekssorg, som Frey dagen lång sitter så ensam i salen. Men är det intet annat, så kan det väl hjälpas, tänker den trogne vännen Skírner och erbjuder sig därför, fullt medveten om alla de faror, som kunna möta honom, att rida till Gymers gårdar för att å sin herres vägnar fria till dennes fagra dotter.


Frey mottager anbudet och Skírner sadlar sin häst. Efter många äfventyr lyckas han slutligen få träffa Gerðr och framför sitt ärende. Men Gerðr är obeveklig. Förgäfves bjuder henne Skírner elfva gyllene äpplen — hon låter sig ej köpas. Förgäfves hotar han henne med att afhugga både hennes och hennes faders hufvud — hon låter sig ej skrämmas. Då börjar han kväda galder och uttala förbannelser öfver henne, den ena gräsligare än den andra, och detta i en så ilande fart, att man tycker sig nästan höra, huru han drager efter andan. Och då gifver Gerðr ändtligen vika. Det är ej det lumpna guldet, det är ej rädslan för den hemska, bleka döden, det är den otyglade kraften i dessa rasande förbannelser, som slutligen besegrar henne. Det ligger en stor psykologisk sanning gömd härunder. Att Gerðr nu först samtycker, är ett äkta kvinligt drag. Ty kvinnan vill — som Rosenberg yttrar — vinnas genom att öfvervinnas. Det är mannakraften i all dess obundna styrka, som slutligen besegrar henne och som måhända är allra mest oemotståndlig, när den vändts mot henne själf.


Gerðr lofvar alltså till sist att blifva Freys brud och säger till Skírner:


Hell dig, sven!
Bägaren tag
upptill randen bräddad!
Aldrig förr
jag trott, jag kunde
vaners herre älska.


Men Skírner, som vill taga det säkra för det osäkra och ej låta segern gå sig ur händerna, frågar:


Veta vill jag
säkert svar,
förrn jag rider hemåt.
När vill du
gudens son
kärligt möte skänka?


Gerðr svarar då:


Barre heter,
som han vet,
en lund med lugna stigar.
Där skall Gerðr
om nio nätter
skänka Frey sin kärlek.


Otåligt räknande sekundernas snäckgång har Frey ifrigt bidat på Skírners återkomst och som han får se honom ropar han:


Säg mig, Skírner,
förrän du
stiger ned af hästen,
om du har
i jättars värld
väl ditt uppdrag utfört.


Sklrner hoppas kunna trösta sin herre med den glada underrättelsen, att han kommer med Gerðrs ja-ord:


Barre heter,
som du vet,
en lund med lugna stigar.
Där skall Gerðr
om nio nätter
skänka dig sin kärlek.


Men litet lindrar detta Freys gränslösa längtan, ty denna korta väntan är ju ändock en hel evighet, och i all den saliga glädje han känner, utbrister han nästan förtviilad:


Lång är en natt,
än längre två,
kan jag ens uthärda trenne!
Kortare tycktes mig
ofta en månad
än en natt af lågande längtan.


Skulle det värkligen vara så, att kärlekens rosor doftade på samma sätt under Vikingatiden, som nu?


___________________


Det var, sade vi, en viss likhet mellan Vafþrúðnesmál och Skírnesmál, ehuru synkretsen var så olika. Ty i båda dessa dikter är det den segrande guden, som i själfva värket dukar under. Skírnesmáls sångare har nämligen — medvetet eller omedvetet — förtegat ett lika viktigt som för Frey nedsättande faktum, nämligen det, att det icke var för Skírnes förbannelser, som Gerðr gaf vika, utan att Frey helt enkelt köpte henne, i det han lämnade hennes fader, jätten Gymer, sitt oförlikneliga svärd. Man vet af andra källor, att så värkligen var förhållandet, och i Lokasenna hånas också Frey af Loke på det mest blodiga sätt för denna 'handel'. Men vår skald har med fin smak utelämnat denna episod. Den skulle på ett bryskt sätt ha förstört hela den romantiska stämning, som han kastat öfver sin dikt.


Men hvad som är sannt är dock sannt, och om vi således skulle lyfta litet på denna sentimentala slöja, så är det ju — sit venia verbo — för att fruktsamhetens gud skall få stilla sin brånad, som han lämnar sitt svärd i sina dödsfienders händer och därför står han ock vapenlös i den sista hopplösa striden. Och tänker man härpå, hör man äfven i denna svärmiska kärleksdikt en genklang af den tragiska grundtonen. Äfven denna gång var gudens seger öfver jätten mer än dyrköpt.