Sången om Allvis (PAG)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar

Peter August Gödecke

Sången om Allvis

Allvis kvad:

1.
“Bänkarna man höljer;
nu skall brud med mig
vägen hemåt vandra.
Man menar, jag brådskat
att mågskap vinna;
väl hemma jag nog mig hemtar.”


Tor kvad:

2.
“Hvad är det för beläte?
Hvi så blek om näsan?
Låg du i natt hos lik?
Som en turs så täckelig
tycks du mig vara;
ej är du till brudgum boren.”


Allvis kvad:

3.
“Allvis jag heter,
bor i underjorden;
under stenen mitt hus ståndar.
Jag vandrat att söka
vagnars herre;
ingen bryte bindande löfte!”


Tor kvad:

4
“Jag bryter det,
ty för brudens väl
med faders rätt jag råder.
Jag var ej hemma i hallen.
då henne du fäste;
bland gudar är giftoman jag.”


Allvis kvad:

5.
“Hvad är du för räkel,
som råda vill
öfver mö så fin och fager?
Hur du än fjärran flackat,
är det få, som dig känna;
hvem har dig till giftoman gjort?”


Tor kvad:

6.
“Vingtor jag heter,
vida jag farit,
son är jag Sidgranes.
Ej med mitt minne
mö du vinner
eller fästelöfte får.”


Allvis kvad:

7.
"Ditt minne jag skall
mig skaffa strax
och fästelöfte få.
Hällre vill jag ega
än utan vara
denna mjällhvita mö.”


Tor kvad:

8.
“Möns älskog
må dig icke nekad
varda, du vise gäst,
blott du svara värdes
om verldar alla
alt, hvad jag veta vill!”


Allvis kvad:

9.
“Fresta då, Vingtor!
då du är förveten
att röna, hvartill dvärgen duger!
I verldarna alla nio
jag vandrat har
och lärt både ett och annat.”


Tor kvad:

10.
“Säg mig då, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur marken heter,
hvarpå mänskor trampa,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

11.
“Mark heter hon hos mänskor,
mull hos Åsar,
vägar hon af Vaner kallas,
eviggrön af jättar,
groende af alfvar,
ör af dem, som upp kräla.”


Tor kvad:

12.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur himlen heter,
den höghvälfda,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

13.
“Himmel heter han hos mänskor,
hägnaren hos gudar,
vindväfvarn hos Vaner,
hos jättar upphemmet,
hos alfvar fagerskjul,
hos dvärgar droppsalen.”


Tor kvad:

14.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur månen heter,
som mänskor se.
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

15.
“Måne heter han hos mänskor,
mångglansen hos gudar,
hvälfvande hjul i Häls hus,
skyndarn hos jättar,
skenet hos dvärgar,
tidtäljarn hos alfvar.”


Tor kvad:

16.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur solen heter,
den folken se,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

17.
“Sol heter hon hos mänskor,
den södra hos gudar,
hos dvärgar Dvalins leksak,
evigglans hos jättar,
hos alfvar fagerhjul,
allskir hos Åsars söner.”


Tor kvad:

18.
“Säg mig. Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur skyarna heta,
som i skurar sjunka,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

19.
“Skyar heta de hos mänskor,
moln hos gudar,
vindskepp de hos Vaner kallas,
regnbud hos jättar,
ruskvållare hos alfvar;
höljehjälmen hos Häll”


Tor kvad:

20.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur vinden heter,
den vidast far,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

21.
“Vind heter han hos mänskor,
viftare hos gudar,
gnäggare hos vise Vaner,
dundrare hos jättar,
dönare hos alfvar,
hvirflare han hos Häl heter.”


Tor kvad:

22.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur det lugn kallas,
som komma skall,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

23.
“Lugn heter det hos mänskor,
lä hos gudar,
vindslut hos vise Vaner,
kvalm hos jättar,
kvällstillhet hos alfvar,
daghvila hos dvärgar.”


Tor kvad:

24.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur hafvet heter,
härligt för rodd,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

25
“Sjö heter det hos mänskor,
sjunkyta hos gudar,
våg hos vise Vaner,
ålhem hos jättar,
hos alfvar vågbrus,
hos dvärgar det dunkla djupet.”


Tor kvad:

26.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur elden heter,
den för alla brinner,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

27.
“Eld heter han hos mänskor,
hos Åsar flamma,
den vällande hos vise Vaner,
den glupske hos jättar,
glödgarn hos dvärgar,
ödeläggarn han i Häl heter.”


Tor kvad:

28.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur skogen heter,
som skuggande växer,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

29.
“Skog heter han hos mänskor,
jordens man hos gudar,
hos Häl högarnas tång,
bränsle hos jättar,
blomsterkvistar hos alfvar,
vide hos vise Vaner.”


Tor kvad:

30.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur natten heter,
Nörfves dotter,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

31
“Natt heter hon hos mänskor,
mörker hos gudar,
höljarn hos vise Vaner,
oljus hos jättar,
hos alfvar sömngamman,
drömbinderskan hos dvärgar.”


Tor kvad:

32.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur säden heter,
som folken så,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

33.
Bjugg heter han hos mänskor,
barr hos gudar,
växt hos vise Vaner,
föda hos jättar,
hos alfvar fältens bölja,
hänghufvud hos Häl.”


Tor kvad:

34.
“Säg mig, Allvis!
ty alla slägtens öden
väntar jag, att du vet, dvärg,
hur ölet heter,
det alla ätter dricka,
uti hvarje verld?”


Allvis kvad:

35.
“Öl heter det hos mänskor,
mungodt hos Åsar,
dryck hos vise Vaner,
maltsjö hos jättar,
mjöd hos Häl,
gillesfröjd hos Suttungs söner.”


Tor kvad:

36.
“I en mans bröst
jag aldrig sett
fler visdomsstafvar stånda.
Af list utan like
är du dock lurad nu;
till dagsljus, dvärg! du uppe dröjt.
Nu skiner sol i salen.”

Noter till Sången om Allvis

Denna sång, som svårligen kan vara en af Eddans älsta, uppräknar, inflickade i ett samtal mellan Tor och dvärgen Allvis, en mängd föremåls namn i de olika varelsernas språk eller sätt att uttrycka sig och ger såmedelst en inblick i dessa varelsers olika sätt att se och uppfatta företeelserna.

Orsaken till detta samtal är emellertid den, att dvärgen i Tors frånvaro passat på och friat till hans dotter och nu envist yrkar på att Tor skall infria det löfte, som gudadottern tyckes hafva gifvit honom. Slutligen går Tor in därpå, men med det vilkoret, att dvärgen nöjaktigt skall svara på de frågor, guden framställer. Därtill förklarar sig dvärgen villig och svarar också med stor ordalärdom. Men därmed förlorar han också ej blott bruden utan äfven lifvet; ty Tor drager ut på samtalet, ända tills solen går upp. Då förstenas nämligen dvärgen; ty han kan ej uthärda dagsljuset, utan skulle före dettas frambrott hafva gifvit sig ned i underjorden igen.

Detta drag, som är gemensamt för dvärgar, troll, dödingar och alla, som bo i underjorden, möter oss sedermera ej blott i Eddans hjältesånger, såsom i det sköna kvädet om Hälge Hjörvardsson, utan äfven i de isländska sagorna, i medeltidens riddarvisor och i folkvidskepelsens yttringar ända in i våra dagar.

Visan 1.
Bänkarna man höljer. Denna prydlighet är en hvardaglig sak i gudahuset; men den egenkäre dvärgen, som är van vid ett mindre kostbart lif, ser däri en festförberedelse, afsedd för hans eget, som han tror, stundande bröllop.

Visan 2.
Tursarne voro, liksom alle de, hvilka ej lefde i solljuset, bleke och glåmige som lik.

Visan 3.
Vagnars herre är Tor.
Ingen bryte bindande löfte. Här syftar dvärgen, kanske lögnaktigt, på att han skulle fått »ja» af Tors dotter.

Visan 5.
Uti förra upplagan var senare hälften af denna visa något mer bokstafssträngt öfversatt än nu. Ändringen har vidtagits i enlighet med prof. Richerts förslag till tolkning. Märkas bör den parallelism, som nu uppstår mellan Tors ord i visan 2:

»ej är du till brudgum boren.» och Allvis' motfråga i denna visa: »hvem har dig till giftoman gjort ?»

Prof. Richerts här citerade skrift bär till titel: »Försök till belysning af mörkare och oförstådda ställen i den poetiska Eddan.»

Visan 6.
Sidgrane, mannen med det sida skägget, är Odin.

Visan 11.
Verldarna äro nio, men i hvarje svar nämner Allvis föremålets namn blott på sex sätt. Först nämner han, huru mänskor kalla saken, och gifver då alltid ett vanligt och allmänt brukligt ord; i andra rummet omtalar han gudames benämning af föremålet, vanligen ett mer bildligt ord eller uttryck; i det tredje mestadels Vanernes; i de tre sista oftast jättarnes, alfvarnes och dvärgarnes. Alla dessa omskrifningar äro synnerligen betecknande för dem, i hvilkas mun de läggas. Särskildt kan påpekas, att alfvarnes benämningar oftast äro utmärkta af poetisk skönhet, liksom de flestas af stor fyndighet.
De, som upp kräla, äro dvärgarne.

Visan 12 .
himlen den höghvälfda. Sistnämda ord är insatt, blott för att gifva dräglig mening. Ställets rätta tydning är mycket omtvistad.

Visan 15.
I Häls hus, d. v. s. i underjorden.

Visan 17.
Dvalin är här en dvärg och får ej förväxlas med hjorten Dvalin i Sången om Grimne, visan 33. Uttrycket måste för öfrigt vara felaktigt, ty väl kunde det sägas, att solen dref gäck med dvärgen, men svårligen tvärt om. Dessutom nämnas gudarne två gånger, hvilket tyder på, att visan blifvit vanstäld.

Visan 33.
Bjugg är det äldre namnet på »korn».

Visan 35.
Suttungs söner äro jättar. Möjligtvis är »jättar» strax ofvanför inkommet i stället för »alfvar».