Om sättet att vinna hedningarna för den sanna religionen och bevara dem i densamma

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►



Olaus Magnus


Om sättet att vinna hedningarna för
den sanna religionen och bevara dem i densamma

1555 / 2010


Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 20



Nyckelord: – Ärkebiskop Joh. Magni i Upsala välvilja. – Han gifver skatterna åt de nödställda. – Anskaffande af salt. – Saltkokerier skänkas. – Hat i st. f. tillgifvenhet. – 19-årig landsflykt. – Ett otacksamt fädernesland. – Metropolis. – Apologia. – Kamp mot vilddjuren.



DÅ ALLTSÅ en ärkebiskop blifvit vald, sökte folken i de aflägsnaste landskapen i sin stora fromhetsifver att visa honom all möjlig lydnad och välvilja. Denna välvilja sökte han på allt sätt att öfverträffa genom än större godhet å sin sida, för att alla måtte i honom finna en efterföljare af den sanne herden, som känner och föder sina får. Ty de skatter, som i enlighet med Guds lag plägade erläggas åt den högste prästen till försoning för folkets synder, använde han frikostigt till de fattigas hjälp; likaledes understödde han sådana, som förlorat sin egendom genom eldsvåda eller drabats af tyranniska våldsåtgärder. Dessutom lärde han befolkningen, som hemsöktes af en olidlig saltbrist, konsten att koka salt (som han själf inhämtat under sin studietid i utlandet), och icke nog därmed, utan han åvägabragte äfven upprättandet af saltkokerier på hafsstränderna utan att däraf draga någon egen vinst, ehuru han för detta goda och nyttiga ändamål utgifvit omkring 1.000 dukater. — Genom dessa och liknande sträfvanden, som bära vittne om utmärkt fromhet, tillvann han sig den största tacksamhet och tillgifvenhet af alla den katolska religionens sannskyldiga bekännare; men lika stort var det hat, som han ådrog sig från de skändliga Lutheranernas sida, sedan han efter sin långvariga visitationsresa åter kommit inom deras synkrets. Men efter Hans föredöme, som liksom ett får icke upplät sin mun inför sin klippare, upphörde han aldrig, ej ens under en nittonårig landsflykt, att med obeskrifligt tålamod och trohet verka för konung Gustafs och sitt af de Lutherska villoandarna illa anfäktade fäderneslands ära, för att sålunda öfvervinna det onda med det goda. Hvad godt han eller andra Guds vördnadsvärda biskopar yttermera uträttat för sitt kallsinniga (att jag ej må säga otacksamma) fäderneslands välfärd, därom skall läsaren finna alla erforderliga upplysningar i Metropolis Upsalensis och i hans Apologi, som i detta afseende innehålla idel lysande exempel. Och härmed må vi då afsluta fjärde boken, för att härnäst öfvergå till framställningen af hvad vi veta om forntidens kämpar och jättar, hvilka, om de nu lefde, för visso icke skulle vägra att upptaga kampen mot vilddjuren, d. v. s. de orena kättarna, så framt yttre maktmedel vore af behofvet påkallade.


ÄNDE PÅ FJÄRDE BOKEN.