Om uppenbarelser af drunknandes skuggor
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om uppenbarelser af drunknandes skuggor
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Andra boken, kap. 3
Nyckelord: – Island. – Ultima Thule. – Sånger och rytmer. – Islands utsträckning. – Circius. – Andar uppenbara sig för människorna. – Villan upplöses vid för svinnandet.
FÖR ATT RÄTT FÖRSTÅ detta kapitel bör man lägga märke därtill, att Island är en ö, som sträcker sig mot nordpolen, rätt emot vinden Circius, och är belägen i Ishafvet. Därför förtjänar den också att nämnas island eller yttersta Thule (Tyle) och är vida känd bland de gamle. Dess invånare förmälas af Saxo från Själland vara i hög grad återhållsamma och ganska goda kristna; de hafva egen skrift och historiska uppteckningar af sina lysande bedrifter. Ännu i dag nedskrifva de sin egen samtids händelser och bearbeta dem i sånger och rytmer samt inrista dem i strandklippor och hällar, så att dessa minnesmärken lefva med fullt lif hos eftervärlden, för så vidt de ej förstöras genom naturens omilda inverkan. Ön sträcker sig från söder till norr med en längd af hundra tyska mil. Till största delen är den bergig och ouppodlad, i synnerhet mot norra sidan, på grund af den grufliga våldsamheten hos den förutnämnda nordanvinden Circius, som ej tillåter ens buskar att växa upp. Ön är värd att omtala för sina underbara förhållanden. Där finns bl. a. en klippa eller udde (såsom redan blifvit något vidrördt i förra kapitlet), hvilken i likhet med Ætna glöder af ständig eld och som anses vara en straff, och reningsort för orena själar. Där finner man nämligen andar eller skuggor af drunknade eller genom andra våldsamma dödssätt aflidna, hvilka uppenbara sig för människorna och deltaga i mänskliga sysslor, och så tydligt visa sig dessa spökgestalter för med dem bekanta människor, att de af dem som icke sport något om deras död hälsas med handslag, liksom om de vore lefvande. Och misstaget upptäckes ej förr än skuggorna försvinna. Invånarna hafva förmåga att förutspå furstars öden, och händelser som inträffa fjärran i världen känna de genom spökenas uppenbarelser, såsom nedanför skall tydligare utläggas i kapitlet om magiska konster. Alla dessa mysterier voro ej heller obekanta för Virgilius, då han säger:
»Oaflåtligen hördes en kor af klagan och jämmer, Blandad med gråt af barnasjälar, som trängdes vid porten; Och där vida omkring, så långt som blickarna nådde, Bredde sig 'Sorgernas fält' — ett namn från urminnes tider.»