Ramnkel Frösgodes saga

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif


Isländska sagor
utgiven av Emil Olson
Stockholm, 1925


Ramnkel Frösgodes saga

Översatt till svenska av
Albert Ulrik Bååth


Hallfred och hans son Ramnkel bosätta sig på Island.

Under Harald hårfagers dagar kom ut till Island en man, som hette Hallfred. Ombord på hans skepp voro hans husfru och sonen Ramnkel. Han satte bo i Breddalen söder om Fljotsdals-häradet. Ramnkel var då femton år gammal, en förhoppningsfull och flink sven. Våren efter sin hitkomst flyttade Hallfred med allt sitt följe norr ut över heden och slog sig ned i gården Getdal. En natt drömde han, att en man kom till honom och sade:
   - Där ligger du, Hallfred, och ser dig icke för. Bryt upp och drag väster ut över Lagarfljot. Där väntar dig all din lycka!
   Han vaknade, bröt strax upp och drog fram över Rangå i Tunga. Han nedsatte sig på det ställe, som alltsedan heter Hallfredsstad. Där bodde han, tills han vart en gammal man. På Getdal lämnades kvar en get och en bock, och samma dag Hallfred drog sina färde, föll ett fjällskred över gården och förgjorde de bägge djuren. Därav har dalen sitt namn.
   Ramnkel hade för sed att sommartiden rida omkring på hedarna, som breda sig emellan Fljotsdalen och Jökeldalen. Denna var redan bebyggd ända upp till bron, som vid den tiden var slagen över älven. Ramnkel red en gång upp längs med Fljotsdalshäradet och såg, huru en öde dal sträckte sig ifrån Jökeldalen längre in i landet. Den tycktes honom mera värd att bebo än andra dalar, han hittills sett. Då han kom hem, bad han sin fader skifta det gods, de hade tillsammans, ty han ville i den funna dalen bygga sig en gård. Fadern gjorde honom till viljes, och han reste sig där en gård, som han kallade Adalbol. Dalen heter sedan Ramnkelsdalen. Då han efter övlig sed lagt under sig landet runtomkring, lät han timra upp ett resligt gudahus och redde till ett stort offergille. Ramnkel höll ingen så kär som guden Frö.1 Honom gav han hälften av allt det dyrbaraste, han ägde. Han hade en klenod, som han satte högre än de andra. Det var en hingst, till färgen brun, med en svart strimma längs ryggen. Honom gav han namnet Fröfaxe, ty han lät sin vän guden hava honom i samägo med sig. Sådant tycke fäste han vid denna häst, att han gjorde ett löfte att varda den mans bane, som red honom mot hans vilja. Han bebyggde hela dalen och skänkte med sig land åt många; men deras överherre ville han vara, och han gjorde sig ock till deras gode. Så fick han tillnamnet Frösgode.2
   Han var en mycket omedgörlig men dugande man. Jökeldölerna tvang han in under sitt hövdingskap: mot sina egna män var han god och blid, men emot dem var han sträng och hård. Ofta fick man alls icke sin rätt av honom; och städse stod han i envig, men aldrig gav han böter för någon. Det förmådde honom ingen till, vad han än hade gjort.
   Fljotsdalshäradet var tungt att färdas igenom: det var stenigt och sumpigt. Dock redo Ramnkel och hans fader Hallfred ständigt på besök till varandra, ty sämjan var god emellan dem.


Ramnkel fäller Ejnar Torbjörnsson.

I Ramnkelsdalen bodde på gården Hol en bonde, som hette Torbjörn. Gården låg gentemot Adalbol. Torbjörn ägde ringa gods och en stor barnflock. Hans äldste son hette Ejnar. Han var en högrest och hurtig sven. En vår sade Torbjörn till honom, att nu skulle han söka skaffa sig någon tjänst.
   - Ty jag tarvar icke mera arbetshjälp, sade han, än den, som det andra folket här kan lämna. Lätt varder det dig att få en plats, så flink som du är. Det är ej av kärlekslöshet, jag nu beder dig draga dina färde, ty av alla mina barn är du mig till största gagn; fastmer vållas min bön av fattigdom och oförmåga. Snart varda mina andra barn arbetsföra, och du kan förr få dig en tjänst än de.
   - Detta säger du mig väl sent, svarade Ejnar, ty nu hava alla fäst sig till de bästa tjänsterna, och föga fägnar det mig att taga emot vad andra ratat.
   Ejnar tog en häst och red bort till Adalbol. Ramnkel satt inne i stugan. Han hälsade honom glatt och vänligt. Ejnar anhöll om tjänst hos honom.
   - Varför kommer du så sent med din åstundan? sade Ramnkel. Dig skulle jag främst hava tagit emot. Men nu har jag statt alla mina hjon. Blott en syssla står åter, och den vill du väl icke ha.
   Ejnar sporde, av vad slag den vore. Ramnkel sade sig ännu ej ha städslat någon fårherde: han hade bruk för en duktig karl. Ejnar genmälde, att han ej skötte om, vad slags arbete honom gavs, vare sig det vart detta eller något annat, blott han finge två halvårs underhåll.
   - Då skall jag strax säga dig mina villkor, återtog Ramnkel. Du har att driva femtio mjölkfår till säters och skoga hem all sommarveden. Detta skall du göra för din bärgning i tvenne halvår. Dock har jag ännu ett avtal att göra med dig, liksom jag redan gjort ett sådant med mina andra herdar. Hingsten Fröfaxe går framme i dalen med sin stoflock. Om honom skall du hålla vård både vinter och sommar. För en sak varnar jag dig nu: sätt dig aldrig på hans rygg, i vad trångmål du än är, ty dyrt har jag svurit den mans död, som rider den hingsten. Tolv ston följa honom; vilket av dem, du vill nyttja, står dig till tjänst dag och natt. Gör nu som jag sagt dig, ty det är ett gammalt talesätt, att den icke vållar, som varnar. Nu vet du, vad jag äskar.
   Ejnar svarade, att ingen så orimlig lust skulle falla på honom som att rida en häst, den man förbjudit honom att sitta på, helst då andra funnos att rida. Han for hem efter sina kläder och bragte dem till Adalbol. Sedan flyttade man med boskapen till den säter framme i Ramnkelsdalen, som heter Stentegssätern.
   Ejnar hade ända fram till midsommar sådan lycka med fåren, att ej ett enda blev borta för honom; men snart miste han på en natt trettio. Han letade på alla gräsmarkerna vida omkring men fann dem ej. Nästan en hel vecka var flocken borta. En morgon gick han bittida ut. All sunnandimman hade lyft sig, och duggregnet hade upphört. Han hade med sig sin stav, ett betsel och en sadelfilt. Han vadade över Stentegsån, som rann förbi sätern. På sandbankarna längs åbrädden låg den fårflock, som om aftonen varit hemma. Han drev den tillbaka till sätern och drog sedan ut att söka efter den andra, som han saknade. Då såg han hästflocken stå vid åkanten. Han fick i sinne att taga en av hästarna och rida på den, ty då kunde han komma fortare omkring i nejden. Då han hunnit fram till dem, jagade han dem framför sig; de voro nu mycket skygga, men eljest plägade de ej draga sig undan för någon. Blott Fröfaxe stod stilla och lugn, som om han vore grävd fast i jorden. Morgonen led, och Ejnar tänkte, att Ramnkel ej skulle få veta, att han red hingsten. Han tog i den, betslade den, lade filten på dess rygg och satte sig upp. Han red upp längs Stenåklyftan, upp till jöklarna, sedan väster ut hän, där Jökelälven forsar fram under isskredet, och så längs vattnet ned till Röksätern. Vid sätrarna sporde han alla herdar, om de sett den saknade fårskocken, men ingen hade sett den. Från dagbräckningen ända till midafton red Ejnar Fröfaxe. Med brådskande fart bar den honom vida omkring. Det var en rnäkta rask häst. Nu föll det Ejnar in, att tid var för honom att driva hem till fållorna de får, som voro vid sätern. Han red öster ut över åsarna till Ramnkelsdalen. Då han kom ned till Stentegen, hörde han ett bräkande inne ifrån klyftan, som han förut ridit förbi. Han vände hingsten dit, och trettio får sprungo emot honom, samma flock, som varit borta hela veckan. Sedan drev han dem in i fållorna tillsammans med de andra.
   Hingsten var alldeles våt av svett, så att det dröp ur varje hår. Den rullade sig tolv gånger på marken och gnäggade sedan skarpt till. Därpå gav den sig av i fyrsprång utmed sätergatan. Ejnar hastade efter och sökte att komma framom den för att gripa den och föra den tillbaka till de andra hästarna; men den var så skygg, att Ejnar ej kunde komma den när. Den lopp ned igenom dalen och saktade ej farten, förrän den var hemma vid Adalbol. Den stannade framme vid dörren. Där gnäggade den högt till. Ramnkel satt då till bords. Han bjöd kvinnan, som passade upp honom, att gå bort till dörren.
   - En häst gnäggade, sade han, det lät, som om det vore Fröfaxe.
   Hon gick hän i dörren och såg hingsten stå där mycket illa tillsölad. Hon sade Ramnkel, att Fröfaxe var utanför, ömklig att se.
   - Vad månne bussen vill, eftersom han söker hemmet? yttrade Ramnkel. Det bådar intet gott.
   Han gick ut, och då han såg Fröfaxe, sade han:
   - Det smärtar mig, att man så farit med dig, fosterson; men ditt vett hade du hemma, då du visste att säga mig till. Detta skall varda hämnat, och vänd du nu om till din stoflock!
   Hästen gick strax uppåt dalen tillbaka till de andra. Ramnkel gick i säng och sov hela natten. Men om morgonen lät han sadla sig en häst och red upp till sätern. Han red i blå kappa och hade ej annat vapen med sig än den yxa, han höll i handen. Ejnar hade nyss drivit fåren in i fållorna. Han låg nu vid stengärdsgården och räknade dem. Kvinnorna voro i färd med att mjölka. Alla hälsade de Ramnkel. Han sporde, hur det gick dem.
   - Mig har det gått illa, sade Ejnar, ty trettio får saknade jag i nästan en hel vecka. Men nu äro de funna.
   Ramnkel svarade, att slikt brydde han sig ej om
   - fåren ha dock ej lupit ifrån dig så ofta som väntas kunde, sade han, men har intet värre timat? Red du månntro ej i går Fröfaxe?
   Ejnar genmälde, att det ville han alls icke bestrida. Ramnkel återtog:
   - Varför tog du den häst, du ej äger rätt att rida, då det dock fanns många nog, som du fått lov att sätta dig upp på? För en gångs skull hade jag väl kunnat tillgiva dig, om jag ej svurit en så dyr ed. Dock har du väl vidgått, vad du gjort.
   För den tros skull, att det ej bliver något dugande av de män, som svika ett givet löfte, sprang Ramnkel ned av hästen, for mot Ejnar och gav honom banehugget. Därefter red han hem till Adalbol och förtalde där det skedda. Han sände strax en annan man åstad att vakta boskapen. Ejnars lik lät han föra hän till den gräsbrink, som ligger väster om sätern. På gravhögen reste han ett stenröse. Det kallades Ejnarsröset. När solen står mittöver det, har man midafton på sätern.


Torbjörn kräver böter för dråpet på Ejnar.

Borta på Hol sporde Torbjörn sin son Ejnars fall. Det budskapet tog han sig mycket när. Han sadlade sin häst, red över till Adalbol och bad Ramnkel om böter för sonen. Han genmälde, att denne ej var den ende man, han dräpt.
   - Det är dig icke obekant, sade han, att mig brister all lust att gälda böter för fälld man; och många hava härmed måst sig nöja. Dock vill jag medgiva, att detta tyckes mig vara ett bland de värsta dråp, jag gjort mig saker till. Min granne har du varit i lång tid; och du har täckts mig väl; vi ha ock alltid varit tillfreds med varandra; och icke skulle lapprisaker hava stört det goda förhållandet mellan mig och din son Ejnar - hade han blott icke ridit den hingsten. Nu kan jag ångra, att jag varit för rask i tungan; och gräma oss skulle vi mera sällan, ifall vi städse talade litet i stället för mycket. Jag skall nu också visa, att detta mitt dåd synes mig värre än alla de andra, jag har begått. Din gård skall jag förse med mjölk vid sommartiden och med kött, så snart hösten kommit; och det vill jag göra varje år, medan du har eget bo. Dina söner och döttrar skola med min hjälp rustas ut, när de lämna hemmet, och jag skall sörja för, att de få goda giften. Och allt vad du vet vara i mina hus, det där kan varda dig till gagn, skall du hädanefter få, blott du säger mig till. Och aldrig skall du mera lida brist på det, du behöver. I din gård skall du sitta, så länge du där finner gamman; bliver du tungsint där, så kom hit till mig! Jag skall sköta om dig till din dödsdag; och låtom oss så vara förlikta. Jag väntar, att mera än en kommer att säga, att den dräpte Ejnar varit mig väl dyr.
   - Den förlikningen är jag icke med om, sade Torbjörn.
   - Vad vill du då? sporde Ramnkel.
   - Jag vill, svarade han, att vi välja skiljemän, som döma mellan oss.
   - Då skall du synas min vederlike, återtog Ramnkel. På slikt villkor lyster det mig icke att sämjas.
   Så red Torbjörn bort. Han red nedåt Ramnkelsdalen hän till gården Lögarhus. Där bodde hans broder Bjarne. Han hade två söner, Såm och Övind, vana och kraftfulla män. Övind var ännu hemma hos sin fader, men Såm var gift och bodde på gården Lekskåla norr ut i dalen. Han var en förmögen, trotsig och ärelysten man, Därtill var han lagkunnig. Torbjörn råkade sin broder Bjarne hemma, förtalde honom tidenderna och bad honom taga sig något av detta mål. Bjarne gav till svar, att det ej var en jämlike han mötte, om han ginge emot Ramnkel.
   - Om vi än hava mycket penningar i vår ägo, sade han, förmå vi dock icke mäta oss med honom, och sant är det ord, som säger, att den är klok, som sig själv känner. Han har i rättstvister gjort mången man försagd, som haft mera märg i benen än vi. Du synes mig hava skickat dig oklokt, då du visade bort så goda villkor. Jag vill icke hava med detta att skaffa.
   Torbjörn sade sin broder många hånfulla ord och förklarade, att ju mer det gällde, dess mindre mansmod var det i honom. Bröderna skildes med ringa blidhet, och Torbjörn red sin väg. Han höll ej inne sin häst, förrän han nått fram till Lekskåla. Där slog han på dörren. Man kom för att öppna, och Torbjörn bad Såm komma ut. Denne hälsade i dörren sin frände, bjöd honom stiga in och stanna där. Han svarade ordnjuggt. Då Såm såg hans tungsinthet, sporde han efter tidender, och Torbjörn förtalde sin son Ejnars fall.
   - Det är ingen märklig nyhet, sade Såm, att Ramnkel dräper folk. Torbjörn frågade, om han ville giva honom någon hjälp.
   - Det är ju så med detta mål, sade han, att om än mannen stod mig närmast, tog hugget heller icke långtifrån eder.
   - Har du hos Ramnkel gjort krav på någon upprättelse? sporde Såm.
   Torbjörn förtalde sannfärdigt allt, såsom det förefallit mellan honom och Ramnkel.
   - Ej har jag sport, sade Såm, att Ramnkel tillförne gjort någon ett slikt tillbud. Nu vill jag rida med dig upp till Adalbol. Där må vi fara fram med lämpa och höra till, om han ännu vill stå vid sina ord. På ett eller annat vis skall han väl åter te sig ädelsinnad.
   - Det förhåller sig emellertid så, svarade Torbjörn, att varken vill han längre stå vid sitt gjorda tillbud, ej heller behagar det mig mera nu, än då jag red därifrån.
   - Vanskligt varder det nog att mäta sig med Ramnkel i rättstvister, sade Såm.
   Torbjörn genmälde:
   - Fördenskull varder det ingenting av eder, unga män, att I sen eder rädda på allt. Ingen, tror jag, har så stora stackare till fränder som jag; och illa tyckes det mig vara fatt med sådana män som du - du, som menar dig vara lagkunnig och är lysten efter alla småmål men ej vill taga dig av ett mål som detta, fastän det är så klart. Härför skall du lastas, såsom rimligt är, då du är den stridbaraste i vår ätt. Nu ser jag vad ditt skrävel duger till, och hur målet skall ändas.
   - Vad vinner du, sporde Såm, om jag åtager mig detta mål, och vi sedan bägge två varda till spe och spott?
   - Det är mig dock en stor tröst, om du tager emot målet, svarade Torbjörn. Må allt sedan arta sig, som det vill!
   - Ogärna lägger jag mig i detta, sade Såm, och dock skall jag göra det, men mest för vår frändskaps skull, ty du skall veta, att jag tycker dig vara en stympare.
   Därpå räckte Såm honom handen och tog emot målet. Såm lät taga en av sina hästar och red upp igenom dalen. Han red hän till en gård och lyste där dråpet. Då Ramnkel sporde detta, syntes det honom löjligt, att Såm övertagit ett mål emot honom. Så gingo sommaren och nästa vinter.


Ramnkel stäms till tings för dråptet på Ejnar.

Då våren var inne, och tiden kom att stämma vederdeloman till tings, red Såm upp till Adalbol och stämde Ramnkel saker till Ejnars dråp. Därpå red han ned igenom dalen och uppfordrade naboarn att göra följe med till tings. Sedan satt han i ro, tills man gjorde sig redo att fara till alltinget.3 Ramnkel sände bud ned i Jökeldalen och bådade där upp folk. Sjuttio man fick han med sig från sitt tingslag. Med denna flock gav han sig åstad till tinget. Så snart han lämnat häradet, drog Såm till sig folk. Förutom de bönder, vilka han uppfordrat till tingsritt med sig, var det mest lösa och lediga män, som slöto sig till honom. Dessa gav han vapen, kläder och kost. Han red sedan en annan väg, än den Ramnkel farit ut ur dalen, och nådde genom andra trakter fram till Tingvallarna. Dit hade Ramnkel då ännu ej hunnit, ty hans väg var längre. Åt sina män tältade Såm en bod4 långtifrån den plats, som männen från östlandets fjärding5 plägade intaga under tinget. Kort därefter hann Ramnkel fram. Han slog sig ned i den bod, han var van att vistas i. Då han sporde, att också Såm var på tinget, fann han det svåra löjligt.
   Stora skaror av folk hade kommit samman till detta ting. De flesta hövdingar, som funnos på Island, voro där. Såm gick till dem alla och bad dem om hjälp och råd. Men alla gåvo de samma svar: ingen stod i sådan skuld till honom, att han ville giva sig i strid med Ramnkel gode och därmed vedervåga sitt anseende. De sade ock, att de flesta, som med Ramnkel haft tingsträtor, fått samma lott: han hade jagat dem alla ur målen med skam. Såm vandrade hem till sin bod; och både han och Torbjörn voro mycket tunga till sinnes. De gruvade sig för, att deras mål skulle få en sådan ända, att de ej finge därav annat än hån och nesa; och så stor var bägge frändernas förstämning, att de njöto varken sömn eller mat - alla hövdingar hade dragit sig för att bistå dem, jämväl de, som de väntat sig stöd av.
   Bittida en morgon vaknade gubben Torbjörn. Han väckte Såm och bad honom stå upp.
   - Jag kan icke sova, sade han.
   Sam stod upp och klädde sig. Så gingo de tu De vandrade ned till Öxarån och stannade nedanom bron. Där tvådde de sig. Torbjörn sade till Såm:
   - Nu är mitt råd, att vi låta hämta våra hästar och göra oss redo till hemfärd. Uppenbart är det, att oss skall ej ske annat än smälek.
   - Gott så, svarade Såm, eftersom du ej ville annat än pröva krafter med Ramnkel, och du ratade det goda, som mången skulle hava tagit emot, om han haft att kräva bot för en nära frände. Du förevitade mig och alla dem feghet, som ej ville gå med dig i detta mål. Nu skall jag heller icke draga mig undan, innan jag ser varje utsikt till någon övervikt stängd för mig.
   Detta grep Torbjörn så starkt, att han grät. Då sågo de, huru väster om ån, ett stycke nedan för stället, där de sutto, fem män gingo tillsammans ut ifrån en bod. Främst gick en högrest men ej starkt byggd man i lövgrön kortrock och med ett väl sirat svärd i handen. Han var fager att se. Hans ansikte var rödlätt och hade regelbundna drag. Håret var ljusbrunt och yvigt; han var lätt att igenkänna, ty han hade en vit lock vid vänstra sidan.
   - Låtom oss stå upp och gå dessa män i möte där borta på andra sidan ån, sade Såm.
   De gingo över ån. När de mötte flocken, hälsades de först av honom, som kom främst. Han sporde vad män de voro. De sade honom det. Sedan frågade Såm honom efter hans namn. Han sade sig heta Torkel och vara Tjostars son. Såm sporde, varifrån han stammade, och var han hade hemma. Han svarade, att han var en västfjärding till ätt och härkomst samt hade hemma i Torskfjorden.
   - Är du gode? frågade Såm.
   Det var han ingalunda, förklarade han.
   - Är du bonde? sporde åter Såm. Det var han icke heller.
   - Vad är du då? återtog Såm.
   - Jag är en lös och ledig man, svarade han; förra sommaren kom jag hit till Island. Jag hade då varit ute i sju år, ute i Miklagård. Jag är Gårdkonungens6 handgångne man. Nu vistas jag hos min broder, som heter Torger.
   - Är han gode? frågade Såm.
   - Visst är han gode, genmälde Torkel, och det över Torskfjorden och vidare över västfjordarna.
   - Är han här på tinget? sporde Såm.
   - Visst är han det, sade Torkel.
   - Hur manstark är han? återtog Såm.
   - Han har med sig sjuttio man, svarade Torkel.
   - Ären I flera bröder? frågade Såm.
   - Vi äro tre, sade han.
   - Vem är den tredje? frågade Såm.
   - Han heter Tormod, genmälde han, och bor på Gårda å Alftanäset. Han äger Tordis, dotter av Torolf Skalle-Grimsson på Borg.
   - Vill du lämna oss någon hjälp? sporde Såm
   - Vad tarven I ? frågade Torkel.
   - Hövdingars hjälp och styrka, sade han, ty vi hava mål emot Ramnkel gode, som dräpt Ejnar Torbjörnsson. Själva kunna vi föra målet fram för rätten, om du går med oss.
   - Det är som jag sade, svarade Torkel, jag är icke gode.
   - Varför är du så tillbakasatt, återtog Såm, då du är hövdingsson liksom dina bröder?
   - Jag sade icke, svarade Torkel, att jag intet hövdingskap hade. Jag lämnade det åt min broder Torger, innan jag drog utomlands. Sedan har jag ej återtagit det, ty det tyckes mig vara i goda händer, så länge han har vård om det. Gån hän till honom och bedjen honom om bistånd. Han är en karlakarl, ädelsinnad och på allt vis dugande, ung och ärekär. Av sådana män kunnen I helst vänta eder hjälp.
   - Ej få vi någon av honom, sade Sam, om du icke för vår talan.
   - Jag vill lova er, svarade han, att mera vara med än emot eder, ty jag finner det fullt skäligt, att åtal väckes efter så närskyld man. Gån I i förväg bort till boden och träden strax in. Folket ligger i sömn. Där fån I se tvenne sängar, täckta med skinnfällar, tvärsöver golvet. Ur den ena reste jag mig nyss; i den andra vilar ännu min broder Torger. Han har haft en stor böld på foten, alltsedan han kom till tinget, och därför har han haft föga sömn om nätterna; men i natt sprack bölden, och vartappen gick ut. Sedan dess har han sovit, och nu ligger han med foten sträckt fram över sänggaveln för den starka hettans skull, som är i den. Han, den gamle mannen där, må först gå fram igenom boden; han ser mig ut, som vore han både svårt svagsynt och fotfallen. När du kommer fram till sängen, gubbe, sade han till Torbjörn, skall du vackla häftigt till. Fall hän över sänggaveln och grip tag i den av hans tår, som är ombunden; ryck den åt dig och hör, vad han så säger!
   - Ditt råd är nog välment, sade Såm, men det tyckes mig vådligt.
   - Ettdera, svarade Torkel, skolen I göra: antingen hörsammen I vad jag säger, eller ock mån I ej mera söka råd hos mig.
   - Så må vi då göra, som han säger, sade Såm.
   Torkel lovade att komma efter. - Jag väntar på mina män, sade han.
   Såm och Torbjörn gingo in i boden. Allt folket sov där inne. De sågo strax, var Torger låg. Gubben Torbjörn var främst och gick mycket vacklande. När han korn fram till sängen, föll han hän över fotspjärnet, tog i den sjuka tån och ryckte i den.
   Torger vaknade, for upp i sängen och sporde, vem det var, som så där busade på folks ben, då de voro tillräckligt eländiga förut. Varken Sam eller Torbjörn fick fram ett ord. Då kom Torkel med hast in i boden.
   - Bliv icke så het och harmsen över detta, broder, sade han, ty det torde ej vålla dig något men. Mången bär sig värre åt än han vill, och mången händer det, att han icke riktigt ser sig för, då han är tung i sinnet. Ursäktligt är, att din fot smärtar dig, då du haft så mycket ont i den. Det känner du själv värst. Men hända kan, att denne gamle man ej mindre smärtas av sin sons död, helst som han inga böter får, och allt brister honom; och det känner han själv värst. Rimligt är det, att den man icke ser sig väl för, som är så tung i sinnet.
   - Icke tänkte jag, svarade Torger, att han skulle giva mig skulden för detta, ty jag dräpte ej hans son, och han kan därför icke hämnas dråpet på mig.
   - Det ville han icke heller, genmälde Torkel, han kom blott att taga hårdare på dig, än hans mening var, och fick så bota för sin svagsynthet. Dock väntar han sig någon hjälp av dig. Det är en god gärning att stöda gamla och nödstadda män. Det är av nödtvång och icke av nidskhet, han väckt åtal efter sin egen son. Men alla hövdingar vägra nu denne man och hans fränder sin hjälp, och skicka de sig så övermåttan omanligt.
   - Emot vem hava dessa män käromål? frågade Torger.
   - Ramnkel gode har saklöst dräpt Torbjörns son, sade Torkel. Dåd efter dåd gör han sig saker till, men ingen man vill han unna upprättelse.
   - Mig torde det gå som andra, återtog Torger, att jag ej vet mig hava något så gott att gengälda dessa män, att jag för deras skull vill giva mig i delo med Ramnkel gode. Varje sommar tyckes han mig så fara fram mot dem, som råkat i rättstvist med honom, att de flesta stå där med liten eller ingen heder, när målen lyktats - jag ser allas lott bli densamma, Därför tror jag de flesta hava ringa lust att fejda med Ramnkel, om icke nödvändigheten trugar dem därtill.
   - Vore jag hövding, svarade Torkel, ginge det måhända även mig så, att jag funne en kamp med Ramnkel vansklig. Men så synes det mig icke nu, ty jag skulle helst vilja hava med den att skaffa, som alla andra först måst rygga för; och min heder skulle tyckas mig växa mycket, ifall jag finge Ramnkel på något vis förödmjukad; ej skulle den heller minskas, om ock detsamma vederfores mig som andra; ty, som man säger, »tåla kan jag vad mången annan tål» och »den vinner jämt, som vågar».
   - Nog ser jag, sade Torger, vad du bär i sinnet: du vill hjälpa dessa män. Nu skall jag ock läggga godordet och hövdingdömet tillbaka i dina händer. Tag mot den makt, jag haft! När målet är ändat, kunna vi äga den bägge samfällt. Hjälp du så vem du vill.
   - Vårt godord synes mig bäst hägnat, förklarade Torkel, när det av dig i det längsta vårdas. Ingen unnar jag det hellre än dig, ty hos dig är mycket, som gör dig ansenligare än dina bröder. Därtill vet jag ej rätt, vad jag om en tid vill taga mig till. Men du vet, frände, att jag ej blandat mig i mycket, alltsedan jag åter kom till Island. Nu kan jag se, vad mina råd gälla, och har jag för denna gång talat vad jag förmått. Men hända kan, att Torkel lock kommer dit, där hans ord väga mera.
   - Nu ser jag, frände, sade Torger, hur det är fatt: du är missnöjd. Men det vill jag ej veta dig vara! Vi skola slå följe med dessa män, hur allt än må ändas - om du så vill.
   - Jag har blott önskat något, som jag hellre såge bifallet än avslaget, svarade Torkel.
   - Vad förmå dessa män att själva göra för sitt måls framgång? frågade Torger.
   - Det är så, som jag sagt förr i dag, genmälde Såm, att vi tarva stöd av hövdingar. Själv för jag målet fram för rätten.
   Torger förklarade, att i så fall vore han god att hjälpa.
   - Nödigt är nu, sade han, att målet redes till på rättaste vis. Jag tror Torkels mening vara, att I gästen honom, förrän rätten varder satt. Sedan skolen I få ettdera för eder möda: antingen någon hugsvalan eller ock värre förödmjukelse än tillförne, sorg och harm. Gån nu hem och gören eder glada, ty skolen I nappas med Ramnkel, är det nödigt, att I hållen modet uppe en stund. Men sägen icke för någon, att vi lovat eder vår hjälp.
   De gingo hem till sin bod och voro då mycket upprymda. Och alla undrade, varför de så hastigt skiftat lynne, enär de varit försagda, då de gingo hemifrån. De stannade i sin bod, till dess rätten skulle sättas. Då kallade Såm tillsammans sina män och gick till lagberget. Där var rätten redan satt. Såm trädde dristigt fram, nämnde sig strax vittnen och förde efter rätt landslag fram sitt käromål emot Ramnkel gode, manligt och utan misstag. Därefter kommo Tjostars sönerna med en stor skara folk. Alla männen väster ifrån gåvo dem sitt bistånd, och det visade sig, att Tjostars söner voro vänsälla. Såm fullföljde käromålet och manade Ramnkel att försvara sig, såvida ej någon annan vore tillstädes, som ville för honom föra fram värn på laga vis. Starkt bifall ropades åt Såms tal, och det frågades, om ingen ville åtaga sig värnet för Ramnkel gode. Man sprang hän till hans bod och sade honom, hur målet stod. Han sprang upp, kallade tillhopa sina män och gick till rätten med tanke, att ringa motvärn där skulle möta honom; han aktade att få småfolket ledset vid att jämt draga honom inför rätta, och han hade i sinne att driva domarna ifrån deras säten och på så sätt jaga med smälek Såm från målet. Men det lät sig nu icke göra. Så stor folkmassa stod kring rätten, att Ramnkel ej kunde komma den när, och han trängdes tillbaka med väldig övermakt, så att han ej kunde höra kärandens tal. Därför vart det honom vanskligt att komma fram med sitt laga värn. Men Såm förde på fullt laga sätt sin sak igenom, så att Ramnkel gode på detta ting dömdes helt och hållet fredlös. Han gick strax hän till sin bod, lät hämta sina hästar och red bort från tinget, mäkta oförnöjd med målets utgång, ty slikt hade aldrig hänt honom förr. Han slog sig till ro på Adalbol och låtsade, som om intet timat.


Ramnkel mister gård och hövdingskap.

Men Såm stannade på tinget och gick där mycket stolt omkring. Många voro förnöjda över, att sådant hänt, som givit Ramnkel en hård knäck, och drogo sig nu till minnes, huru han mot mången visat sig orättrådig. Såm sköt upp sin hemfärd, tills tinget var ändat. Då man rustade sig att rida därifrån, tackade han bröderna för den hjälp de givit. Torger sporde honom leende, om han nu vore till freds. Såm jakade livligt.
   - Tror du dig nu ha ryckt ditt mål något närmare? frågade åter Torger.
   - Jag menar, svarade han, att Ramnkel nu lidit en mäktig smälek, som skall länge hållas i minne. Detta är värt många penningar.
   - Fullt fridlös är mannen icke, återtog Torger, förrän utmätningsdomen är fullbordad: det skall ske vid hans hemvist fjorton nätter, efter det folket ridit från alltinget. Jag tänker, att Ramnkel nu har nått hem, och att han ärnar bliva i ro där på Adalbol. Sitt hövdingskap skall han nog veta att hålla uppe, eder till trots. Nu aktar du väl att rida hem och stanna kvar på din gård - såvida det i bästa fall lyckas dig. Jag gissar, att allt vad du uppnår i målet blir, att du kallar honom skoggångsman;7 och jag tänker, att han varder på samma vis som tillförne en skräck för alla, med den skillnad dock, att du bliver nödd att buga dig för honom ännu djupare än förr.
   - Slikt fruktar jag icke, svarade Såm.
   - En barsk karl är du, sade Torger, och jag förmodar, att min frände Torkel ej vill släppa dig så här halvvägs. Han vill följa dig, till dess allt är uppgjort mellan dig och Ramnkel och du sedan kan slå dig till ro. Mest torde också han och jag synas eder skyldiga att göra er följe, då vi hittills mest tagit oss av målet. För en gångs skull skola vi därför nu draga med eder till Östfjordarna. Men känner du någon väg dit, som icke är allfarväg?
   Såm svarade, att de kunde fara samma väg, som han ridit till tinget. Han vart mycket glad. Torger valde av sitt folk ut fyrtio till följes män. Såm hade ock fyrtio man. Alla voro de väl rustade med vapen och hästar. Sedan redo de alla samma väg, tills de vid dagningen vore framme i Jökeldalen. Det var den dag, då utmätningsdomen skulle verkställas. De redo över Jökelälvens brygga och drogo sig uppåt dalen. När de hunnit dit, där Ramnkelsdalen öppnar sig, sporde Torger, huru de bäst kunde komma oförvarandes över dem på Adalbol. Det visste Såm råd för. Han vek strax av från vägen, och alla följde de honom upp på fjälludden, som skjuter fram, där dalarna mötas, och redo sedan längs åsen, tills de voro rakt över gården Adalbol. Från denna slingrade sig gräsgångar hit upp i fjällmarkerna, men brinken, som skaran stannat på, gick brant ned i dalen. Nere under den låg gården. Såm steg av hästen och sade:
   - Låtom oss nu släppa våra hästar lösa. Tjugu man må vakta dem. Vi andra, sextio tillsammans, må hasta ned till gården. Jag tror ej, att många män ännu äro där på benen.
   Hästarna släpptes lösa, och stället kallas ännu Hästgångarna. Männen lupo med fart ned till gården. Det hade lidit över den tid, då man på Island hade för sed att stiga upp. Dock vilade ännu allt folket på Adalbol. De sprängde dörren med en timmerstock och sprungo in. Ramnkel låg i sin säng. De grepo honom och alla dem av hans hemmamän, som voro vapenföra. Kvinnor och barn drevos in i ett av husen. Ute på tunet stod en förrådsbod, från vilken en stång var lagd hän till boningshusets vägg. På den torkade man kläder. Dit bort leddes Ramnkel och hans män. Han bjöd goda bud för sig och dem. Men då det till intet gagnade, bad han för deras liv.
   - Ty de hava intet ont gjort eder, sade han. Mig sker ingen vanära, om jag av eder dräpes, och från döden vill jag icke tigga mig fri. Men jag ber eder ej misshandla mig, ty det haven I ingen heder av.
   Torkel sade:
   - Vi hava hört, att du varit föga foglig mot dina ovänner, och det får du svida för i dag.
   Sedan togo de honom och männen och bakbundo deras händer. De bröto upp förrådsboden och ryckte några rep ned från krokarna. Därpå togo de fram sina knivar och stungo hål i deras hälsenor, som de sedan drogo repen igenom. De kastade dem upp över stången och bundo dem så åtta tillsammans.
   - Nu har du vunnit vad du förtjänat, Ramnkel. sade Torger. Nog har det tyckts dig otroligt, att du av någon man skulle kunna få den skam, du nu lider. Men vad lyster dig nu mest, broder Torkel? Vill du sitta här hos Ramnkel och vakta honom, eller vill du följa Såm bort ur gården, så långt ett pilskott går, och så förkunna utmätningsdomen på en stenig backe, där varken äng eller åker är?
   Domen skulle uttalas, då solen stod rakt i söder.
   - Jag vill bliva här hos Ramnkel, svarade Torkel, ty det synes mig det makligaste.
   Torger och Såm gingo åstad att förkunna domen. Då de det gjort, vände de åter till gården, togo Ramnkel och männen ifrån stången och satte den ned i tunet. Blodet hade då sjunkit dem ned för ögonen. Torger tillsade Såm, att nu skulle han göra med Ramnkel, vad honom bäst syntes.
   - Han tyckes mig nu icke vansklig att handskas med, sade han.
   Såm vände sig till Ramnkel:
   - Jag giver dig att välja. Antingen skola du och de män, jag därtill korar, ledas ut från gården och dräpas, eller ock skall du - jag bjuder dig detta, enär du har en stor barnflock att sörja för - med allt ditt folk draga hädan ifrån Adalbol och blott hava med dig det gods, som jag ser ut åt dig, och det varder mycket litet. Men jag skall sätta bo här och taga hand om ditt hövdingskap. Aldrig skola du eller dina arvingar göra krav på det. Heller må du icke bo mig närmare än i landet öster om Fljotsdals-häradet. Och kan du nu giva mig ditt handslag, ifall du vill på dessa beting vara i livet.
   - För mången, svarade Ramnkel, skulle en hastig död synas bättre än slikt lidande. Men mig går det som mången annan: jag väljer livet, då det bjudes mig. Dock gör jag det mest för mina söners skull, ty de skola icke långt komma, om jag dör ifrån dem.
   Ramnkel lösgjordes, och sedan lät han Såm ensam avgöra allt. Såm gav honom av godset, vad han fann för gott, och det var mycket litet. Det enda vapen, han fick med sig, var det spjut, han plägat bära. Samma dag flyttade han med allt sitt folk bort från Adalbol.
   Torkel sade till Sam:
   - Ej förstår jag, varför du tillstått detta. Själv får du mest ångra, att du skänkt Ramnkel livet.
   Såm genmälde blott, att så finge det nu vara.


Ramnkel på Ramnkelstad och Såm på Adalbol.

Ramnkel drog öster ut, tvärsöver Fljotsdalen, till dess han kom öster om Lagarfljots insjö. Vid dess övre ända låg en liten gård, som hette Lokhylla. Den jämte jorden köpte han på skuld, ty han hade icke mera medel än dem, han behövde för att skaffa sig lösören. Mycket talades i bygderna om, hur hans högmod nu mjuknat; och mången mindes nu det gamla ordstävet: högmods liv är kort. Den jord, han köpt sig, var av ansenlig vidd och bar mycken skog; men husen voro i ömkligt skick, och därför fick han grunden för så gott pris. Men han såg ej på omkostnaderna. Han rödde skogen, ty den var riklig, och reste sig en ståtlig gård, som ännu heter Ramnkelstad. Den har alltjämt sedan hållits för en god gård. Där bodde Ramnkel med mycket omak det första året. Dock var fisket gott. Han var själv ivrigt med i arbetet, så länge gården var under byggning. Om vintern uppdrog han det första året kalvar och kid. Han höll dem så väl, att nästan alla, som lades till, levde; man kunde nästan säga, att det fanns tvenne huvud på varje djur. Följande sommar föll fisket i Lagarfljot övermåttan väl ut. Del höll sig sedan varje sommar, och av det hade häradets folk sin goda utkomst.
   På Adalbol tog Såm bo efter Ramnkel. Han redde till ett yppigt gästabud och bad till sig alla dem, som varit i Ramnkels tingslag. Han erbjöd sig att i hans stad och ställe vara deras överherre. De samtyckte, fastän icke alla hade lika mening om det, som timat. Tjostars söner gåvo honom det rådet, att han skulle vara blid, givmild och hjälpsam mot sina män samt ständigt vara deras stöd, som kommit i trångmål.
   - Giva de dig då icke den hjälp, du tarvar, sade de, kunna de icke kallas män. Till detta hava vi rått dig, enär vi helst ville, att allt ginge dig väl i händer, ty du synes oss en rask man. Tag dig nu väl i akt och far varsamt fram, ty vanskligt är att vakta sig för de illvilliga!
   Tjostarssönerna läto sedan sända efter Fröfaxe och hans stoflock. De hade lust att se dessa kostbara djur, om vilka så stort rykte gick. Hästarna leddes hem, och bröderna betraktade dem.
   - Dessa hästar, sade Torger, se mig ut, som kunde de göra gården gott gagn. Det är mitt råd, att de till människors båtnad må arbeta allt vad de förmå, ända tills de för ålderdoms skull ej stå ut med livet längre. Men icke synes mig denne hingst bättre än andra hästar - förr värre, enär mycket ont timat för hans skull. Jag vill ej, att han skall vålla flera dråp. Billigt är, att den han tillhör nu tager emot honom.
   De förde hingsten hän över tunet upp på en klippa, som höjde sig nere vid ån. Nedanför den var en djup göl. De ledde djuret fram till klippkanten. Därpå bundo de en säck över hans huvud och en sten kring halsen, stötte honom med långa stänger nedför branten och förgjorde honom så. Stället heter sedan Fröfaxeklippan.
   Ovanom den stodo de gudahus, som Ramnkel ägt. Torkel ville in i dem. Han lät alla gudarna klädas nakna. Därpå lades eld i husen, och alltsamman brann ned. Sedan bröt gillesfolket upp. Såm valde ut ypperliga gåvor till de båda bröderna. De lovade varandra orygglig vänskap och skildes i kärlig sämja. Bröderna redo nu raka vägen väster ut mot Fjordarna och kommo med heder hem till Torskfjorden, Såm lät farbrodern Torbjörn bosätta sig på Lekskåla. Hans husfru flyttade till honom på Adalbol; och där bodde han nu en tid.
   Snart sporde Ramnkel, att Tjostarssönerna dräpt Fröfaxe och bränt gudahuset. Han sade då:
   - Dåraktigt menar jag det vara - att tro på gudar.
   Och han gjorde det löftet, att hädanefter skulle han icke tro på dem. Det hölls av honom, ty han blotade aldrig mera. Han satt i ro på Ramnkelstad och samlade sig gods. Stort anseende vann han sig i häradet: alla stodo och sutto, allteftersom han ville. Vid denna tid kommo från Norge skepp i störst mängd till Island. Under Ramnkels dagar bebyggdes ock det mesta landet i häradet. Men ingen kunde med trygghet där sätta bo, om han icke först bett om hans samtycke. Alla måste ock lova att vara honom i allo följaktiga, och till gengäld gav han dem löfte om sitt bistånd. Som hövding lade han under sig allt landet öster om Lagarfljot. Detta tingslag vart snart vida större och folkrikare än det, han förut haft. Det bredde sig över Skridodalen längs upp med hela Lagarfljot. Hans lynne hade nu skiftat. Mannen var mycket mera vänsäll än förr: han var densamme i hjälpsamhet och lust att leva som storman, men därtill var han numera på allt vis fogligare och mer umgängsam. Han och Såm råkades ofta, där folk kom tillsammans, men aldrig rörde de vid det, som timat mellan dem. Så gingo sex år.
   Sam var väl liden av sitt tingsfolk, ty han var medgörlig, stillsam och därtill rättrådig, då han fick något att avgöra. Väl mindes han de råd, han fått av bröderna. Han var en mycket praktkär man.


Ramnkel återtager gård och hövdingskap.

Så hände sig, att ett skepp kom från havet in i Rödarfjorden. Föraren var Såms broder Övind. I sju år hade han varit utomlands och vuxit i mandom mycket. Han var nu en högeligen hurtig man. Snart vart honom förtalt allt nytt, som hänt, men han yttrade sig föga därom, ty han var en ordkarg man. Så snart Såm sport hans hemkomst, red han hän till skeppet. Det vart ett fägnesamt möte mellan bröderna. Såm bad honom gästa Adalbol, och han sade sitt tack men bad honom först rida hem och sända åstad några hästar, som kunde bära hans varor. Övind drog sitt skepp upp på land och bonade om det. Såm red hem och skickade av hästarna. Då Övind styrt om sina varor, gav han sig på väg emot Ramnkelsdalen. Han hade sex man i följet: tvenne av Såms huskarlar, tre farmän samt därtill sin skosven. Denne var till börden islänning och i ätt med Övind. Han hade dragit honom upp ur nöd, tagit honom med sig utomlands och sörjt för honom som för sig själv. Detta drag av Övind hade blivit känt, och det var allas mening, att ej många voro hans likar.
   De redo upp på Torsdalsheden. Sexton hästar, lastade med varor, drevo de framför sig. Alla buro de bjärta praktkläder och fagra sköldar. Sedan redo de tvärsöver Skridodalen och kommo ned till Gilsåns sandbrädd. Den ån rinner emellan gårdarna Hallormstad och Ramnkelstad ned i Lagarfljots insjö. Dennas strand följde de sedan nedanför Ramnkelstads marker och redo därpå vid Skålevad över Jökelån. Det var nu mittemellan den tid, man plägar stå upp, och dagvardstid. Nere vid sjön stod en tjänstekvinna och tvättade sitt lärft. Hon såg flocken, där den red. Med fart rev hon samman lärftet och sprang hem. Hon kastade det vid en vedstapel och skyndade in. Ramnkel hade icke stigit upp; husets ansenligare folk låg ännu i skålen,8 men tjänstehjonen hade redan gått till sitt arbete. Det var i höskördens tid. Så snart kvinnan kommit in, tog hon till orda:
   - För det mesta får det gamla ordstävet rätt, som säger usel varder man, allteftersom man åldras. Den ära, som tidigt vinnes, bliver liten, när man sedan med skam blott lägger armarna i kors och sitter där utan mod att hävda sin rätt. Slikt är att mycket undras över, då det gäller en man, som dock varit dristig. Annorlunda leva de, som först växa upp hos sina fäder och då synas er vara stackare gentemot eder själva, men som, så fort de blivit vuxna, strax fara från land till land och stå i stort anseende, varhelst de komma. Sedan vända de åter hit till Island och tyckas då vara gävare än hövdingarna själva. Övind Björnsson red här ute över ån vid Skålevadet med så fager sköld, att den lyste lång väg. I honom finnes så mycket man, att han vore värd att taga hämnden på.
   Kvinnan lät tungan livligt löpa. Ramnkel reste sig upp i sängen och svarade henne:
   - Det kan vara, att mycket i det, du säger, är sant nog - om än icke din mening med det är så vacker. Gott är emellertid, att du nu kan få dig litet mer att göra. Sätt i väg söder ut till granngården, till Videvalla, och bed Hallstenssönerna Sigvat och Snorre strax komma hit med de män, de hava vapenföra!
   En annan tjänstekvinna sände han hän till Rolfstad med bud till Rolfs söner Tord och Halle och andra, som där voro vapendugliga. Alla dessa voro ansenliga och tappra män. Han sände även bud efter sina egna huskarlar. Tillsammans blevo de aderton man, präktigt rustade till strid. De redo över ån vid samma vad som nyss Övind och hans män. Dessa hade redan kommit upp på heden. När de hunno väster ut till dess mitt, stötte de på en myr utan grässvål, och det var dem, som om de rede fram i bara ävja. Hästarna sjönko i till knäna och stundom till buken. Men under var det hårt som sten. Sedan nådde de fram till en vidsträckt lavamark.
   Då vände skosvennen sig om.
   - Män komma ridande efter oss, sade han till Övind, ej färre än aderton. En av dem sitter reslig i sadeln, klädd i blåa kläder, och synes mig likna Ramnkel gode. Dock är det längesedan jag sist såg honom.
   - Vad rör det oss? svarade Övind. Jag vet mig icke ha något ont att vänta av Ramnkels ritt, enär jag aldrig gjort honom emot. Han har väl ärende till dalen väster ut, där han tänker att träffa sina vänner.
   - Dock anar mig, att det är dig han vill träffa, sade svennen.
   - Heller har jag ej hört, invände Övind, att något nytt stött till emellan min broder Såm och honom, alltsedan de förliktes.
   - Jag ber dig: rid undan hän i dalen, svarade svennen, där är du i säkerhet. Ramnkels lynne känner jag: oss gör han intet men, om han ej får dig fatt. Vi andra äro frälsta, blott du är det - ingen fångst finnes då i garnet! Så är allt gott, hur det än går oss. Övind svarade, att han ej ville i sådan fart skilja sig från de andra.
   - Ty jag vet ännu icke, sade han, vilka de äro, dessa män; och mången skulle det synas löjligt, om jag rände min väg, innan jag sett mig för.
   Då de ridit över lavamarken, hade de framför sig en annan myr, som heter Oxmyren. Den är mycket gräsrik, men sumpiga ställen finnas, som nästan äro oöverkomliga. Därför lade Ramnkels fader, gubben Hallfred, farvägen ovanför myren, fastän den blev längre. De redo ut på myren, och titt gick det tungt för hästarna, så att de sinkades mycket. Ramnkel och hans män kommo raskt efter dem, ty de förde ingen packning. När de sprängde ut bland myrsumparna, hade Övind hunnit över dem. Då igenkände han Ramnkel och hans bägge söner Tore och Åsbjörn. Följesmännen bådo honom rida undan.
   - Nu har du nått över alla vanskliga ställen, sade de, och kan hinna Adalbol, medan de sträva sig över myren.
   - Jag vill inte fly undan dem, som jag intet ont har gjort, svarade Övind.
   De redo fram på en ås, över vilken några smärre klippor sköto upp. Vid foten av dem var en bar sandbacke, som stupade brant ned åt alla sidor. Övind red dithän och steg av hästen för att invänta förföljarna.
   - Snart skola vi få veta deras ärende, sade han.
   Han gick med männen upp på backen. Där bröto de upp några stenar. Ramnkel vek av från vägen och red fram till backen. Han sade icke ett ord men anföll strax. Övind värjde sig väl och käckt. Hans skosven, som icke trodde sig stark nog till striden, tog sin häst, red väster ut över åsen till Adalbol och sade Såm, vad nu var på färde. Strax kallade han samman folk och bröt upp. De voro tjugu i flocken, alla väl väpnade. Han red öster ut över fjällmarken och fram dit, där valplatsen varit.
   Ty allt var nu förbi: Övind och alla hans män lågo fallna, och Ramnkel hade ridit dädan efter ändat verk. Såm undersökte först, om ännu liv fanns i brodern - men allt var gjort med omtanke: de lågo där livlösa alla fem. Av Ramnkels män hade tolv stupat. De andra sex redo sin väg. Såm dröjde icke längre utan sprängde med flocken efter dem. Dessa redo nu så raskt de förmådde på sina mattade hästar.
   - Vi kunna nå dem, sade Såm, ty hästarna äro tröttridna, men våra äro alla utvilade, och mycket skall ej fattas i att vi hinna dem, innan de kommit över heden.
   Då var Ramnkel på andra sidan Oxmyren. Med hast gick nu ritten, till dess Såm nådde fram till hedens utkant. Där såg han, hur Ramnkel redan hunnit långt ned emellan backarna; snart skulle han slippa undan ned i häradet.
   - Här skola vi vända om, sade Såm, nu bliver det lätt för Ramnkel att samla folk.
   Så vände de om, och när de åter kommit till platsen, där Övind låg, kastade de upp en hög över honom och hans fallna män. Efter honom hava dessa ställen fått sina namn: Övindsbacken, Övindsfjällen och Övindsdalen. Såm förde med sig hem till Adalbol alla Övinds varor. Han bådade upp sina tingsmän och bad dem komma till gården nästa morgon före dagvardstid. Då aktade han att rida till Ramnkelstad.
   - Varde vår färd sådan den kan! sade han.
   Redan om aftonen, då han gick till vila, hade män i mängd samlats på Adalbol.
   Ramnkel red hem och förtalde dessa tidender. Han satte sig först ned att äta; sedan drog han samman folk. Med sjuttio man red han väster ut över heden, kom oväntad till Adalbol, grep Såm, där han låg i sängen, och ledde honom ut på gården.
   - Ditt öde har nu tagit den vändning, Såm, sade Ramnkel, som för en stund sedan skulle hava synts dig otrolig - jag har makt över ditt liv! Dock skall jag icke vara mindre ädelmodig mot dig än du varit mot mig. Må du välja: antingen skall du dräpas, eller ock skall jag allena skipa rätt emellan oss. Såm svarade, att han helst ville leva, fastän Ramnkels dom tycktes honom i allo vara hård. Ramnkel genmälde, att däri hade han rätt, ty, sade han, jag har blott att gälda det, jag är dig skyldig. Med hälften skulle jag dock låtit dig slippa, ifall du förtjänat det. - Du skall draga bort från Adalbol och ned till Lekskåla. Slå dig ned där på din gård! Du skall hava med dig de håvor, som varit Övinds. Härifrån får du icke taga annat gods än det, du fört hit - det skall bort alltsamman! Mitt godord återtager jag, så ock hus och gård. Min egendom, ser jag, har vackert ökats, men det skall du icke hava gott av. För din broder Övind gäldas inga böter, enär du så skändligt förde målet efter din förre frände: för honom är dig tillräcklig bot given, då du i sex år ägt min makt och mitt gods. Därtill synes mig Övinds och hans följes fall ej mer kostbart än den misshandel, jag och mina män måst lida. Du drev mig ut från bygden, men jag nöjer mig med att låta dig sitta på Lekskåla. Där kan du väl trivas, ifall du ej till din egen skada bliver uppstudsig. Min undersåte skall du varda, så länge vi bägge äro i livet. Och kan du ock lita på, att ju mera ont det kommer emellan oss, dess värre går det dig.
   Såm drog med sitt folk bort till Lekskåla. Han blev där på sin gamla gård. På Adalbol delade Ramnkel strax ut arbete till envar av sina män. Han hade nu hövdingskapet över alla bygderna. Sin son Tore lät han stanna på Ramnkelstad, men sonen Åsbjörn, som var yngre, hade han hos sig på Adalbol.
   Såm blev denna vinter på Lekskåla. Han var tyst och tog föga del i något. Man märkte väl, att han var illa till freds med sin lott. När dagarna tagit till, red han med en följeslagare bort från gården. Han stannade icke, förrän han var väster ut vid Torskfjorden. Där togs han väl emot. Torkel var nyss hemkommen. I fyra år hade han varit på utlandsfärd. Såm var där en vecka och vilade ut sig. Sedan förtalde han allt, som timat mellan honom och Ramnkel gode, och bad bröderna om hjälp och stöd som tillförne. Denna gång var det Torger, som förde ordet. Han svarade, att numera ville han hålla sig helt och hållet utanför detta mål.
   - Lång väg är det emellan oss, sade han. Vi menade oss ha ordnat allt så väl för dig, innan vi lämnade dig, att det kunnat vara dig lätt nog att hålla det uppe. Det har dock gått så, som mig anade, den gång du gav Ramnkel livet - att du skulle komma att ångra slikt! Vi manade dig att taga honom av daga, men du var självrådig. Lätt är nu att se, vem av eder haft det mesta vettet: han lät dig sitta i fred och föll först över dig, då han röjt den man undan, som syntes honom gävare än du. Nu vilja vi ej låta din olycka lända oss själva till fall. Heller hava vi icke så stor lust att ligga i delo med Ramnkel gode, att vi fördenskull oftare äventyra vårt anseende. Men vi vilja bjuda dig hit till oss med allt ditt husfolk, på det du här må bo under vårt hägn, ifall här synes dig mindre plågsamt än i Ramnkels närhet.
   Såm genmälde, att detta förnam han ingen lust till. Han bad blott att få byta hästar med dem. Därtill voro de strax villiga. De ville ock giva honom goda gåvor, men han vägrade att taga emot sådana och sade, att Tjostars söner voro småsinta män.
   Därefter red han hem till Lekskåla och bodde där till sin ålderdom. Av Ramnkel fick han aldrig någon upprättelse.
   Ramnkel satt kvar i sin gård och höll sig alltjämt ansedd. Han dog sotdöden. I Ramnkelsdalen står hans gravhög utanför Adalbol. I högen lades hos honom gods i mängd, alla hans härkläder och hans goda spjut. Hans söner togo hövdingskapet efter honom. Tore bodde på Ramnkelstad och Åsbjörn på Adalbol. De hade godordet samfällt, och de höllos för mycket dugande män.
   Här slutar Ramnkels saga.


Noter:

   1. Frö är enligt Eddan den ypperste av gudarna. Han råder över regn och solsken samt jordens gröda, och honom bör man anropa för god årsväxt och fred. Hans dyrkan var mycket utbredd i synnerhet i Sverige. Hans bild fördes omkring på fälten för växtlighetens främjande, och man offrade honom levande djur, i synnerhet oxar och svin. En berömd bild av honom fanns, jämte bilder av de båda andra förnämsta gudarna, Oden och Tor, i det forna Uppsala tempel.
   2. Gode, en avledning av ordet gud, var ursprungligen namn på tempelföreståndaren som förestod gudahoven och offren. Godevärdigheten bekläddes av de förnämsta hövdingarna. På Island förbands med densamma alltifrån fristatens grundläggning den världsliga makten, såväl den judiciella som den administrativa och politiska. Efter kristendomens införande var godedömets innebörd helt och hållet av världslig art. Under den äldsta tiden var godarnas antal 39, nämligen 12 i nord-fjärdingen och 9 i vardera av de övriga fjärdingarna. Sedermera ökades antalet i samband med inrättandet av en ny domstol på alltinget med 12 nya godar, vilkas makt dock var mycket begränsad i jämförelse med de gamlas. En godes värdighet liksom hans jurisdiktionsområde kallades godord.
   3. Allting, Islands allmänna ting, inrättat år 930, hölls en gång om året med början kort efter midsommar och varade i fjorton dagar. Tingsplatsen var belägen på de s. k. Tingvallarna (tingsslätten) norr om den stora, fjällomslutna Tingvallasjön i landets sydliga fjärding. Tingsslätten genomflytes av Öxarån, en liten ström, på ömse sidor av vilken de tingsbesökandes bodar (se d. o.) voro uppförda, och begränsas på ömse sidor av djupa klyftor, i öster "Korpklyftan" (isl. Hrafnagjá), i väster "Allmänningsklyftan" (isl. Allmannagjá). Invid den senare fanns en hög klippa, där lagsagomannen hade sin plats och där vissa tingsförhandlingar ägde rum; denna klippa kallades därför lagberget.
   4. Bod, namn på de tingsbesökandes tillfälliga bostäder på alltinget, ofta grundfasta hus med tak av vadmal eller linne, vilket togs med hem, när man bröt upp från tinget. Att tälta bodarna var att uppsätta detta tak och invändigt bekläda väggarna med bonader. Bodar kallades också andra tillfälliga bostäder, t. ex. de tält som man hade uppslagna vid hamnställena, medan man gjorde sig redo till en sjöfärd.
   5. Fjärding. Island var delat i fyra s. k. "fjärdingar", d. v. s. fjärdedelar: Sydlandet eller Sydlänningarnas fjärding, Västlandet eller Västlänningarnas fjärding, Nordlandet eller Norrlänningarnas fjärding och Östlandet eller Östlänningarnas fjärding. Var och en av dessa landsdelar bestod av tre tingslag ("ting") utom Nordlandet, som hade fyra. Varje tingslag åter omfattade trenne "godord", som förestodos av var sin gode.
   6. Gårdskonungen står här för: Miklagårdskonungen. Miklagård var det fornnordiska namnet på Bysans, nuvarande Konstantinopel.
   7. Skoggångsman var benämningen på den till full fredlöshet ("skoggång") dömde. Han fick en dags frist för att nå skog eller obygd och var sedan fågelfri för alla och envar i landet. Enligt lagen räckte denna fredlöshet för livstiden, men det framgår av enstaka berättelser i sagorna, att "lagrättan" (se under lagsagoman) i äldre tid i vissa fall kunnat benåda. Den fredlöse fick icke hjälpas ur landet, och om han det oaktat lyckades taga sig bort, fick han aldrig vända tillbaka, och han kunde i utlandet strafflöst dräpas av andra islänningar. I kristen tid var han utestängd från kristen begravning. Hans förmögenhet beslagtogs. Barn, som avlats under fredlöshetstiden, saknade arvsrätt. - En annan lindrigare art av fredlöshet bestod däri, att brottslingen dömdes till landsförvisning på tre år och till konfiskation av all egendom. En till sådan fredlöshet dömd kallades "livringsman" (isl. fjörbaugsmaðr). emedan han för att undgå full fredlöshet skulle till goden betala en silverring av en marks vikt; denna ring, varmed den dömde sålunda frälste sitt liv, benämndes "livring" (isl. fjörbaugr). "Livringsmannen" hade rätt att vistas på trenne i domen bestämda gårdar, tills han fick tillfälle att lämna landet, men om han icke reste, ådrog han sig full fredlöshet.
   8. Skålen var det gemensamma sovrummet på en forntida isländsk gård. Liksom de övriga byggnaderna utgjordes den av ett särskilt hus, byggt vägg i vägg med vissa av de andra (stugan, "eldhuset", d. v. s. köket, m. fl.). Genom tvenne rader av inre stolpar delades den i tre skepp, två sidoförhöjningar och ett lägre golv i mitten. Sidoförhöjningarna, som här kallades "säten", begagnades som sovplatser för folket på gården; vanligen voro de medelst upphängda bonader eller låga träväggar delade i mindre rum, som sålunda bildade ett slags väggfasta sängar. "Sätena" begränsades framtill av tjocka på kant resta plankor, som kallades "sätesstockar" och som om dagen begagnades till sittplatser. I ena ändan av skålen funnos ofta en eller flera med dörr försedda avbalkningar, som bildade särskilda sängkamrar eller sängrum med en eller flera sängar för husbondfolket och deras barn samt för förnäma gäster. Till skydd mot överfall ledde från sängkammaren ofta en lönndörr ut till gången mellan väggpanelningen och själva väggen i huset.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.