Sjunde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen og ørnen – Træsnit af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Sjunde Sången

---

Sjunde Sången. Wäinämöinen simmar i flere dygn af och an i hafvet; en örn kommer slutligt flygande, tager honom på sin rygg och bär honom till Pohjola: 1—116. — Louhi, Pohjolas värdinna, hör Wäinämöinen sörja på stranden, och för honom upp till gården samt undfägnar honom på det bästa: 117—274. — Wäinämöinen längtar dock tillbaka till sin hembygd, men Pohjolas värdinna vill ej låta honom resa, ifall han ej kunde smida Sampo, för hvilken hon lofvar gifva honom sin dotter till maka: 275—322. — Wäinämöinen lofvar från hemmet sända smeden Ilmarinen, som förstode att smida Sampo; han erhåller då af Pohjolas värdinna häst och släde, och styr sin fård emot hemmet: 323—368.

---

Gamle trygge Wäinämöinen

Simmar kring de vida djupen.

Flyter som en granrisruska,

Som en murken furustubbe.

Under sex af sommarns dagar,

Under nätter lika många,

Med det våta haf framför sig,

Öfver sig den klara himlen.

Simmar än i tvenne nätter,

10. Två de allra längsta dagar;

Men den natt som derpå följde,

Sedan åtta dagar svunnit,

Råkar han till slut i vånda,

Börjar att af värk besväras;

Naglarne från tårna lossna,

Och hans fingerleder styfna.

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Ve mig arme, olycksfulle,

20. Af elände nedertryckte,

Att från hemmet jag begaf mig,

Bort från fordna boningsplatser,

Under himlen hit, för evigt,

Att i år och dagar drifvas,

Att af stormen ständigt vaggas,

Att af hafvets vågor vräkas

Öfver dessa vida vatten,

Dessa hafvets öppna sträckor;

Kyligt är det här att vara,

30. Mödosamt är här att dväljas,

Att bland böljor bo beständigt,

Att på vattnets fjärdar vräkas.

"Och jag inser icke mera

Hur jag här mitt lif bör ställa

Under dessa svåra tider,

Invid lifvets gräns som viker:

Om jag skall min bostad bygga

Uti vattnet eller luften;

Bygger jag mitt hem i luften,

40. Intet stöd i luften finnes;

Timrar jag mitt hus i vattnet,

Bortför vattnet hvad jag timrat!"

Flög en fogel fram från Lappland,

Nalkades en örn från öster;

Ej han var ibland de största,

Ej ibland de minsta foglar:

Ena vingen vidrör vattnet

Och den andra himlen sopar,

Stjerten hafvets våg bestryker,

50. Näbben slår mot strandens klippor.

Långsamt hit och dit han flyger,

Skådar kring åt alla sidor,

Varseblifver Wäinämöinen

Ute på det blåa hafvet:

"Man, hvi dväljes du i vattnet,

Hjelte, hvarför här bland böljor?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Derför dväljes, jag i vattnet,

60. Jag, en hjelte, här bland böljor:

Hän till Pohja jag begaf mig

Pimentolas mö att vinna;

Snabbt jag styrde fram min kosa

Längs det klara blåa hafvet.

Slutligen en dag det hände,

Tilldrog sig en morgon tidigt

Att jag kom till Luoto-viken,

Nalkades till Jouko-elfven,

Der min goda häst blef skjuten,

70. Medan mig man ville träffa.

"Ner jag störtade i vattnet,

Föll på händerna i hafvet,

Att af stormen ständigt vräkas,

Af och an af vågor vaggas.

Från nordost der kom en vindstöt,

Stark en storm steg upp från öster,

Som mot fjerran ut mig förde,

Längre bort från land beständigt;

Många dagar här jag flutit,

80. Summit många långa nätter

Uppå dessa vida vatten,

Dessa hafvets öppna sträckor,

Men jag vet det icke mera,

Inser icke och förstår ej,

Hvilken död mig förr skall träffa,

Hvad som förr skall bli min bane:

Om jag skall förgås af hunger

Eller ner i vattnet digna."

Sade örnen, luftens fogel:

90. "Var för ingen del bekymrad!

Stig uppå min rygg allenast,

Träd på mina vingbensspetsar;

Jag skall dig ur hafvet bära,

Föra dig hvarthelst dig lyster;

Alltförväl den dag jag minnes,

Har ej glömt de goda tider,

Då du fällde Kaleva-sveden,

Osmolas öde skogar nedslog,

Ty då lät en björk du vexa,

100. Lät det vackra trädet qvarstå

Till en hviloplats för foglar,

För mig sjelf till hviloställe."

Derpå gamle Wäinämöinen

Höjer hufvudet ur vågen;

Upp ur hafvet mannen stiger,

Hjelten reser sig ur böljan,

Upp på fogelns rygg han träder,

Uppå örnens vingbensspetsar.

Örnen, luftens fogel, förde

110. Nu den gamle Wäinämöinen

Längsmed vindens väg i rymden,

Utmed stormens stråt i luften

Till det yttersta af Pohja,

Till det skumma Sariola;

Här han nedersänkte Wäinö,

Höjde sjelf sig upp i luften.

Här i gråt brast Wäinämöinen,

Gret och upphof högljudd klagan

Uppå stranden invid hafvet,

120. Som till namnet ej han kände;

Hundra sår han bar i sidan,

Tusen hugg af stormen gifna;

Till och med hans skägg var slitet,

Håret tofvigt på hans hufvud.

Tvenne, trenne nätter gret han,

Gret i lika många dagar,

Visste ej en väg att vandra,

Såg, som fremling, ingen kosa

Att till hemmet återvända,

130. Att till kända nejder komma,

Till de trakter, der han föddes,

Sina fordna boningsplatser.

Pohjas lilla tjensteflicka,

Den ljuslätta tärnan, hade

Kommit öfverens med solen,

Vidtalt både sol och måne,

Att stå upp på samma timme,

Att med dem på en gång vakna;

Sjelf hon hann dock förr än båda,

140. Förr än månen, förr än solen,

Innan hanen hunnit gala,

Innan någon kyckling qvittrat.

Får hon klipper, fem till talet,

Ullen af sex lam hon afskär,

Samlar ullen till sin väfnad,

Att till ylletyg beredas,

Innan dagen hunnit uppgå,

Innan soln sig hunnit höja.

Tvättar sen de långa borden,

150. Sopar golfvets breda tiljor

Med en qvast af späda qvistar,

Med en frisk och löfrik sopqvast;

Öser sedan sina sopor

I en liten ask af koppar,

Bär dem ut igenom dörren

Öfver gården, bort, i hörnet

Af den längst aflägsna åkern,

Vid det lägsta gärdets öppning;

Der på soporna hon stannar,

160. Vänder hufvudet och lyssnar;

Gråt förnimmer hon från hafvet,

Hör en klagan öfver floden.

Skyndar springande tillbaka,

Ilar åter in i stugan,

Yttrar der, då fram hon hunnit,

Börjar, anländ, att förtälja:

"Gråt från hafvet jag förnummit,

Hört en klagan öfver floden!"

Louhi, Pohjolas värdinna,

170. Pohjolas tandglesa gumma,

Genast ut på gården hastar,

Skyndar fram till grindens öppning,

Der begynner hon att lyssna,

Yttrar slutligen och säger:

"Barna-gråt är denna gråt ej,

Jemmern ej en qvinnas jemmer,

Gråten är en skäggig hjeltes,

Är en mans med hårprydd haka!"

Ut på sjön hon sköt sin farkost,

180. Trebördsbåten ut på böljan,

Sjelf att ro hon nu begynte,

Rodde raskt och rodde hastigt.

Rodde fram till Wäinämöinen,

Till den sorgbetyngde hjelten.

Der gret gamle Wäinämöinen,

Upphof vattnets vän sin klagan

Vid en bäck i videsnåret,

I en tättuppvuxen häggskog;

Munnen rördes, skägget skälfde,

190. Men ej öppnades hans käkar.

Sade Pohjolas värdinna,

Yttrade och tog till orda:

"O, du arme, stackars gubbe,

Nu till fjerran land du kommit!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Höjde härvid upp sitt hufvud,

Yttrade ett ord och sade:

"Alltförväl jag sjelf det känner,

Att till okändt land jag kommit,

200. Fremmande för mig fullkomligt;

Bättre var jag i mitt hemland,

Mera värd i egna bygder."

Louhi, Pohjolas värdinna,

Yttrade ett ord och sade:

"Finge jag måhända fråga,

Törs tilläfventyrs jag spörja,

Hvem da vara må hland männer,

Eller hvilken ibland hjeltar?"

Gamle, trygge Wäinämöinen

210. Yttrade ett ord och sade:

"Fordomdags jag omförmäldes,

Ansedd var jag tillförene

Som en glädjens tolk om qvällen,

En som sjöng i alla dalar,

Uti Wäinö-hemmets lunder,

Uppå Kalevalas moar —

Hvad jag arme nu må vara,

Knappast sjelf jag mera känner."

Louhi, Pohjolas värdinna,

220. Yttrade ett ord och sade:

"Man, stå upp från denna sumpmark,

Hjelte, stig på nya stigar,

Att din ofärd mig berätta,

Dina äfventyr förtälja!"

Mannens gråt hon härmed hämmar,

Gör ett slut på hjeltens jemmer,

Bringar honom i sin farkost,

I dess bakstam honom sätter,

Sjelf till årorna hon griper,

230. Rodden sjelf hon företager,

Fram hon ror till Pohja-gården,

Bringar fremlingen i stugan.

Mat den hungrige hon bjuder.

Torkar af den genom våte,

Gnider så hans frusna leder.

Gnider och uppvärmer honom,

Vederqvicker honom åter,

Gifver hjelten kraft och sundhet,

Tar till orda nu och frågar,

240. Yttrar sjeif och säger slutligt:

"Hvarför gret du, Wäinämöinen,

Hvarför, o Uvantolainen,

Der uppå det öde stället,

Uppå stranden invid hafvet?"

Gamle, trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Orsak nog jag har att gråta,

Svåra skäl jag har att sörja:

250. Länge jag i hafvet summit,

Af och an bland vågor plaskat,

Uppå dessa vida vatten,

Öfver dessa öppna sträckor.

"Derför all min tid jag gråter.

Sörjer hela lifvet genom.

Att jag sam från egna länder,

Mig begaf från kända trakter

Hit till obekanta dörrar,

Portar dem jag icke känner.

Här hvartenda träd mig sårar,

260. Hvarje barr jag känner stinga,

Alla björkar här mig skrapa,

Alla alar svårt mig rifva;

Vinden ensam här jag känner.

Solen ensam förr jag skådat

Här i dessa fjerran länder,

Invid obekanta dörrar."

Louhi, Pohjolas värdinna,

Tog till orda då och sade:

""Gråt ej längre, Wäinämöinen,

270. Klaga ej, Uvantolainen,

Här ju är dig godt att lefva,

Herrligt att fördrifva tiden:

Lax dig bjudes till förtäring,

Fläsk skall här framför dig sättas!"

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Borta båtar maten föga,

Äfven i en gästfri boning;

Bättre i sitt hem är mannen,

280. Mera värd i egna bygder!

Gode Jumala deruppe,

Milde skapare, förunna

Att till eget land jag komme,

Bort till fordna boningsplatser!

Bättre uti hemmet smakar

Vatten ur en sko af näfver,

Än i obekanta nejder

Honing, drucken ur en guldskål!"

Louhi, Pohjolas värdinna,

290. Yttrade ett ord och sade:

"Nå, hvad vill du då mig gifva

Om jag dig till hemmet bringar,

Bort till egna åker-ändor,

Till din egen stugas närhet?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Hvad vill du af mig begära,

Om du mig till hemmet bringar,

Bort till egna åker-ändor

Der min hembygds gökar gala,

300. Mina egna foglar sjunga?

Vill en hjelm med guld du taga,

Ha en hatt, med silfver uppfylld?"

Louhi, Pohjolas värdinna,

Yttrade ett ord och sade:

"O du vise Wäinämöinen,

Du, en siare evärdlig,

Icke jag ditt guld mig önskar,

Eftersträfvar ej ditt silfver:

Barnen här ha gyllne blommor,

310. Våra hästar silfverbjellror.

Om du kunde Sampo smida,

Kunde granna locket hamra

Af en svanefjäders ända,

Af en mjölktår från en gallko,

Af ett enda litet kornfrö,

Af en enda tackas ullstrå,

Vill jag dig min dotter gifva,

Lönar med en mö din möda,

Bringar dig till egna nejder,

320. Der ditt hemlands foglar sjunga.

Der ditt hemlands hanar gala

Uppå egna åker-renar".

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Jag kan icke Sampo smida,

Sira ut det granna locket.

Bringa mig till hemmet åter,

Och jag sänder Ilmarinen,

Som åt dig skall Sampo smida,

330. Skall det granna locket hamra;

Han behaga skall din dotter,

Vinna fagra flickans sinne.

"Han är smed trots någon annan,

Hamrare med fyndigt sinne,

Han, som smidit har på himlen,

Luftens lock tillhopa hamrat;

Hvarken spår af hammarn synas,

Eller märken af hans tänger."

Louhi, Pohjolas värdinna

340. Yttrar då ett ord och säger:

Jag åt den min dotter gifver,

Lofvar bort mitt barn åt honom,

Som åt mig kan Sampo smida,

Sira ut det granna locket

Af en svanefjäders ända,

Af en mjölktår från en gallko,

Af ett enda litet kornfrö,

Af en enda tackas ullstrå."

Fålen hon i redet spände,

350.. Brune springarn för en släde

Bragte gamle Wäinämöinen,

Satte honom uti släden,

Derpå tog hon sjelf till orda,

Yttrade och sade slutligt:

"Lyfta icke upp ditt hufvud,

Höj din blick ej upp mot höjden

Förrän hästen hunnit tröttna,

Eller slutligt qvällen stundar!

Om ditt hufvud upp du lyfter,

360. Blicken upp mot höjden höjer,

Skall helt visst dig ofärd drabba,

En förderfvets dag dig hinna."

Derpå gamle Wäinämöinen

Slog på hästen, åkte dädan,

Fick dess hvita man att fladdra,

Medan fram med gny han åkte.

ort från Pohjola, det mörka,

Från det skumma Sariola.