Qvädet om Rig (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Qvädet om Rig
(Rígs-mál)

öfversat af
Arvid August Afzelius


Så säges i gamla sagor, att en af Asarne, som het Heimdall, for sina färde och fram vid en sjöastrand: kom till en by och kallade sig Rig: efter den sägn är detta qväde


1. Fordom sades gånga
å gröna stigar,
den gamle, starke
och vise Guden:
snabbt och hurtigt
stigande Rig.

2. Han gick framåt
midt på vägen,
kom till ett hus,
dörr'n stod på gafvel:
in månd han gånga,
eld brann å golfvet:
Hjon sutto der inne,
af arbete grånade,
Ai, och Edda,
den gammaldags-klädda.

3. Rig månde
dem råd gifva;
satte sig sedan
midt å bänken,
men på hvar sida
husets hjon.

4. Då tog Edda
af askan kakan,
den tunga tjocka
och såd-mängda:
än mer dertill
hon bar å faten,
soppa var i skålen
satt å bordet;
och kräslighet största,
var sudne kalfven.

5. Upp stod han,
lysste sofva;
Rig månde
dem råd gifva;
lade sig sedan
midt å bädden,
men på hvar sida
husets hjon.

6. Der var han sedan
tre nätter samman,
bort gick han sedan
midt på vägen;
framlida så
månader nio.

7. Son födde Edda,
de vattennöste'n,
svart var han
och kallades Träl:
Han började växa
och väl trifvas;
vardt å hans händer
skrynkligt skinn,
krympna knogar,
tjocka fingrar,
trumpen uppsyn,
lutad rygg,
och långa hälar.

8. [9.] Började sedan
styrkan bruka,
bast att binda,
bördor göra;
och hembar sedan
ris alla dagar.

9. [10.] Der kom till gården
gångar-flickan,
med sårade fötter
och armen solbränd,
nedtryckt var näsan,
hon nämndes Thy (trälinna).

10. [11.] Midt å bänken
hon sattes sedan,
satt bredvid henne
husets son:
de språka förtroligt,
och bädd bereda,
Träl och Thy,
de tunga dagar.

11. [12.] Barn de födde
i ro och trefnad;
jag mins de hette:
Hreim och Fjösner,
Klur och Klegge,
Kefser och Fulner,
Drumb, Digralde,
Drött och Hösner,
Lut och Leggjalde:
de stengårdar lade,
gödde åkrar,
skötte svinen,
vallade getter
och grofvo torf.

12. [13.] Döttrarne voro;
Drumba och Kumba,
Öckvinkalfa
och Arin-nefja,
Ysja och Ambott,
Ejken-tjasna,
Tötrug-hypja
och Trönu-benja:
Dädan ä' Trälars
ätter komne.

13. [14.] Rig gick framåt sedan
rätt i vägen,
kom till hus;
dörr'n stod på glänt;
in månd' han gånga,
eld brann å golfvet,
hjon sutto derinne,
hade att syssla.

14. [15.] Mannen slögdade
träd till väfbom;
hans skägg var putsadt,
och lugg för ännet,
trång var hans klädnad,
och låda på golfvet.

15. [16.] Der satt hans qvinna
och svängde rocken,
utsträckte famnen,
lagade till kläder;
böjd var dess hufvudbonad,
remsa på bröstet,
duk på halsen,
Dvergar (Epaulletter) på axlarne:
Afe och Amma
egde huset.

16. [17.] Rig månde
dem råd gifva -
steg från bordet
lysste att sofva:
lade sig sedan
midt å bädden,
men på hvar sida
husets hjon.

17. [18.] Der var han sedan,
tre nätter samman;
framlida så
månader nio:
en son födde Amma,
de vattenöste'n;
han kallades Karl,
sveptes i linne,
röd och blomstrande,
ögonen tindrade.

18. [19.] Han började växa
och väl trifvas,
lärde oxar tämja,
göra plogar,
hus timra,
lador bygga,
göra kardor
och köra plog.

19. [20.] De förde hem
den nyckel-behängda,
i getskin klädda,
Karls brud:
Snör (snäll) hon hette
och sattes under lin; (slöja)
de hjonelag byggde,
delte ringar,
bredde lakan
och bo gjorde.

20. [21.] Barn de födde
i ro och trefnad:
de hette Hal och Dräng,
Höld, Thegn och Smed,
Breid-bonde,
Bundin-skägg,
Bue och Bodde,
Brattskägg och Segg.

21. [22.] Än hade de flera
så benämnde:
Snot, Brud, Svanne,
Svarre och Sprakke,
Fljod, Sprund och Vif,
Fejma, Ristil:
dädan äro komne
Karla-ätter.

22. [23.] Rig gick dädan,
rätta vägen,
kom till en sal’
söder viste dörren,
var nästan sluten;
ring var i dörrposten.

23. [24.] In gick han sedan;
golfvet var strödt,
sutto der hjon,
Skådade hvarandra,
Fader och Moder,
lekte med fingrarne.

24. [25.] Husbonden satt
och båg-sträng snodde,
almen böjde
och gjorde pilar:
men husmodren skötte
sina armar,
strök linne
och stärkte ärmar.

25. [26.] Hufvudbonan uppsatte,
smycke på bröstet,
sidt släp,
linkläder blåade;
ögonbryn skönare,
bröstet ljusare,
hals hvitare,
än renaste snön.

26. [27.] Rig månde
dem råd gifva,
satte sig sedan
midt å bänken,
och på hvar sida
husets hjon.

27. [28.] Då tog Moder
märkta duken
af linnet hvita
och höljde bordet;
framtog sedan
tunna kakor,
af hvetet hvita
och satte på duken.

28. [29.] Satte å bordet
silfbeslagna
faten fulla;
kött och frukter,
och stekta foglar;
vin var i kannor,
beslagna käril,
de drucko vid samtal,
tills dagen framled.

29. [30.] Rig uppstod sedan
och geck till sängs:
der var han sedan
tre nätter samman:
gick sedan framåt
midt å vägen;
framledo så
månader nio.

30. [31.] En son födde Moder,
och svepte'n i silke;
de vattenöste'n,
han kallades Jarl:
ljust var håret,
kinderna fagra,
blixtrande ögonen,
såsom ormars.

31. [32.] Så uppväxte
Jarl i gården,
sköld han svängde,
bogsträngar snodde,
almen böjde,
spjut kastade,
pilar skäftade,
lansar skakade,
red på hästar,
hetsade hundar,
drog svärd,
och öfvade simning.

32. [33.] Kom der till gården.
Rig gångande: -
Rig gångande
lärde honom runor,
gaf honom sitt namn
och erkände för son:
bjöd honom ega
odaljorden, —
odal- jorden,
det åldriga hemvist.

33. [34.] Så red han dädan
å mörkan väg,
och frusna fjäll,
kom till en sal;
kastade spjutet,
skakade skölden,
lät hästar löpa
och drog svärdet,
väckte krig,
blodade fältet,
fällde nederlag,
och vann länder.

34. [35.] Egde ensam sedan
aderton gårdar,
utdelade gods,
begåfvade alla,
med smycken och skänker,
smärta hästar,
gullring strödde,
sönderdelade ringar.

35. [36.] De lysande foro
å fuktiga vägar,
kommo till salen,
der Herser bodde:
mötte honom
den smart-växta,
hvita glada,
hon kallades Erna.

36. [37.] De henne begärde,
och hem förde
och gifte med Jarl;
gick hon då under lin:
samman de bygde
och väl trifdes,
ätter födde
och kommo till ålder.

37. [38.] Bur var den äldste,
men den andre Barn,
Jod och Adal,
Arfe, och Möger,
Nidur och Nidjunger,
Son och Sven;
de lärde att simma
och taffel leka;
Kund het en
och Koner var den yngste.

38. [39.] Upp vuxo de,
Jarlens barn;
tämde hästar,
böjde sköldar,
gjorde pilar
skakade spjuten.

39. [40.] Men Koner, den unge
kunde runor,
forntids-runor,
åldriga runor:
kunde äfven
män bärga,
svärdsegg döfva,
vågor stilla:

40. [41.] Förstod foglars qvitter,
att dämpa elden,
hafvet lugna,
och sorger stilla,
fick mod och kraft,
som åtta män.

41. [42.] Med Jarlen Rig
han växlade runor,
pröfvade krafter,
och bättre han kunde:
Då vann han det -
da vardt hans lott,
att Rig heta
och runor känna.

42. [43.] Red Koner unge
öfver kärr och skogar,
kastade kolfvar,
tämde foglar;

43. [44.] Då sang en kråka,
satt å qvist:
Hvi skall du Koner unge!
foglar tämja? —
bättre vore dig,
hästar rida
och här fälla.

44. [45.] Ej ega Dan och Danp
herrligare salar,
högre adel,
än du hafver;
dock kunna de väl
å kölar fara,
och svärdsegg lära
sår upprifva.




Noter:

I den trykte udgave fra 1818 er stroferne flere steder fejlnummereret. Nummereringen er her tilpasset. De indklammede tal er 1818-udgavens numre. clm