Skáldskaparmál (AU) - Benämningar 3

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Anders Uppström
1806-1865
Skáldskaparmála-quædi
Snorra-Eddu


Öfversatta af
Anders Uppström


Skáldskaparmál
II. Enkla benämningar


57. Jordens benämningar


244. Thjodolf: Den hurtiga uppmanaren till uddarnes skur (striden: Harald Hårdråde?!) låter ofta ringens (svärdets) hårda stormar (drabbningar) blifva gjorda (hållna), innan han tränger landet under sig (underkufvar landet).

244. þrúngvi läs þrýngvi.


245. Ottar: Slagtordningens Balder (den tappre härföraren) värjer landet; ej mången konung förmår sådant. Olof (neml. Skötkonung) gläder örnarne. Svearnes konung är förträfflig.


246. Hallvard Hareksblesi: Den breda grunden, bunden af holmfjetterns ettersvala orm, (det vida landet, omgifvet af hafvet såsom af en kall och giftig orm), ligger under (är underlagdt) härtågets Bör (gud: anföraren). Brynlandets (svärdets) Höd (gud: krigaren) skadar guld (utdelar skatter).

246. holm-fjötrs läs holmfjöturs. — lein landz läs heinlandz. — hauðr eitr svavlun läs Havðr eitrsvavlum.

247. Einar: Konungarnes utmärkta, förträffliga män värja landet hårdt (tappert) med svärdet. Hjelmen springer ofta för den rasande svärdsstormen (sönderklyfves ofta i den ursinniga striden).


248. Thord Kolbeinsson: Men efter striden (neml. vid Svold) underkastade sig landet (Norge) norrifrån Veiga och söderut till Agder eller en stund längre (något längre bort, neml. österut).

248. fram veigu läs frá Veigu. Veiga var, enligt chartan tili Aalls öfversättning af Sturlesons Konungasagor, en ö, hörande till Södra Halogaland; enligt andra uppgifter åter, en udde, äfven kallad Veggerstaf, på Arnön längst norr i nämnda landskap. — Jfr Olof Tryggv. s. cap. 131. Fornm. s. 3, 14.


249. Otlar: Der som korpen icke svalt, höll (försvarade) du, förfärliga stridsstaf (krigare)! förmedelst männernas slägte (männerna) landet emot tvenne konungar. Snabbrådig är du.

249. Se 154. — hrafne läs hrafn ne.


250. Völu-Stein: Jag minnes det af ord (den händelse) fordom, då, (о du), den gröna Hlodyns (jordens) bens (ädelstenarnes) jord (o du qvinna)! Dans (sjökonungens) mörka sands (hafvets) träd (skeppet) gapade med urgrafven mun.

250. viþ = viðr. — myrkdanar sendu d. ä Danar myrksendu.


251. Ulf Uggason: Men jordens sträfva vidja (Midgårdsormen) stirrade hvassögd (med hvassa ögon) öfverbord på jordens bens (bergets) folks (jättarnes) pröfvare (Thor) och blåste etter (utspydde förgift).

251. Se 147.


252. I afseende på vargens underhåll och spjutens storm var jag duglig (driftig: jag stridde tappert och födde vargen omsorgsfullt). Vare heder åt Fjörgyns (jordens) städs (stenens: bergets) åls (ormens) klingande bädds (guldets) tjenare (den frikostige mannen, som neml. i rikt mått belönat mina förtjenster)!

252. Fjörgyn, gen. Fjörgynjar, fem., tellus, är onekligen beslägtadt med det göt. fairguni, gen. fairgunjis, neutr., mons. Öfverensstämmelsen blifver ännu större, om man antager, att det fornnordiska ordet haft sin förebild i ett göt. Fairguni, gen. Fairgunjos, äfvenledes femininum, tellus qs. plena montium. Jfr, hvad ändelsen vidkommer, Saurini, gen. Saurinjos, Ulph., Marc. 7,26. — Hit hör äfven, med afs. på ändelsen, synonymet Hlóðyn, gen. Hlóðynjar, af verbet hlaða, göt. *hlaþan cumulare, onerare. Hlóðyn, göt. *Hloþuni, motsvarar till begreppet således det grekiska ξείδωρος άρουρα.