Qvädet I. om Gudrun (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Qvädet I. om Gudrun
(Goþrúnar-qvida I)

öfversat af
Arvid August Afzelius


Gudrun satt öfver Sigurds lik: hon gret icke som andra qvinnor; men hennes hjerta var nära att brista af sorgen. Både qvinnor och män gingo till att trösta henne; men det var icke lätt. Det är en folksägn, att Gudrun hade ätit af Fafners hjerta och hon förstod derföre foglars sång. Detta sjunges än om Gudrun:


1. En tid var då Gudrun
var redo att dö,
då hon satt sorgfull
öfver Sigurd:
hon suckade ej,
slog icke med händerna
och klagade icke,
som qvinnor andra.

2. Gingo Jarlar
så höfvitske fram,
som hennes hårda
sorg ville mildra;
icke Gudrun
gråta kunde,
så var hon sorgfull;
dö blott, ville hon.

3. Der de ädle
Jarla-döttrar,
gull-beprydde
sutto för Gudrun:
hvar af dem förtäljda
sin tyngsta sorg,
den som bittrast
plågat hade.

4. Då talte Gjaflög,
Gjukes syster:
“Mig glädjelösast
vet jag på jorden;
fem mäns förlust
har jag lidit,
tvenne döttrars,
trenne systrars,
åtta bröders;
dock jag ensam lefver”.

5. Men icke Gudrun
gråta kunde,
så var hon sorgfull
öfver sin maka,
och hårdt bedröfvad
för Konungens död,

6. Då talte Herborg,
Hunalands drottning;
“Jag hårdare sorger
har att klaga;
sju mina söner
i Söderlanden,
och mannen den åttonde;
föllo i striden:

7. Fader och moder,
och fyra bröder,
dem å vågen
vinden besvek;
hårdt slog böljan
mot bord-plankan.

8. Sjelf skulle jag pryda
sjelf påtänka,
sjelf utföra
deras jordfärd;
det allt jag lidit
på ett år,
så att glädje ingen
för mig funnit:

9. Då blef jag bunden
- och här-tagen,
vid slutande
samma året;
då måste jag pryda
och skorna binda
på härförarns hustru,
hvarje morgon:

10. Hon af afund
mig förföljde,
och med hårda
hugg mig dref:
aldrig en husfader
fann jag bättre;
eller en husfru
nå’nsin värre!” -

11. Men icke Gudrun
gråta kunde;
så var hon sorjfull
öfver sin maka,
och hårdt bedröfvad
för Konungens död.

12. Då talte Gullrönd,
Gjukes dotter:
”Ej mycket, fostermoder!
du vet, fast klok du är,
att unga mö’n
till svar gifva;
hon varnade
Kungens lik att hölja”. -

13. Hon ryckte duken
bort af Sigurd,
och vände hans kinder
mot qvinnans knän:
Se på den älskade;
lägg mun till hans läppar,
som du omfamnade,
lefvande Fursten”. -

14. På honom skådade
en gång Gudrun;
såg Konungens hår
begjutit med blod,
de klara ögon
Konungens släckta,
Furstens hug-borg (bröst)
med svärd sargad.

15. Då sönk Gudrun
tillbaka mot bolstret;
hårbindeln lossnade,
kinderna rodnade,
och en droppa rägn
flöt ned på hennes knän.

16. Då gret Gudrun,
Gjukes dotter,
så att tårarne
stridt strömmade,
och högt instämde
svanorne i gården,
de herrlige foglar,
som Gudrun egde.

17. Då qvad Gullrönd,
Gjukes dotter:
hos eder såg jag,
kärleken starkast,
bland alla men’skor
ofvan mullen;
du fann ej ro,
ute eller inne,
syster min!
utan hos Sigurd”.

18. Då qvad Gudrun;
Gjukes dotter:
“Så var Sigurd
bland Gjukes söner;
som, svärdsliljan
uppskjuten ur gräset;
eller som demanten
å band dragen,
en ädel sten
öfver Konungar:

19. Jag syntes ock
för Konungens hjeltar,
högre än hvarje
Odins Tärna;
nu är jag så ringa,
som det fallna
lötvet i stormen,
vid min döda Konung.

20. Jag saknar i högsätet
och i sängen
mina samtals älskling;
det vålla Gjukes söner
Gjukes söner
min olycka vålla;
sin systers
bittra tårar:

21. Så folkets land
J hafven härjat,
som J hållit
de svurna eder:
Ej skall du, Gunnar!
gullet njuta;
dig månd’ de ringar,
till bane varda,
som du Sigurd
med eder tillsvor.

22. Glädje större
var ofta i gården,
då min Sigurd
sadlade Grane,
och de foro,
att fria till Brynhild,
den plågo-anden,
till olycksöden”. -

23. Då qvad Brynhild,
Budles dotter:
“utan man och barn
blifve det Troll,
som dig, Gudrun,
gråta bad,
och dig i morgons
gaf talets runor!” -

24. Då qvad Gullrönd,
Gjukes dotter:
"håll inne de orden,
du menniskors afsky!
ädlingars olycka
har du alltid varit;
Dig alltid drifver
ett oblidt öde:
du sju Konungars
bittra sorg,
och qvinnofridens
största förstörerska!” -

25. Då qvad Brynhild,
Budles dotter:
“blott Attle vållar
allt det onda;
Budles ättling,
min Broder.

26. Då vi skådade
i Huna-folkets
borg, å Konungen
ormgropens eld; (guldet)
omgullit har jag
den färden sedan:
denna åsyn
ångrar mig evigt”, -

27. Hon stod vid pelar'n
hårdt fattande trädet;
då brann eld
ur Brynhilds ögon,
Budles dotters:
hon frustade etter
när hon beskådade
såren på Sigurd.

Gudrun gick då dädan, bort i skog och ödemarker, — For så allt till Danemark och vistades der hos Thora Hakonsdotter i sju år. Brynhild ville icke lefva efter Sigurd: hon lät dräpa sina åtta trälar och fem tjenstemör; sedan stack hon sig sjelf till döds med ett svärd; såsom det förtäljes i Sigurds Qväde, det mindre.