Sjuttonde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Sjuttonde Sången

---

'Sjuttonde Sången. Wäinämöinen går att hemta de trenne orden hos Antero Wipunen och väcker denne ur hans sömn underjorden: 1—98. — Wipunen uppslukar Wäinämöinen, som då börjar att häftigt plåga honom i hans inre: 99—146. — Wipunen söker genom mångahanda besvärjelser befria sig från sin gäst, men Wäinämöinen hotar att ej draga dädan, innan han erhållit de tre saknade orden: 147—526. — Wipunen sjunger nu för Wäinämöinen hela sin vishet; denne uppstiger ur hans inre, återgår till sitt arbete och fulländar båten: 527—628.

---

Gamle trygge Wäinämöinen,

När han icke orden funnit

Uti Tuoni-gudens boning,

Det evinnerliga hemmet,

Tänker ständigt i sitt sinne,

Öfverlägger i sitt hufvud,

Hvar han orden skulle finna,

Trolldoms-språken sig förskaffa.

Honom mötte då en herde,

10. Denne talade och sade:

"Hundra ord du kunde finna,

Tusen ämnen för att sjunga,

Der hos Antero Wipunen,

I den starke mannens mage,

Men en väg du måste färdas,

Måste längs en gångstig vandra,

Alltför god är ej den vägen,

Icke heller alltför dålig:

Först du springa får en sträcka

20. Öfver qvinno-nålars uddar,

Derpå bör du gå ett stycke

Öfver männers hvassa klingor,

Och till sist du muste löpa

Öfver bett af hjeltars yxor."

Gamle trygge Wäinämöinen,

Vill sig dock åstad begifva,

Träder in i smedens smedja,

Yttrar dessa ord och säger:

"Hör mig smed, o Ilmarinen!

30. Hamra nu af jern mig skoplagg,

Smid af jern mig tvenne handskar,

Gör mig ock af jern en skjorta,

Smid dertill ännu en jern-stång.

Gör en stål-stör mot betalning,

Foga stål uti dess inre,

Hamra smidbart jern deröfver,

Ty jag går att ord mig hemta,

Går att snärje-ord mig skaffa

Ur den starke mannens mage,

40. Från den gamle Wipunens läppar."

Det var smeden Ilmarinen,

Han till orda tog och sade:

"Wipunen är död ren länge,

Länge Antero har hvilat

Från de fällor, dem han utlagt,

Från de snaror, dem han gillrat;

Inga ord du der kan finna,

Får ej ens ett halft af honom."

Gamle trygge Wäinämöinen

50. Gick likväl och lydde icke,

Steg på första dagen varsamt

Öfver qvinno-nålars uddar,

Skred med sorglös gång den andra

Öfver männers hvassa klingor,

Svängde sig på tredje dagen

Öfver bett af hjeltars yxor.

Wipunen, den sångförfarne,

Han, den gamle starke mannen,

Hvilade med sina sånger,

60. Slumrade med sina trollord;

Aspen vexte på hans skuldror,

Björken stod uppå hans tinning,

Alen från hans käk sig höjde,

Från hans skägg en videbuske,

Och en ekorr-gran från pannan,

Furan, barrklädd, från hans tänder.

Wäinämöinen nu sig närmar.

Blottar svärdet, drager stålet,

Ur dess slida, gjord af läder,

70. Buren vid det mjuka bältet,

Fäller aspen från hans skuldror,

Nedslår björken från hans tinning,

Från hans käk den stora alen,

Videbusken ifrån skägget,

Ekorr-granen från hans panna,

Furan, barrklädd från hans tänder.

Nu sin stör af jern han drifver

In i munnen på den starke,

In uti det öppna svalget

80. Mellan käkarne som gnissla,

Yttrar dessa ord och säger:

"Menskans träl, stå upp ur hvilan,

Ur din slummer under jorden,

Ur den långa sömn du sofvit!"

Wipunen, den sångförfarne,

Vaknar genast upp ur sömnen,

Känner att han hårdt är träffad,

Plågas af en häftig smärta,

Biter uti Wäinös jernstör,

90. I det öfra, mjuka jernet,

Kan dock icke stålet bita,

Icke äta jernets hjerta.

Härvid, medan Wäinämöinen

Tätt vid munnens rand har stannat,

Snafvar han med högra foten,

Slinter plötsligt med den venstra

In i gapet på den gamle,

Halkar ned uti hans käftar.

Wipunen, den sångförfarne,

100. Öppnar straxt sin mun än mera,

Vidgar sina begge käftar,

Slukar mannen och hans klinga,

Sväljer ner uti sin strupe

Gamle trygge Wäinämöinen.

Wipunen, den sångförfarne,

Tar till orda nu och säger:

"Mycket jag i tiden ätit,

Ätit får och ätit getter,

Ätit en och annan gallko,

110. Ätit mången galt derjemte,

Dylik spis jag dock ej smakat,

Aldrig än en sådan munsbit!"

Sjelf den gamle Wainämöinen

Tog till orda nu och sade:

Nu min ofärd tyckes stunda,

Nödens dag tycks nu sig närma.

Uti denna Hiisis håla,

Uti denna Kalmas kätta!"

Eftertänkte, öfverlade,

120. Hur han här sig borde skicka;

Wäinö bar en knif i bältet,

Med ett brokigt skaft af masur,

Häraf gjorde han en farkost,

Skapade en båt, med vishet,

Rodde upp och ner med båten

Ifrån tarm till tarm beständigt;

Genom alla inre gångar,

Genom hvarje vrå han framgled.

Wipunen, den gamle sångarn,

130. Härom ej sig stort bekymrar,

Men den gamle Wäinämöinen

Reder sig att börja smida,

Företager sig att hamra:

Gör en smedja af sin skjorta,

Bälgar utaf skjortans ärmar,

Af sin pels en pust han bildar,

Bälgens rör af sina byxor,

Rörets mun af sina strumpor;

Knäet han till städ begagnar

140. Och till slägga armens båge.

Smider raskt och hamrar ifrigt,

Under klang och dån och rassel,

Utan att om natten hvila,

Utan uppehåll om dagen,

I den starke mannens mage,

I den kraftuppfylldes sköte.

Wipunen, den sångförfarne,

Sjelf till orda tog och sade:

"Hvem bland männer kan du vara,

150. Hvilken ur de hjeltars skara?

Hundra hjeltar har jag slukat,

Bragt om lifvet tusen männer,

Har dock ej din like slukat!

Kolen stiga mig i munnen,

Bränder träda på min tunga,

Jernets slagg uti min strupe.

"Fly, vidunder, vandra hädan,         Sånger för aflägsnande af plågor" v. 157—504.

Drag åstad, du landets plåga,

Innan jag din moder uppsökt,

160. Vändt mig till den ålderstigna!

Om jag åt din moder säger,

Yppar detta för den gamla,

Får din moder mer att göra,

Större blir den gamlas möda,

När sig sonen illa skickar,

Barnet skada förorsakar.

"Icke vet jag det med visshet,

Ej egentligen jag inser,

Hvadan du är hitslängd, Hiisi,

170. Hvadan du, förvägne, kommit

För att bita här och fräta,

För att gnaga, för att äta?

Är du en af skaparn alstrad,

En af Gud mig pålagd sjukdom,

Eller ock ett verk af menskor,

Frambragt, hitbragt af en annan,

Är för någon lön du tingad,

Vunnen kanske för betalning?

"Om du är af skaparn alstrad,

180. En af Gud mig pålagd sjukdom,

Anförtror jag mig åt skaparn,

Och på Gud jag mig förlitar:

Gud ej öfverger de goda,

Skaparn ej förgör de vackra.

"Om du är ett verk af menskor,

En af andra frambragt plåga,

Får jag nog ditt ursprung veta,

Stället, der engång du föddes!"

"Derifrån är plågan kommen,

190. Derifrån har smittan utgått:

Från de vise männens nejder,

Från de sångförfarnes trakter,

Från de onde andars hemvist,

Från de fält, der trollmän dväljas,

Långt från Kalmas öde moar,

Från den fasta jordens inre,

Från de döde männens boning,

Från de hädangångnes gårdar,

Från den mull, som pösig sväller,

200. Från den mark, som jemnt är upprörd,

Från det grus, som rörs i hvirflar,

Från den lösa sand, som gnisslar,

Från lågländta, sanka dälder,

Från de kärr, der mossa saknas.

Från den löst uppsvällda gungflyn,

Och från källor, hvilka sorla,

Ifrån Metsä-Hiisis håla,

Ifrån fem bergstoppars klyftor,

Ifrån kopparbergets hjessa,

210. Från det malmuppfyllda fjellet,

Ifrån granar, hvilka susa,

Furor, som för vinden brusa,

Från en murken martalls krona,

Från i toppen ruttna tallar,

Från den trakt, der räfvar skrika,

Från den mo, der elgar jagas,

Ifrån björnens stenrös-grotta,

Från dess håla mellan klippor,

Från det fjerran Pohjas gränser,

220. Från det vida Lapplands marker,

Ifrån sveder utan löfskott,

Från ännu ej plöjda marker,

Ifrån krigets vida sträckor,

Från de fält, der männer kämpa,

Från det vissna gräs som prasslar,

Från det varma blod, som ryker,

Från det vida hafvets fjärdar,

Från dess stora, öppna sträckor,

Från hafsbottnens svarta gyttja,

230. Från ett djup af tusen famnar,

Från de strida strömmars brusning,

Från de hvirflar, hvilka sjuda,

Från den vilda Rutja-forsen,

Från det starka vattenfallet,

Från den bakre deln af himmeln,

Från regnlösa skyars kanter,

Från vårvindens väg i rymden,

Från den plats, der stormen sofver.

"Har då derifrån du kommit,

240. Är det derifrån du fastnat

In uti ett skuldlöst hjerta,

In i ett obrottsligt sköte,

För att gnaga här och äta,

För att rista, för att fräta?

"Vik då hädan, Hiisis spårhund,

Digna ner, du Manas racka,

Fly, du lede, ur mitt sköte,

Bortgå, odjur, ur min lefver,

Upphör att mitt hjerta fräta,

250. Att min mjelte undergräfva,

Att min mage genombråka,

Att uppskaka mina lungor,

Att min nafle söndergnaga,

Att besvära mina sidor,

Att min ryggrad genomfara,

Att i mina höfter hugga!

"Om ej jag har mannakrafter,

Vill en starkare jag sända,

För att plågan undanrödja,

260. Den förfärliga förgöra!

"Jordens mödrar upp jag kallar.

Väcker åkerns äldste värdar.

Alla svärdsmän upp ur marken.

Alla ryttare ur sanden,

Till mitt stöd och till min styrka.

Till mitt värn och till mitt bistånd.

Under dessa svåra mödor.

Under dessa hårda plågor.

"Om du detta dock ej aktar,

270. Om för dessa ej du viker,

Kom då, skog, med dina kämpar.

Enris-snår, med dina skaror,

Res dig, tallskog, med ditt husfolk.

Insjö, med din barnaskara,

Kommen, hundra män med klingor,

Tusen jernbeklädde hjeltar,

För att denne Hiisi hugga,

För att denne Juutas krossa!

"Om ej detta ens du aktar,

280. Om du ej det minsta viker,

Stig då upp, du vattnets moder,

Höj din mössa blå ur vågen,

Höj din fina fåll ur källan,

Upp ur dyn ditt rena anlet,

Att mig svage hjelte värna,

Att mig klene man beskydda,

Att jag skuldfri ej förtäres,

Icke utan sjukdom dödas!

"Om ej detta ens du aktar,

290. Om du ej en hårsmån viker:

Kom, naturens höga dotter,

Kom, du sköna, gyllne moder,

Som är äldst bland alla qvinnor,

Tidigast bland alla mödrar,

Kom att dessa smärtor skåda,

Att afvända nödens dagar,

Att afvältra denna börda,

Att aflägsna denna smitta!

"Och om detta ej du aktar,

300. Om du ej en hårsmån viker:

Kom, från himlens nafle, Ukko,

Kom från kanten af ditt åskmoln!

Skynda hit, der du behöfves,

Närma dig, då hit du kallas,

Att det onda undanjaga,

Trolldoms-skadorna fördrifva

Med din eldigt skarpa klinga,

Med ditt svärd, som blixtar ljungar!

"Fly, vidunder, vandra hädan,

310. Vik ifrån mig, landets plåga!

Här för dig en plats ej finnes,

Äfven om du plats behöfde:

Red ditt hemvist annorstädes,

Flytta längre bort din bostad,

Der din värd sig uppehåller

Och der din värdinna vandrar!

"När du sedan dit har kommit,

Hunnit målet för din vandring,

Uppnått dem som fram dig alstrat,

320. Dem som bragt dig uti dagen,

Låt då märka att du kommit,

Gif dem då ett hemligt tecken,

Dundra såsom åskan dundrar,

Blänk som blixtens ljungeld blänker,

Undansparka gårdens portar,

Rif ett bräde bort från fönstret

Och förflytta dig i stugan,

Fladdra in liksom en hvirfvel,

Grip dem baktill uti foten,

330. Invid hälen, der den smalnar,

Värdarne längst bort i hörnet

Och värdinnorna i dörrvrån;

Utgräf ögonen på värden,

Sönderslå värdinnans hufvud,

Krök till krokar deras fingrar,

Vrid på sned hvartenda hufvud!

"Vore detta ej tillräckligt,

Flyg som tuppen då till tåget,

Som en kyckling fram till gården,

340. Med ditt bröst emot dess sophög,

Nedslå hästen i dess spilta,

Boskapen i ladugården,

Nedtryck hornen uti smutsen,

Svansen ner mot golfvets plankor,

Vräng på snedden djurens ögon,

Kringvrid hastigt deras nackar!

"Om dig stormen hitfört, sjukdom,

Om af strömmen hit du hemtats,

Om en vårvind fram dig burit,

350. Om af frost och köld du hitbragts,

Må du stormens stråt beträda,

Fly längs vårens vindars slädväg,

Utan att i träden hvila,

Att i någon al dig sätta,

Bort till kopparbergets hjessa,

Till det malmuppfyllda fjellet,

Att dig stormen der må vagga,

Vårens vind dig der må vårda!

"Om från fästets rymd du kommit,

360. Från regnlösa skyars kanter,

Stig då åter upp mot himlen,

Höj dig upp mot fästets rymder,

Till de moln, som droppar stänka,

Upp till stjernorna, som tindra,

Att som eld deruppe brinna,

Att i form af gnistor spraka

Uppå solens vandringsbana

Och der månens ring sig hvälfver!

"Är du bragt af vattnets vågor,

370. Hitförd utaf hafvets böljor,

Återvänd då ner i vattnet,

Stig ånyo ner i böljan,

Ner till gyttje-slottets kanter,

Ner på vatten-åsens skuldror.

Att af hafvets vågor vaggas,

Af det djupa vattnet gungas!

"Om du är från Kalmas moar,

Från de hädangångnes hemvist,

Uppsök då ditt hem ånyo,

380. Återvänd till Kalmas gårdar,

Till dess mull, som pösig sväller.

Till dess mark, som jemnt är upprörd,

Uti hvilken skaror stupa,

Starke männers hopar sjunka!

"Om du, oförsynte, kommit

Ifrån Metsä-Hiisis håla,

Från hans boning, byggd af tallar,

Från hans hem, af furor timradt,

Manar jag dig dit tillbaka,

390. Bort till Metsä-Hiisis håla,

Till hans hem, af furor timradt,

Till hans boning, byggd af tallar,

Att du der må bo och vistas,

Ända tills dess tiljor ruttna,

Svamp utur dess väggar vexer,

Taket upptill sammanstörtar!

"Dit jag äfven dig besvärjer,

Dit jag manar dig, du lede:

Till den gamle björnens ide,

400. Till björninnans bo, den gamlas,

Bort till låga, sanka dälder,

Till de kärr, som aldrig tina,

Till den ständigt lösa gungflyn,

Ner i lätt upprörda källor,

Sjöar, hvarest fisk ej finnes,

Helt och hållet aborrlösa!

"Om ej der en plats du finner,

Längre bort jag dig besvärjer:

Bort till Pohjas fjerran gränser,

410. Till det vidtutsträckta Lappland,

Bort till sveder utan löfskott,

Till ännu ej plöjda marker,

Der ej sol, ej måne finnes

Der ej dagen gryr i öster!

Skönt är der för dig att vara,

Ljuft det blir dig der att vandra:

Elgar man i träden upphängt,

Stora renar der man nedgjort,

Till den hungriges förtäring,

420. Till den lystne mannens mättnad.

"Dit jag äfven dig besvärjer,

Manar dig, och dig fördrifver:

Till den strida Rutja-forsen,

Hvirfveln, som af lågor sjuder,

Dit de höga träden stupa,

Tallar ner med roten rulla,

Hela stora furor störta,

Träd med rika kronor falla;

Simma der, du onde hedning,

430. Uti forsens vilda vågsvall,

Hvirfla i de vida vattnen,

Bygg och bo bland trängre böljor!

"Om ej der en plats du finner,

Vill jag dig ännu besvärja

Till den svarta Tuoni-elfven,

Den evärdeliga strömmen,

Derifrån du aldrig slipper,

Aldrig här i tiden kommer,

Förrän dig jag sjelf befriar,

440. Förrn jag nalkas till din räddning,

Färdas fram mod nio gumsar,

Dem en enda tacka burit,

Närmar mig med nio oxar,

Dem en enda ko har framfödt,

Åker fram med nio hingstar,

Dem att enda sto har kastat.

"Men om skjuts du skulle önska,

Om du häst begär för färden,

Skall jag nog dig skjuts förskaffa,

450. Ger dig gerna häst för färden:

Hiisi har en präktig fåle,

En med eldröd man, på fjellet,

Som ur nosen lågor frustar,

Flåser flammor fram ur munnen;

Utaf jern dess hofvar äro.

Fötterna af stål beredda,

Lätt de springa uppför backar,

Ledigt uppför däldens branter,

Om blott ryttaren är duglig,

460. Om han drifver på med ifver.

"Men är detta ej tillräckligt,

Skaffa skidor då af Hiisi,

Sök dig alträds-don hos Lempo,

Hemta stafven hos den onde!

Skida så kring Hiisis marker,

Ila genom Lempos lunder,

Raskt kring Hiisis alla marker,

Kring den ondes marker högljudt;

Ligger någon sten i vägen,

470. Må den sprängas uti stycken;

Spärras vägen utaf ruskor,

Må de brista uti bitar;

Står en hjelte midt på vägen,

Må du honom undanskjuta!

"Öfverflödige, drag hädan,

Far, du onde, dina färde,

Innan dagen åter randas,

Förrn Guds morgonrodnad uppgår,

Förrän solen upp sig höjer,

480. Förrän hanen höres gala;

Nu är tid för dig att bortgå,

Att, du onde, hädan draga;

Månen lyser dig på färden,

Skiner på den stråt du vandrar!

"Om du ej nu genast viker,

Om du, hund, ej drager hädan,

Får jag utaf örnen näfvar,

Hvassa klor af blod-utsugarn,

Tänger, som i köttet knipa,

490. Fötter, greniga, af höken,

Hvarmed jag dig, onde, griper,

Dig för evigt tuktar, niding,

Tills ej mer ditt hufvud röres

Och ej andan mer du drager.

"Fordom vek ju äfven Lempo,

Fastän alstrad af en moder,

Vek, när man om Gud fick kunskap,

När sitt bistånd skaparn sände;

Skall ej äfven du då vika,

500. Som ej framfödts af en moder,

Du, en hund, som herre saknar,

Racka, som ej moder eger,

Nu, vid denna tidens slutpunkt,

Medan denna måne svinner!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda nu och sade:

"Godt det är mig här att vara.

Nöjsamt jag min tid fördrifver:

Bröd jag får utaf din lefver,

510. Fettet sofvel ger till lefvern;

Lungorna till kokning duga,

Späcket kan som mat förtäras!

"Jag mitt smedjestäd förlägger

Djupare uti ditt hjerta;

Starkare jag slår min slägga

Mot de allra värsta ställen,

Att du aldrig mer mig slipper,

Ej så länge tiden varar,

Om ej ord jag får förnimma,

520. Trolldoms-formler af dig lära,

Ord tillfyllest af dig höra,

Tusen ämnen för att sjunga,

Och ej orden hemlighållas,

Trolldoms-formlerna ej döljas,

Deras kraft ej göms i jorden,

Fastän trollkarln sjelf har bortgått."

Wipunen, den sångförfarne,

Han, den gamle, starke mannen,

Som i munnen visdom gömde

530. Och oändlig kraft i bröstet,

Uppslog kistan, full af trollord,

Öppnade sin sångar-låda,

För att sjunga goda qväden,

Fram de bästa sånger lägga,

Dessa djupa ursprungs-runor,

Dessa ord om tidens upphof,

Dem ej hvarje barn kan sjunga,

Dem ej hvarje hjelte fattar,

Här i dessa onda dagar,

540. Detta tidehvarf som viker.

Ursprungsord han sjöng grundenligt,

Trolldoms-runor uti ordning,

Sjöng, hur enligt skaparns vilja

Och allsmäktiga befallning,

Luften ur sig sjelf blef framfödd,

Vattnet sig från luften skilde,

Jorden sig ur vattnet höjde,

Och ur jorden allt, som vexer;

Sjöng hur månen blifvit danad,

550. Huru soln på fästet sattes,

Huru luftens stolpar restes

Och på himlen stjernor ströddes.

Wipunen, den sångförfarne,

Sjöng med vishet nu förvisso:

Aldrig har väl hörts och skådats,

Aldrig nå'nsin här i tiden,

Den som bättre kunnat sjunga,

Som en högre konst besutit;

Orden stego från hans läppar,

560. Tungan talte lika lifligt

Som en fåle benen svänger.

Springarn sina hofvar lyfter.

Sjunger dagarne igenom.

Natt på natt förutan afbrott;

Solen stannar för att höra,

Gyllne månen står och lyssnar.

Vågorna på fjärden tystna,

Böljorna i vikens böjning,

Floder höra upp att svalla,

570. Rutjas fors ej längre brusar,

Wuoksi hejdas uti loppet,

Jordan-flodens vågor stanna.

Derpå gamle Wäinämöinen,

Då han orden nu fått höra,

Då har trollord fått tillfyllest,

Då han lärt sig goda formler,

Började sig bort begifva,

Ut ur Wipunens mun, den gamles

Ur den starke mannens mage,

580. Ur den maktförseddes sköte.

Sade gamle Wäinämöinen:

"O du Antero Wipunen,

Öppna nu den vida munnen,

Upplåt dina breda käftar,

Att jag ur din mage slipper

För att hemåt mig begifva!"

Wipunen, den sångförfarne,

Sjelf till orda tog och sade:

"Många ting jag ätit, druckit,

590. Tusen ämnen har jag slukat,

Men ännu ej något sådant

Som den gamle Wäinämöinen;

Väl du gjort då hit du kommit,

Bättre gör du då du bortgår!"

Wipunen, den sångförfarne,

Öppnade det breda gapet,

Vidgade sin mun än mera,

Upplät sina vida käftar;

Men den gamle Wäinämöinen

600. Ur den vises mun sig höjde,

Ur den starke mannens mage,

Ur den maktförseddes sköte,

Framgled hastigt ut ur munnen,

Nedsteg nu på mon med lätthet,

Lika vig som gyllne ekorn,

Som en mård med gyllne bringa.

Nu på väg han sig begifver,

Kommer så till smedens smedja.

Sade smeden Ilmarinen:

610. "Har du orden nu förnummit,

Har du lärt dig goda trollord,

Hvarmed båtens sidor fogas,

Akterbogen sammanfästes

Och din farkosts förstäf reses?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Hundra ord jag har förnummit:

Tusen ämnen för att sjunga;

Orden har jag bragt i dagen,

620. Hemtat upp dem ur det dolda."

Derpå till sin båt han trädde.

Till sin sinnrikt redda verkstad,

Fick sin goda farkost färdig,

Sammanfaste sjelfva borden

Och fulländade dess bakstam,

Fick också dess förstäf upprest:

Otäljd formade sig båten,

Utan att en spån sig löste.