Sången om Fafner (AAA)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Sæmund den vises
Edda


Sången om Fafner
(Fafnis-mál)

öfversat af
Arvid August Afzelius

Sigurd och Reginn foro till Gnita-hed och funno der Fafners stig, hvarpå han skred till vattnet. Der gjorde Sigurd en stor grop på vägen och gick Sigurd ned deruti: men när Fafner skred utaf gullet, blåste han etter och flöt det ofvan för Sigurds hufvud. Men då Fafner skred öfver gropen, högg Sigurd honom med svärdet till hjertat. Fafner skakade sig och slog med stjert och hufvud. Sigurd lopp fram ur gropen och sågo de då hvarannan - Fafner qvad:

1. Sven, du ungersven!
af hvem är du buren,
hvilken hjeltes son? -
att du rödt i Fafners blod
färgat har din blanka klinga;
mig till hjertat trängde svärdet,

Sigurd dolde sitt namn, ty det var deras tro i forntiden, att en döende mans ord förmådde mycket, när han förbannade sin ovän med namnet - Han qvad:

2. Hög-djur nämnes jag,
och gångit hafver jag
den moderlösa sonen;
jag ej fader eger,
som andra mensko-söner,
och jag vandrar ensam.

Fafner:
3. Om du Far ej egde
såsom mensko-söner,
af hvad under fick du lifvet?

Sigurd:
4. Dig min härkomst
månde okänd vara,
som för mig den är det: -
Sigurd heter jag,
(Sigmund bet min Fader).
jag som dig med vapnen dräpit.

Fafner:
5. Hvem har dig eggat?
Hvi lät du dig egga,
att mitt lif föröda?
blank-ögde Sven!
du en vildsint lader egde,
dig ofödd söng å qvist en fogel.

Sigurd:
6. Mitt mod mig eggat,
min hand fullbragte't
och skarpa svärdet:
ej mången varder modig,
som börjar med att rädas
och i barndomen är blödig,

Fafner:
7. Om du fått uppväxa
för dina vänners bröst
såg man dig nu tappert strida:
men nu är du bunden,
och här-fången;
alltid sägas fångne bäfva.

Sigurd:
8. Hvi förebrår du, Fafner!
mig att jag är fjerran
från min Fader-glädje?
Icke är jag bunden,
fast i hären fångad;
att jag är fri, du funnit.

Fafner:
9. Hämde-ord allena
du i allt dig täljer;
men dig ett sannt jag säger:
det ljudande gull,
och det glöd-röda gods
de varda dig till bane.

Sigurd:
10. Gods vill alltid
hvar man ega,
intill den ena dagen:
ty till Hel en gång
skall hvar man
hädan fara.

Fafner:
11. Du Nornornas dom (döden)
skall alltid för dig hafva,
den ovisa dårens:
du i vattnet drunknar,
om i vind du seglar,
allt är den feges ofärd.

Sigurd:
12. Säg mig, Fafner!
ty man tror dig vara
vis, och mycket veta:
hvilka äro
de förlossande Nornor,
mom lösa mor från son?

Fafner:
13. Mycket olik härkomst
vet jag att de hafva
och gemensam ätt ej ega:
somliga af Asar stamma;
andra utaf Elfvor;
somliga ä' Dvalins döttrar.

Sigurd:
14. Säg mig, Fafner!
ty man tror dig vara
vis, och mycket veta:
hvad man den ö månd kalla,
der sverds-lag (blod) Asarne
och Surtur sammanblanda?

Fafner:
15. Oskopner hon heter
der med spjuten månde
Gudar alla leka;
Bilröst (Bifröstt?) brister,
när åstad de fara;
hästarne i Moda simma.

16. Ägers hjelm jag bar
ibland mensko-söner,
då jag låg på skatten:
ensam starkast ibland alla
tänkte jag mig vara,
ty jag många män ej mötte.

Sigurd:
17. Ägers-hjelmen bärgar
ingalunda,
der de vrede strida:
då det man finner,
när man bland flera kommer,
att ingen är för alla mägtig.

Fafner:
18. Etter blåste jag,
när jag ligga månde
å min faders arf, det stora.

Sigurd:
19. Stygge Orm!
du blåste etter mycket,
hårdan hug du hade:
mera vrede ger det
mensko-söner,
att en sådan hjelm de hafva.

Fafner:
20. Jag dig råder, Sigurd!
men gif akt på rådet,
och rid hädan hem:
det klingande gull,
och det glödröda gods,
de skatter dig till bane varda.

Sigurd:
21. Dig (nog) råd är gifvit;
och jag rida månde
till det gull, i ljunget ligger;
men du, Fafner! ligg der
i ditt lifs upplösning,
der dig Hel må ega!

Fafner:
22. Reginn mig förrådde;
han skall dig förråda,
båda oss till bane varda:
Nu sitt lif förlora
vet jag Fafner månde;
ditt nu varder mera mägtigt.

Reginn var bortviken, medan Sigurd slog Fafner, och kom då tillbaka, när Sigurd strök blodet af sitt svärd. Reginn qvad:

23. Hell dig, Sigurd!
du seger dig tillkämpat,
och Fafner ombragt:
mest oförfärad buren,
af dem som tråda mullen,
jag dig förklarar.

Sigurd:
24. Ovisst är att veta,
då vi komma alla samman
Segerguda-söner,
hvem är född mest oförfärad;
mången ar modfull,
fast ej svärd han bryter,
i en annans bröst.

Reginn:
25. Glad är du nu, Sigurd!
glad af ditt arbet',
då du torkar Gram i gräset:
Broder min
hafver du gjort såran,
dock sjelf jag något deri vålde.

Sigurd:
26. Du mig rådde,
att jag rida skulle
hit, de höga bergen öfver:
gods och lifvet egde
än den stygge Ormen,
om du ej min hug uppmanat.

Då gick Reginn till Fafner och skar hjertat ur honom, med det svärd, som Ridil heter och drack derefter blod ur såret:

27. Sitt nu du, Sigurd!
men jag vill gå att sofva
håll för elden Fafners hjerta:
evig svalka
vill jag äta,
efter denna bloddryck.

Sigurd:
28. Fjerran gick du,
medan svärdet hvassa
jag i Fafner färgat,
kämpade med styrka:
jag min styrka satte
mot den starka ormen,
medan du låg gömd å heden.

Reginn:
29. Du å heden
skulle gamla trollet
länge låtit ligga;
hade du ej nyttjat,
det jag sjelf dig gjorde,
ditt det hvassa svärdet.

Sigurd:
30. Mod är bättre
än svärd-styrkan,
der de vrede strida:
ty ofta modfull man
jag såg med svärdet slöa.
segren sig tillkämpa.

31. Modfullom är bättre
än försagdom,
till att gå i Hildurs lekar:
gladom är bättre
än sörjandom,
ehvad för handa kommer.

Sigurd tog Fafners hjerta och stekte på spett; men då han trodde, att det var fullstekt och blodet fradgade ur hjertat, då tog han derpå med sitt finger att skönja om det var fullstekt: Han brände sig, och stack fingret i munnen; men när Fafners hjerteblod kom på hans tunga, förstod han foglars sång. Han hörde, att svalor qvittrade i riset - en Svala qvad:

32. Der sitter Sigurd,
blodbestänkt
och Fafners hjerta
för elden steker:
klok skulle mig tyckas
ring-ödar'n,
om han den lysande
lifsnerfven (hjertat) åte.

Andra Svalan:
33. Der ligger Reginn,
och för sig öfverlägger;
svika vill han hjelten unga,
som på honom litar:
vrångvis ord
han af vrede samlar;
nu vill olycks-stiftar'n
sin hroder hämna.

Tredje Svalan:
34. Hufvud kortare
han till afgrunds låte,
gamla mannen hädanfara!
han sedan ensam kunde
för allt det gullet råda,
som under Fafner låg, det myckna.

Fjerde Svalan:
35. Klok han skulle tyckas,
om han följa kunde
Vänligt råd det goda,
edert, systrar!
tänkte han sig om
och glädde korpen;
Ulfven jag förmodar;
der jag ser hans öron.

Femte Svalan:
36. Ej han är så vis,
stridens unga hjelte,
som härförar'n
jag förmodat hade:
om han brodern låter
undan komma,
sedan han den andra
lifvet har beröfvat.

Sjette Svalan:
37. Mycket ovis är han
om sin fiende,
den folk-hätske, än han skonar,
der som Reginn ligger,
hvilken honom svika månde,
kan han icke slikt afvärja

Sjunde Svalan:
38. Hufvud kortare
Iåte han rimkalla jätten,
ifrån gullet gånga!
då månd' till det gods,
som Fafner egde,
du ensam herre vara.

Sigurd:
39. Ej så mägtigt ödet
varda skall, att Reginn
skall min dödsdom bära:
ty de båda bröder
hastelig till afgrund
månde hädan fara.

Sigurd högg hufvudet af Reginn, och åt Fafners hjerta, och drack båda deras, Regins och Fafners blod. Då hörde Sigurd, hvar svalorna sjöngo:

40. “Bind du, Sigurd!
ringarne röda;
det är ej konungsligt,
att öfver mycket qvida:
Jag vet en mö,
den allra fagraste,
rikt med gull beprydd,
om du henne kunde vinna.

41. Ligga till Gjuke,
stigar gröna,
vägen visar ödet
de vandrande fram;
der den dyre Konung
fostrad har en dotter;
henne månde Sigurd!
du med brudskatt vinna.

42. Å Hindfjället höga
ståndar en sal;
utan är han
af eld omflammad;
kloke män
den hafva byggt
af det ej dunkla
flod-ljuset (gull).

43. Jag vet å fjället
den strid-erfarne sofva,
och öfver henne leker
Lindens våda (elden:)
Ygger (Odin) fäste fordom
sömn-törnet
i Tärnans mantel,
som hjeltar kåra ville.

44. Du skall, unge hjelte!
mö'n under hjelmen skåda,
som ur striden
Vingskorner (örnen?) red:
Ej kan du störa
Sigurdrifas sömn,
Sköldunga-ättling!
för Nornornas dommar.

Sigurd red efter Fafners spår till hans läger och fann det öppet och jerndörrarne på gafvel: af jern voro ock alla timmerstockar i huset och gods nedgräft i jorden. Der fann Sigurd en myckenhet gull och fyllde dermed tvenne kistor. Der tog han ock Ägers-hjelmen och gullbrynjan och svärdet Hrotta och många dyrbarheter och klöfjade (lastade å ymse sidor) dermed hästen Grane; men hästen ville ej gå fram, förr än Sigurd steg på hans rygg.