Qvädet I. om Helge Hundingsbana (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Qvädet I. om Helge Hundingsbana
(Helga-qvida Hundings-bana I)

öfversat af
Arvid August Afzelius


1. I början af tiden,
så foglarne sjöngo,
när helga vattnen föllo
från himla-fjällen:
då vardt födder
Helge, den modfulle,
utaf Borghild
i Brålunden.

2. Natt var i borgen,
Nornorne kommo,
som åt Ädlingen
danade lifvet;
Bjödo honom blifva
mest fräjdad bland Furstar,
och som den bästa
bland Konungar vördas.

3. Spunno med magt
ödets trådar,
då borgen dönade
i Brålunden:
De utvicklade
gyldne banden
och midt under Månans
sal dem fäste.

4. I öster och väster
de ändarne fäste,
der egde Konungen
landet emellan:
Då kastade åt Norden,
Neres syster
en tråd - och bjöd
den evigt hålla.

5. En sorg blef lagd
för Ylfinga-sonen
och den Tärna,
som danade hans lycka;
korp qvad mot korp:
(å högan qvist de sutto,
jag vet de åto
af andlösa något).

6. “Det ståndar i brynja
en son af Sigmund,
dags-gammal;
nu är dager kommen:
hans öga blixtrar,
som krigares;
han är Varg-vän;
vi skola glädjas”. —

7. Folket honom tyckte
Konungslig vara,
Grim, sade de åter
bland menskor kommen:
Sjelf Konungen gick
ur strids-bullret,
att unga Fursten
Liljor föra.

8. Gaf honom Helges
namn- och Hringstad,
Solfjäll, Snöfjäll
och Sigars-vallar:
Hringstad, Håtun
och Himin-vanger
gullsmidd Blod-orm (svärd)
åt Sinfjötles broder.

9. Började växa
för vänners bröst
den nyfödda Almen,
i lyckans glans:
belönte, och gaf
gull åt krigarne;
ej sparade Kungen
att blodfärga svärdet.

10. Ej länge Konungen
striden förbidde,
sedan han uppnått
femton vintrar;
ock föll för honom
den hårde Hunding,
som länge tvingat
land och männer.

11. Kräfde sedan
af Sigmunds son,
Hundings söner
gods och ringar;
ty de hade att hämna
på konungen,
stort penningerof,
och sin döda fader.

12. Ej lät Konungen
böter uppräkna,
ej fränderna gaf han
för dråpet försoning:
Stort oväder, sade han,
vore att vänta,
af gråa spjuten,
och Odins vrede.

13. Krigarne fara
till Svärds-stämman,
som de beslutit
vid Loga-fjällen:
Då mellan fiender
bröts Frode-friden,
och Vidrers (Odins) hundar lupo
as-hungrande kring ön.

14. Satte sig Höfdingen
sedan han slagit
Alf och Eyölf,
under örnaklippan,
Hjörvard och Havard,
Hundings söner:
utödt hade han hela
Geir-mimers ätt.

15. Då frambröt ett ljus
ur Eld-fjället,
men ur ljuset
löp-eldar foro:
då stod under hjelmarne
en här å Himinvanger,
och voro brynjorne
blod-bestänkte,
men af spjuten
utbröto strålar.

16. Derom sporde
ur ulf-idet (skölden),
Konungen arla,
Söderns Tärnor:
om de ville
hem följa krigarne,
denna natten;
det hven i bågarne.

17. Men af hästen
Högnes dotter,
lydde på sköldarnes gny,
och svarade Konungen:
“väl månde vi hafva
andra sysslor,
än med ringbrytarn
mjödet dricka.

18. Hafver min fader
lofvat sin mö,
åt den mörke
Granmars son:
men jag, Helge!
har Hödbrodd förklarat
en oförskräckt Konung,
som Katts son.

19. Den Höfding månd' komma,
efter få nätter,
om du ej honom
Valplats visar;
biler mö'n tager
från fursten milda.

Helge:
20. Frukta icke
Isungs bane;
förr skall stridsljud höras,
om jag död ej varden.” -

21. Buden sände
allherrskaren dädan,
genom luft öfver vatten,
att hjelp begära
och ymnog bjuda
stridens lön,
åt männerne
och deras söner:

22 “Dem bedjen hastelig
gånga till skeppen,
öch från Brand-ö
redo vara:
der bidar Kungen
tills de komma,
mång hundrade
från Hedins-ö”.

23. Och der af strand
skred ut från näset
gullbeslagna
skepps-hären:
då sporde Helge
Hjörleif så:
“vet du talet
på tappra folket?”

24. Men Fursten unga
svarade den andra:
“sent vore”, sade han,
“räkna från Bogspröten
under segling,
långhöfdade skeppen,
som i Örva-sund
från stranden foro.

25. Tolf hundra
pålitliga män;
dock äro i Håtun,
hälften flera
af konungens krigsfolk;
hopp är oss om seger”.

26. Då slog Styrmannen
Stäftjället ned,
så att vaknade
Höfdinga-mängden,
och Hjeltarne
dagbrynet skådade,
och anförarne
uppdrogo vid masten
segel-fästet,
i Varins-fjärd.

27. Vardt årors gny
och spjutens klang;
brast sköld mot sköld
och Vikingarne rodde:
susande gick,
under Ädlingarne,
Konungens flotta,
från landen fjerran.

28. Så det hördes ,
då samman kommo
Svalkans systrar (böljor)
och de långa kölar,
som berg eller klippor
brista skulle.

29. Helge bjöd att draga
höga seglen högre;
en våg aldrig svek,
tätt följa den andra;
när fruktansvärda
Ägers dotter
de tackelstyrde hästar
sänka ville.

30. Men dem Sigrun,
den i striden djerfva,
ofvan bärgade,
och deras fartyg:
ryckte mägligt
Ran ur händer
Konungens våg-foglar
vid Gnipa-lunden.

31. Der låg om qvällen
i lugna viken,
fagert rustade,
flytande flottan;
men de sjelfva
från Svarins kulle,
med hämndfull hug,
spejade hären.

32. Den Guda-burne
Gudmund sporde:
“Hvem är Höfdingen,
som flottan styrer,
och tal-lösa mängden
förer till stranden?” –

33. Sinfjötle qvad:
(han uppslog vid rå
sin lysande sköld,
dess rand var af gull:
der stod en strandvakt,
som svara kunde,
och med Furstarne
orden växla:)

34. “Säg du det, i afton,
när du svinen matar,
och edra tikar
till sollen lockar:
att Ylfingarne äro
östan komne,
väntande striden
från Gnipa-lunden.

35. Der skail Hödbrodd
Helge finna,
den sent-flyende Konung,
i midten af sin flotta:
honom som ofta
örnarne mättat,
medan du i qvarnen
trälinnor kysste”. —

Gudmund qvad:
36. Litet vet du, Höfding!
af forntids sagor,
då ädlingarne
du osannt förebrår:
du hafver ätit
Ulfva-rätter,
och är dina bröder
till bane vorden:
ofta sår du sugit
med kalla läppar;
hafver i buskar
städs' afskydd krupit.

Sinfjötle qvad:
37. Du var en Vala
på Varins-ö,
Räflistig kona,
samlade lögner:
sade dig ingen
brynjeklädd man
ega vilja,
förutan Sinfjötle.

38. Du var ett förderfligt
troll bland Valkyrier,
grym och mägtig
hos allfader:
Enheriar alla
strida månde,
svekfulla kona!
för din skull:
Ulfvar nio,
på Sagas näs
vi födde - men jag
var ensam deras fader.

Gudmund qvad:
39. Fader var du icke
åt Fenris-ulfven,
den äldste bland alla,
det jag minnes:
sedan dig snöpte,
för Gnipa-lunden,
Jätt-möar,
å Thors-näs.

40. Du var Siggejrs styfson
låg under jorden hemma,
van vid Ulfvars låt,
i skogen ute:
allt ogagn dig
då kom till handa,
när din Broders
bröst du uppskar,
och gjorde dig ryktbar
af ill-bragder.

Sinfjötle qvad:
41. Bu var Granes brud,
på Bråvallen,
gullbetslad var du
redo att löpa:
jag dig utmattad,
hungrig under sadlen,
många skeden ridit,
Troll! utför bergen.

42. Sedlös Yngling
tycktes du vara,
när du Gullners
getter mjölkade;
men en annan gång,
var du, Jätte-dotter!
en tiggerska trasig -
Vill du träta längre?

Gudmund qvad:
43. Heldre vill jag
vid Freke-sten,
korparne mätta
med lemmar dina;
och edra hundar
locka till sollen,
eller svinen mata;
Den onde träte med dig! -

Helge qvad:
44. “Dig, Sinfjötle!
mycket bättre höfdes,
strid att pröfva,
och örnar glada,
än med onyttigt
tal att strida;
fastän hat inbördes
Höfdingarne bära,

45 Ej synas mig gode
Granmars söner;
dock höfves Konungar,
sannt att tala;
de hafva visat
å Moins-hed,
sig mod hafva,
att svärden blotta.

46. De af riket,
flygtiga gjorde,
Svipud och Svegjod,
till Sol-hemmen;
öfver daggiga dalar
och skumma dälder,
sig skakade Mistas häst,
hvar de starke foro”. –

47. De mötte Konungen
i borg-porten,
bådade Furstens
fiendtliga ankomst. -
Ute stod Hödbrodd,
hjelmblottad,
märkte ljudet
af sönernas hästar:
”hvi är harmens färg
å mina hjeltars anlet?” -

48. “Här vända till lands
snabbe kölar,
mastade hjortar (skepp)
och långa rå'r,
många sköldar,
glattade åror,
Furstars herrliga härsmagt,
och glada höfdingar.

49. Femton hopar
gånga i land,
dock är i dälden ute
sju tusende:
ligga här i hamnen
för Gnipa-lunden,
blåa svalldjuren (skeppen)
gull-beslagna:
der ligger största
mängden af dem:
Nu månd' ej Helge dröja,
att hålla svärds-ting.”

50. “Nu betslade djuren
till stora stämmor löpe:
Spor-vitner
till Sparins-hed,
Melner ooh Mylner
till Myrkved:
låten ingen man
hemma sitta,
som sårflamman (svärdet)
mägtar att svänga.

51. Uppbjuden Högne
och Hrings söner,
Atle och Yngve,
och Alf den gamle;
de äro lystne,
att höja striden:
Völsungarne låtom
motstånd finna”!

52. En blink blott var det,
så samman kommo
de blåa lantsar,
vid Freka-sten:
alltid var Helge
Hundings-bana,
främst i flocken
der hjeltarne stridde:
ifrig i larmet,
all-trög till flygten,
ock egde denna Konung
ett hårdt och modigt hjerta.

53. Ofvan ur himlen
kom den hjelmvana (Valkyrian)
(vapengnyet växte)
och de som Kungen hjelpte;
då qvad Sigrun,
(väl öfvad att flyga
till hjeltarnes skär)
från Hugins träd (molnet?):

54. “Säll skall du, Konung!
folket ega,
ättling af Yngve!
och glädas af lifvet,
sedan du fällt hafver
flyckt-sena Fursten,
honom, som vällde
Jättens (Isungs) död:
ock dig Konung!
anstå båda väl,
ringarne röda,
och mö'n den rika.

55. Säll skall du, Höfding!
båda njuta,
Högnes dotter,
och Hringstad,
seger och länder;
då är striden lycktad”.