Skáldskaparmál (AU) - Benämningar 7
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Snorra-Eddu
Öfversatta af
Anders Uppström
275. Arnor: Förnimme jarlarnes krigarflock, huru den modige konungarnes jemnlike (Thorfinn Jarl) sökte (egnade sig åt) sjön! Icke fattades den oförtrutne höfdingen dristighet att kämpa med hafvet.
275. Se 216.
276. Hornklofve: . . . då när helgedomsvägens båts (templets) mannaskadande besökare (Harald Hårfager) dref (förde) sjötändernas (stenarnes: färgernas) och framstammens kungsorm (det målade och med ett glänsande drakhufvud försedda skeppet) ut på hafvet.
276. Harald Hårfagers s. cap. 9. — läs rœsinaðr oc rausnar.
277. Einar: Hafvet plöjer (gnider) skeppen, der som sjön brusar å hvardera sidan. Svallet tvår hafvets glöd (guldet: de guldprydda fartygen), men de fagra vädervettarne surra.
277. þvœr flauz läs er flaust. — I sаmmа förhållande, som fley står till πλοιον, står ock flaust till πλευστόν (adj. verb, af πλέω), men å andra sidan hänvisar flaust äfven på fljóta, flaut . . . göt. *fliutan, flaut . . . flyta; således står för välljudets skull flaust i st f. flautt; deraf synes da följa, att πλευστόν står i st. f. πλευδτόν, och rad. blifver då ΠΛϒΔ icke ΠΛϒ oaktadt roten i sanskrit heter PLU. Samma förhållande eger rum mellan den göt. roten MAT metiri och sanskr. roten MA. Att ett T ej blifvit tillagdt den förra roten, utan att ett D blifvit fråntaget den sednare, hvilken annars skolat heta MAD, bevisas så väl af det gr. μόδιος, lat. modius, som i synnerhet af det beslägtade hebreiska ordet mad mensura, af radix madad, smdr. mad, extendit, mensus est. — Beslägtadt med samma flaust är äfven floð, men tillhör, likasom fley, en yngre bildning. — hlið, gen. hliðar, f., sida, egentl. samma ord, som hlið, sluttning, sluttande ställe, och ursprungligen motsvarande det grekiska κλίσις af κλίνω — veðrvitar af veðr + vitar, det förra beslägtadt med skr. vâmi, gr. άημι, göt. vaian, och det sednare med veda, οίδα, vitan.
278. Räf: Gymers ( Ægers ) vindsvala trollqvinna (gemål: Ran) förer ofta, der som vågen brister (svallar), de snodda tågens björn (skeppet) i Ægers käftar (gap: i förderfvet).
278. Se 91.
279. Hallvard: Vesterut i hafvet lät du, skakare af det svekfulla gehängets is (svärdet: o konung)! visa (visade, förde du) alla länders gördels (hafvets) hårda hästs (skeppets) framstam.
279. hristum harð vígs läs hristir harðviggs. — Här åsyftas sannolikt konung Knut den Store, då han begaf sig till England.
280. Vi äro komna ut på leden (hafvet) från det af Finnar (Lappar) genomvandrade (bebodda) landet. Österut ser jag från skeppens väg (hafvet) fjällen blänkande i solstrålarne.
281. Egil: Jag far öfver vesterhafvet, men jag bär (för med mig) Vidrers (Odens) tankestrands (tankelands: brösts) haf (Odens vätska, mjöd: skaldegåfvan). Så är det med min färd (så är min färd beskaffad).
281. Se Höfuðlausn, 1. — fór läs fer.
282. Einar: Det kalla, af stormvinden upprörda hafvet tvår (sköljer) mången dag de svarta träden (skeppen) under den milda (frikostiga) konungen. Almarnes sorg (skada: vinden) gräfver (fårar) Mans (öns) band (hafvet).
282. Mön, gen. Manar, Man, en ö i Irländska sjön.
283. Arnor: Den tappre folkkonungen skar hafvet med frostbetäckt skepp österifrån. Snabba vindar buro (förde) hafslågans förödare (guldets utdelare) till Sigtuna.
283. Magn. d. Godes s. cap. 1. — Här afses Magnus den Godes färd från Gardarike till Sverige, hvarifrån han sedan begaf sig till Norge att sätta sig i besittning af detta land, hvilket ock lyckades.
284. Bölverk: En flotta utrüstade du det följande året från det fagra landet. Du ristade haftet med prydliga hafsstod (fartyg). Sjön gick öfver skeppen.
284. Har afseende på Harald Hårdrådes härjningståg från Norge till Jutland året efter Magnus den Godes död. Se Har. Hårdr. s. cap. 31.
285. Räf: Stöttans hast (skeppet) mottager med sitt bröst det af framstammen ristade skeppssidohemmet (hafvet). Trädet (fartyget) lider nöd, men det kastar in haf (vatten slår in) öfver den tjocka sidobjelken.
285. borð heimr läs borðheim.
286. Brennu-Njal: Sexton öste vi på en gång, о qvinna! i fyra rum, men hafssvallet växte. Det dref vatten (vattnet skummade) å hafsskeppets (det stora skeppets) sidor.
286. Brennu-Njal, en Isländare af utmärkta egenskaper, blef jemte hustru och tvenne fullväxta söner samt några andra personer innebränd i sin bostad af en sin fiende, vid namn Flose. Jfr Nials s. capp. 20, 129 o. f. Händelsen tilldrog sig 1011. — Enligt Fornmannasögur, 6, 170, är denna halfstroph författad, icke af Njal sjelf, i hvilkens saga den också icke förekommer, utan af Norska konungen Harald Hårdråde. — rúnum läs rúmum.
287. Det vräkte hafsglöd (hafseldar, phosphorescerande eldar) upp till himmelen; sjön gick med kraft. Jag tror, att framstammarne stödde (räckte upp till) skyn. Rans hufvudbonad bekrigar (vågornas toppar piska) månen.
288. Einar Skuleson: Himinglæfa uppväcker häftigt emot den tappre hafvets tjut.
289. Valgard: Löddret (skummet) var lagdt (låg) i bäddar, det uppsvällda (upprörda) hafvet lekte (glänste) af guld, men vågorna tvådde (sköljde) de fasaväckande hufvuden å härskeppen.
289. Afser en storm på hafvet under Harald Hårdrådes färd från Danmark till Norge, efter upplösningen af hans förbund med Sven Ulfsson. Fornm. s. 6, 180.
290. Ottar den Svarte: I skuren (du skar: plöjde) med skafvet (prydligt) styre de hvirflande böljorna. Det skot (segel), som (hvartill) qvinnorna spunnit, lekte med (fladdrade vid) masttoppen å skeppsrullens ren (skeppet).
290. þar läs þat.
291. Orm: Rostkarets (ölkarets) högst omtänksamma Thrud (gudinna: qvinnan) utöfvar hvarje dygd, men böljans lågas (guldets) vänfasta Lofn (qvinnan: —) afskyr lasterna.
292. Thorleik den Fagre: Sjön (hafvet) tjuter, men vågen bär (kastar) det bjerta löddret (hvita skummet) på den röda (rödfärgade) masten, der som skeppsrullens uroxe (skeppet) gapar med guldprydd mun af gran.
293. Einar: Icke funno (märkte) de modiga (männen något) på förhand, der som sjön storligen föll på hafvets träd (med häftighet störtade öfver skeppet). Jag tror ej hafvet hafva lugnat våra vänner (att hafvet gaf våra vänner något lugn).
293. voru läs vóru.
294. Räf: Vintergångare (Björn)! hafvets skids (skeppens) fjäll (vågorna) falla med dån å Gusers (Finnarnes konungs) kamraters (pilarnes) segelbjörn (skepp: skölden). Häftigt uppröres nu Glammes (sjökonungens) rännarbana (hafvet).
295. Hafvet föll öfver mig hastigt (oförmodadt); hafvet (det) bjöd mig hem till sig, (men) jag mottog icke hafvets (dess) bjudning.
296. Ottar: Det bröt —, men vågen tjöt; — det bröt plankorna, men skogens mord (vädret) växte; männerna fingo häftig storm — den bröt sönder de tunna plankorna (och förskingrade dem) öfver vattenytan.
296. Denna halfstroph innehåller en trefaldig stegring, hvars originella kraft förmodligen blifver oåtkomlig för all slags öfversättning.
297. Brage: Vågens (hafvets) eldsändare (guldutdelaren, jätten: Hymer), han som afskar måsarnes lands (hafvets) smala tygel (metrefven) för Thor, ville ej kämpa med det vrånga hafvet (hade ej lust att ro längre ut).
297. Se Hýmisqviða, jemförd med Gylfaginning, 48. — vaungum läs vröngum. — byrsendir läs hyrsendir.
298. Einar: Med skeppsplankorna (skeppen) skar jag sundet (hafvet) söder om Hrund. Min hand pryddes vid konungens möte.
298. súð och sýja (se 46, felaktigt stafvadt sýgja i den prosaiska förklaringen, stycket 25), äro förmodligen beslägtade ord, och komma af stammen till verbet sy, suo, κασσύω, göt. sivjan, sanskr. sîvjâmi. Enligt min tanke skulle sýja betyda ipsa tabula contexenda, och súð contexendi actio, hvaraf sedan opus contextum, navis. — Hrund, nu Rundö, hörande till Sunnmöre.
299. Einar: Dernäst ser jag å mastens glänsande duk (seglet) en väl märkt (afbildad) orm. Förnimme fjärdbålets (guldets) bjudare (krigaren), huru jag omförmäler (beskrifver) hafssvallets lönn (skeppet)!
300. Markus: Slidans åls (svärdets) gud (krigare)! jag lär sednare än aldrig (jag lär aldrig) dikta nidvisor om sjöns (hafvets) sols (guldets) talföra (talträngda) samlare (mannen). Elak är den, som spiller (illa använder) sin skaldegåfva.
300. sœgr = sær eller sjár sjö. I landskapsmålen förekommer ännu pluralen sjögar.
