Sången om Fåfne (PAG)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Sången om Fåfne
Bort.2.(PAG).jpg


Sigurd och Rägin foro upp å Gnitaheden och funno där Fåfnes spår, när han skred till vatten. Sigurd gjorde då en stor graf på hans väg och gick ned däri.

Då Fåfne kröp från guldet, blåste han ut etter, och detta rök öfver hufvudet på Sigurd. När så Fåfne skred öfver grafven, rände Sigurd sitt svärd till hjärtat på honom. Fåfne riste sig och slog med hufvud och stjärt. Sigurd sprang upp ur grafven, och sågo de då hvar andra. Fåfne kvad:


1.
“Sven, sven!
Af hvem är du, sven! boren?
Af hvilka fäder är du född?
Rödt är af Fåfnes blod
ditt blänkande svärd.
dess udd trängt in till mitt hjärta.”

Sigurd dolde sitt namn, emedan det var folks tro i forna dagar, att döende mans ord hade stor makt, då han svor ve öfver sin ovän och nämde honom vid namn. Han kvad:

2.
“Krondjur jag heter,
har kommit mig fram,
fastän moderlös man;
jag har ingen fader,
som andre mäns söner;
ensam går jag min gång.

Fåfne kvad:

3.
“Har du ingen fader,
som andre mäns söner,
af hvad under är du då aflad ?
Du blandar mig lögn
på min banedag,
om ditt namn du mig ej nämner.”

Sigurd kvad:

4
“Mitt ättartal
du icke känner,
och mig själf lika litet.
Sigurd heter jag,
och Sigmund min fader.
Jag har dig med svärd slagit.”

Fåfne kvad:

5.
“Hvem har dig hetsat?
Hvi har du dig hetsa låtit
att efter mitt fall fara?
Skarpögde sven!
skräcklig var din fader,
och re'n i sonen blixtrar börden fram.”

Sigurd kvad:

6.
“Hugen mig hetsat,
händerna mig hulpit
och mitt hvinande, hvassa svärd.
Få äro djärfve,
när djärfhet kräfves,
om som barn de blöde varit.”

Fåfne kvad:

7.
“Om upp du vuxit
vid vänners bröst,
stolt du nog i striden stode;
men nu är du fången
och i fäjd tagen,
alltid må de bundne bäfva.”

Sigurd kvad:

8.
“Du lastar mig, Fåfne!
att jag fjärran är
från mitt ättararf.
Fången är jag icke,
fast i fäjd tagen;
nog fann du, jag var lös och ledig.”

Fåfne kvad:

9.
“Hatets ord
hör du i alt,
men nu jag dig sanning säger:
Klingande guldet,
glänsande skatten,
ringarna din bane reda.”

Sigurd kvad:

10.
“För sin rikdom en hvar
råda vill
ända till sin yttersta dag;
ty en gång
alle skola
fara till Häl hädan.”

Fafne kvad:

11.
“Norners dom
skall dig vid näset hinna
och ovis dåres öde.
Du drunknar, fast du stryker
i storm seglen;
alt är dödsdömd man till men.”

Sigurd kvad:

12.
“Säg mig, Fåfne!
då fräjdad du är
som mäkta vis man:
Hvilka äro de norner,
som i nöd hjälpa
och komma till födande kvinnor?”

Fåfne kvad:

13.
“Noga skild
är norners börd,
de äro ej af samma slägt;
somliga äro af Åsars ätt,
somliga af alfvars stam,
somliga äro Dvalins döttrar.”

Sigurd kvad:

14.
“Säg mig, Fåfne!
då fräjdad du är
som mäkta vis man:
Hvad heter den holme,
där höge Åsar
blod blanda med Surt?”

Fåfne kvad:

15.
“Oskopne han heter,
där alle gudar
skola fram med spjut spränga.
Bilrast brister,
när de å bron fara,
fålarna i floden simma.

16.
“Skräckhjälm bar jag,
då jag vid skatten låg
att värna mot Midgärds mänskor.
Icke jag fann
flere män,
än jag tykte mig starkast stå.”

Sigurd kvad:

17.
“Skräckhjälmens
skräck ej båtar,
där i vrede stridande storma;
bland flere kommen
finner man nog,
att ingen är ensam ypperst.”

Fåfne kvad:

18.
“Etter jag fnös,
när jag å arfvet låg,
det rika, jag från fader fått.
Ej fans man så modig,
att han mig möta tordes,
jag räddes hvarken svärd eller svek.”

Sigurd kvad:

19.
“Glänsande orm!
argt du hväste,
och hård hug du fick.
Värre varder
vrede hos män,
som slik hjälm på hufvud hafva.”

Fåfne kvad:

20.
“Nu råder jag dig, Sigurd!
Lyd rådet du
och rid hem hädan!
Klingande guldet,
glänsande skatten,
ringarna din bane reda.”

Sigurd kvad:

21.
“Ute äro dig alla råd,
men rider gör jag
till guldet, som i ljungen glänser.
Men du, Fåfne! ligg
i lifsnöd kvar,
tills du hos Häl hamnar!”

Fåfne kvad:

22.
“Nu rådde på mig Rägin,
och på dig råder han så ock ;
han skall varda bådas vår bane.
Nu låter Fåfne
sitt lif för visso,
nu stod i styrka du störst.”

Rägin hade gått bort, medan Sigurd drap Fåfne, och kom till baka, då Sigurd strök blodet af svärdet.

Rägin kvad:

23.
“Hell dig, Sigurd!
Seger du vunnit,
Fåfne fält du har;
bland alle män,
på mullen träda,
är du till käckaste kämpe boren.”

Sigurd kvad:

24.
“Det ovisst är,
när vi alle samlas,
segergudarnes söner.
hvem som är käckaste kämpen.
Lika dristig är mången,
som ej doppat sitt svärd
i blod ur oväns bröst.”

Rägin kvad:

25.
“Glad är du, Sigurd!
af segern du fröjdas,
där du Gram å gräset torkar.
Min broder har du
till bane sårat,
och själf därtill jag min del drar.”

Sigurd kvad:

26.
“Det var du, som mig rådde,
att jag rida skulle
hit öfver frostiga fjäll;
än glänsande ormen
haft gods och lif,
om mig du ej som modlös hånat.”

Då gick Rägin till Fåfne och skar hjärtat ur honom med det svärd, som heter Ridil, och därefter drack han blod ur såret.

Rägin kvad:

27.
“Sitt nu här, Sigurd!
men's jag att sofva går,
och håll Fåfnes hjärta att fräsas!
Hjärtat jag önskar äta få
efter denna blodiga dryck.”

Sigurd kvad:

28.
“Fjärran du flydde,
men's i Fåfnes blod
mitt hvassa svärd jag vätte;
jag äggade min kraft
mot ormens styrka,
men's i lugn du i ljungen låg.”

Rägin kvad:

29.
“Länge du ligga
låtit i ljungen
gamle, grymme jätten,
om ej det svärd du haft,
som jag dig smidt själf,
det hvassa, hvinande stålet.”

Sigurd kvad:

30.
“Mod är bättre
än makten i svärdet,
då kifvande män kämpa;
ty modig man
såg jag mången gång
med slött svärd segra.

31.
“Modig man står sig bättre
än blödsint,
där Hilds lek lekes;
och glad man bättre
än bäfvande,
hvad han för händer har.”

Sigurd tog Fåfnes hjärta och stekte å spett. När han trodde, att det var fullstekt, och blodet fradgade ur hjärtat, tog han något på sitt finger för att fresta, om detvar fullstekt. Han brände sig och stack fingret i munnen. Men då Fåfnes hjärteblod kommit på hans tunga, förstod han fåglalåt och hörde, hvad nötväckorna kvittrade i snåren. Nötväckan kvad:

32.
“Där sitter Sigurd,
sölad med blod,
och fräser vid elden
Fåfnes hjärta;
ringklyfvarn
klok mig tyktes,
om skinande hjärtat
själf han åte.”

Andra nötväckan kvad:

33.
“Där ligger Rägin
och råd smider,
lättrogen sven
han svika vill,
bär af vrede
vrånga ord samman,
vill, inbunden,
sin broder hämna.”

Tredje nötväckan kvad:

34
“Han halshugga skulle
gråhårig niding
och sända honom till Häl hädan!
Se'n kunde han ensam
öfver alt guldet råda,
det öfverflöd, under Fåfne låg.”

Än kvad en nötväcka:

35.
“Vis han mig tyktes,
om han veta kunde
det sluga råd,
I, systrar, gifven;
då vore han föreklok
och korpen gladde;
jag ulfven väntar,
där jag hans öra sen”

Än kvad den andra:

36.
”Så vis är ej
väldige hjälten,
som jag mig tänkt hade
härförarn,
om den ene brodern
han bort släpper,
se'n han den andre broderns
bane vållat.”

Än kvad den tredje:

37
“Han mycket ovis är,
om han ännu sparar
fiende, för hvar man farlig.
Där Rägin ligger,
som han råder väl på,
och som sig icke akta mäktar.

38.
“Han halshugga skulle
ishårde jätten,
låta honom ringarna från sig reda;
se’n finge han,
hvad Fåfne egt,
alt guldet ensam.”

Sigurd kvad:

39.
“Så råder ej ödet,
att Rägin skulle
namn af min bane bära;
ty bröderne båda
brådt skola
fara till Häl hädan.”

Sigurd högg hufvudet af Rägin och åt därpå upp Fåfnes hjärta och drack bägges deras blod, Rägins och Fåfnes. Då hörde Sigurd, hvad nötväckorna sade:

40.
“Bind hop de röda
ringarna, Sigurd;
klagan och kvida
kung ej höfves!
Af guld glänser
så god en mö;
om henne du finge,
den fagraste af alla!

41.
“Till Gjuke gå
gröna stigar;
väg visar ödet
vandrande hjältar.
Där har dråplige drottnen
dotter aflat;
gack, att henne
med gods köpa!

42.
“Sal står på höga
Hindarfjället,
är alt utomkring
i eld svept;
vise män
det varit, som bygt
salen af skirast
skinande guld.

43.
“Å fjället kampkunnig
kvinna sofver,
lätta lågor
leka däröfver.
Ygg med sömntörne
ungmön stuckit,
då hon andre fält,
än han få ville.

44.
“Kan, hjälte! du se
hjälmklädda mön,
som på Vingskorne
från valen red?
Norner skickat,
Sköldungaättling!
att Segerdrifva
ej kan ur sömnen vakna.”

Sigurd red efter Fåfnes spår till hans bo och fann det öppet; dörrarna voro af järn, sä ock dörrposterna. Af järn voro också alla timmerstockarna i huset, men det var gräfdt ned i jorden. Där fann Sigurd öfver måttan mycket guld och fylde därmed två kistor. Där tog han också en trollhjälm, en guldbrynja samt svärdet Rotte och många klenodier samt klöfjade därmed Grane; men hästen ville icke gå fram, förr än Sigurd stigit upp på hans rygg.


Deko.2.(PAG).jpg


Noter till Sången om Fåfne

Denna sång, hvilken af Sv. Grundtvig räknas bland dem af Eddans kväden, hvilka hafva en öfvervägande lyrisk karakter, skildrar först, huru Sigurd gaf banehugget åt Fåfne. Sedan följer det långa samtalet mellan den dödssårade Fåfne och den segrande Sigurd. När Fåfne var död, skar Rägin ut hjärtat ur honom samt drack blod ur såret. Sedan bad han Sigurd steka Fåfnes hjärta på spett, medan han själf lade sig att sofva. Efter en stund ville Sigurd fresta, om hjärtat var stekt, men brände sig därvid i fingret, hvarför han stack detta i munnen. Men då han gjorde detta och sålunda fick Fåfnes hjärteblod på sin tunga, vardt han strax så vis, att han förstod, hvad foglarna sjöngo i träden rundt omkring honom. De uppmanade honom, såsom synes af inledningen framför noterna till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane, att dräpa den falske Rägin och sedan uppsöka den förtrollade mön på Hindarfjället.

Slutet af sången skildrar, huru Sigurd plundrade Fåfnes bo och lastade alt guldet på Grane.

Völsungasagan och särskildt den i denna och föregående sång inneslutna delen af Sigurdssägnen, alt från svärdssmidningen och till Rägins fall, har, såsom professor Karl Säve, fröken I. Mestorf, m. fl. forskare nyligen ådagalagt, på flera ställen i Norden i en mycket aflägsen forntid gifvit anledning till konstnärliga försök af stor etnografisk och kulturhistorisk betydelse. De förnämsta i Sverige kända monumenten af detta slag äro ristningarna på:

Göksstenen nära Näsbyholms gård uti Härads socken af Åkers härad i Södermanland och på

Ramsundsbärget i Sjövikshagen under Mora by i Jäders socken af Öster-Rekarne härad, också i Södermanland.

Den sista af dessa ristningar, hvilken är fullständigast bevarad, innehåller eller antyder, på en yta af omkring 80 fot, sex olika handlingar eller uppträden ur sagan, nämligen:

Uttern, Rägins och Fåfnes broder, hvars dråp gaf anledning till gudarnes fängslande och uppsökandet af Andvares guld, hvilket sedan med sin förbannelse spelar en så vigtig rol i hela fortgången af sagan;

Rägin framför smedstädet, omgifven af smedsverktyg, nämligen hammare, dubbelbälg och tång, samt hållande med högra handen ett föremål (möjligen ämne till ett svärd) öfver elden, medan han med den vänstra skyler sitt bortvända ansigte, som om han hviskade åt någon. Denne någon kan vara Sigurd, med hvilken Rägin under smidandet talade;

(Denna figur kunde i och för sig mycket väl vara Sigurd, som steker Fåfnes hjärta öfver elden och därvid brännande sig lyfter upp handen för att sticka det brända fingret i munnen, men då den motsvarande figuren å Göksstenen tydligen håller en hammare i högra handen, ger detta ökad styrka åt det antagandet, alt det är Rägin och ej Sigurd, som åsyftas.)

Sigurd, nedifrån med sitt svärd genomstingande den i en lång orms skepnad framstälde Fåfne. Märkas bör, att Sigurd gräft en grop tvärs öfver den väg, på hvilken Fåfne plägade ringla fram, och att han, stående i denna grop, stack svärdet rätt upp genom Fåfnes kropp;

De två foglar (denna sång nämner sju och Völsungasagan sex, medan en afbildning i Norge blott har tre), som sjöngo för Sigurd, då han stekte Fåfnes hjärta ;

Rägins dvärgakropp och ett stycke därifrån hans afhuggna hufvud;

Hästen Grane, bunden vid det träd, i hvilket foglarna sitta, och på sin rygg bärande Fåfnes skatt.

Göksstenen innehåller i det närmaste samma ristningar, ehuru i råare teckning.

Professor Säve, som af åtskilliga grunder antager, att dessa Sigurdsristningar gjorts omkring eller före midten af det elfte århundradet, framställer såsom gissning, att de personer, som i den långa ormens runeskrift nämnas såsom konstverkens upphof, hållit sig själfva för att vara ätteläggar af Sigurd Fåfnesbane, och att sålunda dessa minnesmärken skulle bevisa, att här midt i Svitjod funnits slägter, som räknat sina anor ända upp till Völsungarne. Om nu än denna tilltalande förmodan ej kan ledas i bevis, så är det dock visst, att dessa utförliga bildristningar, hvilka emellertid icke äro de enda af detta slag, som hos oss finnas, oemotsägligt styrka, att Sigurd Fåfnesbanes saga varit ända in i sina enskildheter känd här i Sverige vid den antydda tidpunkten, en omständighet, som, jämte många andra, starkt vittnar för vårt folks rätt att räkna sig som delegare i de poetiska skatter, som inneslutas i Eddans hjältedikt.

Norge eger i träbildskärningarna på portalerna till Hyllestads och Veigusdals kyrkor i Sätersdalen, detta hem för uråldriga minnen, en räcka ypperliga, omkring 200 år yngre teckningar öfver nästan alldeles samma punkter af Sigurds sagan, som de, hvilka finnas på de svenska monumenten, och äfven Sönder-Jylland eger på ett granitblock, inmuradt i den 1¼ mil från staden Slesvig belägna kyrkan i byn Norder-Fahrenstedt, några bilder, en drake, en fogel och en man till häst, hvilka tyckas syfta på samma sägen.

Prosan före visan 2, sid. 189, raderna 8 — 6 nedifrån.
Den dödsnämning, hvilken här, vid tidpunkten för dessa sångers första upptecknande i skrift, omtalas som en forntida (då utdöd) vidskepelse, är ännu långt ifrån utslocknad. Så väl folkvisor som sägner ådagalägga, att denna föreställning om kraften af döende mans ord fortlefvat både under medeltiden och i nyare tider.

Visan 7.
Men nu är du fången, Lüning säger, att detta kan påstås om Sigurd, emedan hans moder, medan hon ännu gick hafvande med honom, bortförts af Alf i fångenskap.

Visan 11.
Norners dom är döden.

Visan 12.
De norner, som här menas, äro ej de tre, som styra verlden, utan ett slags väsenden, som äro mer beslägtade med fylgiorna. Svaret i nästa visa är skäligen dunkelt.

Visan 14.
Blod blanda d. v. s. strida.

Visan 15.
Oskopne, tydligen det samma som slätten Vigrid, som omtalas i Sången om Vaftrudne, visan 18.
Bilrast är det samma som bron Bäfrast, hvilken omtalas i Odins likgalder, visan 9.

Visan 16.
Midgård, Se noten till Valans Visdom, visan 7!

Visan 22.
Märkas bör, att redan Fåfne här i dödsögonblicket säger det samma, som nötväckorna sedan sjunga för Sigurd. Se visan 33!

Visan 24.
Segergudarnes söner. Sv. Grundtvig påpekar, att dessa ord, som både bryta versen och meningen, här med orätt inkommit. »Segergudarnes söner» står också eljest alltid i betydelsen af »gudarne».

Visan 31.
Hilds lek = strid.

Visan 32.
Ringklyfvarn är här Sigurd. »Ringklyfvarn » , »smyckeslösaren» m. fl. dylika ord äro vanliga benämningar på furstar såsom frikostige och gifmilde.

Visan 36.
Härförarn är här Sigurd.

Visan 37.
Sv. Grundtvig påpekar växlingen i versart i dessa visor. Första och andra nötväckorna sjunga båda tvänne gånger i Fomyrdalag, det lugna och berättande versmåttet, medan den tredje däremot, som ger det hvassaste rådet, båda gångerna brukar Ljôðahâttr, hvilket senare versslag också brukas af Sigurd, då han uttalar beslutet att dräpa Rägin. Sedan återinträder Fornyrdalaget igen med visan 40 i nötväckornas sång om mön på Hindarfjället.

Visan 43.
Ygg är Odin. Den händelse, på hvilken nötväckornas ord här syfta, skildras utförligt i Sången om Segerdrifva, visorna 2 — 7.

Visan 44.
Vingskorne är en häst.

Prosan efter visan 44, sidan 196, raden 2 nedifrån.
Klöfja, egentligen ett norskt verb, betyder att lasta en häst, så att halfva bördan hänger på hvar dera sidan. I svenska dialekter finnes det motsvarande substantivet i formerna »klef», »klyf» och »klöf», hvilka ord betyda »börda på hästrygg, fördelad i två lika delar å ömse sidor».


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.