Sagan om Gudrun

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Se även: Förord til Sagan om Gudrun

Sagan om Gudrun

(Den senare delen af Laxdœla Saga)

översatt af Albert Ulrik Bååth

(Okänt förlag)

1900

1. Olof Påfågel.

På gården Hjardarholt i Laxådalen bodde höfdingen Olof Påfågel. Hans stammoder var Unn den djupsinniga, den norske härsen Ketil Flatnäsas dotter, en af fornsagornas mäst namnkunniga kvinnor. Höskuld Dala-Kollsson var hans fader, en mäktig, rik och driftig höfding. Han bodde på gården Höskuldstad. Olofs moder hette Melkorka. Hon var dotter till Irlands konung Myrkjartan. Vid femton års ålder fördes hon fången bort ifrån sitt land, blef sedan Höskulds trälinna samt moder till Olof Påfågel. Sitt tillnamn erhöll han af sin fader, medan han var gosse, ty tidigt visade det sig, att han skulle komma att i fägring och belefvenhet öfverträffa andra män på Island. Då han var tolf år gammal, red han till tinget, och män ifrån andra bygder tyckte sig där hafva uträttat tillräckligt, när de blott skådat hans härliga gestalt. Sedan han hemkommit från en utrikesfärd, hvarunder han på Irland blifvit med stor heder mottagen af sin morfader konung Myrkjartan, vardt han en berömd man, ty ryktet om hans härkomst gick snart ut öfver hela landet. Kort därefter ingick han gifte med den fräjdade skalden och vikingen Egil Skalle-Grimssons dotter Torgärd. Hon var en manhaftig kvinna. Till en början bodde de samman hos hans fader på Höskuldstad. Norr om denna gård var en öppen plats huggen i skogen, och där var så godt bete, att Olofs boskap ständigt sökte sig dit, vare sig vädret var mildt eller hårdt. På denna plats var det, han en höst byggde sig en präktig gård dels af timmer, som höggs i skogen, och dels af drifved. Nästa vår lät han en dag all sin boskap fösas samman. Det var en ansenlig mängd djur, ty ingen man i hela Bredafjorden var rikare på boskap än han. Sedan sände han bud till sin fader Höskuld, att denne skulle komma ut ifrån sin gård och se hans färd, när han flyttade hän till den nya bostaden, samt ledsaga honom dit med sina goda önskningar. Detta lofvade Höskuld. Därpå ordnade Olof tåget: främst lät han drifva de får, som voro skyggast, sedan koramo mjölkfaren, korna, oxarne och till sist klöfhästarne. Och det aktades noga på, att intet djur gick ur ledet. I en half mil ringlade sig det långa tåget. Höskuld stod utanför sin gård med sina hemmamän och betraktade det. Han bjöd sin son Olof vara välkommen därborta i nytt bo. »Måtte allt gå dig väl i händer», sade han; »i denna stund kommer det mig före, att de orden skola gå i fullbordan: ditt namn skall man länge minnas!»

Olof kallade gården Hjardarholt. Här satt han sedan som en vänsäll och aktad höfding. Efter sin fader Höskuld erhöll han såsom arf två kostbara klenoder, en guldring och ett svärd. Det var gåfvor, som denne fått af konungar. Därjämte skänkte han på sin dödsdag sonen sin egen och sina fränders lycka. Häröfver vardt emellertid Höskulds äldste son, Olofs halfbroder Torleik, mycket misslynt. Sommaren därpå dracks arfölet efter Höskuld. Det var ett storartadt gille, som då hölls på Höskuldstad, ty gästernas antal uppgick, enligt hvad man berättat, till ellofva hundra. Också var det ett af de största gillen, som hållits på Island. Innan det lyktats, vände Olof Påfågel sig till sin broder Torleik och erbjöd sig att fostra hans son. Denne hette Bolle och var tre år gammal. Härmed ville Olof söka ställa Torleik till freds; och denne upptog anbudet väl och sade, såsom sant var, att det var synnerligen hedersamt. Den lille Bolle följde sedan med Olof till Hjardarholt, där husfrun Torgärd tog kärligt emot honom. Här uppfostrades han, och Olof och Torgärd höllo lika mycket af honom som af sina egna barn. De hade fem söner och två döttrar. Alla blefvo de vackra barn, allt som de växte upp. Den ypperste ibland dem var Kjartan, som vardt uppkallad efter sin morfader, Irlands konung Myrkjartan. Fosterbröderna Kjartan och Bolle hade samma ålder.

2. Kjartan och Bolle.

Kjartan var den fagraste man, som blifvit född på Island. Hans ansikte var stort och uttrycksfullt; hans hy var ljus, och ögonen voro sköna. Det långa håret föll ned i lockar, och det var fagert som silke. Stor och stark var han som sin morfader Egil och dennes broder Torolf, och öfver hans ståtliga växt förvånades man, hvart han kom. Sina vapen förde han skickligare än de fleste. Han var händig, och han sam utmärkt. I alla idrotter var han den förnämste. Därtill var han försynt och så vänsäll, att hvarje barn höll af honom. Och han var gladlynt och gifmild. Honom älskade Olof mäst af alla sina barn. Fosterbrodern Bolle var, äfven han, en reslig yngling, stark och vacker. Hans hela utseende var en kämpes. Han var praktlysten och belefvad. De båda fosterbröderna höllo innerligt af hvarandra.

3. Norrmannen Germund Gny.

Under några år satt Olof Påfågel i ro på sin gård. Men så kom en vår, då han gaf sin husfru Torgärd tillkänna, att han ärnade fara utomlands. »Jag önskar», sade han, »att du under tiden sköter om vårt bo och våra barn.» Hon svarade, att detta hans beslut just ej behagade henne, men han vidhöll det ändock. Så köpte han sig ett skepp, drog om sommaren öfver hafvet och landade vid Hördaland i Norge. Ej långt från kusten bodde uppe i land en mäktig och rik man, som hette Germund Gny. Han var Håkan jarls hirdman och en stor viking, ej lätt att handskas med. Någon tid hade han hållit sig i lugn på sin gård. En dag red han ner till det nykomna skeppet, och snart gjorde han sig där bekant med Olof, ty han hade redan förut hört honom omtalas. Han bjöd honom hem till sig med så stort följe, som han själf önskade taga med. På Germunds präktiga gård, där denne hade ikring sig en stor skara män, stannade Olof sedan vintern öfver i mycken välfägnad och gamman.

Först när våren var nära, omtalade han för värden sitt ärende: han ville skaffa sig hustimmer, och vore det honom angeläget att fa sådant, som vore godt. »Håkan jarl den mäktige», sade Germund, »äger den bästa skogen, och jag är förvissad om, att, ifall du vänder dig till honom, skall det bästa timret blifva ditt, ty han tager väl emot en och hvar, som kommer till honom, äfven om denne ej kan i mandom jämföras med dig, Olof». När våren kommit, drog Olof Påfågel bort till Håkan jarl, som tog emot honom med stor vänlighet och bjöd honom att stanna där, så länge han ville. Olof förtalde jarlen, hvarför han begifvit sig till Norge, och jarlen utbrast: »Riklig skall lasten vara, när du lastar ditt skepp med vårt timmer, ty vi mena, att det icke är hvar dag, sådana män som du komma till oss ifrån Island». Vid afskedet räckte jarlen honom en guldbeslagen, dyrbar yxa.

Emellertid hade Germund Gny i all hemlighet försålt sina jordegendomar, ty han hade i sinnet att vid sommartiden segla med på Olofs skepp ut till Island. Detta hade han ej yppat för någon, och Olof kände därför ej häller till hans beslut, förrän han förde sitt gods ombord på skeppet. »Hade jag vetat detta förr», sade Olof, »så skulle du ej ha fått lof att följa mig, ty min tro är, att på Island finnas människor, för hvilka det vore lyckosammast, att de aldrig finge se dig. Men eftersom du redan gifvit dig ombord här med så mycket gods, nännes jag ej att jaga dig bort som en byracka!» »Jag ärnar ej heller afstå ifrån resan», svarade Germund, »om också du gör dig ännu större i mun — jag skall vara med om öfverfarten, Olof Påfågel!» Därpå gingo de ombord. För god vind styrde de ut till hafs och landade i Bredafjorden. Bryggorna lade de i land vid Laxåns mynning, och Oolf lät timret lastas af och skeppet sättas in i ett skjul, hans fader där låtit bygga. Han bjöd Germund göra följe med hem till Hjardarholt. Med jarl Håkans timmer lät han sedan samma sommar här uppföra en gästabudssal, som var större och ståtligare än någon af dem, man förr sett på Island. Berömda sagor voro afbildade på väggtiljorna och i löftet. Och allt var så väl utarbetadt, att stugan syntes mera praktfull, när ej dess skymmande väggbonader voro uppe.

I hvardagslag var gästen Germund föga umgängsam. Mot de flesta var han tvär. Och han plägade vara klädd sålunda: han bar en röd rock af skarlakan och öfver denna en grå kappa, fodrad med skinn; på hufvudet satt en björnskinnsmössa, och ständigt bar han ett svärd i hand. Detta var ett godt och stort vapen, hvars hjälte var af hvalrosstand. Intet silfver fanns därå, men klingan var hvass och bred och utan en fläck af rost. Det svärdet kallade han Fotbitaren, och han ställde det aldrig ifrån sig. Länge hade han emellertid ej varit gäst på Hjardarholts gård, förrän han fattade tycke för Olofs dotter Turid. Och snart begärde han hennes hand, men Olof vägrade sitt samtycke. Då tillbjöd Germund husfrun Torgärd pänningar, på det att hon måtte förhjälpa honom till giftermålet. Hon tog emot dem, ty det var ej småmynt, han kom med. Sedan talade hon hans sak för sin make Olof. »Bättre gift», sade hon, »kan vår dotter icke blifva, ty Germund är en hjältemodig man, rik och frikostig.» »Ej vill jag göra dig emot», svarade han, »mera nu än annars, fastän jag är mäst hågad att lämna vår dotter till någon annan.» Då tyckte Torgärd sig ha väl uträttat sitt ärende, och genast meddelade hon Germund Olofs svar. Han tackade henne för det kraftfulla förordet. Därefter framförde han ånyo till Olof själf sitt frieri; och nu erhöll han utan svårighet dennes samtycke. Han trolofvade sig med Turid; och skulle bröllopet stå på Hjardarholt i slutet af vintern. På detta bröllopsgille voro gäster samlade i stor mängd, ty den nya gästabudssalen stod nu fullt färdig. Där var äfven skalden Ulf Uggesson tillstädes. Han hade diktat ett kväde om Olof Påfågel och om de sagor, som voro afbildade å stugans väggar och loft. Då gästerna bänkat sig ikring borden, äskade han ljud och framsade kvädet. Det kallas Husdråpa och är fagert diktadt. Olof gaf skalden god lön för dikten; och han gaf ock de stormän, som gästat honom, stora gåfvor.

4. Svärdet Fotbitaren.

Germund och Olofs dotter Turid lefde ej väl tillsammans. När tre år gått, fick han lust att draga sina färde. Detta sade han sin hustru och förklarade därtill, att hon skulle jämte deras ettåriga dotter Groa stanna kvar i hemmet på Hjardarholt. Men några pänningar ville han ej lämna efter sig. Detta misshagade husfrun Turid och hennes moder mycket, och de beklagade sig för Olof. Men han svarade: »Hur är det nu fatt, Torgärd? Är norrmannen ej lika frikostig nu som den hösten, då han bad dig om mön?» Och de kommo ingen vart med Olof, ty han var en i allo fridsam man. Flickebarnet, sade han, skulle förblifva på Hjardarholt, tills det hunnit lära sig goda seder. Vid sitt afsked med Germund förärade han denne det fullriggade handelsskepp, hvarpå han skulle fara. Och Germund tackade honom mycket för den ståtliga gåfvan. Derpå gjorde han skeppet segelklart och styrde för en lätt nordostvind ut ur Laxån. Men när han hunnit fram till öarna i Hvamsfjordens mynning, mojnade vinden, så att han blef liggande vid Oxnön i en half månad utan att kunna komma därifrån.

Vid denna tid begaf Olof Påfågel sig hemifrån för att se till, hvad strandvrak som drifvit upp från hafvet. Då kallade hans dotter Turid till sig några af huskarlarne och befallte dem att följa med på en färd, som hon ämnade företaga. Sedan lät hon sätta fram sin fader Olofs färja, och med segel och åror förde karlarne den ut mot Hvamsfjorden. Hon hade flickebarnet Groa med sig. När de kommit fram till öarna vid fjordens mynning, befallte hon, att den båt, som stod på färjan, skulle skjutas i sjön. Därpå steg hon med tvänne af männen ned i båten och bjöd de andra att vakta färjan, till dess hon komme tillbaka. Barnet höll hon i sin famn. Medan de rodde öfver strömmen hän mot Germund Gnys skepp, tog hon upp ett borr ur båten och lämnade det till den ene af följeslagarne med befallning, att han skulle begifva sig bort till Germunds skeppsbåt och borra den, så att den blefve obrukbar. Om en stund lät hon sätta sig i land; och solen gick upp i detsamma. Med barnet på sin arm trädde hon ut på skeppsbryggan och upp på skeppet. Hon gick hän till den skinnsäck, hvari hennes make sof. Svärdet Fotbitaren hängde öfver hans hufvud. Flickebarnet satte hon ned i säcken, men svärdet grep hon och tog det med sig. Sedan lämnade hon skeppet och gick bort till sina män. Genast började barnet att gråta, och Germund vaknade. Han reste sig upp, kände igen den lilla och och förstod med ens, huru allt tillgått. Han sprang upp och ville rycka åt sig svärdet, men det var borta. Då gick han fram till skeppsbordet, och han såg sin hustru och hennes bägge följeslagare ro sin väg ifrån skeppet. Han kallade på sina män och befallte dem att skynda ned i båten och söka taga fatt på de flyende. De gjorde så, men länge hade de ej rott, förrän den kolblå sjön strömmade in i båten; och de måste vända tillbaka. Då ropade Germund på sin hustru Turid. Han bad henne komma åter och lämna svärdet ifrån sig. »Och tag igen din dotter», sade han, »och med henne så mycket mynt, som dig lyster». »Vill du hällre det än mista svärdet?» frågade hon. »Ja», svarade han, »det vapnet vill jag icke mista för stora pänningar». »Då skall du häller aldrig få det åter», utbrast hon, »ty nedrigt hafver du betett dig emot oss — här skiljas våra vägar!» Då yttrade Germund Gny: »Detta svärd skall icke bringa dig någon lycka». Hon svarade: »Den spådomen förskräcker mig dock icke.» Och han fortfor: »Då låter jag detta vara sagdt, att svärdet Fotbitaren skall varda den mans bane i eder ätt, hvars fall är tyngst att bära och därtill mäst ödesdigert». Därefter vände Turid hem till Hjardarholt. Hennes fader Olof var då hemkommen, och han var föga tillfreds med hennes tilltag. Men han gjorde dock intet väsen däraf. Svärdet Fotbitaren gaf Turid sin frände Bolle, ty hon älskade honom lika högt som sina bröder. Och länge bar Bolle sedan det svärdet.

Då allt detta timat, fick Germund Gny god segelvind, och om hösten nådde han Norges kust. Men en mörk natt stötte hans skepp på grund å ett skär utanför landtudden Stad; och där gick han i kvaf med allt sitt manskap. Mera ha vi ej att förtälja om Germund.

5. Olof Påfågels dröm.

Bland sin boskap ägde Olof Påfågel många dyrbara djur. Särskildt må nämnas en god oxe vid namn Harre, apelgrå till färgen och ovanligt reslig. Han hade fyra horn, af hvilka de två voro vackert vuxna och synnerligen stora. Det tredje stod rätt upp, men det fjärde krökte sig ifrån pannan och ned om ögonen. Därmed slog han vak i isarne om vintern. Snön skrapade han bort med foten liksom en häst. När Harre var aderton år gammal, föll hans fjärde horn af; och samma höst lät Olof slakta ned honom. Men nästa natt drömde han, att en kvinna kom till honom. Hon var hög till växten, och hennes uppsyn var vred. »Sofver du?» frågade hon. Han förklarade sig vara vaken. »Nej, du sofver», återtog hon; »men likafullt skall det, som jag nu spår dig, gå i uppfyllelse. Du har dräpt min son — du har sändt mig honom oduglig åter, och för den skull skall du en gång komma att få se en af dina egna söner bada i sitt blod. Jag skall till offer kora den, hvars fall jag vet gå dig mäst till sinnes.» Därpå försvann hon. I detsamma vaknade Olof och tyckte sig ännu se en skymt af henne. Denna dröm fann han synnerligen märklig, och han berättade den för sina vänner, men med den tydning, de gåfvo honom, var han icke nöjd. Mäst behagade honom deras mening, som sade, att det ej var annat än drömskrock, han råkat ut för.

6. Gudrun Osviversdotter. Hennes drömmar och Gästs spådomar.

På gården Lögar i Sälingsdalen bodde bonden Osviver Hälgesson. Han stammade på fädernesidan ifrån norske härsen Ketil Flatnäsa och var en klok och klarsynt man. Hans husfru hette Tordis. Med henne hade han fem söner samt dottern Gudrun. Både till utseende och till förstånd var hon den yppersta kvinna, som vid denna tid växte upp på Island. Och hon var i allt sitt skick så höfvisk, att all den prakt, hvarmed andra kvinnor styrde ut sig, syntes som dockståt vid sidan af hennes. Vettig var hon, och hon lade sina ord fint och väl. Därtill var hon gifmild.

En dag såg man ifrån gården Lögar Osvivers frände höfdingen Gäst Oddleifsson komma ridande med sitt följe. Han kom ifrån gården Hol i Sörby, som han alltid plägade gästa, när han som nu var stadd på väg till Altinget. Han var en ansedd höfding, ty han var en vis man, framsynt i mångt och mycket, god vän med landets alla stormän, och många sökte råd hos honom. Gudrun gick ut emot honom, och hon hälsade med glädje sin frände. Snart voro de i lifligt samtal, ty båda voro de vettiga och talföra. Till sist, när det led ut på dagen, sade hon: »Jag ville bedja dig, frände, att du måtte stanna hos oss i afton med allt ditt följe. Detta är äfven min faders önskan, fastän han unnat mig hedern att framföra både den och hans hälsning, att du måtte gästa oss, hvarje gång du rider till eller ifrån Altinget.» Gäst sade sitt tack för denna storartade inbjudning, men han måste, förklarade han, fortsätta sin ridt. Då sade Gudrun: »Jag har drömt mycket i vinter, men i synnerhet är det fyra drömmar, som gifvit mig åtskilligt att tänka på. Ingen har hittills tydt dem så, som jag önskade, och jag begär ej häller, att de skola tydas efter mitt tycke.» »Säg mig dina drömmar», inföll Gäst, »måhända kan jag få ut någon mening af dem.» Därpå berättade Gudrun: »Mig tycktes, att jag stod vid en bäck, och jag bar min krokhufva, men som den klädde mig illa, kände jag lust att byta om hufvudbonad, fastän många afrådde mig. Men jag brydde mig ej om deras råd utan ref hufvan af mig och slängde den ut i bäcken. Längre var ej den drömmen.» Och hon fortsatte: »Den andra drömmen begynte så, att jag tyckte mig stå vid en sjö, och på min hand hade kommit en silfverring, som klädde mig mycket väl och som jag höll för en stor kostbarhet. Den hoppades jag få länge behålla. Men bäst som det var, for den af min hand och ut i sjön, och jag såg den aldrig mera. Detta gick mig så till sinnes, som om jag förlorat den dyraste klenod.» »Den drömmen är ej mindre betydelsefull», förklarade Gäst. »I min tredje dröm tyckte jag mig äga en guldring, så att min förra förlust nu var ersatt; det förekom mig, som skulle jag få glädja mig längre åt denna ring än åt den andra. Och dock syntes den icke kläda mig så mycket bättre, som guld är dyrbarare än silfver. Därpå snafvade jag och föll omkull, och som jag ville taga emot mig med handen, slog guldringen mot en sten och sprang i två bitar, ur hvilka blod sipprade. Och sorgen tycktes mig större än skadan. Då föll det mig in, att en rämna funnits på ringen, och när jag granskade styckena, skönjde jag ännu flera rämnor. Men likväl förekom det mig, som om ringen skulle hafva förblifvit hel, ifall jag blott vårdat den bättre.» »Dina drömmar minskas icke i växten», sade Gäst. »Slutligen», fortsatte Gudrun Osviversdotter, »såg jag mig i den fjärde drömmen bära en guldhjälm, besatt med ädelstenar. Jag tyckte mig äga dessa klenoder, men den olägenheten fanns dock, att hjälmen kändes väl tung, så att jag knappast förmådde bära den, och jag lutade med hufvudet. Detta lade jag emellertid ej hjälmen till last, och jag tänkte ej häller skilja mig vid den — men likväl föll den från mitt hufvud och rullade ut i Hvamsfjorden. Då vaknade jag. Nu har jag sagt dig alla mina fyra drömmar.»

»Klart ser jag», svarade Gäst, »hvad dessa drömmar förebåda. Men nog skall min tydning synas dig något enformig, ty de teckna sig för mig alla på samma sätt. Fyra män skall du äga, och med den förste skall du blifva gift utan ditt eget tycke. Du bar nämligen en hufvudbonad, som du tyckte kläda dig illa. Därför kommer du att föga älska honom, och enär du tog af dig hufvan och kastade den i vattnet, skall du komma att öfvergifva honom, ty om dem, som ödsla bort sina ägodelar, säger man, att de kasta dem i vattnet. I den andra drömmen ägde du en silfverring. Det betyder, att du skall varda gift med en annan ansenlig man, som du skall hålla mycket af, men blott besitta en kort tid. Ringen for i sjön — det skall ej förvåna mig, om du mister den mannen genom drunkning. Mera kan jag ej finna i den drömmen. Din tredje dröm, hvari du såg en guldring på din hand, bebådar, att du skall få dig en tredje man, som dock ej skall tyckas dig så mycket mera värd än den föregående, som guld är sällsyntare och dyrbarare än silfver. Och det kommer mig före, att i den tiden skall ett trosskifte inträffa, och din make skall anamma den tro, som vi då mena vara härligast och bäst. Att ringen sprang sönder genom din ovårdsamhet och att du såg blod sippra ur bitarna, det betyder, att denne din make skall varda dräpt, och klart skall du sedan se de brister, som vidlådt detta giftermål. Hvad slutligen den fjärde drömmen vidkommer, den, hvari du bar en guldhjälm, som var smyckad med ädelstenar och var dig för tung, så säger den, att din fjärde man är en stor höfding, som skall förstå att härska öfver dig. Du tyckte, att hjälmen försvann i Hvamsfjorden: i den skall denne din make se sin sista dag. Mera vill jag icke säga om den drömmen.» Medan han sålunda utlade hennes lefnadslopp, satt hon blodröd i ansiktet; och hon talade icke ett ord, förrän han slutat. Då sade hon: »Fagrare spådomar hade du kunnat gifva mig, om jag blott gifvit dig ämne därtill. Haf dock tack, ty du har tydt mina drömmar. Tunga tider kunna väntas, ifall allt detta skall gå i fullbordan.» Ännu en gång bad hon Gäst göra hennes fader Osviver ett besök, ty många visa ord hade de båda att säga hvarandra. Men Gäst svarade: »Rida måste jag, såsom jag har bestämt, och skall du bringa din fader min hälsning samt säga honom dessa mina ord: den dag skall komma, då vägen mellan våra boningar blifvit kortare än nu, och då skola vi nog få tillfälle att språkas vid, i fall sådant då förunnas oss.» Därpå vände Gudrun hem, och Gäst Oddleifsson red bort med sina män.

Vid tunhägnaden till Hjardarholtsgård mötte han en af Olof Påfågels hemmamän, som å sin husbondes vägnar inbjöd honom att gästa gården. Han lofvade att stanna där en stund; men sedan måste han rida vidare. Karlen skyndade hem med detta budskap, och Olof lät genast sadla några hästar; hvarefter han med ett utvaldt följe red Gäst tillmötes. När de träffades, bad han denne vara med hela sin flock välkommen till Hjardarholt. Men tackande svarade Gäst, att han endast hade för afsikt att bese gården; sedan måste han rida vidare. I Olofs sällskap såg han sig om därinne. Om allting uttalade han sig rosande och menade, att på pänningar hade där icke sparats. Efter en kort stund bröt han åter upp, och Olof följde honom på väg fram till Laxån. Där hade fosterbröderna Kjartan och Bolle tillsammans med ynglingar från andra gårdar nyss haft simtäflingar; och hade de båda alltjämt varit de främste i lekarne. När Gäst och Olof kommo ridande, sprungo fosterbröderna upp ur vattnet, och de voro nästan klädda, när de förre hunno fram till åbrinken. Bredvid dem sutto de andra unge männen, allesamman vackert folk. Gäst betraktade dem stilla en stund. Sedan sade han Olof, hvar hans son Kjartan och hvar hans fosterson Bolle satt ibland de andra; och med sitt spjutskaft pekade han därpå ut alla hans öfriga söner, som voro med i skaran. På ingen af de andra ynglingarne kunde han, som han sade, känna igen Olof Påfågels släktdrag. Då utbrast denne: »För mycket har ryktet icke sagt om din klokskap, då du förmår känna män, som du aldrig sett tillförene — säg mig nu, Gäst: hvilken af dessa ynglingar varder en gång den ypperste?» »Det kommer att gå så», svarade han, »som din kärlek vill: Kjartan skall blifva mäst fräjdad, medan han lefver.» I detsamma satte Gäst sporrarne i sin häst och red bort. Hans följe sprängde efter, och om en stund hanns han upp af sin son Tord den låge, som sporde honom: »Hvad är det, fader, som gör, att tårarne strömma ned för dina kinder?» »Att omtala det», svarade han, »är icke nödigt, och dock nännes jag ej att för dig förtiga, hvad som skall tima i din lifstid: det skall ej komma mig oväntadt, i fall Bolle en gång ser Kjartans hufvud för sina fötter, och han själf för den skull drager död öfver sig. Det är illa att veta sådant om så utmärkta män.» Därefter redo de till Altinget.

7. Gudruns giftermål med Torvald.

I Garpsdalen i Gilfjorden bodde en bonde, som hette Torvald, en son af Halldor Garpsdalsgode. Han var rik men föga manhaftig. På Altinget anhöll han hos Osviver om dennes dotter Gudruns hand. Hon var då femton år gammal. Visserligen lät Osviver ej ovillig, men han anmärkte dock, att, hvad förmögenhetsställningen anginge, vore giljaren och Gudrun ingalunda jämngoda. Torvald svarade saktmodigt, att han giljade till kvinnan och ej till hennes pänningar. Därefter blef Gudrun trolofvad med Torvald, och hennes fader bestämde ensam vilkoren: hon skulle allena råda öfver allt deras gods, så snart de kommit i samma bädd, och hälften däraf skulle vara hennes eget, vare sig deras samlif blefve långt eller kort. Äfvenledes skulle han köpa så goda smycken till henne, att ingen kvinna i hennes ställning hade bättre klenoder, och ändock skulle han hålla sitt hus väl uppe. Då de återkommit från tinget, blef Gudrun själf alls icke åtspord om sin mening. Härmed var hon synnerligen missbelåten, men allt aflopp dock lugnt. Bröllopet stod i Garpsdalen i den femte sommarmånaden. Gudrun höll icke mycket af sin make, och när det gällde köp af smycken, var hon ej lätt att göra tillfreds. Det fanns ej så stora klenoder i Västfjordarne, att icke hon åtrådde dem; och köpte han dem ej, huru dyrbara de än voro, så fick han genast hennes fiendskap öfver sig.

Så hände det sig, att en tapper och rask man vid namn Tord Ingunsson ofta kom på besök hos Gudrun och Torvald, och hvarje gång stannade han där länge. Han bodde västerut i Sörby på gården Hol, och hans hustru Öd var hvarken vacker eller väluppfostrad. Han hade tagit henne för förmögenhetens skull och var ej mycket fäst vid henne. Tord var en lagkunnig man, öfvad i att behandla mål inför rätta. Snart blef månget ord taladt i bygden om hans och Gudruns kärlek till hvarandra. En dag bad så Gudrun sin make om ännu ett smycke, men då blef han vred och sade henne, att hon ej förstod att hålla sitt begär i styr. Därpå gaf han henne en örfil. »Nu gaf du mig», utbrast hon, »hvad vi kvinnor sätta stort pris på — en skön ansiktsfärg! Och därtill har du på ett tydligt sätt afrådt mig från att vidare falla dig besvärlig med mina böner.» Samma afton kom Tord Ingunsson dit, och Gudrun omtalade genast för honom den skymf, hon lidit. Hon sporde, hvilken vedergällning hon borde gifva sin man. »Jag vet ett godt råd», svarade den lagkunnige Tord, »sy honom en skjorta med en halsöppning, så vid, att du för dess skull kan få en skilsmässa till stånd, ty lagen tillstädjer sådan, när mannen kläder sig som kvinna. Förklara dig sedan skild från honom.» Gudrun följde rådet. Samma vår förklarade hon sig skild från Torvald och återvände därpå till sin fädernegård Lögar. Förmögenheten delades emellan dem. Gudrun fick hälften, och hon lämnade sin make rikare än då hon kom till honom. I två år hade de lefvat tillsammans.

8. Gudruns giftermål med Tord Ingunsson.

På väg till Altinget tog höfdingen Gäst Oddleifsson samma sommar sitt härbärge hos Tord på gården Hol, såsom han alltid plägade. Sedan gaf Tord sig i sällskap med honom och gjorde honom följe bort till Lögar. Här slöt Gudrun Osviversdotter sig till dem, och de redo samman till Altinget. När de en dag i vackert väder redo öfver Blåskogshedarne, vände sig Gudrun till Tord och sade: »Är det sant, Tord Ingunsson, att din hustru Öd alltjämt går klädd i byxor med skinn i baken och har bindlar virade kring benen ända ned i skorna — alldeles som en karl?» »Det där har jag aldrig lagt märke till» svarade han. »Det har också föga att betyda», återtog hon, »men hvarför kallar man henne då Byx-Od?» »Länge måtte hon ej ha burit det namnet», sade han. »Dess längre», slöt Gudrun, »skall hon hädanefter få känning af, att hon bär det.»

Så nådde de fram till Altinget. Här bodde Tord länge tillsammans med Gäst i dennes bod, och han talade där ofta med Gudrun. En dag frågade han henne, om hon visste, hvad den kvinna utsatte sig för, som ständigt gick klädd i byxor liksom karlarne; och hon svarade: »Äfven jag vet det! Samma straff skall hon lida som mannen, när han bär en skjorta med så vid halsöppning, att bröstvårtorna blottas. I bägge fallen kan skilsmässa följa». »Hvad råder du mig då till?» utbrast Tord; »skall jag förklara mig skild ifrån min hustru Öd här på tinget eller hemma i häradet, där jag kan vänta mig stöd af många? De män, som komma att känna sig kränkta af mitt beteende, hafva stolta sinnen». Om en stund gaf Gudrun svaret: »Feg mans sak skjutes upp till kvällen!» Då reste Tord sig raskt. Han gick hän till Lagbärget, kallade där till sig vittnen och förklarade sig inför menigheten skild ifrån sin hustru Öd, enär denna gick klädd som manfolk i skinnskodda byxor. Öds bröder Torkel Valp och Knut, som båda voro tillstädes, blefvo högeligen förbittrade, men de höllo sig dock lugna; och Tord bröt oantastad upp med sitt följe från tinget. När Öd fick höra, hvad som händt, utbrast hon:

»Väl, att jag vet det —
vardt jag öfvergifven!»

Med elfva man infann Tord sig sedan på gården Hol for att där skifta sitt och hustruns bo; och detta gick lätt för sig, ty han brydde sig icke om, huru godset delades. En mängd boskap lät han föra bort till Lögar. Kort därefter friade han till Gudrun. Hennes fader Osviver var lätt att öfvertala, och själf gjorde hon ingen invändning. Bröllopet skulle stå på Lögar, när det var tio veckor kvar af sommaren. Det blef ett storartadt gästabud; och Tords och Gudruns samlif var godt. Att Öds bröder på Hol ej anlade sak mot honom, kom sig allenast däraf, att de ej fingo hjälp nog af dugande män.

Nästa sommar drog allt folket ifrån Hol bort till sin säter i Hvamsdalen. Och Öd var med. Lögarborna hade sin säter i Lambadalen, som sträcker sig västerut i fjällen bakom Hvamsdalen. En dag frågade Öd sin fårherde, hur ofta han råkade Tord Ingunssons, och han svarade, att det skedde ständigt, ty blott en enda fjällrygg reste sig emellan dalarne. Då sade hon: »Redan i dag skall du se till, att du åter träffar herden från Lögar och att du af honom får veta, hvilka af Lögarfolket det är, som arbeta på sätern och som äro hemma i vinterhusen; men tala i allo vänskapligt om Tord, såsom det anstår dig!» Svennen lofvade att uträtta ärendet; och om kvällen, när han åter kom hem, frågade hon honom om nyheter. »En nyhet har jag hört», svarade han, »som nog tyckes dig god: nu ligger det bredt golf emellan Tords och Gudruns sängar, ty hon är borta i sätern och han är hemma på gården, där han knogar med bygge. Blott svärfadern Osviver är med honom.» »Fint har du späjat», sade hon, »och haf två hästar sadlade, när allt folket här går till hvila!» Herden gjorde, som hon befallte, och kort före solnedgången steg hon till häst. Då var hon förvisso klädd i byxor. Herden red den andre hästen, och det var med knapp nöd, han förmådde följa henne. Med sådan fart sprängde hon i väg. Hon red söderut öfver Sälingsdalsheden och häjdade ej hästen förrän vid Logars tunhägnad. Där steg hon af och befallte herden att se till hästarne, medan hon gick in i gården. Hon smög sig fram till dörren, som stod öppen, och sedan in i sofkammaren bort till det sängrum, hvari bonden Tord låg och sof. Dörren var tillyckt, men bommen var ej satt för. Då lutade hon sig in och såg, att Tord sof — han låg på rygg med ansiktet vändt uppåt. Hon väckte honom, men han vände sig blott om, när han såg, att någon stod öfver honom. Då drog hon sitt kortsvärd, högg till och gaf honom djupa sår i högra handleden och i de båda bröstvårtorna; och hon högg till så hårdt, att svärdet vardt sittande i bädden. Sedan skyndade hon hän till sin häst, sprang upp på den och red hemåt. När Tord kände sig sårad, ville han störta upp, men han förmådde det ej, ty han blef matt af allt blodflödet. I detsamma vaknade äfven hans svärfader och sporde, hvad som var på färde. »Jag har här råkat ut för ett öfverfall», svarade Tord. Osviver steg genast upp och förband honom. »Hvem tror du har misshandlat dig så här?» frågade han. »Säkerligen Öd», var svaret. »Vill du», fortsatte han, »att jag rider efter henne, ty hon har nog ej kommit hit synnerligen manstark? Det vore allt skäl att gifva henne den näpst, hon förtjänar». »Nej», sade Tord, »hon har ej gjort annat än hvad hon måst göra!» Vid solnedgången kom Öd åter till sätern, och när hennes bröder fingo höra, hvad som förefallit, yttrade de sin belåtenhet därmed men menade dock, att Tord kommit undan för alltför godt pris. Denne låg för sårens skull länge till sängs. De sår, han fått i bröstet, läktes, men handen ville icke komma sig.

Om vintern var allt lugnt, men om våren kom Tords moder Ingun från Skalmarnäs västerut. Där bodde hon och hade till grannar den trollkunnige Kotkel, hans hustru Grima och sönerna Hallbjörn Slipstensöga och Stigande. De stammade från Söderöarna och voro alla stora säjdmän. Tord tog godt emot sin moder, som meddelade, att hon kommit för att söka sonens skydd, enär Kotkel, hans hustru och söner oroade henne med tjufnad och trolldom och gjorde det omöjligt för henne att bo kvar på Skalmarnäs, hälst som de hade mycken hjälp af den mäktige höfdingen Hallsten Gode. Tord lofvade henne strax sitt bistånd och menade, att han nog skulle skaffa henne rätt emot detta tjufpack, äfven om Hallsten stode på dess sida. Med nio man gick han ombord på sitt skepp, och hans moder följde honom. När de kommit fram till Skalmarnäs, lät han föra allt Inguns lösöre ut på skeppet, men fåren skulle drifvas utmed stranden till Lögar. Sedan gick han hän till trollkarlen Kotkels gård, där sönerna för tillfället ej voro hemma. Här stämde han dem och deras föräldrar för tjufnad och trolldom. Han stämde dem till Altinget. Därpå gick han åter ombord och styrde till hafs. Men långt hade han ej kommit från land, förrän bröderna Hallbjörn Slipstensöga och Stigande igen voro hemma. De blefvo rasande, när de af sin fader Kotkel hörde, hvad som förefallit. Aldrig hade någon förr, sade de, vågat sig i en så öppen fäjd med dem. Och genast reste Kotkel ett trolldomsaltare, hvarpå de allesamman trädde upp och sjöngo kraftfulla galdersånger. Då utbröt ett häftigt oväder, och Tord Ingunsson och hans följeslagare kommo snart underfund med, att det var uppväckt emot dem. Skeppet drefs västerut förbi Skalmarnäs. Tord visade mycken raskhet, och från land kunde man se, att han kastade allt tungt, utom människorna, öfver bord, och man väntade, att han snart skulle nå land, enär han redan klarat de farligaste skären. Men med ens reste sig nära land en så väldig bränning från ett blindskär, att ingen kunde minnas sig ha sett dess like, och den vrok sig emot skeppet, så att detta strax vände kölen i vädret. Tord drunknade med alla sina följeslagare, och skutan splittrades. Hans sköld dref bort till en ö, som sedan kallas Sköldön, och hans eget liksom alla de andras lik hvälfdes af vågorna upp i land. Här reste man en hög öfver dem, och stället fick namnet Högsnäs. Dessa tidender spordes vida omkring, och onda ord hördes om dem i bygderna. Enhvar tyckte, att folk, som öfvade sådan trolldom som Kotkel och hans släkt, borde mista lifvet. Gudrun sörjde mycket sin make Tord. Hon var hafvande och skulle snart föda. Sonen, som föddes, blef vattenöst och kallades Tord. Han blef sedan fostrad af den mäktige Snorre Gode, fick tillnamnet Katt och blef fader till skalden Stuf den blinde.

9. Trollkarlen Kotkel, hans hustru och söner.

Om dessa har man följande att förtälja. Det dröjde ej länge innan höfdingen Hallsten, som tagit emot dem på sin grund, blef af Gudruns frände Gäst Oddleifsson nödgad att jaga dem bort; hvarpå de begåfvo sig till Olof Påfågels halfbroder Torleik Höskuldsson på Kamsnäs, Bolles fader. Af honom köpte de sig skydd och bostad i Laxådalen. När Torleik emellertid inom kort för dessa sina skyddslingars skull kommit i ovänskap med sin farbroder bonden Rut Härjulfsson på Rutstad, vände han sig till dem med begäran, att de måtte taga sig något före, som kunde vara Rut till skada och skam. »Härtill äro vi genast villiga», förklarade de med glädje; och snart voro de alla fyra, Kotkel, Grima och de bägge sönerna, på väg till Rutstad. Det var natt, när de kommo fram, och strax anställde de en stor säjd invid husen. Sedan läto de sina trollsånger ljuda. De innevarande lyssnade och undrade, hvad detta sjungande betydde. Det var fagert att höra. Då befallte husbonden Rut, som ensam kände melodierna, att ingen finge gå ut den natten, och alla skulle de hålla sig så vakna, de kunde; då skulle ingen skada ske. Men icke desto mindre föll den ene efter den andre i sömn, allt medan sjungandet därute fortfor. Rut själf var längst vaken, men till sist somnade också han. Emellertid fanns det en, som ej alls kunde få någon ro i sömnen. Det var den tolfårige Kåre, husbondens förhoppningsfullaste son, som han därtill höll mycket af: honom var det trolldomen i synnerhet gällde. Till sist sprang han upp ur sängen, blickade ut i mörkret och gick hän emot säjden. I detsamma föll han död till jorden. Om morgonen saknade Rut sin unge son. Han fanns liggande död ej långt från husdörren. Detta vållade Rut stor sorg, och han lät kasta upp en grafhög öfver Kåre. Därefter red han hän till sin frände Olof Påfågel och berättade honom, hvad som timat. Han blef mycket förtörnad. »Eder tanklöshet har varit stor», sade han, »när I låtit slika missdådare bo i eder närhet. Vi skola genast dräpa dem alla, fastän det sker något sent!»

Med ett följe af femton man begåfvo Olof och Rut sig till Kamsnäs. Men när Kotkel och de andra sågo folk komma ridande mot gården, flyktade de upp i fjället. Här vardt Hallbjörn Slipstensöga strax gripen, och man drog en skinnsäck öfver hans hufvud. Några af följet sattes att vakta honom, medan de andra sökte efter Kotkel och Grima. Snart infångade de dem på fjällryggen mellan Hökadalen och Laxådalen. De stenades till döds, och öfver deras lik reste man ett stenröse, som ännu kallas Skrattavarde, trolldomsfolkets hög. Sonen Stigande ilade öfver fjällryggen ned i Hökadalen. Där försvann han. Men brodern Hallbjörn leddes ned till fjorden. Där satte de honom i en båt och rodde bort med honom. När de kommit ett stycke ifrån land, togo de skinnsäcken af hans hufvud och bundo en sten ikring hans hals. Då riktade han sin blick emot land — och den var ej god. »En olycksdag var det», utbrast han, »när vi fränder kommo till detta Kambsnäs och där fingo med Torleik att skaffa. Det önskar jag nu, att han hädanefter ej själf måtte få glada dagar där — måtte enhvar, Som efter honom blifver husbonde där, ej häller trifvas!» Och denna hans onda önskan gick till en del i uppfyllelse. Hvad hans broder Stigande angår, blef han en af traktens farligaste stigmän.

Så hände det sig om sommaren, att boskapen i Hundadalen vantrifdes och gaf mindre mjölk än förr; och man kom underfund med, att den kvinna, som vaktade den, i stället blef rik på dyrbarheter och att hon ofta försvann, utan att man visste, hvar hon uppehöll sig. Till sist tvangs hon af sin husbonde att bekänna. Esomoftast kom en man till henne, sade hon, en storman, skön att se. Husbonden begaf sig genast till Olof Påfågel och sade honom, att Stigande nog ej vore så långt därifrån. Olof följde med tillbaka till Hundadalen, och sedan vakterskan förts till honom och han lofvat henne pänningar, ifall hon kunde bringa den okände i deras händer, förklarade hon sig villig härtill. En dag, då hon satt bland sin boskap, kom mannen åter till henne. Hon mottog honom väl och erbjöd sig att löska honom. Så lade han sitt hufvud i hennes sköte och insomnade snart. Hon lät hufvudet sakta sjunka ned till marken och sprang därefter hem och berättade, hvar han låg. Strax begåfvo Olof och de andra sig till stället. De sågo, att det var Stigande. För att hindra all värkan af hans onda ögon tog man en säck, drog den öfver hans hufvud och lät den sedan ej tagas af honom. Då han därvid vaknade, satte han sig ej till motvärn, ty här voro för många män om en enda. Emellertid fanns i säcken ett hål, hvarigenom Stigande kom att se ut emot bärgsliden. Där var fagert land med frodigt gräs, men nu var det, som om en hvirfvelvind farit däröfver — där grodde aldrig gräs sedan. Och stället kallas numera Bränna, det förbrända stället. Därpå stenades Stigande, och äfven öfver honom restes en dös. På detta sätt blef Gudruns genom trolldomsfunder drunknade make Tord omsider till fullo hämnad.

Torleik Höskuldsson, Bolles fader, som tagit trolldomsfolket i sitt hägn, sålde sedan, på sin broder Olof Påfågels inrådan, sin gård, både hus och mark, och gjorde sig redo att draga ur landet. »Jag vet», sade han till Olof, »att du ej skall sörja sämre för min son Bolle, din fosterson, fastän jag ej längre dväljes i eder närhet. Han är den, som jag älskar mäst i lifvet». »Mot Bolle skall jag», svarade Olaf Påfågel, »hädanefter visa samma sinnelag som hittills. Honom skall jag alltjämt behandla såsom mina egna söner». Därefter togo bröderna ett kärligt afsked af hvarandra. Tillsammans med husfru och fränder steg Torleik ombord på sitt skepp och lämnade landet.

10. Kjartan och Gudrun.

Olof Påfågel satt nu på sin gård med stor heder. Och alla hans söner voro hemma; så äfven Bolle, deras frände och fosterbroder. Kjartan var, såsom förr nämndt, den ypperste af dem alla; och han och Bolle höllo innerligt af hvarandra. De följdes ständigt åt. Ofta styrde Kjartan sina steg bort till Lögar i Sälingsdalen; och för jämnan bar det så till, att han där träffade Gudrun. Gärna gaf han sig i tal med henne, ty hon var både förståndig och ordhittig, och det var en allmän mening, att bland alla, som på den tiden vuxo upp på Island, passade de två bäst för hvarandra. Äfven rådde stor vänskap mellan deras fäder Olof och Osviver. De bjödo hvarandra till gästabud, och det ej mindre ofta, sedan de unga begynt fatta kärlek till hvarandra. En gång begärde Olof ett samtal med sin son Kjartan. »Jag vet ej», sade han, »hvaraf det kommer sig, att jag blifver så beklämd i sinnet, hvarje gång du begifver dig bort till Lögar och där talar med Gudrun. Väl anser jag henne vara den främsta af alla kvinnor, jag känt, och därtill det enda gifte, som i allo anstår dig, men likväl anar det mig — fastän jag icke vill spå det — att lyckan ej alltid blifver oss och Lögarfolket följaktig i vårt samlif.» Kjartan gaf till svar, att han visst icke ville göra sin fader emot, för så vidt detta stode i hans makt; och hans hopp vore, att allt skulle ändas lyckosammare, än hvad fadern förmodat. Dock gjorde han som förr sina färder bort till Lögar, och alltid var Bolle med honom. Så förgick ett halfår lugnt.

11. Kjartan och Bolle i Norge.

Då, berättas det, drog Kjartan en dag söderut till gården Borg i Borgarfjorden, där hans morbroder Torsten Egilsson bodde. Bolle var åter hans följeslagare, ty så varm var deras vänskap, att ingen af dem kände trefnad, ifall de voro ifrån hvarandra. Torsten Egilsson tog mycket vänligt emot sin frände Kjartan. Han förklarade, att han skulle blifva honom dess mer tacksam, ju längre han stannade kvar såsom hans gäst. Och han blef där på Borg någon tid.

Denna sommar stod ett skepp uppe i mynningen af Guvu-ån. Det tillhörde en man, som hette Kalf Åsgersson och som varit hos Torsten om vintern. I förtrolighet meddelade Kjartan denne, att hans viktigaste ärende dit varit att af Kalf köpa hälften i hans skepp, ty han hade i sinnet att göra en utlandsfärd, och han sporde, hvad tanke Torsten hade om Kalf. »Det är en förträfflig man», svarade Torsten, »och det är äfven mycket rimligt, att du längtar efter att lära känna främmande mäns seder. Din färd kommer nog att på något sätt blifva märklig, och dina fränder skola hafva mycken oro för dess utgång.» Kjartan genmälte, att färden med all säkerhet skulle aflöpa väl. Därpå köpte han af Kalf hälften i hans skepp. De gingo i bolag med hvarandra, och det blef öfverenskommet, att Kjartan skulle infinna sig vid skeppet, när tio veckor gått af sommaren. Med goda gåfvor leddes han ut från Borg och red hem, följd af fosterbrodern. Men när hans fader Olof Påfågel fick höra hans beslut att draga utomlands, tyckte han det vara väl raskt fattadt. Dock gjorde han intet för att få det ändradt.

Kort därefter red Kjartan bort till Lögar och sade Gudrun, att han ärnade företaga en utrikesfärd. »Det där var ett hastigt beslut, Kjartan», yttrade hon och lät flera ord falla, af hvilka han kunde förstå, att hans bortresa ej föll henne i smaken. »Låt detta mitt beslut ej misshaga dig», fortsatte han; »jag skall på annat sätt söka vinna ditt bifall.» »Ja, gör det», inföll hon, »jag skall genast säga dig, hvad jag önskar.» »Säg mig det då!» »Jag vill själf fara ut med dig i sommar, och tillstädjer du mig det, så kan jag fullt förlika mig med ditt hastiga beslut, ty jag älskar icke Island, när du är borta.» »Detta kan icke ske, ty dina bröder förmå ännu ej att sörja för sig själfva, och din fader är gammal. All omvårdnad gå de miste om, ifall du drager bort ur landet. Vänta därför på mig här hemma i tre år!» »Det kan jag icke lofva dig», svarade Gudrun. Och därmed skildes de utan att komma öfverens. Kjartan red hem till Hjardarholt.

Tillsammans med fosterbrodern Bolle begaf han sig sedan till skeppet. De hade i sitt följe tio isländske män, som ej ville skilja sig ifrån Kjartan. Så omtyckt var han af dem. Mycket gods förde de med sig, och Kalf Åsgersson mottog dem med glädje. Så snart de voro segelfärdiga, gafs dem förlig vind, och till sist landade de vid Trondhem. Här träffade de några män, af hvilka de fingo veta, att det varit höfdingskifte i Norge. Håkan jarl var död, och konung Olof Tryggvason hade kommit till väldet. Allt Norge hade fallit i hans händer. Nu påbjöd han äfven trosskifte. Men detta mötte stort motstånd. Sedan styrde de sitt skepp in i Nidån. På denna tid voro många ansedde isländske män i Norge, och vid bryggorna lågo här tre skepp, som alla ägdes af isländingar. Dessa hade tänkt återvända till sin ö, men konung Olof hade belagt deras skepp med kvarstad, ty de hade vägrat att mottaga den nya tro, han påbjöd. De hälsade Kjartan gladt välkommen; och snart höllo de alla gemensamt rådslag, hvarvid de enades om, att ingen af dem skulle anamma tron på Hvite Krist. Sedan lade Kjartan och hans följeslagare äfven sitt skepp vid bryggorna. De lossade lasten och kommo öfverens om, huru därmed skulle förfaras. Konung Olof, som uppehöll sig i staden, fick snart spörja skeppets ankomst samt att ansenlige män voro med ombord.

En höstdag, då vädret var vackert, gick en mängd män ut ur staden att förlusta sig med simning i Nidån. När Kjartan fick se detta, frågade han sina män, om ej äfven de ville draga åstad och hafva sig ett nöje. Sä gingo de tillsammans ned till Nidån. Där sågs ibland de simmande en man, som utmärkte sig mycket framför de andre; och Kjartan vände sig till Bolle och sporde, om han ej ville pröfva simstyrka med denne stadsbo. »Det har jag ej krafter till», svarade han. »Då vet jag ej, hvart din täflingslust tagit vägen», återtog Kjartan, »men nog skall jag våga mig på honom.» »Gör som du vill», sade Bolle. Kjartan störtade sig ut i ån, sam hän till denne man, som sam bäst, och drog honom ned under vattnet, där han höll honom kvar en stund. Sedan lät han honom komma upp igen, men länge hade de ej varit tillsammans uppe, förrän mannen grep tag i Kjartan och doppade ned honom; och båda voro de nu så länge under vattnet, att Kjartan kippade efter andan. Så döko de åter upp, men de sade ej ett ord till hvarandra. Tredje gången försvunno de i djupet och voro nu ännu längre därnere, så att det syntes Kjartan osäkert, huru den leken skulle komma att aflöpa: aldrig hade hans mandom satts på ett större prof. När de emellertid åter voro uppe på ytan, summo de omsider till land. »Hvad är du för en man?» frågade stadsbon. Kjartan sade honom sitt namn. »Du är en god simmare», fortsatte han; »men är du lika käck i andra idrotter?» »När jag var ute på Island», svarade Kjartan, »hade ryktet att tala om, att jag just ej var sämre i dem, men nu har sådant föga att betyda.» »Något beror det väl på», inföll den andre, »med hvem du haft dig en dust; men hvarför frågar du mig ej alls om någonting?» »Jag bryr mig ej om att veta, hvad du heter!» »Tillstå måste jag, både att du är en karlakarl och att du låter stursk; men icke dess mindre skall du få veta mitt namn och med hvem du pröfvat simkonst — här ser du konung Olof Tryggvason!» Kjartan gaf ej ett ord till svar utan vände sig om för att gå. Han bar en kortrock af röd skarlakan men hade ingen kappa. Konungen, som då var nästan klädd, kallade genast på honom och bad honom ej hafva så brådtom. Och han vände tillbaks med något dröjande gång. Då tog kung Olof af sina axlar en god kappa och räckte honom den med orden, att han ej finge komma igen till sina män utan kappa. Kjartan tackade honom för gåfvan, gick bort till sina följeslagare och visade upp den för dem. Men de yttrade icke ett enda rosande ord, ty de tyckte, att han härmed gifvit sig för mycket i konungens våld.

Om hösten blef det hårdt väder med köld och stark frost. Hedningarne menade, att det ej var underligt, om vädret rasade — nu finge man sota för konungens nya påfund och denna nya tro, hvaröfver gudarne vredgades. Alla isländingarne höllo sig under vintern tillsammans i staden; och Kjartan skickade sig alltjämt som den förnämste ibland dem. När vädret blef bättre, kommo på konung Olofs befallning män i mängd in till Trondhem. Många af dem anammade där kristendomen, medan andra alls icke ville veta af den. En dag höll konungen ting på strandsträckan utanför staden. I ett långt och lysande tal anbefallte han den nya tron. Men tronderna hade samlat en här och bjödo honom slag. Då bad han dem besinna, att han förr kämpat mot större öfvermakt än — några torpare i Trondhem. Då for skräck i bröstet på dem, och de gåfvo sig i hans våld. Mycket folk blef nu döpt, och därefter upplöstes tinget.

Samma dags afton sände konung Olof några af sina män bort till isländingarnes härbärge. De skulle utröna, hvad samtal man där hade för sig. När de kommit dit, var där stojande muntert; och Kjartan tog till orda: »Har du, frände Bolle, stor lust att taga emot den tro, som kungen bjuder dig?» »Det har jag visst icke», svarade Bolle, »ty den synes mig vara mycket veklig.» »Huru var det?» återtog Kjartan. »Kom konungen ej fram med hot emot dem, som ej vilja böja sig för honom?» »För visso», sade Bolle, »tycktes han ej göra någon hemlighet af, att han ärnade näpsa dem med eftertryck.» »Jag», menade då Kjartan, »vill icke låta tvinga mig af någon, så länge jag förmår att stå på mina ben och föra mina vapen; ty mig synes det vara mesigt att tagas som lam ur fålla eller räf ur sax. Enär en man dock skall dö, är mig den lotten vida bättre att dessförinnan orka med något, som sedan kommer att länge lefva i mäns minne.» »Hvad tänker du då taga dig till?» frågade Bolle. »Det vill jag ej hemlighålla», svarade han, »jag vill bränna konungen inne!» »Mesigt må sådant ej kallas», sade Bolle, »dock tror jag ej, att du rår med det, ty konung Olof är en lyckans gunstling, och därtill har han dag och natt ikring sig säker vakt.» »Till sist sviker dock dristigheten de fläste», genmälte Kjartan, »om de också i grunden äro tappra karlar.» »Det är ej lätt att säga», slöt Bolle, »hvems mod räcker längst.» Och många af dem, som voro tillstädes, menade, att allt detta var ett onyttigt tal.

När konungens män hört, hvad som yttrats, vände de tillbaka och berättade honom alltsamman. Nästa morgon kallade han folket tillhopa; och äfven isländingarne stämdes till mötet. När menigheten flockat sig kring honom, steg han upp och tackade, för det de kommit, alla dem, som ville vara hans vänner och som antagit tron. Därpå kallade han särskildt isländingarne till sig och frågade dem, om de ville taga dopet. Därtill hade de föga lust, svarade de. Då genmälte konungen: »I hafven korat åt eder den lott, hvaraf I hafven det minsta gagnet, men sägen mig, hvem af eder det var, som fann det klokast att bränna mig inne.» Då steg Kjartan fram och sade: »I menen måhända, att den man, som sagt sådant, ej äger mod att vidgå det — men här kunnen I se honom!» »Nog kan jag se dig», återtog konungen, »och det är icke småsaker, du tänker taga befattning med. Dock tror jag ej, att det blifver dig unnadt att stå segrande såsom min baneman. Nu kunde jag med fullt fog ställa så till, att du aldrig mera gåfve ifrån dig ett hot att bränna kungar inne därför, att man vill lära dig den rätta tron. Men enär jag icke vet, huruvida ditt sinnelag följer dina ord, och enär du manligt erkänt dem, skall jag icke för deras skull taga dig af daga. Kan ock hända, att du kommer att hålla den nya tron dess bättre, ju häftigare du talat emot den. Äfvenså anar det mig, att den skall af din skeppsbesättning anammas samma dag, du själf låter dig villigt döpas. Likaledes kommer det mig före, att edra fränder och vänner ute på Island gärna skolen lyssna till hvad I talen för dem, när I åter ären där, och du, Kjartan, skall helt visst hafva en bättre trosbekännelse, när du seglar härifrån, än du hade, när du kom hit. Faren nu, alle isländingar, hädan från detta möte, hvarthän det lyster eder! Denna gång vill jag ej pina er till kristendomen, ty Gud säger så, att han ej äskar trugad mans tjänst.» Konung Olofs tal hälsades med högt bifall, isynnerhet af de kristna männen; och de hedne hemställde till Kjartan, att han måtte gifva det svar, han själf fann bäst. Då talade Kjartan: »Vi vilja tacka eder, herre, för det I skänkt oss god frid; och kunnen I bäst förmå oss att antaga den nya tron, när I tillgifven oss stora förseelser och behandlen oss med blidhet just på den dag, då I hafven all vår välfärd i eder hand. För min egen del ärnar jag dock endast på det sättet anamma tron här i Norge, att jag föga bryr mig om Tor och Oden, då jag nästa vinter åter är hemma på Island.» Konungen log och sade: »På Kjartans uppsyn ser jag, att han sätter mera lit till sin egen styrka och sina vapen än till Tor och Oden.» Därpå upplöstes tinget.

När någon tid gått, sökte många af konungens män ägga honom att tvinga Kjartan under dopet. Det tycktes dem föga rådligt att låta så många hedna män vara i hans närhet. Men konung Olof gaf dem ett vredgadt svar. »Många kristna män finnas», sade han, »de där icke hafva så goda seder som Kjartan och hans följe. Länge skall man få leta efter deras likar.»

Denna vinter lät konungen utföra många nyttiga arbeten. Han lät bygga en kyrka, och köpstaden utvidgade han. Vid jultiden blef kyrkan färdig. Då föreslog Kjartan sitt folk, att de skulle gå så nära fram till tämplet, att de kunde se, hvad det var för gudstjänst, de kristne förrättade därinne. Många af hans män instämde, menande, att detta nog skulle blifva synnerligen nöjsamt. Därpå gingo Kjartan och Bolle med alla sina män till kyrkan; och äfven många andra isländingar följde dem. Därinne i tämplet talade konung Olof själf om den nya tron för folket. Det var ett både långt och vältaligt föredrag, och de kristne gåfvo högt sitt bifall tillkänna. När Kjartan och de andre isländingarne åter voro hemma i sitt härbärge, blef där mycket ordadt om, huru konungen förekommit dem på denna dag, som de kristne aktade som en af sina största högtidsdagar. »Ty vi hörde konungen förklara», yttrade de, »att den höfding blifvit i natt boren, på hvilken vi skola tro, ifall vi vilja göra honom, konungen, till viljes.» »Första gången jag såg honom», inföll Kjartan, »tyckte jag godt om honom, och genast förstod jag, att han var en utmärkt man. Denna min mening har blifvit stärkt hvarje gång jag sedan sett honom på de möten, han hållit, men allra bäst tyckte jag dock om honom i dag; och numera är min tanke den, att allt vårt väl beror uppå, att vi tro den vara sannan Gud, som konung Olof förkunnar. Dennes åstundan, att jag måtte taga emot tron, kan ingalunda vara större än min egen att låta mig döpas. Det är häller intet annat, som hindrar mig från att strax gå till honom, än det, att dagen är så långt liden, ty redan torde han hafva gått till bords, och en stor del af dagen kommer nog att gå åt till dop, när vi, så många isländingar, skola döpas.» Bolle sade sig dela hans mening och bad honom ensam råda i denna angelägenhet. Men innan konungen rest sig ifrån bordet, hade han redan fått spörja Kjartans och hans mäns samtal, ty i hvarje af hedningarnes härbärgen höll han sig alltid med någon förtrogen. Han blef glad och utbrast: »Sannat har Kjartan det ordstäfvet, att högtidsdagar bringa mäst lycka.»

Bittida nästa morgon, när konung Olof gick till kyrkan, mötte Kjartan honom på gatan, där han skred fram med ett stort följe. Kjartan hälsade honom med stor blidhet. Han sade sig hafva ett viktigt ärende. Konungen upptog hälsningen huldt. »Om ditt ärende har jag redan hört tillräckligt», sade han; »hvad du vill är lätt undanstökadt.» Då bad Kjartan dem ej dröja med att anskaffa vatten. »Ty mycket sådant torde vi behöfva», tillade han; och konungen yttrade leende: »Din ifver skall icke störa vår sämja — om du så äfven begärde mycket mera vatten!» Därpå blefvo Kjartan och Bolle döpta; och efter dem gick hela deras skeppsbesättning tillsamman med mänga andra af isländingarne under dopet. Detta skedde annandag jul före mässan. Sedan inbjöd konungen Kjartan och hans fosterbroder Bolle till sitt julgille. Det är en allmän sägen, att Kjartan denna dag blifvit konung Olofs handgångne man, så snart han aflagt de hvita dopkläderna. Äfven Bolle säges hafva blifvit det.

Så länge vintern varade, stannade de bägge fosterbröderna hos konungen, som skattade Kjartan högre än de andre männen där vid hirden både för hans ätts och hans egen duglighets skull; och hans vänsällhet var, enligt hvad alla sagt, så stor, att han bland hirdfolket ej ägde en enda afundsman. Också hade aldrig en sådan man som Kjartan tillförene kommit ifrån Island. Afven Bolle hölls högt i aktning af alla gode män. Vintern led, och när det vårades, gjorde männen sig redo till sina färder, enhvar till den, han föresatt sig.

12. Kjartan stannar kvar i Norge som gisslan. Bolle återvänder till Island.

En dag kom Kjartans skeppskamrat Kalf Åsgersson till honom och frågade, hvad han ärnade företaga sig den stundande sommaren. »Hälst såge jag», svarade han, »att vi styrde vårt skepp hän till England, där marknaden numera är god för kristna män. Likväl vill jag dessförinnan höra konungens mening, ty när jag sist nu i vår talade med honom om vår bortresa, var han icke rätt med om den.» Därpå begaf Kjartan sig till konung Olof, som tog huldt emot honom och sporde, hvad det var för ett samtal, de haft sig emellan, han och skeppskamraten. Kjartan omnämnde, att de tänkte göra en handelsresa till England, och vore nu hans ärende att bedja konungen om orlof därtill. Då svarade denne: »Endast med det förbehåll låter jag dig fara ifrån mig, att du i sommar vänder åter till Island och där drifver folket att anamma kristendomen, må det ske med maktspråk eller med goda ord! Men tyckes dig denna färd vansklig, så vill jag för ingen del släppa dig från mig, ty jag menar, att det mera höfves dig att tjäna furstar än att sälja handelsvaror». Kjartan förklarade sig hällre vilja stanna kvar i Norge hos konungen än att draga hem till Island och där förkunna tron. »Jag vill ej kasta mig i stridigheter med mina fränder», sade han; »men däremot är det troligt, att min fader och andra höfdingar, som äro mina närstående skyldemän, ej skola visa sig gensträfviga inför edra önskningar, när de få veta, att jag befinner mig i edert våld och här njuter godt af eder». »Detta ditt beslut», genmälte konungen, »är lika välbetänkt som ädelmodigt.» Han förärade Kjartan en hel ny skarlakansdräkt, som passade denne väl; ty sägnen går, att de voro lika högresta, när de trädde under mål.

Därefter sände konung Olof sin hirdpräst, som hette Tångbrand, ut till Island. Han landade med sitt skepp i Alptafjorden och stannade öfver vintern hos den kraftfulle höfdingen Sido-Hall på gården Tvättå. Tångbrand förkunnade kristendomen både med vänligt tal och med hård räfst. Två män, som i synnerhet satte sig upp emot honom, slog han ihjäl. Höfdingen Hall tog tron om våren och vardt med allt sitt husfolk döpt på lördagen före påsk. Då läto äfven Gissur hvite, Hjalte Skäggesson och många andra stormän döpa sig. De flästa vägrade dock. Och ofta kom det till kamp mellan hedningar och kristne. Till sist öfverlade höfdingarne om, att de skulle dräpa Tångbrand samt de män, som skänkte honom sitt skydd. För denna ofrids skull flyktade prästen tillbaka till Norge. Han infann sig hos konung Olof och berättade, hvad som händt honom under hans Islandsfärd. Han sade sin tro vara, att kristendomen aldrig skulle få framgång på den ön. Konungen vardt mycket vred. Detta, sade han, skulle många andra isländingar få umgälla, såvida dessa icke själfva toge sitt förnuft tillfånga.

Samma sommar var det, Hjalte Skäggesson dömdes fredlös på Altinget, för det han smädat gudarne. Det var den ansenlige höfdingen Runolf Ulfsson på Dal under Öfjällen, som väckt åtal emot honom. Så väl Hjalte som hans vän Gissur hvite drogo då öfver till Norge och begåfvo sig genast till konung Olof. Denne tog vänligt mot dem, rosade deras handlingssätt och bjöd dem stanna där hos sig. Den isländske höfdingen Runolf Ulfsson hade en son vid namn Svarting, som under vintern uppehållit sig i Norge. Nu, när sommaren var inne, ville han återvända till Island. Hans skepp låg segelfärdigt vid bryggorna i Nidån och väntade på vind. Men konungen förbjöd honom att segla åstad. Intet skepp, förklarade han, skulle den sommaren få gå till Island. Dä vände Svarting sig personligen till konungen, utlade för honom sin sak och bad om orlof att fara. Han framhöll, huru angeläget det vore för honom, att skeppet icke åter behöfde lossas. Då vardt konung Olaf uppbragt. »Godt är det», utbrast han, »när en blotmans son måste stanna, där han icke trifves.» Och Svarting Runolfsson kom icke den gången hem till Island.

Nästa sommar befallte konungen Hjalte och Gissur att återvända dit för att där ånyo påbjuda tron. Samtidigt tog han själf fyra isländingar såsom gisslan. Bland dem var Kjartan Olofsson. Men fosterbrodern Bolle gjorde sig däremot färdig att följa Gissur och Hjalte. En dag kom han till Kjartan och sade: »Nu är jag redo att draga hem till Island. Dig väntar jag dit nästa vinter, så vida du till sommaren kan rycka dig mer lös än nu, ty jag tycker mig förstå, att konungen ingalunda vill släppa dig ifrån sig, och därtill hålla vi för sant, att du numera föga minnes det, som på Island betog ditt sinne, ty ständigt sitter du i samtal med Ingeborg, konungens syster.» Hon uppehöll sig denna tid vid kung Olofs hird, och hon var den skönaste kvinnan i landet. »Håll inne med slikt, Bolle!» utropade Kjartan, »men min hälsning skall du bringa våra fränder och vänner.» Därefter skildes Kjartan och Bolle.

13. Bolle och Gudrun.

Tillsamman med Gissur och Hjalte seglade Bolle från Norge, och de hade en lycklig öfverfärd. Vid altingstiden kommo de till Västmannaöarna och styrde sedan öfver till fastlandet. Där höllo de rådslag och möten med sina fränder. Så redo de till Altinget, där de i både långa och kloka tal anbefallte tron åt sina landsmän. Då vardt till sist kristendomen antagen af allt folket på Island.

Från Altinget red Bolle till Hjardarholt. Här hälsade hans fosterfader Olof Påfågel honom välkommen med stor huldhet. När han varit hemma en kort tid, red han för sitt nöjes skull hän till gården Lögar, och här togs han med fägnad emot. Gudrun sporde honom först noga om hans egna färder och sedan om Kjartan. Beredvilligt svarade Bolle pä hennes många frågor. Om hans egna färder vore dock ej mycket att förtälja, menade han. »Men hvad Kjartan angår», fortsatte han, »kan man med allt fog prisa hans lycka, ty han befinner sig i konung Olofs hird och njuter där större heder än någon annan, och skall det ej förvåna mig, om man ej nästa år kommer att fa någon synnerligen stor trefnad af honom här i landet». »Är det något annat än konung Olofs vänskap, som håller honom kvar därborta i Norge?» frågade Gudrun. »I hvar mans mun», svarade Bolle, »är äfven tal om den vänskap, som råder emellan Kjartan och Ingeborg, konungens syster, och min tro är, att kung Olof hällre vill gifva honom systern till maka än låta honom lämna hirden, ifall ettdera skulle väljas». »Det där är ju goda tidender», utbrast Gudrun, »och Kjartan får endast, hvad han förtjänar, när han får sig en god hustru». Därmed slöt hon samtalet och gick bort, blodröd i ansiktet. Men litet hvar misstänkte, att denna nyhet ej syntes henne så god, som hon låtsade.

Bolle stannade under sommaren hemma på Hjardarholt; och stort anseende hade han vunnit af sin färd. Alla hans fränder och bekanta skattade hans manlighet högt. Mycket gods hade han äfven haft hem med sig. Ofta kom han till Lögar och gaf sig i samtal med Gudrun. En dag frågade han henne, hvad svar hon skulle gifva, ifall han bade om hennes hand. Då svarade Gudrun raskt: »Om slikt behöfver du icke orda, Bolle. Jag gifter mig ej med någon, så länge Kjartan är i lifvet.» »Nog tänker jag», återtog han, »att du kommer att sitta utan man i många år, om du skall vänta på Kjartan; ty godt tillfälle hade han att lämna mig en smula besked i denna angelägenhet, ifall den värkligen legat honom om hjärtat.» Ännu några ord skiftade de, och bägge höllo de hvar på sin mening. Därpå red Bolle hem.

14. Bolle äktar Gudrun.

Då någon tid gått, talade Bolle med sin fosterfader Olof Påfågel. »Dit har det nu kommit, frände», sade han, »att min håg drifver mig att sätta bo och att taga mig en hustru. Jag har åldern och mandomen inne, och jag beder dig därför stå mig bi med råd och dåd, ty de flästa män här i bygden värdera dina ord mycket.» »De flästa kvinnor», svarade Olof, »böra helt visst blifva tillfreds med en sådan man som du; och du torde icke hafva röjt detta ditt uppsåt, om du icke haft klart för dig, hvart du skall vända dig.» »Ur bygden här», sade Bolle, »ämnar jag ej gå för att gilja till en kvinna — på nära håll finnas ju ypperliga giften! Jag tänker fria till Gudrun Osviversdotter. Hon är numera en fräjdstor kvinna.» »Detta är något», återtog Olof, »som jag icke vill taga mig af. Du, Bolle, vet lika väl som jag, huru talet gått om kärleken mellan Kjartan och Gudrun; men håller du oryggligt på din afsikt, så skall jag dock ej lägga hinder i vägen, för så vidt du och hennes fader Osviver äljes komma öfverens. Har du talat något med henne själf härom?» Han svarade, att han en gång bragt denna angelägenhet på tal, men hon hade ej gifvit honom mycken uppmuntran. »Dock väntar jag», tillade han, »att det är hennes fader Osvivers mening, som är den bestämmande.» »Må du handla så», slöt Olof, »som du själf finner bäst!»

Ej långt därefter red Bolle hemifrån, följd af sina fränder, Olofs söner Halldor och Stentor. De voro tillsamman tolf man. När de kommit fram till Lögar, hälsades de med fägnad af Osviver och hans söner. Bolle bad genast om ett samtal med den förre. Så kom han fram med sitt frieri, och Osviver svarade: »Som du vet, Bolle, är min dotter Gudrun enka, och hon äger därför att själf svara för sig. Dock är jag för min del mycket hågad för detta gifte.» Osviver uppsökte nu Gudrun och meddelade henne, att Bolle Torleiksson kommit dit. »Han friar till dig», sade han, »och själf må du gifva honom svaret; dock vill jag genast säga dig min mening klart: Bolle må icke stötas bort, ifall jag får råda!» »Det här afgör du i en hast», inföll Gudrun; »själf har Bolle en gång talat med mig härom, och jag gaf honom då ett rätt tydligt afslag. Sedan dess har jag ej ändrat tycke.» »Många skola säga», återtog fadern, »att du skickar dig mera högmodigt än eftertänksamt, när du ratar en sådan man som Bolle; men så länge jag dväljes bland de lefvande, skall jag hafva omtanke om eder, mina barn, när det gäller ting, som jag begriper bättre än I.» Och enär Osviver så hetsigt ifrade för giftermålet, vägrade Gudrun ej längre Bolle sin hand. Dock var hon allt annat än böjd för detta gifte. Men hennes bröder satte högt pris därpå, ty de väntade sig stort gagn af svågerskapet med Bolle Torleiksson. Och slutet blef, att trolofningen ingicks och bröllopsgillet bestämdes att hållas i början af vintern. Därpå vände Bolle hem till Hjardarholt och förtalde sin fosterfader Olof, hvad man sålunda enats om. Men det var ej många ord, denne yttrade, när Bolle sagt allt.

Bolle uppehöll sig i hemmet, till dess han skulle draga åstad till bröllopet. Då bad han Olof göra följe. Härtill hade denne ingen lust, förklarade han; men till sist for han dock med på fostersonens bön. Bröllopsgästabudet stod ståtligt på Lögar. Där stannade Bolle sedan öfver vintern, men mycken gamman gaf ej Gudrun honom i deras sammanlefnad.

15. Kjartan lämnar Norge. — Svärdet Konungsgåfvan.

När sommaren kom och skeppen åter gingo mellan länderna, fick man i Norge spörja den stora nyheten från Island, att hela ön nu var kristen. Häröfver vardt konung Olof glad, och han gaf en dag alla de isländingar, han hade hos sig som gisslan, lof att fara, hvarthän de ville. Då tog Kjartan, som var den förnämste ibland dem, å allas deras vägnar till orda: »Hafven stor tack, herre konung! Så vilja vi då i sommar besöka Island.» »Våra nu gifna ord vilja vi ej taga tillbaka», sade konungen, »fastän de dock mera gällde de andra än dig själf, Kjartan, ty vi hälla före, att du snarare lefvat här som vän än som gisslan. Det är också min önskan, att du ej måtte längta för häftigt hem till Island, änskönt du äger där förträffliga fränder, ty du skall veta, att här i Norge står dig till buds ett giftermål, hvars make ej finnes på Island.» Då svarade Kjartan: »Vår Herre löne eder för all den heder, I hafven visat mig, allt sedan jag hit kom i edert våld; men mitt hopp är dock, att I gifven mig orlof att fara likaväl som de andra, hvilka I här någon tid hållit kvar.» Konung Olof gaf omsider sitt samtycke men tillade, att det blefve honom svårt att finna Kjartans like bland män, som icke voro af furstebörd.

Denna vinter hade Kjartans skeppskamrat Kalf Åsgersson uppehållit sig i Norge. Han hade på hösten kommit dit från England med skeppet, lastadt fullt med handelsvaror. Då Kjartan fått orlof att segla hem till Island, gjorde de sig bägge redo till färden; och när skeppet var segelklart, begaf Kjartan sig till konungens syster Ingeborg. Hon hälsade honom vänligt och bjöd honom att taga plats bredvid sig. Samtalet började, och Kjartan sade henne, att han stod färdig att fara till Island. »Till den resan», utbrast hon, »drifves du mera af din egensinnighet än af andras äggelser!» Därefter bytte de ej många ord med hvarandra. Men Ingeborg lyfte upp locket på ett mjödkar, som stod bredvid henne, och tog därur en hvit, gullväfd slöja. »Skönt skall denna slöja», sade hon, »pryda Gudrun Osviversdotters hufvud. Gif henne den som brudgåfva, ty jag vill, att Islands kvinnor skola se, att den kvinna, du talat med i Norge, ej varit af träla-ätt.» Denna brudslöja var förvarad i en kostbart väfd påse. Den var en berömd dyrbarhet. »Icke följer jag dig», sade Ingeborg; »far lyckosam dina färde!» Då stod Kjartan upp och kysste henne, och har man hållit för sant, att det tyckts dem tungt att skiljas.

Sedan uppsökte Kjartan konungen och sade honom, att uppbrottstimmen var inne. Med ett stort följe ledsagade konung Olof honom till skeppet. När de kommo ned till bryggan, hvarvid det låg, yttrade konungen: »Här är ett svärd, Kjartan, »som jag gifver dig till minne af vårt afsked. Låt detta vapen alltjämt vara dig följaktigt såsom en skyddsande, ty det är min förhoppning, att du ej skall kunna med vapen öfvervinnas, så länge du bär det.» Det var ett dyrbart svärd, konstrikt arbetadt; och Kjartan kallade det sedan Konungsgåfvan. Han tackade konungen med fagra ord för all den hedersbevisning, han fått njuta, medan han varit i Norge. Dä sade konungen: »Om en sak vill jag bedja dig, Kjartan, att du håller väl din tro.» Därefter skildes de med mycken kärlek. Då Kjartan trädde ut på skeppet, såg konungen efter honom och sade: »Tunga skickelser vänta Kjartan och hans släkt, och det är smärtsamt att ej kunna häjda deras öden.»

16. Kjartan och Rämna.

Andreas Bloch: Kjartan och Rämna.

Kjartan och Kalf Åsgersson landade vid Hvitån i Borgarfjorden. Detta var en stor nyhet, som spordes vida, att Kjartan Olofsson återkommit hem till Island. Och hans fader Olof Påfågel och hans andra fränder gladdes mycket. Den förre infann sig inom kort vid skeppet; och mötet mellan fader och son var fröjdefullt. Olof bjöd Kjartan välkommen hem till Hjardarholt med så stort följe, som han själf önskade. Han tackade, tilläggande, att detta var den enda gård på Island, där han ville taga sitt uppehåll. Därefter red Olof hem, och Kjartan stannade kvar vid skeppet öfver sommaren. Snart fick han höra talas om Gudruns giftermål med fosterbrodern Bolle, men han låtsade, som om han alls icke lade denna underrättelse på sinnet. Mänga funnos dock, som haft oro för, huru han skulle upptaga den.

Kjartans förut omnämnda syster Turid, som blifvit gift med en rik man vid namn Gudmund Sölmundsson på Åsbjörnsnäs i Videdalen, infann sig med denne vid skeppet, och Kjartan hälsade dem hjärtligt. Därjämte kom Kalfs fader Åsger Brushufvud. Med honom följde hans dotter Rämna, en sällsamt vacker kvinna. En dag bjöd Kjartan systern Turid att välja, hvad hon ville af de varor, han hade med sig; och samma anbud gjorde Kalf sin syster Rämna. Han öppnade sedan en stor skeppskista, som stod i hans bod, och han bad kvinnorna bese dess innehåll. Emellertid började vinden blåsa våldsamt; och Kjartan och Kalf skyndade ut från sina bodar för att fastgöra skeppet. När de voro färdiga härmed, återvände de, och Kalf trädde först in i sin bod. Då såg han, att Turid och Rämna tagit upp ur kistan varor i mängd; och Rämna fick i detsamma tag i brudslöjan. Hon bredde ut den, och båda kvinnorna ordade om, hvilken dyrbar skatt det var. Rämna undrade, om hon skulle väga pryda sig med den, och Turid uppmanade henne härtill. Då svepte hon brudslöjan kring sitt hufvud. Men när Kalf såg detta, förebrådde han dem deras tilltag, och han bad systern genast taga af sig dyrbarheten, ty den var det enda, som han där ej ägde gemensamt med Kjartan. I samma minut trädde denne in i boden. Han hade hört allt, hvad de sagt, och gaf kvinnorna sitt medhåll. Ingen skada hade skett, förklarade han. Rämna satt ännu med slöjan kring sitt hufvud; och Kjartan betraktade henne noga. »Den brudslöjan kläder dig väl, Rämna», sade han, och det är allt bäst, att jag äger bäggedera — både slöjan och mön!» »Om dig har nog litet hvar den meningen», svarade Rämna, »att du ej vill gifta bort dig så där i brådkastet, men att du skall bekomma den kvinna, du giljar till.» »Det betyder föga», utbrast han, »hvem jag kommer att äkta, men länge vill jag ej som friare vänta på svar af någon. Jag ser, att denna hufvudprydnad anstår dig, och därför är det billigt, att du blifver min hustru.» Då tog Rämna af sig slöjan och räckte den till Kjartan, som sedan tog den i eget förvar. Därpå delade han och Kalf sina handelsvaror, upplöste sitt bolag, och allt skedde i fred och vänskap. Kalf följde hem med sin fader Åsger och systern Rämna, och Kjartan red med elfva man väster ut till Dalarne. Nu var han åter hemma på Hjardarholt.

Och Gudrun gaf numera sin make Bolle hårda förebråelser, för det han ej sagt henne hela sanningen om Kjartans hemkomst. Men han svarade henne blott, att han förtalt allt, såsom han bäst vetat det. Äljes inlät hon sig föga på detta ämne, men det var lätt att se, att hon ej var tillfreds, och de flästa höllo före, att hennes längtan efter Kjartan var stor, fastän hon dolde den.

17. Gästabudet på Lögar.

Nu är att berätta, att Gudruns fader Osviver och Olof, Kjartans fader, ännu höllo fast vid sin gamla plägsed att hvar sin höst hålla gästabud för hvarandra. Denna höst skulle gillet stå på Lögar, och Olof skulle fara dit jämte alla de andra ifrån Hjardarholt. Dä bad han sin son Kjartan göra sällskap, men denne gaf till svar, att han hälst stannade hemma för att vakta huset. »Jag ber dig, Kjartan», sade Olof, »att du släcker vreden mot dina fränder; ty du bör komma ihåg, att du aldrig älskat någon man så högt som din fosterbroder Bolle! Är det nu min vilja, att du far med, och snart nog skolen I fränder varda goda vänner, när blott I råkens.» Då gaf Kjartan med sig. Han framtog den dräkt af skarlakan, som konung Olof vid afskedet skänkt honom, och han klädde sig ståtligt. Han otngjordade sig med det svärd, konungen äfven gifvit honom; på sitt hufvud satte han en gyllene hjälm, och vid sidan bar han en röd sköld, hvarpå det heliga korset lyste i guld. Han hade i handen ett spjut med guldbeslaget skaft. Alla hans män buro konstrikt färgade kläder; och de voro tillsammans trettio. Så redo de alla ifrån Hjardarholt till Lögar, där gäster i stor mängd redan voro samlade.

Osvivers söner och Bolle gingo de kommande till mötes och bådo dem vara välkomna. Bolle gick fram till Kjartan och kysste honom; och han tog emot hälsningen. Sedan ledsagades de alla in. Bolle var vid det muntraste lynne, hvilket innerligt gladde hans fosterfader Olof. Men Kjartan sade ej många ord. Dock aflopp gästabudet väl. Bolle ägde en flock hästar, som ej nyttjades till arbete. De ansågos som ypperliga djur. Hingsten var stor och vacker och hade ännu aldrig dukat under i någon häststrid; han var hvit till färgen, hade röda öron och röd pannlugg; och honom följde tre ston af samma färg. Alla dessa hästar ville Bolle skänka sin fosterbroder Kjartan, men denne förklarade, att han ej var någon hästkarl, och därför kunde han ej taga emot dem. Hans fader Olof bad honom att dock ej försmå gåfvan. »Den är mycket ansenlig», tillade han, men då sade Kjartan ett tvärt nej; och fosterbröderna skildes åt utan vänlighet. Därpå foro Hjardarholtsborna hem; och allt var lugnt någon tid.

18. Kjartans trolofning och giftermål med Rämna.

Under vintern var Kjartan tungsint, och sällan talade han med någon. Detta bekymrade hans fader Olof. När julen gått, drog han med tolf man hemifrån. De redo norrut till Åsbjörnsnäs i Videdalen, där hans systerson Hall Gudmundsson bodde hos sina föräldrar. Han var då tjugo år gammal och bråddes väl på laxdölernas släkt, hvarför det också allmänt sades, att en raskare man ej lefvat i hela Nordfjärdingen. Med stor älskvärdhet tog han emot Kjartan, sin frände, och genast tillställdes lekar på Åsbjörnsnäs. Mycket folk strömmade dit från häraden rundt där omkring. Dit kom folk från Midfjorden västerut och från Vattennäset, från Vattendalen och Långadalen långt i fjärran. Det blef en ansenlig församling, och i hvar mans mun var tal om, huru Kjartan utmärkte sig framför alla andra. Då man afslutat alla förberedelser till lekarne, som Hall Gudmundsson förestod, inbjöd denne Kjartan att deltaga i desamma. »Vi önska, frände», sade han, »att du genom att deltaga i leken visar din belefvenhet.» »På sista tiden», svarade Kjartan, »har jag föga öfvat mig i lekar, ty med annat sysslade man hos konung Olof Tryggvason; men jag vill dock ej vägra att vara med.» Därefter ställde man upp sig till lek, och Kjartan hade emot sig de allra starkaste männen. Leken gick dagen i ända, men ingen förmådde mäta sig med honom i smidighet och styrka. Om kvällen, när täflingarne slutats, stod Hall Gudmundsson upp och talade: »Det är min fader Gudmunds önskan och bud, att alla de, som hit kommit långväga ifrån, ville gästa gården i natt och sedan åter taga fatt på nöjena i morgon.» Bifall ropades, ty man fann detta vara storståtligt bjudet.

Äfven Kalf Åsgersson hade kommit dit, och mycken förtrolighet rådde mellan honom och Kjartan. Systern Rämna var där också, och hon uppträdde med prakt. Utom gårdens eget folk hvilade där flera än hundra människor öfver natten. Nästa dag voro lekarne åter i gång. Men Kjartan satt nu blott och såg på. Då slog husfrun, hans syster Turid, sig ned bredvid honom. »Man har berättat mig, frände», sade hon, »att du hållit dig synnerligen tystlåten hela vintern, och man tror, att detta kommit sig af din längtan efter Gudrun och att det är den, som dräpt all vänlig stämning mellan dig och Bolle, huru innerligt I än tillförene hållit af hvarandra. Skicka dig nu, Kjartan, höfviskt och väl, och lägg ej detta mer på ditt sinne! I stället må du unna din frände ett godt giftermål, och oss tyckes det rådligast, att du bygger dig själf det hjonelag, hvarom du talade förra sommaren. Visserligen är Rämna ej för dig ett jämngodt gifte — ett sådant kan du ej längre finna här i landet — men hennes fader Åsger Brushufvud är dock en storättad och betydande man, och det fattas honom icke häller förmögenhet, hvarmed han kan försköna detta äktenskap. Hans andra dotter är gift med en mäktig man, och hans son Kalf är, såsom du själf sagt mig, käck och dugande. Min önskan är, Kjartan, att du gifver dig i tal med Rämna, och hoppas jag, att du finner, att hennes vett svarar emot hennes vänhet.» Kjartan lyssnade med nöje till hennes ord och sade, att hon gjort ett tilltalande förslag. Därefter kom ett samtal i gång mellan Kjartan och Rämna, och de språkade med hvarandra länge den dagen. När det vardt kväll, sporde systern Turid honom, huru han funnit Rämna lägga sina ord. Han yttrade sin belåtenhet och tillade, att efter allt hvad han kunde skönja, vore hon en präktig kvinna. Nästa morgon sändes bud till hennes fader Åsger, att han genast måtte komma till Åsbjörnsnäs. Så snart han infunnit sig, blef giftermålsfrågan nogsamt afhandlad mellan dem alla. Fadern Åsger gaf gladt sitt bifall, ty han var en klok man, som såg, hvilken heder följde med detta anbud, och Kalf, brodern, gjorde allt för att få ett godt slut på underhandlingarna. Rämna gaf å sin sida ej häller något afslag. Hon bad sin fader råda. Trolofningen ingicks, och den blef bekräftad med vittnen. Men Kjartans bestämda önskan var, att bröllopet ej skulle stå i brudens utan i hans eget hem å Hjardarholt; och Åsger och Kalf satte sig ej häremot. När Kjartan sedan därhemma förtalde sin fader Olof dessa tidender, åhörde han dem med glädje, ty sonen själf var mera gladlynt nu än då han for hemifrån.

Det berättas, att Kjartan under den stora fastan, som nu följde, endast lefde af fisk, och detta hade ingen före honom gjort här i landet. Att han förmådde lefva så länge nästan utan mat, fann man mycket underligt, och människor redo långa vägar för att se honom.

När påsken gått tillrustade Olof och Kjartan ett stort gästabud. Norrifrån kommo på fastställd tid med bruden hennes fader Åsger Brushufvud och hennes broder Kalf samt Kjartans svåger Gudmund och hans son Hall. De hade tillsammans ett följe af sextio man; och Kjartan hade samlat kring sig en stor mängd andra gäster. Det blef ett namnkunnigt gille, som varade en hel vecka. Kjartan gaf den slöja, han fått af kungssystern Ingeborg, som brudgåfva åt Rämna; och den gåfvan blef vida omtalad, ty på Island lefde ingen så erfaren och rik, att han någonsin sett eller ägt en sådan dyrbarhet. Det säges af dem, som varit väl underrättade, att åtta öre guld varit inväfdt i slöjan. Vid gästabudet var Kjartan öfvermåttan munter. Han skämtade med hvarje gäst, och han berättade om sina färder, och alla funno de händelser, som han upplefvat, mycket märkliga — också hade han länge tjänat den mäst fräjdade höfding, konung Olof Tryggvason. När bröllopsgillet omsider var ändadt, utvalde Kjartan goda gåfvor åt de stormän, som varit hans gäster. Han och Rämna fattade snart kärlek till hvarandra.

19. Konungsgåfvan och brudslöjan stjälas.

Fastän stämningen var kylig mellan de yngre männn inom ätten, höllo dock Olof Påfågel och Osviver sin vänskap vid makt. Samma år, Kjartans och Rämnas bröllop stått, bjödo de hvarandra till sig på gästabud; och skulle Osviver först gästa Olof. På utsatt dag kom han till Hjardarholt, och i hans följe voro Gudrun, Bolle och hans söner. När kvinnerna nästa morgon gingo igenom det gemensamma sofrummet, undrade en af dem högt, i hvilken ordning de skulle komma att bänkas kring gillesbordet. Just då höll Kjartan på med att kläda sig i sitt sängrum; han drog på sig sin röda skarlakansrock. Han hörde, hvad kvinnan sade, och innan någon af de andra hunnit svara, utbrast han: »Rämna skall sitta i högsätet och i allo njuta den största hedern, så länge jag är i lifvet.» Äljes hade Gudrun alltid på Hjardarholt, liksom på andra ställen, haft sin plats i högsätet. Nu hände det sig, att hon befann sig med kvinnoflocken midt framför Kjartans säng, när han sade orden. Hon hörde dem, såg på honom och skiftade färg men yttrade intet. Nästa dag vände sig Gudrun till Rämna. »I dag skall du smycka ditt hufvud med brudslöjan», sade hon, »och visa männen den yppersta klenod, som någonsin kommit till Island». Kjartan, som stod ett godt stycke därifrån, hörde emellertid Gudruns tal, och förrän Rämna kommit sig för att svara, inföll han: »Ej skall hon på detta gästabud smycka sig med någon slöja, ty mig synes det vara mera värdt, att Rämna besitter den bästa klenoden på Island än att den göres till ögonfröjd för gillesfolket här!» Dagen därpå bad Gudrun i all tysthet Rämna, att hon dock måtte åtminstone visa henne slöjan; och Rämna lofvade henne det. De gingo hän till det härbärge, hvari gårdens dyrbarheter voro förvarade. Rämna tog där upp ur en kista den kostbart väfda påsen, i hvilken slöjan låg, och räckte sedan denna till Gudrun. Hon vecklade ut den, såg på den en stund men sade intet, hvarken tadlande eller rosande. Därpå lade Rämna åter slöjan ned i kistan, och de gingo tillbaks till sina platser i hvardagssalen, där glädje och stor skämtan rådde.

Den dag, då gästerna skulle bryta upp, var Kjartan ifrigt sysselsatt med att se till, att de, som hade lång väg att färdas hem, fingo friska hästar, och äfven med annat, som var nödigt för afresan. Medan han var upptagen härmed, bar han ej, såsom han äljes plägade, svärdet Konungsgåfvan. När han sedan återvände till sitt sängrum i salen, där han lämnat vapnet kvar, var det borta. Han gick strax hän till sin fader och berättade honom detta. »Nu skola vi gå tyst tillväga», sade Olof, »jag skall sända späjare med hvarje flock, som rider härifrån». Hans huskarl Ån den hvite blef satt att följa Osviver och dennes folk. Han skulle hålla reda på, hvar de tilläfventyrs veko af ifrån vägen eller hvar de höllo rast. Osviver red med sitt följe förbi Ljårskoga gård samt de gårdar, som kallades Skogarne. Här stego de af hästarne och rastade. Tillsammans med några andra af följet begaf sig emellertid Osvivers son Torolf bort från raststället. De försvunno in i en sumpig småskog. Ån ledsagade dem sedan alla till Laxån, där denna rinner ut ifrån Sälingsdalen. Här sade han dem, att han måste vända om, och Torolf hade ingenting häremot, ty hälst hade han sett, att Ån ej alls gjort dem sällskap. Föregående natt hade det varit lätt snöfall, så att spår kunde följas. Ån red tillbaks till småskogen och följde här Torolf Osviversons spår hän till ett kärr. Han trefvade ikring med handen och fick snart tag i ett svärdshjalte. Men som han ville hafva vittnen med sig, när det gällde en sådan sak, red han efter bonden Toraren på Sälingsdalstunga. Tillsammans togo de upp svärdet. Och Ån bar det hem till Kjartan. Denne svepte en duk ikring det och lade det ned i en kista. Svärdskärret kallades sedan stället, där Torolf stuckit undan konungagåfvan. Men skidan blef aldrig funnen; och efter detta satte Kjartan mycket mindre pris på svärdet än förut.

Allt var lugnt någon tid, fastän Kjartan tog sig det timade synnerligen när. »Så djupt till sinnes», sade hans fader Olof till honom, »får detta ej gå dig; det är fula funder, de haft för sig, men någon skada har du ej fått däraf. Låtom oss icke mana öfver oss andras löje därmed, att vi för slikt börja strid mot fränder och vänner!» Efter sådana föreställningar af fadern slog Kjartan sig till ro.

När Olof sedermera gjorde sig färdig att draga till det gästabud, som skulle hållas på Lögar den första vinterdagen, bad han sonen Kjartan göra sig följe. Visserligen var denne mycket ohågad härför, men han gaf dock efter för faderns böner. Rämna skulle också fara med, men slöjan ville hon lämna hemma. Då frågade Kjartans moder, husfrun Torgärd: »När ämnar du smycka dig med en så kostlig klenod, om den skall ligga kvar i kistan hvar enda gång du far till gästabud?» »Mången menar dock», svarade Rämna, »att det är mig möjligt att komma till ställen, där jag äger färre afundsmän än borta på Lögar.» »Må vi ej», återtog Torgärd, »sätta tro till folk, som låter slikt tal löpa mellan gårdarne». Och eftersom svärmodern så ifrigt uppmanade henne, tog hon slöjan med sig, och Kjartan gjorde ingen invändning, när han fann, att det var hans moders ifriga önskan. När de om aftonen kommo fram till Lögar, lämnade Torgärd och Rämna sina kläder åt folket där till förvaring. Men när de gästande kvinnorna nästa morgon skulle hämta sin bonad, letade Rämna förgäfves efter slöjan. Den var borta. Och vidt och bredt sökte man, men man fann den icke. Gudrun höll för troligast, att Rämna antingen låtit den stanna hemma eller också hafsat bort den. Rämna meddelade genast Kjartan, att slöjan försvunnit. »Lätt är det icke», utbrast han, »att skydda sig mot dem! Men låtsa dock, som om ingenting händt.» Sedan berättade han sin fader, hvad som ånyo skett. »Gärna ville jag», sade denne, »att du, Kjartan, äfven denna gång gåfve dig till tåls och sväljde ned förtreten. I all stillhet skall jag göra mina efterforskningar, ty jag vill göra allt, hvad jag förmår, på det att icke ovänskap må bryta ut mellan dig och Bolle. Hel lem är lättast att förbinda, min son.» »Lätt är det ock att se, fader», sade Kjartan, »att du önskar allas välfärd, men jag är likväl viss om, att jag ej i längden bekvämar mig till att låta Lögarfolket topprida mig.»

Den dag, när gästerna bröto upp ifrån gillet, tog Kjartan sålunda till orda: »Af dig, frände Bolle, fordrar jag, att du hädanefter skickar dig emot oss mera storslaget än hittills, ty jag vill ej längre hålla sådant tyst, som många redan veta: det, som kommit bort för oss Hjardarholtsbor, tro vi ha försvunnit in i eder gård! I höstas, då vi hade gille på Hjardarholt, blef mitt svärd taget; det kom åter men utan skida. Nu har den dyrbarhet gått sin kos, som ej kan värderas i penningar — båda dessa klenoder vill jag hafva tillbaka!» »Vi äro», utropade Bolle, »icke saker till hvad du påbördar oss, och af dig kunde vi väl vänta oss allt annat än beskyllning för tjufnad.» »Vår tro är dock», återtog Kjartan, »att sådant godt folk haft sitt finger med i detta, att du väl kan gifva boten, ifall du vill. Hårdare än nödigt varit hafven I gått oss på lifvet, och länge hafva vi stått ut med eder fiendskap — nu vare det eder veterligt, att med vårt tålamod är det förbi!» Då tog Gudrun ordet: »Nu krafsar du, Kjartan, i en eld, som hälst ej borde ryka. Om det ock är sä, som du säger, att någon finnes här tillstädes, på hvars tillskyndan den där brudslöjan försvunnit, så tänker jag, att den blott tagit igen sitt eget. Hvad det blifvit af denna slöja — därom mån I tro, hvad I behagen, men mig tyckes det ej illa vara, om man så redt till den, att den hädanefter varder Rämna en torftig hufvudprydnad.» Därpå skildes Gudrun och Kjartan harmsna från hvarandra. Hjardarholtsborna redo hem, och gästabuden upphörde sedan. Men ingen ofrid förmärktes dock. Om brudslöjan fick man ej spörja något mera, men allmänna meningen var, att Gudruns broder Torolf på hennes äggelse bränt upp den.

20. Kjartan skymfar Lögarborna.

När julen var tillända, samlade Kjartan kring sig en skara sextio man. Till sin fader nämnde han ej ett ord om, hvart han ärnade sig med detta folk, och Olof sporde ej häller därefter. Så drog Kjartan med skaran bort mot Lögargården. Tält och lifsmedel hade han med sig. Då han nått fram, befallte han sina män att stiga af hästarne; några skulle passa dessa, medan andra reste upp tälten. På denna tid var det vanligt, att afträdeshusen stodo ute, tämligen långt från gården. Så var det äfven på Lögar. Sedan lät Kjartan sätta vakt vid husens alla dörrar, och därmed spärrades vägen för alla, som ville gå ut. I tre dagar måste de göra sitt tarf därinne. Därpå red Kjartan med sina följesmän åter hem till Hjardarholt och lät sedan enhvar gå till sitt. Hans fader Olof uttalade sitt stora missnöje med denna färd, men modern Torgärd förklarade, att den ej borde lastas: Lögarfolket förtjänade denna vanära eller en ännu större. Då vände husfrun Rämna sig till Kjartan: »Talade du med någon därborta på Lögar?» »Där blef icke stort taladt», svarade han, »likväl växlade jag några ord med Bolle.» Leende inföll Rämna: »Och dock har man sagt mig som säkert, att du och Gudrun språkats vid, och jag har äfven sport, hur hon var klädd — hon hade ståtat ut sig med slöjan, som vid detta tillfälle klädde henne förträffligt!» Kjartan rodnade häftigt, och det var ej svårt att se, huru vred han blef öfver hennes gäckeri. »Hvad du där talar om», sade han, »känner jag icke till, Rämna; ej häller behöfver Gudrun pryda sig med brudslöjan för att öfverglänsa andra kvinnor i skönhet.» Rämna fortsatte ej samtalet.

Hvad Lögarborna vidkommer, voro de mycket förbittrade. De funno den smälek, de utstått, vara vida större och värre än om Kjartan hade dräpt två eller tre män för dem. Störst var harmen hos Osviverssönerna, Gudruns bröder; men Bolle sökte att på allt sätt lugna dem. Minst talade Gudrun själf om hvad som timat, men af de få ord, hon fällde, fann man, att det säkerligen gått henne djupare till sinnes än någon annan. Nu var fiendskapen mellan Lögar- och Hjardarholtsborna fullständig.

21. Kjartan gör Bolles jordaköp om intet.

Vid denna tid gaf bonden Toraren på Tunga tillkänna, att han ville sälja den jord, som hörde till hans gård. Det var så, att han dels behöfde pänningar för att köpa sig lösören, och dels såg han, att ovänskapen växte mellan männen där i häradet; och vid dem alla var han synnerligen fäst. Bolle var däremot i behof af fast egendom, ty Lögarborna hade föga jord men mycket pänningar. På Osvivers inrådan redo Bolle och Gudrun bort till Tunga. Alla funno de det vara ett lägligt tillfälle att få i sin ägo denna landsträcka, som låg dem så nära, och Osviver bad sin svärson och dotter ej låta sig afskräckas af priset. Dessa uppgjorde köpet med Toraren. Dock blef det ej stadfäst medels vittnen, enär där ej voro tillstädes sä många män, som lagen kräfde.

Så snart Kjartan Olofsson tidigt nästa dag sport detta jordaköp, red han med elfva man bort till Tunga. »Mitt ärende hit är», sade han till Toraren, »att tala med dig om det köp, som du och Bolle ingått med hvarandra, ty det behagar mig icke, att du till honom och Gudrun säljer detta stycke land.» »Skall köpet gå om», genmälte Toraren, »så blifver förlusten min, ty den betalning, som Bolle lofvat mig, är rundlig, och därtill erlägges den genast.» Men Kjartan återtog: »Någon förlust skall du icke lida, för det Bolle ej får jorden, ty jag skall köpa den af dig för samma pris; och stort gagn har du ej häller af, att du sätter dig upp emot min vilja, ty det skall besannas, att mina ord gälla högst här i häradet. Dessutom är Lögarfolket det, som jag sist gifver vika för.» »Säsom talesättet låter», sade Toraren, »väga öfverherrens ord tungt: så ock för mig i denna sak! Men ändock skulle det vara mig kärt, om det jordaköp, jag uppgjort med Bolle, finge stå oantastadt.» »Ett rätt jordaköp», invände Kjartan, »kan man icke kalla ett sådant, som ej är stadfäst med vittnen, Välj nu ettdera: antingen öfverlämnar du här med handslag jorden till mig på de villkor, om hvilka du kommit öfverens med de andra, eller ock blifver du boende själf kvar på din mark.» Toraren på Tunga föredrog att genast sälja jorden till Kjartan. Därpå tillkallades vittnen, som bekräftade köpet.

Snart spordes detta rundtorn i alla Bredafjordsdalarne. Samma afton kom ryktet därom till Lögar. Då sade Gudrun: »Nu förekommer det mig, Bolle, som om din fosterbroder Kjartan hade ställt upp för dig tvänne villkor, ännu hårdare än de, som Toraren haft att välja mellan: antingen måste du med ringa heder lämna detta härad, eller också måste du, när hälst I träffens, visa dig något mindre slö än förut.» Bolle gaf ej ett ord till svar utan gick sin väg; och allt var lugnt i häradet, medan långfastan räckte.

22. Torhalla den talträngda.

Tredje dag påsk red Kjartan hemifrån. Blott huskarlen Ån den svarte ledsagade honom. När de kommo fram till gården Tunga, fingo de veta, att husbonden Toraren ridit bort på besök till en annan gård. De stannade emellertid för att invänta honom, ty Kjartan ville hafva honom i sällskap med sig till Sörby, där han ämnade kräfva in en skuld. Mycket pänningar hade han där innestående. Samma dag hade lufferskan Torhalla den talträngda kommit till Tunga. Hon frågade Kjartan, hvarthän han ärnade sig. »Västerut till Sörby», svarade han. »Hvilken väg tänker du taga?» »Vägen västerut genom Sälingsdalen och därifrån igenom Svinadalen.» »Hur länge blifver du borta?» »Troligast är, att jag rider hemåt på torsdagen.» »Vill du uträtta ett ärende åt mig? Jag har en frände där västerut i Sörby i Hvitadalen; han har lofvat mig tjugo alnar vadmal; och gärna ville jag, att du hämtade det och hade det med dig, när du återkommer.» Detta lofvade Kjartan. Sedan kom Toraren hem till Tunga; och med honom redo Kjartan och Ån den svarte västerut öfver Sälingsdalsheden. Om aftonen voro de framme vid gården Hol och blefvo här på det bästa välkomnade af värdfolket, bröderna Knut och Torkel Valp samt deras syster Öd, med hvilka alla Kjartan var mycket god vän.

Samma kväll kom Torhalla den talträngda till gården Lögar, där Osvivers söner frågade henne, hvem hon råkat samman med under den dagen. Hon hade råkat Kjartan Olofsson, svarade hon. Och när de ytterligare sporde henne, hvart han tänkt styra färden, meddelade hon dem, hvad hon visste. »Och aldrig», sade hon, »har han tagit sig ståtligare och resligare ut. Det är häller icke att undra på, att sådana män tycka sig kunna se alla andra öfver axeln.» Och hon fortsatte: »Lätt förmärkte jag också, att intet fanns, som Kjartan hällre skräflade om än det jordaköp, han haft med Toraren.» Då inföll Gudrun: »Ja, stort kan Kjartan kråma sig, när hälst det honom lyster, ty det har visat sig, att hvilken skändlighet han än begår, dristar sig dock ingen att slunga emot honom ett spjut.» Bolle, som äfven var tillstädes, låtsade, som om han ej hörde, hvad som talades. Detta plägade han alltid, när onda ord fälldes om fosterbrodern.

23. Försåt för Kjartan.

På påskveckans fjärde dag satt Kjartan ännu hos sina vänner på gården Hol, och salen fylldes af glädje och skämt. Men nästa natt jämrade Ån den svarte sig svårt i sömnen, till dess han vaknade. Man frågade honom, hvad han drömt, och han svarade: »Bort till mig kom en fasaväckande kvinna och ryckte mig fram öfver sängkanten. I ena handen hade hon en stor knif, i den andra ett ris. Hon satte knifven för mitt bröst och ristade upp magen, tog ut inälfvorna och satte dit riset i stället. Därpå gick hon ut.» Kjartan och de andra skrattade godt åt denna dröm och sade, att han hädanefter skulle heta Ån Rismage. De grepo tag i honom, ropande, att de ville känna efter, om det fanns ris i hans mage. Men då sade Ån: »Så stort gyckel behöfven I ej drifva med denna dröm, ty jag vill gifva Kjartan det goda rådet, att han antingen stannar här på Hol något längre, än han tänkt, eller också, ifall han nödvändigt vill rida hem, tager med sig flera följesmän än han hade med sig hit.» »Måhända», inföll Kjartan, »synes eder Ån Rismages tal ganska märkligt, när han sitter här om dagarne och språkar med eder, och allt hvad han drömmer blifver för eder som en uppenbarelse, men icke dess mindre skall jag draga mina färde den dag, jag ifrån början tänkt, innan han hade drömmen.»

Nästa dag, den femte i påskveckan, bröt Kjartan upp från Hol. På systern Öds inrådan följde Torkel Valp och Knut honom till vägs. De voro tillhopa tolf man. När Kjartan kom till Hvitadalen, hämtade han Torhalla den talträngdas vadmal och red sedan söderut genom Svinadalen. På gården Lögar hände det sig emellertid, att Gudrun lämnade samma dag bädden mycket tidigt, strax efter det solen stigit upp. Hon gick hän till sina bröder, där de ännu lågo och sofvo. Hon tog i Ospak så, att han genast vaknade; och då väcktes äfven de andra. När Ospak såg, att det var hans syster, frågade han, hvad hon ville, eftersom hon var så bittida på benen. Hon ville blott veta, sade hon, hvad de tänkte taga sig före den dagen; och han svarade, att de ämnade hålla sig lugnt hemma, ty det fanns för tillfället ej mycket att beställa utomhus. Då utbrast Gudrun: »Godt vore edert skaplynne, mina bröder, ifall I voren döttrar af en bonde, ty I frågen hvarken efter, om I fån vinning eller I fån vank! Efter all den skam och smälek, som Kjartan bragt öfver eder, liggen I här och sofven lika lugnt, fastän han rider förbi eder gård med blott en enda man i sitt följe. Sådana män som I hafva minnen som svin. Ute är allt mitt hopp, att I någonsin skolen töras söka honom i hans hem, när I icke en gång hafven mod att rida honom till mötes nu, när han närmar sig så föga manstark. Hällre töfven I nu här hemma, morskare i mun än i hand, huru många I än ären!» »Du tager då också munnen full», genmälte brodern Ospak, »och likväl har jag alls ingenting att invända.» Han sprang genast upp ur sängen och klädde sig. Detsamma gjorde bröderna, den ene efter den andre. Sedan väpnade de sig alla. De tänkte lägga sig i bakhåll för Kjartan. Då bad Gudrun sin make Bolle, att äfven han måtte draga med dem. Men han förklarade, att slikt icke höfdes honom för hans frändskaps skull med Kjartan, och han framhöll, med hvilken kärlek dennes fader Olof Påfågel fostrat honom. »Sant talar du», afbröt Gudrun, »men du besitter ej den lyckan att så ställa dig, Bolle, att alla blifva tillfreds — oss emellan är allt slut, ifall du drager dig undan denna färd!» Medan Gudrun så äggade, lät Bolle hatet växa i sin själ. Och äfven han väpnade sig i hast.

De voro nio tillsammans i anfallsflocken: Osvivers fem söner Hälge och Ospak, Vandråd, Torråd och Torolf, så Bolle och Osvivers systerson Gudlög, en förhoppningsfull yngling, samt till sist Torhalla den talträngdas söner Odd och Sten. De redo hän till den fjällklyfta i Svinadalen, som heter Hafragil. Här slogo de sig ned, sedan de bundit sina hästar. Under hela dagen sade Bolle icke ett ord. Han låg uppe vid randen af klyftan.

24. Kjartans fall.

När Kjartan kommit med sina ledsagare söderut förbi Mjosund, där dalen åter började vidga sig, bad han dem vända om, men Torkel Valp invände, att de ville följa honom helt fram igenom dalen. Men när de ridit förbi den säter, som kallas Nordre säter, förklarade Kjartan bestämdt, att nu finge bröderna ej rida ett steg längre. »Osvivers son Torolf, den tjufstrykern,» sade han, »skall icke hafva det att skratta åt, att jag ej törs draga min väg fram utan stort följe.» »Vi måste alltså göra dig till viljes», yttrade Torkel Valp, »men ånger skall det vålla oss, i fall du i dag behöfver mäns hjälp och vi ej äro vid din sida.» Då återtog Kjartan: »Icke tror jag, att min frände Bolle lägger försåt för mitt lif, men skulle Osvivers söner lura på mig, så är det, fast jag möter dem mindre manstark, dock ännu icke afgjordt, hvem af oss det kan blifva, som kommer att såsom segrare berätta om stridens utgång.» Därpå vände bröderna sina hästar och redo hem. Kjartan red vidare söderut igenom dalen. Numera voro de alltså blott tre: han själf, Ån den svarte och Toraren på Tunga.

En bonde vid namn Torkel, som bodde på Hafratinda gård i Svinadalen, hade denna dag gått ut för att se till sina hästar, och han hade sin fårherde med sig. De sågo både Lögarmännen, där dessa lagt sig i bakhåll, och Kjartan, som kom ridande med sina båda följeslagare. Då menade herden, att de skulle gå Kjartan skyndsamt tillmötes. »En stor lycka vore det ju», sade han, »om vi kunde afstyra en så stor ofärd som den, här kan väntas.» »Håll du din mun», utbrast bonden;» icke kan du, din fjoller, gifva den man lifvet, hvars sista timme dock redan är inne! Sant att säga, må de gärna för mig fara så illa med hvarandra, som dem lyster. Därför tyckes det mig vara bäst, att vi förfoga oss bort till en plats, där vi äro i god säkerhet och hvarifrån vi dock kunna med lätthet se deras möte samt hafva gamman af deras lek, ty alla rosa Kjartan som den flinkaste i strid, och jag misstänker, att han behöfver visa sig som sådan just nu, när skillnaden i manstyrka är så stor.» Det blef så, som Torkel ville.

Andreas Bloch: Kjartans död.

Under tiden hade Kjartan och hans båda följeslagare närmat sig fjällklyftan. Här hade Osvivers söner börjat misstänka, att Bolle lagt sig så högt däruppe på klyftranden blott för att i tide kunna se, när någon kom ridande vesterifrån. De rådgjorde i tysthet med hvarandra och de blefvo ense om, att Bolle ej var dem trogen. Så gingo de upp till honom på brinken och började liksom på skämt att bråka och brottas med honom. De togo tag i hans fötter och släpade honom ned i klyftan. Kjartan och hans män redo skarpt, och inom kort voro de framme vid Hafragil. Strax sågo de bakhållet, och de kände igen männen. Kjartan hoppade af hästen och gick emot Osviverssönerna. Där reste sig upp en stor sten, och han bjöd dem att vid den börja striden. Men innan de drabbade samman, slungade Kjartan sitt spjut. Det for i Torolfs sköld ofvan handtaget, sä att den trycktes intill honom. Spjutet gick igenom skölden, tog i öfverarmens muskel och skar den af. Han släppte skölden och kunde den dagen ej mera bruka sin arm. Därpå drog Kjartan sitt svärd — men det var ej Konungsgåfvan! Torhalla den talträngdas söner störtade sig emot bonden Toraren, ty denna del af arbetet hade de fått sig uppdragen. Anfallet vardt häftigt nog, ty alla tre voro de starka män, och det var ej lätt att se någon skillnad på dem. Osvivers söner och systersonen Gudlög, fem tillsammans, ansatte Kjartan och Ån den svarte. Ån värjde sig väl och ville ständigt hålla sig framom Kjartan. Bolle stod ovärksam bredvid. I handen hade han svärdet Fotbitaren. Kjartan gaf dryga hugg, men hans svärd dög icke. Det böjde sig, och alltjämt måste han räta ut det under sin fot. Både Osviverssönerna och Ån blefvo sårade, men ännu hade Kjartan ej fått en enda skråma. Han fäktade så häftigt och dock så väl, att motståndarne till sist måste vika tillbaka. Så vände de sig alla mot Ån, men han föll med ens till marken. Han hade kämpat en god stund, medan hans inälfvor lågo ute. I detsamma högg Kjartan benet af Osvivers systerson Gudlög. Det rök af ofvan knät, och var detta nog till hans bane. Då stormade Osviverssönerna ånyo löst på Kjartan, men han tog emot dem käckt; han ryggade icke ett fjät tillbaka. Då ropade han: »Hvi for du hemifrån, frände Bolle? Du står ju stilla och bligar blott, men bäst är det väl, att du består endera af oss din hjälp och därtill gifver oss ett prof på, hvad Fotbitaren duger till.» Bolle stod där och låtsade, som om han ingenting hörde. Men när Ospak såg, att de på intet sätt förmådde öfvermanna Kjartan, vände han sig äggande till Bolle: »Ej vill du väl låta den skammen sitta på dig, att du vägrat oss den hjälp, du lofvat. Hård var Kjartan att nappas med, innan vi kränkt honom så svårt som nu, men slipper han helskinnad undan denna strid, så skall du inom kort, Bolle, liksom alla vi andra, drabbas af hvarjehanda öfvervåld.» Då drog Bolle Fotbitaren och trädde fram emot Kjartan. »Visserligen ämnar du nu, frände», sade denne, »begå ett nidingsdåd, men mig tyckes det vara bättre att taga döden af dig än att gifva dig den!» Därpå kastade han bort sina vapen och ville ej värja sig mer. Han hade endast några få sår, men öfvermättan trött var han af kampen. Bolle gaf Kjartan intet svar. I stället gaf han honom banehugget. Han mottog den fallande fosterbrodern i sina armar. Och Kjartan dog, hvilande mot Bolles knä. Denne ångrade genast sin gärning, och i närmaste gård anmälte han sig som banemannen. Sedan sände han sina svågrar hem till bygden, men själf stannade han jämte Toraren vid liken.

Så snart Osviverssönerna kommit fram till Lögar, berättade de allt hvad som förefallit, och Gudrun förklarade sig vara mycket nöjd därmed. Hennes broder Torolfs hand blef strax förbunden, men den läktes sent och blef aldrig kraftfull mera. Kjartans lik fördes af Bolle hän till Tunga och sedan red denne hem till Lögar. Här kom hans husfru Gudrun emot honom och frågade, huru långt det lidit på dagen. Han svarade, att det led fram mot tvåtiden. »Stordåden växa», utropade hon, »jag har spunnit tolf alnar garn, och du har fällt Kjartan!» »Sent skall denna nesliga gärning», genmälte Bolle, »gä ur mitt minne, äfven om du ej påminner mig därom». »Sådant dåd räknar jag», återtog hon, »ej bland ogärningar! Mig tycktes, att din fröjd var större, medan Kjartan höll sig kvar i Norge, än sedan, när han kom hit igen till Island och trampade eder alla under fötterna. Men sist nämner jag det, som dock är det bästa, att i afton skall ej Rämna gå leende i bädd!» Vredgad utbrast Bolle: »Ovisst tyckes det mig likväl vara, om hon varder mera blek i anletet än du vid denna tidning; och jag fruktar, att du skulle hafva blifvit mindre upprörd i din själ, om jag legat slagen på valplatsen och Kjartan kommit att bringa dig budskap därom.» Då Gudrun såg, att Bolle var förtörnad, sade hon: »Bort med sådana tankar, Bolle! Jag är dig mycken tack skyldig för hvad du gjort, ty jag har blifvit förvissad om, att du gärna gör mig tillviljes.»

25. Efter Kjartans dråp.

Osvivers söner höllo sig sedan dolda i den jordkula, man i hemlighet inredt åt dem; men Torhalla den talträngdas söner sändes af Gudrun och Bolle bort till den namnkunnige höfdingen Snorre Gode på Hälgafjäll för att meddela honom det skedda och bringa honom deras hälsning, att han måtte genast gifva dem hjelp emot Olof Påfågel och de andra, som det tillkomme att väcka åtal efter Kjartan. Natten efter striden hände det sig på Tunga, att den fallne Ån, som alla trott vara död, plötsligen reste sig upp. De, som höllo vakt öfver liket, blefvo förskräckta och menade, att här skedde ett under. Men Ån sade till dem: »I Guds namn beder jag er, att I ej rädens för mig, ty jag lefde och hade min sans, till dess jag med ens föll i tung dvala. Då drömde jag om samma kvinna som förr, men nu tycktes hon taga riset af min mage och lägga inälfvorna dit i stället, och jag befann mig väl af det bytet». Därpå blefvo hans sår förbundna; han kom sig igen och kallades allt sedan Ån Rismage.

När Olof Påfågel sporde sin son Kjartans död, blef han djupt bedröfvad. Dock bar han sin sorg som en man. Hans öfriga söner ville genast draga åstad och dräpa Bolle, men Olof sade: »Detta skall icke ske, ty sorgen öfver min sons död varder icke mindre därigenom, att Bolle bringas ur lifvet. Väl har jag älskat Kjartan högre än alla menniskor, men jag tål icke häller, att ondt vederfares Bolle. Då vet jag ett annat företag, som anstår eder bättre: fallen öfver Torhallas söner, som nu äro sända hän till Hälgafjäll att där samla folk emot oss. Viljen I gifva dem den minnesbeta, I finnen passande, så har jag ingenting däremot». Skyndsamt bröto de upp och gingo ombord på en färja, som tillhörde Olof. Sju man starka, rodde de ut åt Hvamsfjorden det fortaste de orkade. Vinden var svag men förlig. De rodde med seglen uppe, tills de kommo in under Skorön långt ut i fjorden. Här togo de sig en stunds rast för att få utrönt, hvem som senast seglat förbi; men inom kort fingo de se ett skepp komma västerifrån. De kände strax besättningen. Det var Torhallas båda söner; och de rodde emot dem med fart. Något motstånd gjorde de ej, ty Olofssönerna svängde sig med ens upp på deras skepp, höggo i blinken ned dem och kastade dem öfver bord.

26. Förlikningsmöte.

Olof Påfågel for Kjartans lik tillmötes och ledsagade det hem till Hjardarholt. Han lät slå upp ett tält däröfver, ty ännu var ingen kyrka bygd i Bredafjordsdalarne. Sedan sände han till gården Borg några män, som skulle gifva hans svåger Torsten Egilsson tillkänna, hvad som timat, och därjämte säga honom, att han, Olof, äskade hjälp vid åtalet; komme andra stormän att skyddande ställa sig vid Osviverssönernas sida, ville han själf efter eget hufvud föra målet. Samma bud sände han norrut till sin måg Gudmund Sölmundsson och till Rämnas bröder, Åsgerssönerna i Videdalen. Dessutom kungjorde han, att han lyst alla dem saker till Kjartans dråp, som varit med om öfverfallet, utom en enda, Osvivers son Ospak, som redan blifvit dömd fredlös för en kvinnas skull. Dråpmålet hade Olof låtit lysa till Torsnäs ting. När han sedan fick spörja, att svågern Torsten Egilsson genast satt sig i rörelse och samlat folk i mängd för att hämnas Kjartan samt att videdalsborna gjort detsamma, lät han äfvenledes sammankalla män rundtom från alla Bredafjordsdalarne; och det var en ansenlig skara, som kom. Allt detta folk sände han därpå bort till gården Lögar med den befallningen: »Där skolen I gifva min fosterson Bolle samma skydd — i fall han sådant behöfver — som I skullen såsom mina följesmän hafva skänkt mig, ty jag misstänker, att de utomhäradsmän, som snart äro att vänta hit, anse sig ha skäl nog att för sin del anställa hård räfst med honom». Knappt hade denna Bolles skyddsvakt afgått till Lögar, förrän Torsten Egilsson med sitt folk samt videdalsborna infunno sig på Hjardarholt. De voro alla mycket uppbragta. Isynnerhet äggade den döde Kjartans goda vänner Hall Gudmundsson och Kalf Åsgersson de andra att draga åstad till Lögar, öfverfalla Bolle och leta efter de undangömda Osviverssönerna, tills de hittades, ty man trodde sig veta, att de ännu ej slunkit ur häradet. Men Olof Påfågel varnade dem ifrigt för en sådan färd; och till sist sändes några män bort till Lögar med förlikningsanbud. Med Bolle var det ej vanskligt att underhandla, ty han förklarade sig lägga allt afgörandet i sin fosterfader Olofs hand; och Osviver insåg, att han ej hade makt att motsätta sig mågens mening, hälst som ingen hjälp hördes af ifrån den mäktige fränden Snorre Gode.

Förlikningsmötet hölls i Ljårskoga gård. Och Olof Påfågel ägde alltså att där ensam afgöra allt. Bolle infann sig icke. Där bestämde Olof, med huru stor pänningsumma och huru många mäns fredlöshet det skulle bötas tör Kjartans dråp; och skulle domen förkunnas för menigheten på Torsnäs ting. Därpå upplöstes mötet, och Torsten Egilsson samt alla videdalsborna redo tillbaka till Hjardarholt. För att trösta Kjartans maka Rämna erbjöd sig hennes frände Torsten Kuggesson att taga hennes unge son Åsger till fostring. Själf drog Rämna med sina bröder hem till fädernegården i Videdalen. Hon var nedtryckt af sorg. Höfviskt bar hon den dock, ty hon var i sitt tal vänlig mot alla. Hon tog sig ingen man mera efter Kjartan; och lång tid lefde hon ej häller, sedan hon kommit dit norrut. Den tron var allmän, att hennes hjärta brast af sorg.

27. På Torsnäs ting. Olof Påfågels död.

En vecka stod Kjartans lik på bår å Hjardarholt. Men som Olofs svåger Torsten Egilsson hade på Borg låtit bygga en kyrka, som nyss blifvit invigd, förde han liket hem med sig, och där begrof han det. På Torsnäs ting fullföljdes åtalet mot Osvivers söner, och de blefvo alla dömda landsflyktige. Äfvenså måste de gälda pänningar för att få draga helskinnade ut ur landet, dit de ej mera finge återkomma, så länge någon af Olofssönerna eller Kjartans son Åsger var i lifvet. Men för Osvivers systerson Gudlög, som Kjartan fällt, skulle ingen bot betalas, enär han varit med om bakhåll och öfverfall. Likaledes skulle Torolf Osviversson ej hafva någon upprättelse för den skavank, han erhållit i striden. Olof ville ej låta Bolle åklagas, utan bad han honom endast gifva pänningar som bot. Detta förtröt mycket Olofssönerna. Det tycktes dem kännas tungt, att deras broder Kjartans dråpare Bolle skulle få stanna i ostörd ro i samma härad som de; men fadern förklarade, att detta skulle, dem till trots, blifva händelsen, så länge han höll sitt hufvud upprätt. På Torsnästinget var en man tillstädes vid namn Ödun Bandhund. När domen öfver Osviverssönerna fallit, utbrast denne: »God utsikt är det dock till, att dessa dömda män skola blifva lika fredlösa i Norge, ifall Kjartans vänner ännu där lefva!» Men då brusade fadern Osviver upp: »Ej skall du varda sannspådd, du Bandhund, ty mina söner skola högt aktas af alla höfdingar, men du, Bandhund, skall fara trollen i våld i sommar!» Samma sommar drog Ödun utomlands, och han led skeppsbrott vid Färöarna. Hvartenda människobarn på hans skepp gick där i kvaf; och man såg, att Osvivers spådom gått i fullbordan. Hans söner lämnade också den sommaren Island, dit de aldrig mera återvände.

Af detta dråpmål växte Olof Påfågels anseende, ty han hade låtit straffet drabba dem hårdast, som mäst förtjänat det, nämligen Osvivers söner; och han hade för frändskapens skull skonat Bolle. Till sist sände han sitt tack omkring till alla dem, som stått honom bi. På hans inrådan inköpte Bolle sedan jorden på Tunga. Det är berättadt, att Olof Påfågel lefvat ännu tre år efter sin käre son Kjartans fall. När hans dagar voro ute, skiftade sönerna arfvet efter honom. Halldor blef husbonde på Hjardarholt, och hans moder Torgärd stannade kvar hos honom. Bittert hat bar hon till Bolle, som så illa lönat henne för fostringen. Nästa vår satte denne och Gudrun bo tillsammans pä Tunga. Och där reste sig snart en ståtlig gård.

28 Torkel på Hafratinda.

Olof Påfågels enka Torgärd hade samma vår, Kjartan dräptes, satt en ung manlig frände i kost hos bonden Torkel på Hafratinda gård, den man, som lömskt åskådat Kjartans sista strid. Om sommaren vaktade svennen Torkels boskap. Äfven han sörjde Kjartan mycket, men han kunde knappast nämna hans namn, när Torkel var tillstädes, ty denne sade ständigt något ondt om honom. Han påstod, att Kjartan varit en bleklagd, modlös man, och ofta härmade han honom, i det han visade, huru han skickat sig, då han tog emot dödshugget. Detta tog svennen sig mycket när, och han begaf sig bort till Hjardarholt, där han berättade allt för Halldor och dennes moder Torgärd samt bad, att han måtte få vistas hos dem. Men hon förklarade kärft, att han skulle förblifva i kost, där han var, till dess vintern kom. Då genmälte den unge fränden, att han alldeles icke stode ut med att vara där längre. »Och visste du», utbrast han, »huru svårt jag lider af allt detta, så skulle du ej befalla mig att stanna.» Torgärd bevektes slutligen af hans klagan, och hon gaf honom för sin del tillåtelse att ha sitt uppehåll där på Hjardarholt. Men då inföll sonen Halldor: »Bry dig icke om, hvad den pojken pratar, ty honom kan man ej sätta lit till!» »Oansenlig är han nog», svarade Torgärd, »men visst är det, att Torkel på Hafratinda har på allt vis uppfört sig som en niding emot din broder Kjartan, ty han kände till Lögarfolkets bakhåll men ville ändock ej underrätta honom därom utan skaffade sig i stället gamman och skämt af deras sammandrabbning, och därtill har han sedermera kommit fram med många fiendtliga ord. Icke är det att vänta, att du och dina bröder någonsin skolen söka taga ut blodig och fullgod hämd för Kjartan, när I icke en gång gifven sådana ynkryggar som Torkel på Hafratinda deras förtjänta lön.» Sonen Halldor gaf henne ej mänga ord till svar; han sade, att hon finge själf bestämma, hvar svennen skulle vara. Få dagar därefter red han hemifrån med några män i sitt följe. Han stannade vid Hafratinda och lät strax omringa huset. Därpå leddes Torkel ut och dräptes, och han skickade sig mycket omanligt, innan han gaf upp andan. Men någon plundring tillät Halldor ej. När han åter var hemma, hälsade modern honom med glädje: den hämden vore dock bättre än alls ingen!

Under denna sommar tedde sig allt lugnt, fastän stor köld rådde mellan Bolle och Olofssönerna, Kjartans bröder. När hälst de kunde, yppade de för honom sin stora förbittring, men han väjde i allt undan för dem, utan att han dock på något sätt ödmjukade sig, ty han var i grunden en hårdnackad man. Ständigt hade han ett stort följe omkring sig, och han lefde storståtligt; pänningar fattades honom icke.

29. Torgärd äggar sina söner.

Nästa vinter sände Torgärd bud till sin son Stendor, som bodde på gärden Dunustad i Laxådalen, att han måtte komma till henne. Och då han kom, sade hon honom, att hon ärnade sig bort till Sörby gård för att där besöka sin väninna Öd. Hon bad honom göra följe. Samma bön ställde hon till sin son Halldor. Fem tillsammans redo de åstad, och Halldor höll sig vid sin moders sida. När de hunnit fram till gården Tunga, vände Torgärd sin häst upp emot den och frågade: »Hvad heter den här gården?» »Icke gör du den frågan», genmälte Halldor, »därför att du ej vet svaret. Den gården heter Tunga.» »Hvem bor där?» återtog hon. »Afven det vet du, moder», svarade han. Då suckade hon djupt och sade: »För visso vet jag, att här bor Bolle Torleiksson, eder broders baneman, och hiskligt olika ären I edra käcke fränder, då I icke viljen hämnas en sådan broder som Kjartan. Så skulle ej eder morfader skalden Egil Skalle-Grimsson hafva skickat sig, och illa är det att äga dådlösa söner. Jag är förvissad om, att I tagit eder vida bättre ut, ifall I varit döttrar af eder fader och varit bortgifta! Här är, son Halldor, det talesättet högst passande, att i hvarje ätt finnes något rötägg, och i min tanke var det min make Olof Påfågels största olycka, att han hade sådan otur med de söner, han bragte till världen! Detta säger jag dig rakt i ansiktet, Halldor, därför att du dock gäller som den främste ibland er, bröder. Nu skola vi vända hem igen, ty mitt viktigaste ärende var att påminna eder om Bolle Torleikssons dåd, för den händelse I skullen hafva glömt det.» »Skulle detta komma att gå ur vårt minne», svarade Halldor, »så skola vi ej gifva dig, moder, skulden därför.» Mera svarade han ej, men hans sinne svällde af hat till Bolle.

Vintern gick, och sommaren kom, och det led till tings. Med en stor skara män redo Halldor och hans bröder dit. De tältade den bod, som deras fader Olof ägt. Tinget aflopp lugnt utan någon märklig händelse. Dit hade äfven videdalsborna, Gudmund Sölmundssons söner, kommit. Bland dem var äfven Barde, som då var aderton år gammal, stark och stor till växten. Med många ord bjödo Olofssönerna denne sin frände hem till sig. Och Barde tog med glädje emot inbjudningen, ty kärleken var stor emellan fränderna. Han red med dem hem till Hjardarholt och stannade där, sä länge sommaren varade.

30. Hämdtåget.

En dag anförtrodde Haldor Olofsson sin frände Barde, att han och hans bröder hade i sinnet att draga emot Bolle, enär de ej längre stodo ut med att höra sin moders förebråelser. »Och vill jag icke häller längre dölja för dig, frände Barde, att i vår inbjudan låg äfven syftet att till det företaget få ditt bistånd och ditt sällskap.» »Onda ord skola vi fa höra om oss», svarade Barde, »ifall vi på detta sätt bryta frändefreden, och därtill synes mig Bolle icke lätt att angripa. En stor skara män har han kring sig; själf är han den ypperste stridsman, och sluga råd skola icke saknas, där Gudrun och hennes fader Osviver äro tillsammans. Detta företag tyckes mig vara allt annat än värkställbart.» »Här tarfva vi annat», afbröt Halldor, »än att tänka ut hvarjehanda svårigheter. Och jag har ej häller talat härom med någon förr, än utsikten att få hämd på Bolle ljusnat. Jag hoppas, frände, att du ej vägrar oss ditt följe.» »Jag vet», återtog Barde, »att det skall synas eder otillbörligt, ifall jag håller mig undan; och jag ämnar det icke häller, såvida jag ej kan förmå dig att afstå från alltsamman.» »Nu sköter du dig godt», utbrast Halldor, »såsom man ju kunnat vänta.» Därpå menade Barde, att de måste fara fram med försiktighet. »Ja, jag har sport», genmälte Halldor, »att Bolle just nu sändt sina män hemifrån, somliga norrut till hans skepp i Rutafjorden, andra bort till stranden. Det är mig äfven berättadt, att Bolle själf befinner sig på sätern i Sälingsdalen och att han där ej har flere män hos sig än de huskarlar, som syssla med höskörden. Mig synes det därför, som om ett bättre tillfälle att träffa samman med honom ej skulle kunna gifvas.» Och härom voro de fullt ense, Halldor och Barde.

I Hundadalen i Bredafjordsdalarne bodde en klok och välburgen man vid namn Torsten Svarte. Han hade i lång tid varit Olof Påfågels gode vän. Hans syster Solveig var gift med Hälge Hardbeinsson. Denne var reslig och stark och låg ständigt ute pä färder. För icke länge sedan hade han återkommit till Island och vistades nu hos sin svåger Torsten. Efter dem bägge sände Halldor Olofsson bud. Och när de kommit till Hjardarholt, lät han dem genast veta, hvad anslag han hade före. Men Torsten Svarte ogillade alltsamman. »Det är stor skam och skada», sade han, »att I laxdalsbor skolen hålla i med att så där slå ned hvarandra. Numera finnas ej många män kvar i eder ätt, sådana som Bolle!» Men Halldor slog döförat till för allt hvad Torsten sade. Därefter sände han bud efter sin farbroder Lambe. Denne kom och var ifrigt med om ett öfverfall på Bolle. Husfrun Torgärd äggade äfven hetsigt männen, att de mätte företaga denna färd: aldrig, sade hon, skulle hon anse Kjartan vara hämnad, så länge Bolle droge andan. Därefter rustade de sig alla till hämdfärden. Deltagarne voro: Olof Påfågels fyra söner Halldor och Stendor, Hälge och Höskuld, Barde Gudmundsson, Torsten Svarte från Hundadalen, hans svåger Hälge Hardbeinsson, Lambe samt An Rismage. Husfrun Torgärd gjorde sig äfven färdig att draga med. Förgäfves afrådde de henne. Detta vore ingen färd för kvinnor, sade de. Men hon genmälte, att hon visst skulle göra dem sällskap. »Ty er, mina söner», utropade hon, »känner jag bäst själf — I behöfven hetsas!» Då läto de henne få sin vilja fram.

31. Bolles fall.

Vid nattens inbrott redo de ifrån Hjardarholt, tio i flocken; och husfrun Torgärd var med. De redo längs den nu vid ebbtiden torra fjordstranden och togo sig ej någon rast, förrän de fram på morgonen hunnit till Sälingsdalen. På den tiden växte där tät buskskog. Bolles säter låg invid ån på det ställe, som numera kallas Bolles tomter. Ofvanför sätern höjer sig ett ansenligt backhult, och mellan detta och fjälliden är en vidsträckt äng, som bär namnet Barme. Därå sysslade Bolles huskarlar om dagarne med höskörden. Då Halldor och hans följeslagare kommit midt för sätern, stego de af hästarne. Som de visste, att Bolles män ännu uppehöllo sig därinne, ville de taga sig en rast, tills dessa begifvit sig ut till sitt arbete.

Bittida om morgonen gick Bolles färherde upp i liden för att se efter boskapen. Då fick han se männen i skogen och hästarne, som de bundit. Och som han misstänkte, att de ej voro fredsmän, när de höllo sig så där undanstuckna, skyndade han den närmaste vägen till sätern för att varsko sin husbonde. Men Halldor hade skarpa ögon. Han såg mannen löpa nedför liden och styra sina steg fram mot sätern. »Detta är allt Bolle Torleikssons fåraherde,» sade han till sitt följe, »han har redan sett oss — häjdom honom därför, så att han ej hinner fram till sätern och ger besked om oss!» Genast sprungo de honom tillmötes; och Ån Rismage var rappast. Han fick tag i svennen, lyfte honom upp och satte honom med sådan kraft ned i marken, att ryggen bröts sönder. Därefter redo de hän till sätern. Den bestod af ett sofrum och en förrådskammare. Bolle hade varit tidigt uppe för att ordna allt till dagens arbete. Men när huskarlarne begifvit sig ut på ängen, hade han lagt sig till hvila igen. Nu voro de blott två därinne i sätern, han och hans husfru Gudrun. Hastigt vaknade de vid larmet därutanför, då Halldor och de andra hoppade af sina hästar; och de hörde äfven, huru man lade råd om, hvem som först skulle gå in i sätern och hälsa på Bolle. Denne kände igen flera af rösterna. Då bad han Gudrun strax lämna sätern. »Ty mötet här», sade han, »blifver allt sådant, att du ej får någon glädje däraf». »Annat kan väl icke hända», svarade hon, »än hvad jag väl kan tåla se på, och du skall ej hafva något men af, att jag är i din närhet». »Nu är det jag, som befaller», slöt han. Då gick Gudrun ut ur sätern. Hon steg nedför brinken och gick bort till en bäck, som flöt där förbi. Här gaf hon sig till att tvätta sitt linne.

Andreas Bloch: Gudrun och Hälge Hardbeinsson

Nu var Bolle ensam i sätern. Han tog sina vapen och satte hjälmen på sitt hufvud. I den ena handen höll han sitt svärd Fotbitaren, i den andra sin sköld. Någon brynja hade han ej. En god stund rådplägade Halldor och hans folk om, huru man bäst skulle gripa verket an, ty i grunden hade ingen af dem synnerligen stor lust att stiga in i Bolles sofrum. Då sade Ån Rismage: »Väl ser jag män här i följet, som äro närmare i släkt med den fällde Kjartan än jag, men ingen finnes, som bättre har i sitt minne, huru han dog. Den gång, jag nästan liflös fördes hän till Tunga gård och Kjartan var fallen, flög det mig dock i tanken, att jag med glädje skulle vålla Bolle ondt, om jag blott finge ett tillfälle därtill! Jag vill först gå in i sätern». »Det där var en tapper mans ord», utlät sig Torsten Svarte; »men rådligast är det dock att icke öfverila sig utan fara varligt fram, ty Bolle skall icke stå fromsint stilla, när han varder angripen. Hur föga manstark han än är därinne, kan man dock vänta ett skarpt försvar, ty han hugger både flinkt och med kraft. Därtill har han ett svärd, som är pålitligare än andra». Men i detsamma for Ån Rismage in i sätern med fasta och snabba steg. Öfver sitt hufvud höll han skölden med den smala sidan framåtvänd. Bolle högg strax till honom med Fotbitaren, så att sköldens nedre del rök af och svärdet gick honom ned i härdarne. Lifvet lämnade honom med ens. Då steg Lambe in. Han höll skölden framför sig och svärdet draget. I detta ögonblick drog Bolle Fotbitaren ur Åns sår, och hans sköld kom därvid att glida åt sidan. Genast stack Lambe sitt svärd i hans lår, så att det gjorde en djup skåra. Men Bolle svarade honom med ett hugg i hans axel. Svärdet rände ner igenom armen, och Lambe sattes ur stridbart skick. Hans arm blef aldrig utan vank, så länge han lefde. Nu visade sig Hälge Hardbeinsson i säterdörren. I handen förde han ett spjut med ett alnslångt blad och järnbeslaget skaft. När Bolle det såg, kastade han svärdet, grep med bägge händerna tag i skölden och störtade sig fram emot Hälge; men denne lade i blinken till honom med spjutet, så att detta gick igenom både skölden och honom själf. Bolle vacklade bort till säterväggen och blef stående lutad upp emot den. Dä rusade äfven de andra in, Halldor och hans bröder. Efter dem inträdde modern Torgärd. »Nu gifver jag eder, Olof Påfågels söner», sade Bolle, »det rådet, att I kommen mig något närmare in på lifvet än hittills, ty mitt försvar kan ej räcka länge». Då ropade husfrun Torgärd: »Ingen försköning! Fallen raskt öfver honom och skiljen hufvudet från bålen!» Ännu stod Bolle stödd emot väggen och höll kortrocken åt sig, på det att inälfvorna ej skulle falla ut; men med ens for Stendor Olofsson fram mot honom och högg honom med en stor yxa i halsen invid axeln, så att hans hufvud föll. »Lyckosam njute du dina händers värk!» utbrast Torgärd, »nu skall Gudrun en stund få bestyr med att reda Bolles röda lockar!» Därpå gingo de alla ut ur sätern.

När Gudrun såg dem, steg hon upp ifrån bäcken och gick dem tillmötes. Hon frågade, hvad nytt de hade att berätta om sitt sammanträffande med hennes make Bolle. Och de förtalde henne allt, såsom det händt. Hon gick klädd i en snäf kjortel med tätt åtsittande lif af dyrbar väfnad. Hon bar en duk vecklad om hufvudet, och kring sig hade hon knutit en sjal med inväfda blå figurer och med fransar nedtill. Plötsligt trädde Hälge Hardbeinsson fram till henne, lyfte upp den ena sjalfliken och torkade därå bort blodet från spjutet, hvarmed han genomstungit Bolle. Gudrun såg på honom, och hennes läppar drogo sig till ett löje. Men Halldor utbrast: »Detta är grymt och skändligt gjort!» »Reta du icke upp dig för det», invände Hälge, »ty jag tror, att under den sjalfliken bor nu den, som en gång kommer att gifva mig döden!» Därefter stego de till häst och redo hemåt. Gudrun följde dem ännu ett stycke till vägs och samtalade med dem. Så vände hon tillbaka till sätern.

32. Gudrun byter gård med Snorre Gode. Hennes båda söner.

När Halldor och hans ledsagare skilts från Gudrun, menade dessa, att Bolles fall ej tycktes ha gått hans maka särdeles djupt till sinnes, enär hon följt dem i allt lugn och slagit sig i samtal med dem, alldeles som om de ej gjort något, som varit henne emot. Men Halldor invände: »Det är ingalunda min tro, att Gudrun tager Bolles fall så lätt. Snarare gaf hon sig i tal med oss därför, att hon ville noga veta, hvilka de män varit, som haft del i dådet. Och det är ej för mycket sagdt, att hon besitter mer mandom än andra kvinnor. Dessutom är det ju skäligt, att hon sörjer Bolle mycket, ty, sant att säga, måste man beklaga en sådan mans undergång, om också vi fränder ej ägt lyckan att kunna sämjas». Därpå redo de hem till Hjardarholt.

Med fart gick ryktet om dessa händelser vida kring i bygderna, och folket fann dem märkliga. Bolle sörjdes mycket. Gudrun sände stax några män bort till Snorre Gode med budskap om dråpet, ty Osvivers släkt såg fortfarande i honom sitt bästa stöd. Han bröt genast upp, och med sextio man kom han till Tunga. Gudrun vardt innerligt glad öfver hans ankomst. Men då han erbjöd sig att få en förlikning till stånd, var hon allt annat än böjd härför. Med Bolle ägde hon en son vid namn Torleik, som då blott var fyra år gammal. Och hon ville ej, förklarade hon, å dennes vägnar taga emot pänningar för faderns dråp. »Jag menar, Snorre», sade hon, »att du gifver mig den yppersta hjälpen, ifall du vill byta bostad med mig, så att jag slipper att sitta i nabolag med hjardarholtingarne». Snorre, som just då hade i sin hemort heta strider med örbyggarne, svarade, att han gärna ville af vänskap göra henne tillviljes; dock måste hon det halfåret stanna kvar på Tunga. Vid afskedet gaf Gudrun honom ansenliga gåfvor; och allt tycktes nu vara lugnt någon tid.

Vintern efter det Bolle fallit födde Gudrun ett barn. Det var en gosse, som fick namnet Bolle. Han blef tidigt stor och vacker, och Gudrun älskade honom högt. När vintern gått och våren var inne, bytte hon och Snorre bo, såsom de kommit öfverens om. Han flyttade till Tunga och bodde där till sin sista dag, medan Gudrun drog med sina båda söner, fadern Osviver och hans familj bort till Hälgafjäll, Snorres gamla gård. Här förde de stort hus tillsammans, och Gudruns söner Torleik och Bolle växte här upp.

33. Torkel Öjolfsson.

Snorre hade en mycket god vän, som hette Torkel Öjulfsson, en berömd man af hög härkomst. Vid denna tid var han jämt ute på resor. En gång, när han hade sitt skepp stående uppe i Vadel på Bardastrand, inträffade det i Bredafjorden, att en son till hans frände bonden Ed från Ås dräptes af en man vid namn Grim Helgason. Denne Grim blef dömd fredlös och strök som skoggångsman ikring på fjällen. Den dräptes fader Ed var en gammal man; och därför gjorde han intet för hämdens utkräfvande. Men man lastade hans frände Torkel Öjolfsson strängt, för det denne höll sig ovärksam. Men nästa vår, då han gjort sitt skepp segelklart och styrt söderut genom Bredafjorden, skaffade han sig en häst och red ensam bort till sin släkting Ed i Åsgården. Han sade honom strax sitt ärende, att han ville söka få tag i sonens baneman, och frågade, om han visste, hvar denne hade sitt tillhåll. »Det säger jag dig ej», svarade gubben Ed, »ty den färden synes mig allfor äfventyrlig. Du får att skaffa med en man, som är i onda makters tjänst. Men vill du nödvändigt draga åstad mot honom, så tag med dig ett stort följe, så att du äger afgörandet i din hand». »Det är ingen heder», återtog Torkel Öjolfsson, »att draga med många män emot en enda. Låna mig i stället ditt svärd Sköfnung, ty med dess hjälp tror jag mig kunna öfvermanna en lösdrifvare, om han också är aldrig så väldig af sig!» »Gör, som du vill», sade Ed, »fast det icke skall förvåna mig, om du kommer att ångra ditt egensinne. Men eftersom du gör detta för min skull, vill jag ej afslå din bön. Tag Sköfnung, svärdet, ty det är väl buret i din hand. Men sådan är dess natur, att solen ej må skina pä hjaltena och det må icke häller dragas, så att kvinnor se det. Blifver någon sårad däraf, så helas aldrig såret, så vida det icke blifver gnidet med den läkesten, som följer vapnet». Torkel lofvade att taga allt detta i akt.

Väpnad med svärdet Sköfnung, red han sedan den väg, bonden Ed till sist visade honom. Han red norrut öfver Tvidögra hed fram mot Fiskevattensjöarna. Omsider såg han vid ena stranden en reslig hydda. Han red ditåt. Och snart såg han en karl vid randen af en bäck, där denna flöt ut i sjön. Han satt och fiskade och hade kastat den ärmlösa manteln öfver sitt hufvud. Torkel steg af hästen, band den vid hyddans vägg och gick tyst hän mot fiskaren. Men han, skoggångsmannen Grim, såg då skuggan af en man skymta fram nere i vattnet, och genast sprang han upp. Tokel hade emellertid redan kommit honom in på lifvet, och han gaf honom ett hugg med Sköfnung. Hugget tog i armen ofvan handleden, men såret var icke stort. I detsamma störtade Grim sig öfver honom, och de brottades. Strax röjde sig olikheten i kroppsstyrka: Torkel föll, och Grim kom ofvanpå honom. Då sporde Grim, hvad den främmande var för en man. »Det angår dig icke», svarade Torkel. »Slutet på denna lek», sade Grim, »blef helt annat än hvad du tänkt dig, ty nu har jag ditt lif i mina händer». »Och ändock tigger jag dig ej om nåd», återtog Torkel; »det är blott lyckan, som varit mig mindre gunstig». »Och jag», utbrast den andre, »har vållat tillräcklig olycka i mina dar, om jag också ej gör mig saker till en ny. Dig må ett annat öde vara förelagdt än att dö för min hand. Jag vill gifva dig lifvet, och sedan må du löna mig, som du vill». De reste sig upp båda och gingo hän till hyddan. Här såg Torkel, att Grim blef matt af blodförlusten. Han tog Sköfnungs sten, strök den mot Grims arm och band den sedan vid denna. Och strax upphörde sveda och svullnad. De hvilade i hyddan öfver natten, och då Torkel om morgonen rustade sig till affärd, frågade han Grim, om denne ville vara honom följaktlig. »Det vill jag visst», svarade han. Torkel styrde ridten västerut; bonden Ed brydde han sig ej om att gästa mera. I stället red han utan all rast ända till Tunga i Sälingsdalen, där hans trofaste vän Snorre Gode numera bodde.

Med stor vänlighet hälsades han af denne. Han omtalade sin färds snöplighet, men Snorre tyckte, att den hade gått förträffligt. »Jag ser, huru lyckan är fast vid denne Grim», sade han, »och nu är det min önskan, att du skiljer dig väl ifrån honom. Sedan vill jag gifva dig det rådet, att du upphör med dina färder, skaffar dig fast bostad, gifter dig och gör dig till höfding, ty därtill gifver dig din börd rätt.» »Ofta hafva dina råd», svarade Torkel, »gagnat mig godt, men har du tänkt på, till hvilken kvinna jag skall gilja?» »Du skall bedja om den kvinnas hand», sade Snorre, »som är det mäst lysande giftet. Jag menar Gudrun Osviversdotter.» Torkel medgaf, att det vore ett ansenligt giftermål. »Dock skönjer jag våda i hennes stora planer och i sinnets hetsighet: säkert vill hon hafva sin döde husbonde Bolle hämnad! Jag vet, att den där Torgils Hallason är i samråd med henne, och det är ovisst, om ditt förslag fägnar honom. Mig behagar dock Gudrun.»

Denne Torgils var den förr i sagan ofta nämnde höfdingen Gäst Oddleifssons dotterson. Han bodde i Hördadalen i en gård, som äfven heter Tunga. Han var en reslig, vacker man men mycket öfvermodig; och mellan honom och Snorre rådde allt annat än vänskap, ty denne fann honom vräkig och närgången. Torgils gjorde sig ofta ärenden ut i bygden och besökte då Gudrun på Hälgafjäll. Till sist hade han bjudit hennes äldste son Torleik hem till sig, och denne uppehöll sig länge på hans gård. Där lärde han sig lag af Torgils, som var en synnerligen lagförfaren man.

Då Torkel Öjolfsson uttalat sina betänkligheter för Snorre, tog denne till orda: »Jag svarar dig för, att Torgils ej på något vis skall stå dig i vägen, och hvad hämden för Bolle angår, väntar jag, att allt har ändrat sig, blott detta halfår är förbi». »Måhända», sade Torkel, »är det ej tomma ord, som du nu talar, men jag kan ej se någon ljusning i hämdspörsmålet, så vida icke någon värklig storman blandar sig däri.» »Hälst ser jag», afbröt honom Snorre, »att du äfven i sommar begifver dig utomlands. Låtom oss under tiden se till, huru allt kan gestalta sig.» Torkel samtyckte, och därmed skildes de. Han drog till sitt skepp, och sedan hade han Grim med sig öfver till Norge.

När de landstigit, sade han: »Jag behöfver icke, Grim, erinra dig om, huru vi båda kommit samman; jag önskar endast, att slutet af vår samvaro varder bättre än begynnelsen. I dig har jag pröfvat en tapper man, och för den skull vill jag skiljas från dig så, som om jag aldrig burit något agg till dig. Så mycket köpmansgods vill jag lämna dig, att du ej behöfver draga dig för goda mäns sällskap. Men dröj ej länge kvar här i landet, ty af bonden Eds fränder äro här många stadda på handelsfärder, och de hafva ondt i sinnet mot dig.» Grim tackade för dessa ord; ty Torkel bjöd honom mera än hvad han själf kunnat begära. Vid afskedet fick han sålunda af Torkel präktiga handelsvaror, och mycket talades om, huru storsint denne handlat. Grim begaf sig österut till Viken och satte bo där. Han blef en ansedd bonde; och mera har man ej att berätta om honom. Torkel uppehöll sig under vintern i Norge, där han snart kom att gälla som en dugande man. Han var både förmögen och driftig. Men nu vi måste lämna honom en stund och vända oss till Island för att se, hvad som där förefaller, medan han är utomlands.

34. Möte mellan Gudrun och Snorre.

Denna sommar for Gudrun Osviversdotter in i Dalarne. Hon red till Tyckvaskog, där hennes äldste son Torleik för tillfället uppehöll sig hos Torgils Hallassons fosterbröder Halldor och Örnolf Årmodsson. Samma natt, hon kom dit, sände hon en man bort till Snorre Gode på Tunga med hälsning, att han måtte möta henne följande dag vid den höga klippa, som kallas Höfde och som reser sig norr om Hökadalsån. Där träffades de tidigt på morgonen med hvar sin följesman. Med Gudrun kom hennes andre son Bolle Bollesson. Änskönt han blott var tolf år gammal, var han redan mogen i förstånd och styrka, så att många fullvuxna män voro honom underlägsna. Han var omgjordad med svärdet Fotbitaren. Snorre och Gudrun gåfvo sig strax i samtal med hvarandra, medan den unge Bolle och Snorres följeslagare togo plats uppe på klippan, hvarifrån de betraktade folket, som färdades rundtorn i häradet.

Sedan Gudrun och Snorre först frågat hvarandra efter nyheter, yttrade han: »Hvad har då tilldragit sig , eftersom du sänder bud efter mig så här brådstörtadt?» »Så vet», svarade Gudrun, »att den händelse, jag här vill omtala, är för mig splitterny, fastän den timat för tolf år sedan, ty det är om Bolles fall och hämden för honom jag vill språka med dig litet. Och kan detta ej gärna komma öfverraskande för dig, ty jag har ju stundom återkallat detta illdåd i ditt minne. Äfvenså vill jag erinra dig om, att du en gång lofvat mig din hjälp, om jag endast med tålamod ville bida tiden. Men nu ser det mig ut, som om du hade helt och hållet slagit min sak ur hågen. Därför är också den stunden inne, då det är slut med mitt tålamod. Jag fordrar härmed ett gagneligt råd af dig! På hvem skall hämden hälst slå ned?» »Säg mig först, på hvem du själf har tänkt!» »Min vilja är, att icke alla Olof Påfågels söner gå helskinnade från dråpmålet». »I så fall blifver det jag, som kommer att mota hvarje angrepp på dessa män, ty de äro häradets yppersta, och deras nära fränder skola genast själfva få hämdtankar — det är på tiden, att dessa släktdråp upphöra». »Då måste man öfverfalla Lambe och dräpa honom. Så är åtminstone den ilskefullaste af dem alla ur vägen!» »Nog förtjänar Lambe att fällas, men därmed synes mig Bolle icke vara hämnad, ty skola dessa båda mäns fall gälla lika vid en försoning, så blifver din make Bolles värde mycket förringadt». »Må vara, att vi ej fä vår rätt af de där laxdalsborna, men nog skall någon af dråparne drabbas af straff, i hvilken dal han än bor — hvarför icke kasta sig öfver Torsten Svarte, ty ingen har tagit uslare del i detta dåd än han?» »Torsten har ju endast gjort sig saker till detsamma som de män, hvilka visserligen voro med om anfallet på Bolle men ej själfva buro hand på honom. Däremot låter du den sitta i ro och fred, som, efter hvad jag tycker, är mera värd hämd, han, som tog Bolles lif. Jag menar Hälge Hardbeinsson». »Det är nog sant, men jag kan icke lida, att alla dessa män, mot hvilka jag samkat mitt hat, skola få sitta skadeslösa på sina jordar». »Nu vet jag ett fint råd! Lambe och Torsten Svarte skola tvingas att följa dina söner, när de fara att hämnas sin fader. Detta är det bäst passande sättet för dem att köpa sig fred. Men äro de icke med härom, så har jag ingenting emot, att du gifver dem den tuktan, du mäst unnar dem». »Men huru skall man kunna tvinga de män, som du nu nämnde, att vara med om en sådan färd?» »Det blir den mans sak, som kommer att ombestyra färden». »Men hvem skall man då förmå att bli ledaren?» Då log Snorre och sade: »Den mannen har du redan korat dig». »Du menar Torgils Hallason». »Rätt så!» svarade Snorre. Gudrun fortsatte: »Visserligen har jag redan talat med honom om just detta; men det är, som om alla utsikter vore stängda, ty han föreskref mig ett vilkor, som jag ej ville gå in på: gärna skulle han ta ut hämd för Bolle, sade han, ifall jag blott ville gifta mig med honom! Härtill har jag ingen lust, och för den skull vill jag ej häller bönfalla honom mera om hämden». »Nu skall jag ge dig ett nytt och godt råd, ty jag unnar Torgils Hallason en dylik färd. Du skall visst lofva honom äktenskap men på följande underfundiga sätt: du skall förbinda dig att ej taga någon annan man här i landet, och kommer detta att äga sin riktighet, ty Torkel Öjolfsson är för närvarande icke här i landet, och — honom har jag utsett, Gudrun, till din make!» »Det knepet märker Torgils». »Visst icke. Torgils är mera framfusig än klarsynt; och du skall göra detta aftal med honom i blott få mäns närvaro. Låt gärna hans fosterbroder Halldor vara tillstädes, men icke Örnolf, ty han är slugare. Lyckas icke allt detta, så skyll på mig!» Därpå togo de farväl af hvarandra.

Nästa morgon red Gudrun ut från Tyckvaskog; och nu följdes hon af sina båda söner, Torleik och Bolle. När de redo längs Skogarstrand, sågo de, att några ryttare kommo efter dem i skarp traf; och de voro snart vid deras sida. Det var Torgils Hallason. Gladt hälsade de hvarandra och redo alla tillsammans bort till Hälgafjäll.

35. Torgils Hallason öfverlistas.

Några dagar efter sin hemkomst kallade Gudrun sina söner till sig i sin örtagård. När de kommo dit, sågo de, att där lågo linnekläder utbredda, skjorta och byxor. De voro mycket blodiga. Då sade Gudrun till dem: »Dessa kläder, I här skåden, mana eder att hämnas eder fader. Nu skall jag ej begagna många ord härom, ty icke kan man vänta, att I skolen röras af något äggande tal, ifall I hållen eder lugna vid sådana tecken och påminnelser som dessa!» Häftigt ryckte det till i de båda bröderna, när hon så talade; och de svarade, att de varit för unga för att ännu ha kunnat taga någon hämd; de hade saknat ledning, och de kunde hvarken sörja för sig själfva eller andra. »Nog hafva vi dock i minnet, hvad vi förlorat», sade de. Men deras moder Gudrun genmälte, att de dock mäst tänkte på lekar och hästhetsningar. Därmed skildes de.

Om natten kunde bröderna icke sofva. Torgils Hallason, som låg i samma sofkammare, märkte det och frågade, hvad som fattades dem. De berättade sitt samtal med modern och anförtrodde honom, att de ej längre förmådde uthärda sin egen harm och hennes tillvitelser. »Nu vilja vi kräfva hämd», utropade Bolle, »bägge besitta vi redan sådan mandom, att folket tadlar oss skarpt, om vi ej lyfta våra händer till slag!»

Nästa dag hade Gudrun och Torgils ett samtal. Hon tog så till orda: »Det förekommer mig, Torgils, som om mina söner ej längre stode ut med att sitta i frid och låta hämden för sin fader vara. Hittills har detta uppskof tillåtits, enär de båda, Torleik och Bolle, tyckts mig hafva varit för unga för att hvälfva planer mot mäns lif, fastän jag nog med fog kunnat komma något förr med mina påminnelser». »Med mig behöfver du», svarade han, »alls icke mera orda om denna sak, då du en gång så tvärt har vägrat mig din hand. Och dock är jag af samma mening som då: får jag dig till äkta, sä skall intet skrämma mig ifrån att sticka ned endera af dem, som på Bolle blodade sina vapen!» »Jag tror», återtog hon, »att min son Torleik anser ingen vara så skickad till ledare och förstyre som du, när något skall utföras, som fordrar kraft; och jag vill ej dölja för dig, att svennerna ärna taga itu med Hälge Hardbeinsson, bärsärken, som sitter lugn i sitt bo i Skorradalen och ej bär fruktan för något på jorden». »Mig är det alldeles detsamma», sade Torgils, »om han heter Hälge eller något annat, ty jag djärfves mäta mig med Hälge och med hvem annan som hälst. Från min sida är allt afgjordt, ifall du inför vittnen lofvar att blifva min husfru, sedan jag främjat fädernehämden för dina söner». »Allt hvad jag utfäster mig till, skall jag hålla», förklarade hon, »om också endast få män komma att bevittna det. Bäst är det att få saken afgjord». Hon lät tillkalla hans fosterbroder Halldor och sina egna söner. Torgils önskade, att äfven hans fosterbroder Örnolf skulle vara tillstädes, men Gudrun invände, att detta icke vore nödvändigt; »ty mitt tvifvel», sade hon, »om hans trohet är större än ditt». Torgils gaf henne rätt. Inom kort trädde alla tillsammans, Gudrun och hennes söner, Torgils och hans fosterbroder Halldor. »Torgils har lofvat», talade Gudrun, »att vara styresman för den färd, som mina söner ämna företaga mot Hälge Hardbeinsson för att på honom hämnas sin fader Bolle, och han har satt som vilkor härför, att jag äktar honom. Nu kallar jag eder alla tre till vittnen på, att jag å min sida lofvar att icke gifta mig med någon annan man här i landet, och någon utländing tager jag icke till make». Torgils fann detta löfte godt nog, och han märkte ej listen. Således blef det öfverenskommet, att han skulle sätta hämdtåget i gång. Tillsammans med Gudruns söner Torleik och Bolle red han sedan till sin gård.

36. Torgils Hallason på hösttinget.

Nästa söndag var det höstting, och Torgils Hallason infann sig där. Snorre Gode höll sig undan från tinget. Äljes var där folk i mängd. En dag bad Torgils om ett samtal med Torsten Svarte. »Såsom du vet, Torsten», sade han till denne, »tog du med Olof Påfågels söner del i öfverfallet på Bolle, då denne vardt dräpt. Härför har du ännu ej gifvit hans söner någon bot. Fastän det är längesedan detta skedde, tror jag likväl, att de män, som voro med därom, minnas det. Nu hålla Gudruns söner Torleik och Bolle före, att det för frändskapens skull höfves dem att sist kräfva ut hämden hos Olofssönerna. Därför ämna de vända den mot Hälge Hardbeinsson, som gaf deras fader banestynget. Nu vill jag bedja dig, Torsten, att du följer Gudrunssönerna på deras anfallsfärd och därmed köper dig frid och förlikning». »Icke anstår det mig», svarade Torsten Svarte, »att sätta svek i gång emot min egen svåger Hälge. Hällre vill jag för fridens skull lämna så mycket pänningar, som hedern fordrar». »Det är ej Gudruns söners mening», återtog Torgils, »att nyttja detta dråpmål till egen vinning. Och du bör, Torsten Svarte, ej hållas i okunnighet om, att du blott har att välja mellan tväggehanda: antingen drager du med på hämdtåget eller ock utsätter du dig för de båda brödernas öfvervåld, så snart tiden blifver dem läglig. Mitt råd är, att du väljer det första, änskönt du räknar släkt med Hälge. Enhvar må sörja för sig själf, när han råkar i slik farlighet!» Torsten frågade, om samma val förelagts de andra, som hade sak med Gudruns söner. »Lambe är i samma knipa», svarade Torgils, och Torsten erkände, att det vore honom kärt, ifall han finge sällskap i olyckan. Torgils kallade sedan Lambe till sig; och han bad Torsten vara tillstädes vid deras samtal. »Samma sak», sade han, »vill jag förelägga dig som honom här: hvad passande bot vill du bjuda Gudruns söner, ty det är berättadt som sannfärdigt, att du stötte ditt vapen i deras fader Bolle? Och du är desto mer skuldbelastad, som du äfven hetsigt äggat andra att rikta banehugg mot honom. Därtill hade du mindre skäl än andra, om Olofssönerna undantagas». Lambe frågade, hvad man fordrade af honom, och svaret blef, att för honom sattes samma vilkor som för Torsten: äfven han skulle följa Gudruns söner på deras hämdtåg mot Hälge Hardbeinsson. »Detta fredsköp», sade Lambe, »synes mig både omanligt och elakt. Den färden är jag ej lysten efter!» Då inföll Torsten Svarte: »Det är icke klokt af dig att tvärt säga nej, ty stora och ansedda män stå här emot oss, de där länge nog hafva funnit sig i liden oförrätt. Om Gudrunssönerna är det sagdt mig, att de äro dristiga, stolta framtidsmän, och de hafva mycket att hämnas. Vi kunna icke häller vänta oss något annat än att vi måste med något offer fria oss från efterslängarne af slik bedrift. Mig skall värsta tadlet drabba för mitt svågerskap med Hälge, men jag tror likväl de flästes mening vara den, att lifvet aldrig kan köpas för dyrt; och först måste man stöta undan de hinder, som ligga en närmast». »Du talar tydligt ut ditt hjärtas mening», genmälte Lambe, »och det är väl också bäst, att denna får råda, ty vi hafva länge varit stallbröder samman i stora faror. Dock begär jag, att, om jag följer eder, skola mina fränder Olofssönerna få sitta i ostörd fred — förutsatt, att hämdtåget emot Hälge lyckas.» På Gudrunssönernas vägnar lofvade Torgils honom detta. Och det blef omsider bestämdt, att Torsten och Lambe skulle deltaga i färden med Torgils. Tisdagen därefter skulle de alla bittida om morgonen träffas på Torgils gård i Hördadalen.

37. Hämdtåget nalkas.

Tio tillsammans redo de upp igenom Hördadalen. Där var Torgils Hallason, flockens anförare, och med honom Gudruns söner Bolle, Torleik och Tord Katt, Torsten Svarte, Lambe, Halldor, Örnolf samt Sven och Hunbåge, Alfs söner från Dalarne. De voro alla stridsdugliga män. De redo, tills de kommo i närheten af gården Vattenshorn, där Hälge Hardbeinsson bodde. Här stego de af hästarne. Det var långt lidet på kvällen. »I skolen stanna kvar här öfver natten», sade Torgils till sina följeslagare, »men själf vill jag gå hän till gärden och se efter, om Hälge är hemma. Det har sagts mig, att han oftast ej har mycket folk ikring sig, men han är särdeles försiktig och sofver i en starkt tillstängd säng». Följeslagarne bådo honom späja väl. Han bytte kläder, tog af sig sin blå kappa och klädde sig i en grå rägnmantel. Sä närmade han sig gården, och snart såg han en man komma emot sig. Det var en af gårdens huskarlar. När de möttes, sade Torgils: »Du tycker väl, att jag frågar dumt, kamrat, men säg mig, till hvilken trakt jag kommit och hvad den här gården heter. Hvem bor i den?» »Du måtte», svarade mannen, »vara ett fåkunnigt fä, som ej hört talas om Hälge Hardbeinsson, denne storman och hjälte». Torgils frågade, om Hälge vore mycket gästfri af sig, ifall okändt och hjälpbehöfvande folk komme till honom. »Sant säger man, om man om honom säger godt», var den andres svar, »ty han är en mäkta högsint man både när det gäller gästfrihet och annat, som är storvulet». »Är han hemma nu, Hälge? Jag ville gärna bedja honom om tak öfver hufvudet». »Hvad vill du honom annars?» »Jag blef dömd fredlös på tinget i sommar; och nu ville jag söka mig en smula hjälp hos en ansenlig man. I gengäld vill jag bjuda honom min tjänst och mitt följe — följ mig nu bort till honom!» »Gärna skall jag ledsaga dig in i gården, där du kan vara viss om att få natthärbärge, fast du icke råkar Hälge själf, ty han icke hemma». »Hvar är då han att råka?» »Hälge är borta på sin säter. Den heter Sarpen». »Hvad har han där för män ikring sig?» »Sonen Hardbein och två andra män, som äro fredlösa och som han tagit emot». »Visa mig då den allra ginaste ginvägen till sätern, ty jag måste träffa honom». Huskarlen gjorde Torgils till viljes. Men så snart de skilts åt, smög han sig in i skogen och ilade till sina män, som han förtalde allt, hvad han fått veta om Hälge. »Nu hvila vi ut här öfver natten», sade han, »och begifva oss ej fram till sätern förr än i morgon bittida». Då morgonen grytt, redo de upp igenom skogen, tills de kommo fram till sätern. Då bad Torgils sina män stiga af hästarne och äta dagvard.

38. Hälge Hardbeinsson och hans fårherde.

Nu är att berätta, hvad som försiggick på sätern, där Hälge uppehöll sig med de män, som nyss nämndes. Om morgonen tillsade han sin fårherde, att denne skulle ströfva kring i skogen där i närheten af sätern och se till, hvad folk där drog fram, eller om äljes något märkligt var å färde. »Drömmar hafva pinat mig i natt», sade han. Svennen begaf sig strax åstad. När han om en stund kom tillbaka, och Hälge frågade, hvad han hade sett, svarade han: »Jag har sett sådant, som jag tror varsla stora händelser.» »Och hvad var det?» »Jag har sett en icke så liten flock män, de där säkerligen kommit från ett annat härad.» »Hvar voro de, när du såg dem? Hvad togo de sig före? Gaf du akt på deras kläder och utseende?» »Icke blef jag så bestört vid deras åsyn, att jag ej kom mig för att lägga märke till slikt, ty jag visste ju, att du skulle fråga mig. De äro ej långt härifrån, och de äta nu dagvard». Hälge sporde, om de suttit i krets eller i en rad efter hvarandra. »De sutto i en krets, till häst i sina sadlar». »Säg mig nu något om deras utseende, så att jag möjligen kan gissa mig till, hvilka dessa män äro». Då sade svennen: »Där satt en man i målad sadel. Han bar en blå kappa, var högrest och såg manhaftig ut. Han var kal ofvan tinningarne och hade något framstående tänder». »Den mannen känner jag igen af din beskrifning. Du har sett Torgils Hallason från Hördadalen där västerut. Hvad månne han vill oss, den kämpen?» Svennen fortfor: »Därnäst satt en man i gyllene sadel. Han var klädd i röd skarlakansrock och hade en guldring på armen. Ett guldband var knutet kring hans hufvud. Hans hår var gult; det vällde i lockar ned på axlarna, och framtill hängde det ned i pannan, afklippt längs med ögonbrynen. Hans hy var ljus och näsan krum, ögonen voro skarpa, blå, vackra och oroliga. Pannan var bred och kinderna runda. Hans skuldror voro välväxta, öfverkroppen var starkt bygd; armarna voro vackra och händerna fina. Hela hans väsen var belefvadt. Kort sagdt: en så karsk man har jag aldrig förr skådat! Därtill var han så ung, att skägg ännu ej växte på hans haka. Han syntes mig gripen af sorg». »Godt har du gifvit akt på denne yngling, som tyckes vara betydande nog. Fastän jag själf aldrig sett honom, kan jag dock gissa mig till, hvem han är. Han är Bolle Bollesson, som man sagt mig vara en förhoppningsfull ung man». Och svennen fortfor: »Vidare såg jag en man sitta i en emaljerad sadel. Han var klädd i gulgrön kortrock och bar en stor fingerring af guld. Han var ännu i ungdomsåren; anletet var fagert, det långa, bruna håret föll vänt, och han valen höfvisk man i allo». »Hvem den mannen var, tror jag mig veta. Det var Bolles och Gudruns son Torleik. Du är klok och skarpskynt, herde!» »Därnäst satt en yngling i blå rock, som var nedstucken i hans svarta byxor. Hans anletsdrag voro vackra och regelbundna. Han hade hvitt hår, smärt gestalt och fina låter». »Äfven honom känner jag: en ung sven, Tord Katt, som Snorre Gode fostrat, Gudruns son med hennes förste man Tord. De komma med sällsynt fagert folk, västfjärdingarne! Hvem såg du mer?» »En man i skotsk sadel, med gräsprängdt skägg, dunkelbrun hy och svart krusigt hår. Han var en tämligen oskön man men såg krigisk ut. Han hade öfver sig en sid, grå kappa». »Klart ser jag, hvem den mannen var: Lambe Torbjörnsson från Laxådalen, men jag förstår icke, hvarför han slagit sig i följe med Gudruns söner». »Så satt där en man i ståndsadel; han hade en blå mantel och en silfverring om armen. Han var en välmående man, och ynglingaåldern hade han bakom sig. Det mörkbruna håret ringlade sig starkt. I ansiktet hade han ett ärr». »Dina upplysningar varda allt värre och värre — där har du allt sett min egen svåger Torsten Svarte! Underligt tycker jag det vara, att han är med på en sådan färd. Jag skulle ej vilja på detta sätt hemsöka honom. Har du mera att förkunna?» »Så sutto där två medelålders kraftiga män, som mycket liknade hvarandra. De voro rödhåriga och fräkniga men äljes prydliga nog att se». »Dem känner jag. De voro Armodssönerna, Torgils Hallasons fosterbröder Halldor och Örnolf. Du har skött din uppdrag förträffligt, sven! Har du nämnt alla, som du såg?» »Nu har jag ej många igen! Därnäst satt en man till häst, han höll sig en smula utom kretsen. Han var klädd i pansarskjorta och stålhufva, hvars rand var en tvärhand bred. Han höll pä axeln en blank yxa, hvars ägg var omkring en aln lång. Han var mörkhärig och svartögd och tedde sig i allt som den bäste viking». »Äfven denne är mig bekant. Du har sett Hunbåge den starke, Alfs son från Dalarne. Jag har svårt att se, hvad de alla hafva i sinnet mot mig, och det är utvaldt folk i den flocken!» »Närmast denne starke man satt slutligen ännu en. Han hade svartbrunt hår, tjockt rödt ansikte och väldiga ögonbryn. Han var af medellängd». »Mera behöfver du icke säga, herde. Det var Hunbåges broder Sven, Alfs andre son frän Dalarne. Och är det nog bäst för oss, att vi ej ställa oss rådlösa inför alla dessa män, ty utan tvifvel vilja de hafva ett sammanträffande med mig, innan de lämna häradet. Bland dem finnes nog en och annan, som menar, att ett möte mellan oss har goda skäl för sig, om det ock bort hafva kommit till stånd något förr». »Nu», utbrast han, »skola de kvinnor, som vistas här i sätern, genast fara i karlkläder, taga de hästar, vi hafva, och rida i sporrsträck hem till gården och kalla tillsammans folket där. Måhända kunna de, som lura på oss därborta, ej se, om det är karlar eller kvinnor, som gifva sig i väg. Och synnerligen stort andrum behöfva de ej skänka oss, förrän vårt gårdsfolk infinner sig här till undsättning; och då är det ovisst, hvem som rider hem med segern». Fyra kvinnor redo sedan i sporrsträck mot Hälges gård. Som Torgils Hallason misstänkte, att denne redan kunnat få nys om deras ankomst, befallte han sitt folk att strax göra sig färdigt till anfall. I detsamma kom en okänd man ridande fram till dem. Han var liten till växten, hans blick var orolig, och han var liflig i åtbörderna. Han hade en flink häst. Han hälsade på Torgils som en bekant, sade sig heta Rapp eller hällre Dråp-Rapp, ty han var, fastän liten, ej lätt att nappas med; på mödernesidan var han från Bredafjorden. »Det är mig en lycka, att jag träffat dig här», sade han, »jag har råkat i ledsamheter: hos min husbonde, som misshandlade mig och som fick känna på mina mothugg, vill jag ej stanna längre. Se’n tyckte jag mig vara i godt förvar, så snart jag kom upp på ryggen af denna goda häst, som jag tog ifrån husbonden. Och nu är jag här!» Medan han så pratade, kom han snart underfund med, att de gjorde sig redo att rycka emot Hälge Hardbeinsson. Detta fann han vara ett förträffligt företag. »Mig skall man icke hitta bland de bakersta», skröt han.

39. Hälge Hardbeinsson dräpes.

Torgils och hans ledsagare redo i rask traf fram genom skogen. Då sågo de fyra man rida med hvinande fart bort från Hälges säter. Några menade, att man skulle sätta efter dem, men Torleik Bollesson inföll: »Nej, låtom oss först komma fram till sätern och se efter, om därinne finnas män att tagas med, ty jag tror ej, att det är Hälge och hans män, som där fly. De äro ju kvinnor, alla fyra!» Visserligen motsade honom de flästa i flocken, men Torgils förklarade, att Torleik skulle ha rätt, enär han visste, att dennes syn var oerhördt skarp. Så redo de fram till sätern. Dråp-Rapp höll sig främst; han riste sitt spjut, fäktade med det i luften och menade, att nu var tiden kommen att visa, hvad man dög till. Hälge och hans män visste intet af, förrän fiendeflocken omringat sätern. De låste genast dörren och grepo sina vapen. Då tog Dråp-Rapp ett språng upp till sätergluggen och sporde: »Är räfven inne?» »Nog skall du få veta», svarade Hälge, »att den, som bor härinne, är farlig och kan bita ifrån sig, ifall någon kommer för nära hans kula.» Och därmed stack han spjutet ut genom gluggen och igenom Rapp, som stöp död till jorden. Nu bad Torgils sina män fara varsamt fram och akta sig för olyckshändelser; »ty», sade han, »vi hafva styrka nog att taga både sätern och Hälge Hardbeinsson!» Sätern var bygd så, att på gafvelväggarne hvilade en ryggås, hvars båda ändar stodo långt utom taket; och detta var ett enkelt grästorftak, som ännu icke grott ihop. Torgils befallte några af sitt folk att gå hän och trycka åsens båda ändar så hårdt nedåt, att den antingen själf bruste eller sparrarne ginge af innanför. De andre skulle hålla vakt vid dörren. De voro fem tillsammans därinne i sätern, nämligen, utom Hälge, hans tolfårige son Hardbein, hans fårherde och två fredlösa karlar vid namn Torgils och Öjolf, som samma sommar kommit till honom. Torsten Svarte och Dala-Alfs son Sven ställde sig framför säterns dörr, medan de andra refvo takresningen af. De hade fördelat detta arbete så, att Hunbåge den starke och Armods söner grepo tag i ryggåsens ena ända och Torgils, Lambe och de bägge Gudrunssönerna i den andra. Och med sådan kraft ryckte de i åsen, att den brast på midten. Men i samma ögonblick stack Hälges unge son Hardbein ut sitt spjut genom den rämna, som samtidigt bröts i dörren. Stynget tog i Torsten Svartes stålhufva, stannade i hans panna och gjorde däri ett stort sår. Då sade Torsten, som sant var: »Det finns folk därinne!» Sedan störtade Hälge sig så dristigt ut genom säterdörren, att de, som stodo närmast, sprungo åt sidan. Men Torgils högg genast efter honom, och svärdet träffade hans axel, som fick ett gapande sår. Hälge vände sig flinkt emot honom med sin vedyxa. »Ännu skall den gamle», ropade han, »djärfvas se ett vapen i äggen!» Och han slungade yxan emot Torgils. Den tog i benet; men när Bolle Bollesson det såg, sprang han på Hälge och lade det fäderneärfda svärdet Fotbitaren igenom honom. Det blef Hälges banesår. Därpå lupo hans män, sonen Hardbein och de tre andra, ut ur sätern. Torleik Bollesson for emot den fredlöse Öjolf, som var en stark man, men den förre högg strax sitt svärd i hans lår ofvan knät, så att benet togs af och han sjönk död till marken. Emot den fredlöse Torgils sprang Hunbåge den starke och gaf honom ett hugg med yxan. Den satte sig så hårdt i hans rygg, att denna klöfs. Tord Katt stod ej långt från Hälges son Hardbein, när denne gaf sig ut ur sätern. Tord ville genast kasta sig öfver honom, men Bolle skyndade fram och förklarade, att man ej finge göra svennen något ondt. »Intet nidingsdåd», sade han, »skall här öfvas, och fred skall Hardbein hafva!»

40. Torgils Hallason och Gudrun.

Därpå red Torgils Hallason bort med sitt följe. De drogo sig öfver bärgshöjden bort till Reykjardalen, där de kungjorde dråpen. Sedan redo de västerut samma väg tillbaka, som de kommit, och stannade ej, förrän de voro i Hördadalen. Här berättade de allt, hvad som timat på deras färd; och denna prisades högt, ty det ansågs som ett sannskyldigt stordåd att hafva fällt en kämpe sådan som Hälge Hardbeinsson. Torgils tackade följesmännen för det bistånd, de gifvit; och äfven Gudruns söner uttalade sina tacksägelser. Därpå skildes de åt alla, som varit med på detta hämdtåg.

Lambe red västerut till Laxådalen och kom först till Hjardarholt, där han omständligt förtalde sina fränber, Olof Påfågels söner, allt, som förefallit i Skorradalen. Men dessa fördömde hans färd och tadlade honom skarpt. Mera hade han, sade de, visat sig vara i släkt med sin fader, bonden Torbjörn Skrjup, än med sin morfader, Irlands konung Myrkjartan. Lambe vardt vred öfver dessa tillmålen. »I skicken eder otillständigt», sade han, »när I ösen ovett öfver mig, ty det är jag, som dragit eder, Olofs söner, undan döden.» Många ord var det ej, de sedan bytte med hvarandra, ty de voro alla ytterligt upphetsade. Lambe red hem till sin gård.

Tillsammans med Gudrunssönerna och sina båda fosterbröder red Torgils ut till Hälgafjäll. Sent om kvällen kommo de fram, så att alla där i gården redan gått till sängs. Gudrun vaknade först och steg upp. Hon befallte allt folket att resa på sig och sätta fram välfägnad åt de komne. Sedan gick hon in i dagligrummet, hälsade Torgils och de andra välkomne och sporde dem efter tidender. Torgils besvarade hennes hälsning. Han hade lagt från sig kappan och vapnen och satt nu på bänken lutad upp mot väggstockarne. Han satt där i rödbrun kortrock och bredt silfverbälte. Gudrun slog sig ned bredvid honom. Då kvad han denna visa:

»Vet, Hälge vi öfverföllo,
och korparne liket behöllo.
De svänner, som Torleik följde,
i hjälteblod vapnen sköljde.
Tre kämpar vi där läto falla,
förträffliga stridsmän alla;
dem korparne ock behålle!
Nu hafva vi hämnats Bolle.»

Sedan frågade Gudrun noggrant om allt, som händt under färden. Och Torgils gaf henne godt besked. Hon förklarade, att de skött sig som karlakarlar, och hon gaf dem sitt stora tack. Därpå framsattes förplägning, och när de voro mätta, följde man dem till sängs; och de hvilade ut där om natten. Dagen efter hade Torgils ett samtal med Gudrun. »Nu är det så, som du vet, Gudrun», sade han, »att jag har utfört det dåd, du bedt mig om, och det, såsom det anstått en man. Nu väntar jag, att jag ej gjort detta förgäfves. Säkert drager du dig ock till minnes, hvad du lofvat mig i gengäld. Jag tycker mig nu vara värd vederlaget». Då svarade Gudrun: »Så lång tid har ej förgått, sedan vi bägge talades vid, att orden glidit ur mitt minne. Också har jag aldrig haft annan tanke än att orubbligt hålla, hvad jag lofvat. Du minnes väl, hvad vi kommo öfverens om?» »Ja, du minnes det väl också?» återtog han. »Jag menar», fortsatte Gudrun, »att jag lofvade dig att icke gifta mig med någon annan man här i landet — häremot har du väl ej något att invända?» »Nej, du kommer rätt i håg», sade han. »Det är godt», genmälte Gudrun, »att vi minnas ett och detsamma, och därför vill jag ej häller dölja längre för dig, att jag ej tror det vara mig af ödet förunnadt att blifva din husfru. Hvartenda ord, jag gifvit dig, vet jag mig hålla, fastän jag gifter mig med Torkel Öjolfsson, eftersom han nu — icke är här i landet!» Torgils rodnade häftigt och utbrast: »Klart ser jag, hvarifrån den vinden blåser. Från det hållet hafva alltid kalla råd kommit emot mig. Detta är Snorre Godes påfund». Han sprang upp från bänken, öfvermåttan vred, och gick hän till sina följeslagare, förklarande, att han genast ville rida därifrån. Gudruns son Bolle menade, att man skulle gifva Torgils dyrbara gåfvor och därmed söka blidka honom, men brodern Torleik invände: »Slikt tjänar till intet, ty Torgils Hallason är alltför storsint för att han i ett fall som detta skulle vilja låta muta sig med småsaker». »Då får han trösta sig därhemma, så godt han kan», sade Gudrun. Torgils lämnade Hälgafjäll tillsammans med sina fosterbröder. Han red hem till sin gård, mycket missbelåten med sin lott.

41. Osvivers och Gäst Oddleifssons död.

Denna vinter föll Gudruns fader Osviver i en svår sjukdom och dog. Hans död vardt beklagad, ty han hade varit en vis man. Han begrofs på Hälgafjäll, där dottern hade låtit bygga en kyrka. Samma vinter insjuknade äfven hennes frände, den framsynte höfdingen Gäst Oddleifsson på gården Haga å Bardastrand, han, som en gång tydt hennes fyra märkliga drömmar. När sjukdomen tog till, kallade han sonen Tord den låge till sig och sade: »Det anar mig, att denna min sjukdom kommer att skilja oss åt. Nu önskar jag, att man skall föra mig till Hälgafjäll, när jag är död, ty det stället skall en gång blifva det ansenligaste här i näjden — därifrån har jag ofta sett ljus skina» (1). Därpå dog Gäst Oddleifsson.

Vintern hade varit kall, och isarne hade lagt sig öfverallt. Bredafjorden låg frusen långt ut, så att inga skepp kunde gå till sjös från Bardastrand. Två dygn stod Gästs lik uppe på hans gård Haga. Men sedan kom nattetid en så hvass vind, att all isen dref ut från land. Och nästa dag var vädret godt och stilla. Då förde Tord den låge sin fader Gästs lik ombord på ett skepp och seglade söderut öfver Bredafjorden, till dess de om aftonen nådde stranden vid Hälgafjälls gård. Nästa morgon blef Gästs lik jordadt. Han och Gudruns fader Osviver kommo att hvila i samma graf. Nu gick Gästs spådom i fullbordan, att de en gång skulle få ett kortare stycke väg emellan sig än på den tiden, då den ene bodde på Bardastrand och den andre på Sälingsdalstunga. Natten efter det Tord återkommit hem, blåste upp en våldsam storm, som dref all isen till land igen. Där blef den liggande hela vintern, så att all segling var omöjlig. Det tycktes alla mycket märkligt, att man fått tillfälle att föra Gäst Oddleifssons lik på skepp öfver fjorden, medan man under så lång tid hvarken förut eller efteråt kunnat segla där.

42. Torgils Hallasons fall.

I Langadalen bodde en man, som hette Toraren. Han var höfding, men någon större makt besatt ej. Hans son hette Ödgissel. Det dröjde icke länge, innan Torgils Hallason tog höfdingskapet ifrån dem. Och Ödgissel drog hän till Snorre Gode, förtalde honom denna orättfärdighet och bad honom räcka en hjälpsam hand. Snorre gaf ett vänligt svar, men han tog sig dock föga af saken utan sade blott: »Nog blifver han, Halla-räkeln, alltmer rofgirig och kräfstinn, men kan han då aldrig råka på män, som tröttna på att tåla allt ondt af honom? Uppenbarligen är han en reslig och tapper karl, men hans vederlikar ha dock förr en gäng kommit till Hel!» Och han räckte Ödgissel en silfverbeslagen yxa, innan denne bröt upp.

Om våren drogo Torgils Hallason och Torsten Svarte söderut till Borgarfjorden och erbjödo sig att lämna böter åt Hälge Hardbeinssons söner och hans andra fränder. Förlikning ingicks, och hedersam bot bestämdes. Torsten gäldade de två tredjedelarne, och den återstående skulle Torgils reda ut på tinget. Så red denne med sina män dit om sommaren. När de nådde fram till lavafältet, som omgaf tingslätten, sågo de en kvinna komma mot sig. Hon var sällsamt reslig till växten. Torgils kände igen henne. Det var hans fylgja. Han red henne raskt till mötes, men hon vek åt sidan och kvad:

»Män, som mena
sig mycket vara,
söka att sno sig
från Snorres ränker,
men ingen lyckas,
ty listig är Snorre!»< /blockquote>

Därpå försvann hon. Då utbrast Torgils: »När lyckan var med mig, hände det ej ofta, att du for ifrån tinget, när jag for dit». Han red in på tingslätten och hän till sin bod. På tinget aflopp allt väl till en början. Så hände det en af tingsdagarne, att männens kläder hängdes ut att torka. Torgils hade en blå kapuschongskappa; och den bredde man ut på ena bodväggen. Snart hörde man, att kappan kvad detta:

»Kappan på väggen
hänger våt.
Ofta jag blef
i bäcken tvagen.
Ej mina trådar
torka mer!»

Detta ansågs som ett stort under. Nästa dag gick Torgils öfver Öxarån, som flyter igenom tingslätten, för att till Hälge Hardbeinssons söner betala pänningarne. Han satte sig ned på den steniga slätten ofvanför tingsbodarne. Hans fosterbroder Halldor och flere andra voro där med honom. Inom kort infunno sig Hälges söner till mötet; och Torgils begynte räkna fram silfret. I detsamma gick Torarens son Ödgissel förbi, och just som Torgils räknade tio, högg han till honom, och alla de, som voro tillstädes, tyckte sig höra, att hufvudet sade ellofva, när det rök af halsen. Ödgissel flydde bort mot vattenfjordingarnes bod, men den dräptes fosterbroder Halldor var honom genast i hälarne och gaf honom dödshugget i boddörren. Den nyheten, att Torgils Hallason var dräpt, nådde snart Snorre Godes bod. Men denne sade till mannen, som bar fram den: »Du måtte ej ha fått rätt besked — det var väl Torgils Hallason själf, som dräpte någon annan». »Och ändock flög hans hufvud ifrån bålen!» inföll mannen. »Då är det väl sant», sade Snorre. Detta dråp blef sedan försonadt med böter, såsom det omtalas i Torgils Hallasons saga.

43. Gudruns trolofning med Torkel Öjolfsson.

Samma sommar, Torgils föll, kom ett skepp in i Bjarnarhamn. Det ägdes af Torkel Öjolfsson. Han var vid denna tid så förmögen, att han hade på sina färder tvä handelsskepp. Båda voro de lastade med timmer. När Snorre Gode fatt spörja sin vän Torkels hemkomst, red han ned till hans skepp; och Torkel tog emot honom på det vänligaste. Ombord hade denne med sig starka drycker i rikligt mått. Ifrigt drack han Snorre till, och mycket blef äfven taladt. »Nu vill jag gifva dig», sade Snorre, »samma råd, jag gaf dig, innan du sista gången drog utomlands, att du måtte upphöra med dina resor, slå dig i ro och taga den kvinna till din hustru, om hvilken vi då talade.» »Jag minnes allt, Snorre», svarade han, »och har samma mening nu som dä, ty jag missunnar mig icke själf ett präktigt gifte, ifall ett sådant står mig till buds.» »Jag är både villig och beredd», återtog Snorre, »att å dina vägnar ombesörja denna sak. Nu äro båda de värsta hindren för ditt äktenskap med Gudrun Osviversdotter bortrödda: Bolle är hämnad, och Torgils är dödad!» »Djupa äro dina rådslag, Snorre», slöt Torkel, »och jag vill i sanning lägga mig vinn om detta gifte.»

Efter några dagar seglade de till Hälgafjäll. Här tog Gudrun mycket väl emot dem, och förplägningen blef den bästa. När de varit där en natt, bad Snorre Gudrun om ett samtal. »Nu är det så», började han, »att jag, som du ser, följt hit min vän Torkel Öjolfsson. Han är här nu för att gilja till dig, och han är en dråplig man, hvars släkt och hvars hela väsen äro dig bekanta; och förmögenhet fattas honom ej. Mig tyckes han vara den, som bäst lämpar sig till höfding här västerut, ifall han äljes vill blifva det. Högt är han skattad härute på Island men ännu högre bland högborna män i Norge.» »I denna angelägenhet», svarade Gudrun, »hafva mina söner Torleik och Bolle mäst att säga, men närmast efter dem är du, Snorre, den man, hvars råd jag i viktiga ärenden hälst följer, ty de hafva städse varit mig lyckosamma.» »Tydligt är», sade Snorre, »att du ej här visar Torkel Öjolfsson ifrån dig.» Snorre lät därefter kalla Gudruns söner till sig. Han omnämnde för dem det föreslagna giftermålet och erinrade dem om, hvilket stöd Torkel skulle blifva för dem både för sin klokskaps och för sin förmögenhets skull; och han lade sina ord behändigt. »I denna sak», svarade Bolle, »ser min moder klarast; och gärna samtycker jag till, hvad hon önskar, men stor hänsyn taga vi äfven till ditt förord, Snorre, ty mera än en välgärning har du gjort oss.» Och Gudrun själf inföll: »Pä din omtänksamhet lita vi fast, Snorre!» Snorre fortfor att yttra uppmuntrande ord, och till sist blef det aftaladt, att giftermål skulle ingås mellan Gudrun Osviversdotter och Torkel Öjolfsson; och Snorre erbjöd sig att hålla bröllopet. Därtill gaf Torkel sitt samtycke; det fattades honom icke förmåga, menade han, att själf öka på bröllopsståten, så mycket man önskade. Men då afbröt Gudrun honom: »Jag vill, att detta gästabud skall stå här på Hälgafjälls gård. För kostnaden är jag icke ängslig, och jag begär hvarken, att Torkel eller någon annan skall hafva bestyr härmed.» »Ofta visar du, Gudrun», sade Snorre, »att du är en kärnkvinna.» Det blef alltså aftaladt, att bröllopet skulle firas på Gudruns gård sex veckor före vintern.

När bröllopsdagen var inne, kommo Torkel och Snorre åter till Hälgafjäll med ett följe af sextio man. Det var utvaldt folk, och de flästa prunkade i praktkläder. Bröderna Bolle och Torleik gingo dem tillmötes samman med alla de gäster, Gudrun redan hade omkring sig. De voro till antalet nära hundrade. Med fägnad hälsades Torkel och hans följeslagare, och man tog emot deras hästar och kläder. De följdes in i gästabudssalen. Här intogo de med sina män den förnämligaste bänken; på den andra satte sig Gudruns öfriga gäster.

44. Bröllopet på Hälgafjäll.

Denna höst hade en man vid namn Gunnar Tidrandebane blifvit sänd till Gudrun för att hos henne få hjälp och skydd. Gunnar hade dömts fredlös för dråpet på Tidrande Getesson, hvarom berättas i Njardvikingarnes saga. Han måste hålla sig undangömd, ty många stormän på ön stodo efter hans lif. När gästerna den första gillesdagen gingo ned till sjön för att två sig, stod där en högrest man vid stranden. Han var bred om bröst och skuldror. Hatt bar han på hufvudet. Torkel trädde fram till honom och frågade, hvem han var. Och han gaf sig ett namn, det första, han kunde finna. »Nu talar du ej sanning», sade Torkel, »ty, att döma af ryktet, är du snarare lik Gunnar Tidrandebane; och är du en så stor hjälte, som folk säger, så är du icke rädd för att yppa ditt namn.» »Du begär ifrigt att få veta det», svarade Gunnar, »och jag tänker ej häller krypa i skjul för dig — du har känt mannen rätt! Hvarmed ärnar du nu uppmuntra mig?» »Det skall du strax få veta», utropade Torkel, och han befallte sina män att gripa honom. Gudrun satt med de andra kvinnorna på tvärpallen inne i gillesalen. Alla hade de linnedukar på sina hufvud. När Gudrun varsnade, hvad som var på färde därute, steg hon ned från brudbänken och ropade till sina män, att de skulle skynda Gunnar till hjälp. »Skonen ingen enda af de andra därute», sade hon, »ifall de vilja göra något, som otillbörligt är.» De hastade ut. Och som Gudrun hade mycket mera folk på sin sida, gick det ej så, som Torkel tänkt sig. Snorre Gode trädde emellan båda hoparne och bad dem stälja denna storm. »För dig, Torkel», sade han, »är det tryggast att ej vara så hetlefrad. Du kan väl se, hvilken kraftkvinna Gudrun är, då vi bägge två här stå maktlösa inför henne.» »Men jag har», invände han, »gifvit min namne Torkel Getesson det löfte, att jag skulle dräpa Gunnar, ifall han flyktade hit västerut; och Torkel är min bäste vän.» »Mera nödigt är det dig», svarade Snorre, »att du här böjer dig för vår vilja. Ja, därtill är du nödd och tvungen, ty aldrig mera skall det lyckas dig att fa en kvinna sådan som Gudrun Osviversdotter, hur vida omkring du än letar!» Torkel insåg, att Snorre hade rätt; därför lugnade han sig; och Gunnar blef ledsagad bort till ett säkert gömställe, när mörkret föll på. Sedan fortsattes gästabudet med ståt och gamman.

Vid afskedet gaf Torkel såväl Snorre som alla de andra stormännen ansenliga pänninggåfvor. Snorre bjöd Gudruns son Bolle hem till sig på Tunga och bad honom stanna där, så länge det behagade honom. Och Bolle följde honom dit. Nu satt Torkel i ro på gården Hälgafjäll, och mellan honom och hans maka Gudrun började snart stark kärlek att uppstå. Nästa vår sporde hon honom, huru han tänkte att hädanefter sörja för den fredlöse Gunnar Tidrandebane, som ännu uppehöll sig gömd pä gården. Han svarade, att numera vore i detta fall hennes vilja hans lag. »Du har redan», sade han, »med sådan kraft fört hans sak, att du väl ej blir tillfreds, om han icke lämnar vår gård med en hedersam utstyrsel.» »Du gissar rätt», återtog hon, »jag vill, att du gifver honom ett skepp och annat, som han icke kan undvara.» Då log Torkel. »I mycket tänker du stort, Gudrun, och det höfves dig ej att hafva en stympare till man — allt skall ske, som du vill!» Gunnar tog med stor tacksamhet mot alla de skänker, Torkel gaf honom före deras afsked. »Aldrig», sade han, »kommer det att stå i min makt att tillfullo löna er för den heder, I unnat mig.» Gunnar Tidrandebane lämnade Island och styrde öfver till Norge. Där vardt han en rik, mäktig och dugande man.

45. Gudruns söner Torleik och Bolle.

Torkel Öjolfsson blef en stor höfding, som ifrigt sträfvade efter vänskap och anseende. Han hade stort inflytande i häradet, och han sysslade gärna med rättsmål, men om hans tingsträtor förtäljes här dock intet. Näst Snorre Gode var han den mäktigaste mannen i hela Bredafjorden. Sin gård Hälgafjäll höll han väl uppe, och det är sagdt, att han skötte denna lika väl som sin köpenskap förut under utlandsfärderna. Alla husen lät han bygga stora och starka. Han utstakade äfven grunden till en kyrka och gjorde kunnigt, att han ämnade skaffa det nödiga timret.

Gudruns son Bolle var ömsom hos Snorre på Tunga och ömsom hemma på Hälgafjäll. Snorre visade honom stor vänskap. Hans broder Torleik uppehöll sig däremot ständigt i hemmet. Båda voro de resliga och driftiga män. Dock var Bolle i allo den förnämste. Och de bemöttes kärligt af sin stjuffader. Bolle var nu sexton år gammal och Torleik tjugo. En dag meddelade den senare sina föräldrar, att han önskade fara utomlands. »Jag ledes vid att sitta hemma liksom kvinnor», sade han, »och gärna ser jag, att I gifven mig medel till en utrikesfärd». Hans begäran bifölls genast, Torkel köpte honom andel i ett skepp, som stod uppe vid Dagvardsnäs, utrustade honom med allt hvad han behöfde till färden och följde honom till skeppet. Torleik landade lyckligt vid Norge, där numera Olof den helige var konung. Han begaf sig strax till denne och togs vänligt emot, ty konungen erinrade sig hans släkt. Han blef hirdman och hölls högt i ära som en sällsynt rask man. I flera år vistades han hos konung Olof.

Nu hafva vi att berätta om Gudruns son Bolle. När denne blifvit aderton år gammal, vände han sig en dag på våren till sin stjuffader och sin moder med begäran, att de måtte utlämna till honom hans fädernearf. Gudrun frågade honom, hvad han tänkte taga sig till, eftersom han ställde sådant kraf på sina föräldrar. »Jag vill gifta mig», svarade han, »och gärna såge jag, att du, stjuffader Torkel, blefve min böneman». »Om hvilken kvinnas hand skall jag anhålla?» frågade denne. »Snorre Godes dotter Tordis», återtog han, »är den kvinna, jag allra hälst vill äga; och får jag ej henne, kommer det nog att anstå, innan jag tänker på något annat gifte. Detta är mig en hjärtesak». »Det är skäligt, att jag tager mig af den», genmälte han, »när du så ifrigt det vill, och jag förmodar, att Snorres bifall ej varder svårt att vinna, ty han kan ju lätt se, hvilken god svärson han får i dig». »Fort skall du få höra min mening, Torkel», inföll Gudrun, »jag vill göra allt, på det att Bolle må få ett gifte efter sin önskan, enär han är både den, jag älskar mäst, och därtill den af mina söner, som aldrig tröttnat pä att göra mig tillviljes». Därpå förklarade Torkel, att han gärna äfven ville med ett frikostigt arf utlösa Bolle, isynnerhet som denne alltid blefve god att hafva på sin sida.

Kort därefter drogo Torkel och Bolle samman med ett talrikt följe till Snorre Godes gård Tunga; och denne tog med den uppriktigaste fägnad emot dem. Hans dotter Tordis var hemma, en skön och förträfflig kvinna. När de främmande gästat gården några dagar, kom Torkel fram med sitt bönemansärende; och Snorre svarade, att det var ett ärofullt förslag, såsom ju kunde väntas, när det kom ifrån Torkel Öjolfsson; dock berodde allt på dottern Tordis eget tycke, ty endast den man skulle bli hennes, som hon fann behag i. Hon tillfrågades genast om sin mening och gaf det svaret, att hon mäst litade på sin faders omdöme; och hällre ville hon gifta sig med Bolle Bollesson än med någon okänd man ifrån annan, aflägsen trakt. När Snorre alltså märkte, att hon ej hade något emot att dela öde med Bolle, var allt afgjordt. Trolofningen ingicks. Och vid midsommartiden stod ett ståtligt bröllop hos Snorre på Tunga. Där stannade Bolle sedan med sin husfru Tordis; och de lefde kärligt tillsammans. Snorre själf höll snart mera af honom än af sina egna barn.

Sommaren därefter kom ett skepp ifrån hafvet in i Hvitån. Ena hälften däri ägdes af Bolles broder Torleik och den andra hälften af några norrmän. När Bolle sporde broderns hemkomst, red han till skeppet, och båda blefvo de glada, då de möttes. Torleik stannade hemma på Hälgafjäll under vintern, medan Bolle var på Tunga. I Norge hade Torleik förvärfvat sig både gods och fräjd, ty han hade varit Olof Haraldssons, den ypperste konungs, handgångne man.

46. Förlikning mellan Gudruns och Olof Påfågels söner.

Denna vinter råkades de båda bröderna för jämnan; och hvarje gång talade de länge samman. Aldrig hade de någon glädje af lekar eller annan skämtan. Då Torleik en gång gästade Tunga, sutto de från morgon till kväll i tyst samspråk med hvarandra, så att Snorre snart kom underfund med, att de hade stora rådslag för sig. Han gaf sig därför i tal med dem. De hälsade honom vänligt men bytte genast om samtalsämne. Han besvarade lika blidt deras hälsning; hvarpå han yttrade: »Hvad rådplägen I så lifligt om? I glömmen ju både sömn och mat». »Här hålles alls ingen rådplägning», svarade Bolle, »det är bara småsaker, hvarom vi bägge ha att språka med hvarandra». Men som Snorre märkte, att de ville dölja något, som de hade i sinnet, och han misstänkte, att de mäst talade om sådant, hvaraf olycka kunde komma, ifall det blefve värklighet, så sade han till dem: »Och likväl förmodar jag, att det hvarken är löst eller lustigt tal, I bägge vanligtvis hafven emellan er. Jag förstår edert allvar och beder er nu: sägen mig hela sanningen, ty en rådplägning mellan oss alla skall bli den tryggaste, och jag skall ingalunda hindra det att få framgång, hvaraf eder ära ökas». Torleik, som tyckte, att Snorre lät uppmuntrande nog, sade honom i få ord sitt och broderns beslut att draga emot Olof Påfågels söner och nedgöra dem; ty de menade, att de numera kunde mäta sig med dem, då han själf, Torleik, blifvit konung Olof Haraldssons handgångne man och Bolle vetat att skaffa sig till svärfar en så stor och fräjdad höfding som Snorre Gode. »Tillräcklig bot», invände denne, »har blifvit gifven för Bolles dråp, då Hälge Hardbeinsson bötat med sitt lif. För detta frändehats skull hafva redan alltför stora olyckor timat —må det ändtligen bli slut på slika!» »Hvad nu Snorre?» inföll Bolle, »är du ej längre så säker i hjälpen, som du låtsade nyss? Aldrig skulle min broder Torleik hafva invigt dig i våra planer, om han blott dessförinnan rådgjort med mig. Du finner Hälges fall vara en tillräcklig hämd för min fader Bolle, fastän alla veta, att för Hälge blefvo pänningar sedan gäldade, men min fader ligger i sin graf utan bot». Då Snorre Gode fann, att han med allt sitt tal ej förmådde bringa dem på andra tankar, erbjöd han sig att söka få en god förlikning till stånd emellan dem och Olofssönerna. »Bättre så», sade han, »än att ännu flera män skola stupa i ätten». Omsider gåfvo bröderna med sig, hvarpå Snorre red hän till Hjardarholt.

Halldor Olofsson bjöd honom välkommen och bad honom stanna där, men Snorre svarade, att han måste rida hem redan om aftonen. »Jag har ett viktigt ärende till dig», sade han. De satte sig ned att tala samman, och Snorre framförde ärendet. Han hade förmärkt, sade han, att Bolle och Torleik ej längre ville nöjas med, att ingen bot gåfves dem för deras fader. »Nu vill jag söka förlika eder samt se till, om det ej kan blifva en ände på dessa frändeolyckor». »Till fullo är det mig bekant», svarade Halldor, »att Gudruns söner ärnat företaga ett öfverfall på mig och mina bröder, innan du, Snorre, vände deras hämdlystnad emot Hälge Hardbeinsson. Din kloka medling i våra frändestrider har varit god för oss här på Hjardarholt». »Det är mig mycket angeläget», fortsatte Snorre, »att jag får er fränder med visshet försonade. Edra motparters skaplynne känner jag: de skola hålla allt, hvarom I med dem enats». »I förhoppning om mina bröders samtycke», sade Halldor, »lofvar jag dig att gälda alla de böter för Bolle, som af skiljedomare bestämmas; men jag sätter som ett vilkor, att ingen af oss skyldige må dömas fredlös och att mitt höfdingskap och min bostad ej må fråndömas mig; ej häller må mina bröder drifvas från den grund, hvarå de bo. Detta vill jag hafva faststäldt, innan målet afdömes. Välje så enhvar sin skiljeman!» »Detta anbud är godt och ädelt», förklarade Snorre, »och Gudruns söner skola mottaga det, ifall de vilja följa mitt råd».

Snorre red hem och berättade bröderna, huru hans färd aflupit. »Från edert mål», sade han, »vill jag vara helt och hållet skild, ifall I, bröder, gifven afslag». De böjde sig nu för Snorres mening, och Bolle bad honom blifva deras skiljemän. På utsatt dag kommo parterna tillsamman. De voro femton man i hvarje flock. Skiljedom sattes, och pänningböterna för Bolles dråp bestämdes. Man vet ej, hur stora de voro, men det är sagdt, att de gäldades hedersamt och att förlikningen hölls väl. Och parternas anseende växte af detta.

47. Bolles och Torleiks utrikesfärd.

Sedan bröderna Bolle och Torleik förlikt sig med Olofssönerna och Torleik varit ett år hemma på Island, gaf Bolle tillkänna, att nu ville äfven han göra en utrikesfärd. »Länge», sade han till sin svärfader Snorre, »har jag haft i sinne att se mig om i södern, ty den man hålles för fåvitsk, som ej känner af världen annat än Island.» Snorre erbjöd honom så mycket gods och pänningar, som han själf önskade taga med på färden. »Gärna tager jag mycket med mig», förklarade Bolle, »ty jag vill ej sitta som någon mans nådehjon hvarken här hemma eller utomlands.»

Om hösten satte han skepp i sjön och styrde öfver till Norge. Brodern Torleik följde honom. De landade norrut vid Trondhjem. Vid denna tid uppehöll sig konung Olof Haraldsson österut i Viken, där han ärnade taga sitt vintersäte. När bröderna erforo, att konungen ej skulle komma den hösten upp till Trondhjem, ville Torleik genast segla till Viken för att träffa honom, men Bolle genmälte: »Ringa lust har jag att nu i höstdagarne drifva kring emellan köpstäderna. Det finner jag vara mödosamt och trälaktigt. Jag vill hällre stanna här i staden öfver vintern, ty det är mig sagdt, att konung Olof kommer hit norrut i vår. Infinner han sig då icke, så har jag intet emot att söka upp honom.» Bolle fick sin vilja fram. De lossade skeppet och togo sig bostad i Trondhjem. Snart visade det sig, att Bolle var en ärelysten man, som gärna ville öfverglänsa andra. Detta lyckades honom också, ty han var mycket frikostig. Han vann inom kort stort anseende i Norge. I Trondhjem höll han under vintern eget följe. Och när han gick med detta till dryckeslagen, föll det strax stadsborna i ögonen, att hans män voro mycket bättre rustade med kläder och vapen än de själfva. Äfvenså betalte han för sitt följe ensam, allt hvad det förtärde kring dryckesborden. Samma frikostighet och samma stormanslater visade han äfven vid andra tillfällen.

När bröderna sedan fingo höra, att konung Olof dragit sig till Sarpsborg och att han ej så snart kunde väntas norrut, begåfvo de sig genast till honom. Vänligt mottog han sin hirdman Torleik och hans följeslagare; och han frågade, hvem den ståtlige mannen var. »Det är min broder, och han heter Bolle», svarade Torleik. »För visso är han en kärnkarl», menade konung Olof. De stannade hos konungen under våren. Då sommaren nalkades, talade bröderna med hvarandra om sina färdplaner, och Torleik sporde: »Vill du fara ut till Island i sommar, eller vill du stanna längre här i Norge?» »Jag vill intetdera», svarade Bolle, »ty, för att säga sanningen, hade jag, innan jag lämnade Island, föresatt mig, att jag ej skulle låta höra af mig endast från den närmaste gården. Nu vill jag, att du, broder, ensam öfvertager vårt skepp.» Det gjorde Torleik ondt, att de skulle skiljas, men han lät nu som alltid brodern råda. När konung Olof fick höra Bolles beslut, bad han honom dock blifva kvar där någon tid. »Gärna vill jag gifva dig samma värdighet som din broder Torleik», sade han. »Stor är min åstundan», genmälte Bolle, »att blifva eder handgångne man, men först måste jag dock fara, dit min föresats drager mig. Eder man blifver jag med glädje, i fall det förunnas mig att komma tillbaka.» »Själf må du råda för dina resor, Bolle», återtog konungen, »ty I, isländingar, ären nu en gång halsstarriga. Men det vitsordet vill jag dock till sist gifva dig, att du är den märkligaste man, som i mina dagar kommit från Island.»

När Bolle fått orlof af konungen, gick han ombord på ett större handelsskepp, som stod redo att segla ned till Danmark. Han hade med sig mycket gods, och en del af följet ledsagade honom. Han stannade öfver vintern i Danmark och vardt äfven där hedrad af mycket mäktige män. Sedan styrde han sin färd till ännu fjärmare länder, och han slöt den icke, förrän han nått Miklagård. Här blef han inom kort upptagen bland väringarne. Att döma af de sägner, vi hört, har ingen norrman gått i Miklagårdskonungens sold före Bolle Bollesson. Många år var han i Miklagård, och han visade sig där som en kraftkarl i alla mandomsprof. Väringarne aktade honom högt, så länge han var ibland dem.

48. Torkels Norgesfärd.

Nu är att berätta om Torkel Öjulfsson, att han satt som god höfding i sin gård. En gång förtalde han sin hustru Gudrun en dröm, som han haft. »Jag drömde», sade han, »att jag hade ett så stort skägg, att det bredde sig utöfver hela Bredafjorden.» Han bad henne tyda drömmen. »Hvad tror du själf den betyder?» frågade hon. »Det är lätt att säga», svarade han, »min makt skall sträcka sig utöfver hela Bredafjorden». »Måhända», återtog hon, »men förr tror jag den betyder, att du skall doppa ditt skägg ned i den fjorden.»

Samma sommar gjorde Torkel sitt skepp segelklart. Han gaf tillkänna, att han ämnade sig till Norge för att där köpa kyrktimmer. I Trondhjem blef han sedan mycket hedrad af konung Olof. Det är berättadt, att denne under vinterns lopp gaf Torkel gods till ett värde af icke mindre än hundra marker brändt silfver. Den vintern lät konungen lägga grunden till en kyrka af timmer. Den skulle blifva ett ansenligt tämpel, och stort arbete nedlades därpå. Om våren blef det timmer forsladt ned till Torkels skepp, som denne erhållit till skänks af konungen. Det var både stort och godt, ty Torkel hade själf valt ut det. En morgon gick konung Olof bittida ut med några af sina män. Då såg han en man uppe på kyrkan, som var under byggning. Han förvånades häröfver, ty morgonen var ännu ej så långt liden, att byggfolket kunde väntas vara uppe. Snart kände han mannen. Det var Torkel Öjolfsson, som stod däruppe och tog mätt af alla de största träna, både tvär- och långbjälkarne samt pelarne. Kung Olof gick genast fram och frågade: »Hvad nu, Torkel? Ämnar du efter det där stora måttet tillyxa det timmer, du fraktar med dig hem till Island!» »Det ämnar jag, herre», svarade han. »Hugg bort», återtog konungen, »af hvarje storträ två alnar, och din kyrka blifver ändock den största, som bygts på Island!» Då ropade Torkel ned: »Behåll själf ditt timmer, ifall du åtrår dig och tycker, att du skänkt mig för mycket! Jag ämnar ej hugga af det en enda alnstump. Jag har, herre, både läglighet och lust att skaffa mig ett annat timmer.» »Väl är det sant», svarade konungen med själfbehärskning, »att du är en betydande man, Torkel Öjolfsson, men nu gör du dig dock allt för stor, ty nog är det öfvermod af en bondeson att vilja mäta sig med oss. Sant ät det icke, att jag förmenar dig timret, ifall det äljes blifver dig af ödet tillstadt att däraf bygga en kyrka; dock kan denna aldrig bli så stor, att all din dryghet får plats därinne. Men det anar mig, bonde, att människorna skola få föga gagn af allt detta timret och att det aldrig skall lyckas dig att däraf göra något storvärk.» Därmed slöts samtalet. Konungen aflägsnade sig, och det syntes på honom, att han var missnöjd. Dock lät han intet märkas. Och han skildes sedan från Torkel med mycken kärlek. Därpå steg denne ombord och styrde sitt skepp till Island. Han landade i Rutafjorden och lät där sätta sitt timmer i godt förvar. Sä satt han åter hemma på sin gård Hälgafjäll i god ro. Här höll han om julen ett stort gästabud, och han förde stor ståt hela den vintern. Och hans husfru Gudrun hade intet häremot, ty hon menade, att pänningar voro blott till för att gifva menniskorna glans och anseende. Också måste allt sådant hållas i beredskap, som Gudrun fordrade för att kunna föra ett i allo stort hus.

49. Torkel drunknar.

Efter jul red Torkel Öjolfsson hemifrån norrut till Rutafjorden för att få allt kyrktimret forsladt därifrån. På vägen dit gästade han sin nära frände Torsten Kuggesson på gården Ljårskoga, där han försåg sig med folk och hästar. Han stannade sedan vid Rutafjorden någon tid, ty det dröjde, innan han fick allt klart till affärd. Här skaffade han sig nya hästar, ty han ville ej gärna göra mer än en resa, ifall det kunde gå för sig. Af tjugo hästar drogs timret fram till mynningen af floden Ljå, ej långt från Torsten Kuggessons gård. Denne ägde en stor färja, hvarpå det sedan skulle forslas hän till Hälgafjäll. Som stor frändekärlek rådde mellan Torkel och hans värd, Torsten, gästade han denne, ända tills det lidit långt in i fastan.

Bittida på skärtorsdagens morgon gjorde Torkel sig omsider redo att fara. Men Torsten ville med all makt hålla honom ännu längre kvar. »Ty vädret är i dag icke att lita på», sade han. »Vädret blifver nog godt», svarade Torkel, »och det lyckas dig ej att häjda mig, ty jag vill hem före påsk.» Han lät sätta fram färjan, och lastningen började. Men Torsten lät bära timret upp i land igen, allt eftersom Torkel och hans folk förde ut det. Till sist utbrast denne: »Nu är det nog, frände! Sinka ej vår färd, ty denna gången får du dock ej din vilja fram.» »Då får den af oss råda», genmälte Torsten, »som har mäst men däraf; denna färd varder ödesdiger.» Torkel sade honom sitt farväl; och Torsten återvände nedstämd hem. Då han kommit in i stugan, lade han sig ned på bänken och bad, att man skulle lägga ett hyende under hans hufvud; och tjänstekvinnan, som gjorde detta, såg hans tårar tillra ned på hyendet. Om en stund tog vinden i husets väggar med ett väldigt gny. Då sade Torsten Kuggesson: »Där höra vi gnyet af frände Torkels bane!»

Om dennes förd är följande att förtälja. Med nio mans besättning seglade han utåt Bredafjorden. Snart begynte vinden att växa, och det vardt den starkaste storm. Men de fortsatte färden oförskräckt, ty det var raskt folk. Seglatsen gick framåt, tills de kommo till Björnön; och man kunde se deras färd från båda sidor af fjorden. Men när de nått ön, tog en kastby i seglet och stjälpte färjan. Torkel och alla hans män drunknade. Kyrktimret dref rundt om öarna där i fjorden. En hörnstolpe stannade vid en ö, som ännu heter Stolpön.

50. Varslet.

Samma dag, Torkel och hans män drunknat, gick hans änka Gudrun i aftonstunden bort till kyrkan, såsom hennes vana var, sedan allt folket gått till hvila. Då hon kom till kyrkogårdsledet, såg hon med ens ett spöke stå framför sig. Det lutade sig tätt intill henne och hviskade: »En stor nyhet, Gudrun!» »Tig du med den, ditt otyg!» sade hon; hvarpå hon gick hän till kyrkan, såsom hon föresatt sig. Där tyckte hon sig se sin make Torkel och alla hans män stå utanför. De voro våta, och hon kunde se, hur vattnet rann ned af deras kläder. Hon talade dock icke till dem utan trädde stilla in i tämplet, där hon stannade i bön en stund, hvarefter hon vände tillbaka hem, ty hun tänkte, att Torkel och hans följeslagare voro där före henne. Men där fanns icke en människa. Denna händelse begrundade hon mycket.

Om långfredagen sände han sitt folk ut för att spana efter Torkel. Somliga ströfvade längs fjordstränderna, andra sökte ikring öarna. In emellan dem och utmed båda stränderna hade kyrktimret redan drifvit. Nästa dag, lördagen före påsk, var olyckan känd i bygden; och alla funno den stor, ty Torkel Öjolfsson hade varit en stor höfding. Han var åtta och fyrtio år, när han drunknade; och detta hände fyra år, innan konung Olof den helige föll vid Sticklastad. Gudrun sörjde Torkel mycket, men hon bar manligt sin sorg. Blott några stockar af kyrktimret bärgades.

51. Gudruns gudsfruktan.

Gudrun blef mycket gudfruktig. Hon var den första kvinna på Island, som lärde sig Saltaren, och hon tillbragte en stor del af natten med bön i kyrkan. Hennes son Bolles dotter Härdis, som hon upptagit till fostring, var henne ständigt följaktig, när hon bad, ty hon älskade denna högt. En natt drömde den unga Härdis, att en kvinna kom till henne, klädd i hufvudduk och yllekappa, och hennes utseende var ohyggligt. Hon talade så till henne: »Säg din farmoder, att jag lider, när hon hvarje natt trampar ofvanför mig och fäller så heta tårar på mig, att jag känner dem alla bränna mig. Till dig säger jag detta, enär jag bättre kan tåla dig, fastän också vid dig låder något underligt; ja, jag skulle kunna hålla af dig, om icke Gudrun stode i vägen.» Därpå vaknade Härdis och berättade för Gudrun sin dröm. Hon ansåg den som ett godt varsel. Nästa morgon lät hon upptaga några tiljor ur kyrkogolfvet å den plats, där hon plägade knäböja, då hon bad, och hon lät gräfva därinunder. Då fann man några fula, blå ben, ett bröstsmycke och en trollstaf. Häraf kunde man se, att det var en vala eller hednisk spåkvinna, som blifvit där begrafven. Benen blefvo sedan förda till en aflägsen plats, där människor icke färdades fram.

52. Bolle den präktige. Snorres död.

Dä fyra år gått, efter det Torkel Öjolfsson drunknat, kom ett skepp in i Öfjorden. Det tillhörde Bolle Bollesson; och de flesta af besättningen voro norrmän. Bolle hade hem med sig mycket gods och däribland äfven många kostbarheter, som utländske höfdingar skänkt honom. Han var numera så praktlysten, att han ej ville bära andra kläder än af skarlakan och päll, och alla hans vapen voro guldbelagda. Han kallades Bolle den präktige. Då han gått i land, gaf han sin besättning tillkänna, att han ämnade sig västerut till sina egna härad; hvarpä han öfverlämnade åt den både skeppet och dess laddning. Med elfva följesmän red han åstad. De buro skarlakanskläder, och de sutto i gyllene sadlar. Alla voro de sköna svenner, men Bolle fördunklade dem dock. Han var klädd i en pälsdräkt, som Miklagårdskonungen förärat honom; och utanpå den bar han en kappa af skarlakan. Han var gjordad med svärdet Fotbitaren, hvars hjälten voro guldbelagda, och fästet var äfven viradt med guld. På hufvudet glänste en gyllene hjälm, och vid sin sida bar han en röd sköld med en inlagd, gyllene riddarebild. I handen förde han en lans, såsom sed var i främmande länder. Och hvarhälst de gästade på vägen till Hälgafjäll, kunde kvinnorna icke vända sina ögon frän Bolle och från hans och ledsagarnes prakt. Med sådan höfviskhet red han västerut i bygderna, till dess han kom till Hälgafjäll. Här tog Gudrun med stor glädje emot sin son. Dock dröjde det ej länge, innan han bröt upp och red till Tunga i Sälingsdalen för att där träffa sin svärfader Snorre och sin hustru Tordis. Detta blef äfven ett fägnesamt möte. Af denna utlandsfärd blef Bolle fräjdad. Och Snorre sökte på allt sätt att visa honom samma heder och vänskap som tillförene.

När han varit hemma ett år, insjuknade Snorre. Men sjukdomen angrep honom ej häftigt med ens; och han kom därför att ligga till sängs länge. När den omsider tog till, sammankallade han alla sina anhöriga och förklarade som sin sista vilja, att svärsonen Bolle skulle öfvertaga boet och höfdingskapet efter honom. Därpå dog Snorre Gode. Han var dä sextiosju år gammal. Det var ett år efter Olof den heliges fall; så har Are präst den kunnige sagt. Snorre blef begrafven på Tunga. Bolle och husfrun Tordis öfvertogo sedan boet, såsom Snorre förordnat; och dennes egna söner voro härmed nöjda. Bolle blef en inflytelserik och vänsäll man.

53. Gudrun och Kjartan.

Nu började Gudrun att åldras mycket; och hon lefde med den sorg, hvarom nyss berättats. Hon var den första ensliga nunna, som lefvat på Island. Äfvenså är det en allmän mening, att hon varit den ansenligaste bland sina likar här i landet. En gång, förtäljes det, kom hennes son Bolle till Hälgafjäll; och hon blef glad, såsom hon alltid plägade, när han kom för att besöka henne. Han satt länge hos sin moder, och de talade om allahanda händelser. Då frågade han: »Vill du säga mig, moder, något, som jag gärna vill veta: hvilken man har du älskat mäst?» Och Gudrun svarade: »Torkel var den mäktigaste mannen och den störste höfdingen; men ingen var mera dugande och i sitt väsen behagligare än Bolle. Tord Ingunsson var en synnerligen klok och lagkunnig man. Om Torvald vill jag icke tala.» »Nog förstår jag», sade Bolle, »hvad du här säger mig om dina husbönders värde och väsen. Men du har därmed icke sagt mig, hvilken man du älskat mast. Dölj det ej längre för mig?» »Ifrigt önskar du veta detta, min son», återtog hon, »och skall jag säga det åt någon, så säger jag det hälst åt dig.» »Så tala, moder!» uppmanade han. »Honom var jag värst emot, som jag älskade mäst», slöt Gudrun. Då sade Bolle: »Nu tror jag, att du talat uppriktigt. Haf tack, för det du sagt mig, hvad jag ville veta!» Gudrun blef en gammal kvinna, och sägnen går, att hon till sist förlorade sin syn. Hon dog på Hälgafjäll, och där hvilar hon.

Här slutar denna saga.

Anmärkning:

1. Här upprättades år 1184 ett kloster.