Skáldskaparmál (AU) - Företal

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Anders Uppström
1806-1865
Skáldskaparmála-quædi
Snorra-Eddu


Öfversatta af
Anders Uppström
Upsala, 1859


Företal



Academisk Afhandling, som med tillstånd af den Vidtberömda Philosophiska Faculteten i Upsala kommer att till offentlig granskning å Gustavianska Lärosalen den 9 Februarii 1859 p. v. t. f. m. framställas af Mag. Anders Uppström, Lector i Grekiska Språket ved Upsala Högre Elementar-Läroverk, Docent i Götiska Språket vid Upsala Kongl. Acadami, Ordin. Ledamot af Kongl. Vetenskaps-Societeten i Upsala samt af Kongl. Nordiska Fornskrift-Sälskapet i Köpenhamn, Corresp. Ledamot af Kongl. Vitt.-, Hist.- och Antiqv.-Acad. i Stockholm samt af Kongl. Preussiska Vetenskaps-Academien i Berlin.




Ändamålet med den Sturlesonska Eddans behandling af det Fornnordiska skaldespråket angifver den sjelf. Den ville nemligen bereda unga skalder en utväg att grundligt inhemta detta språk med dess rika tillgångar, dess figurliga, oftast ganska invecklade och dunkla framställningssätt, på det de måtte kunna rätt förstå det samma, till fullo njuta af de sånger, som på det samma voro författade, kunna sjelfva qväda i de gamla skaldernas anda och efter deras föresyn, samt om möjligt, rikta språket med nya tillgångar. Sädan var den Sturlesonska Eddans tydligt uttalade bestämmelse. Se Eptirmáli, Stockh. uppl. pag. 88.

I den Nordiska poesiens, likasom i hvarje poesies äldsta tider, voro sådana hjelpredor öfverflödiga, ty då varande skalder idkade skaldskap, icke såsom en lärd konst, utan af ett medfödt behof, hvilket oemotståndligt manade dem att i rhythmisk form söka uttryck för de föreställningar och känslor, som utifrån eller inifrån beherrskade deras själ. Språket var ännu enkelt och okonstladt, satsförbindelserna likaledes, samt företedde väsendtligen inga andra svårigheter än sådana, som härrörde från ämnet sjelft. I denna anda äro den Sæmundska Eddans sånger om gudar och hjeltar, med få undantag, diktade. Med tiden bildade sig likväl hos Nordbon, sä väl som hos andra, en annan anda, som ej åtnöjde sig med att vara något för sångens skull, utan ock ville vara något för sin egen skull, och som slutade med att vara allt för sin egen skull och derigenom förtärde sig sjelf. För denna anda var det icke nog att uttrycka sig sannt och från den synpunkten skönt; man borde också, oberoende af ämnets egen fordran, uttrycka sig med en viss ståt, d. v. s. konsten borde i dikten framlysa såsom något i och för sig bestående, då den förut åtnöjde sig med blotta tillvaron, utan att synas, eller ens vilja synas.

Till följe af detta konstens begär att vara något på egen hand och för sin egen skull, kom man slutligen inom den Fornnordiska poesien ända derhän, att den hvardagligaste tanke lika väl, som den mest upphöjda, borde framstå i den utsöktaste och brokigaste drägt, vid äfventyr att i annat fall ej för poetisk anses. Det är också klart, att i samma mån, som drägten blef hufvudsak, blef andan bisak, till dess denna under den brokiga utstyrseln slutligeu gick helt och hållet förlorad.

Hvad under då, om en nybörjande skald bland denna brokighet kände sig förlägen, och om en man, sådan som Sturleson, sökte komma honom till hjelp? Hjelpen kоm visserligen, men för sent, och äfven om så ej varit, kan man väl sätta i fråga, huruvida origtiga åsigter om konsten och dess betydelse, om också bragta i system, i sjelfva verket någonsin varit konstnären till någon verklig hjelp.

Då man förebrår de Fornnordiska skalderna att i den Nordiska poesien slutligen hafva infört en till det yttersta drifven förkonstling, så torde man äfven med några ord böra nämna, hvari denna förkonstling egentligen består. Den består först och främst i en oräknelig mängd omskrifningar, den ena ofta uppstaplad på den andra, och detta mången gång för att uttrycka den allrasimplaste och hvardagligaste sak. Omskrifningar finnas i alla språk, och begagnade med måtta och utan begär att väcka uppseende, kunna de anses såsom en prydnad för den obundna stilen ej mindre än för den bundna; men begagnas de för ofta och med anspråk att gälla för någonting särdeles utmärkt, förlora de allt värde. Då nu detta gäller om blott och bart enkla omskrifningar, hum mycket mer om de sammansatta? Men huru sammansatta än dessa omskrifningar må vara, och hvilken kunskap som än fordras för deras uttolkning, så är dock denna uttolkning en jemförelsevis lätt sak, som utan synnerlig svårighet kan åstadkommas. Det svåraste hindret för uppfattningen af Fornnordisk poesi är sjelfva constructionsordningen, hvilken ofta nog är den mest invecklade, man kan tänka sig, och som i intet annat bekant språk har sitt motstycke. Hvarken omskrifningarne i och för sig, ej heller de manga gamla poetiska orden skapa någon sådan svårighet, som ens aflägset kan jemföras med den, hvilken härrör från den alla reglor oftast trotsande ordföljden. Vi tala nu ej om den skenbara oregelbundenhet, som förekommer i alla språk med någon större formrikedom, sådan t. ex., som i Grekiska och Latin, der den nog vet att försvara sin plats; vi tala knappest om det öfverflödiga bruk af genitiver och genitiv-sammansättningar, som i den Fornnordiska poesien från och med Brage den Gamles dagar, d. v. s. från Ragnar Lodbroks och Björn på Hågas tider och allt framgent förekommer; knappast om præpositionernas förflyttning från de ord, dit de egentligen höra, till de ord, med hvilka de ej hafva något samband; hvad vi här egentligen tala оm, är uppryckandet af de särskilda råmärken, som i andra språk beteckna skillnaden mellan de i en och samma mening förekommande olika satserna. Den Nordiska poesien drog ej i betänkande att vid förefallande omständigheter upprycka dessa råmärken, och sammanblanda hvad som i alla andra språk är bestämdt åtskildt, samt åtskilja hvad som i dessa lika bestämdt är förenadt. Ord tillhörande en bisats äro säledes ofta, ja oftast, att igenfinna bland hufvudsatsens ord, och tvärtom. Der flera hufvudsatser eller bisatser på en gång förekomma, äro orden ofta, utan afseende på beskaffenheten af den sats, dit de egentligen höra, kastade om hvarandra, blott med det hufvudvilkor, att de metriska fordringarne blifvit iakttagna, ty dessa jemte begäret att insvepa sig i mörker och gåtfullhet voro väl de bestämmande anledningarne till ordföljdens oregelbundenhet. Visserligen gifvas också regelmässiga satsförbindelser inom denna poesi, men dessa höra till undantagen. Någon gång är likväl oregelmässigheten så litet invecklad, att den lätt kan bringas till regelmässighet, blott och bart genom omflyttning af vissa ord eller rader, till och med efter en på förhand uppgjord nummerföljd. Detta visar mer än allt annat, huru mechanisk den Fornnordiska poesien slutligen blef. Den prosaiska Eddan anför märkliga exempel på en dylik mechanism. Se Stockholms-upplagan, pag. 344, 345, cap. 42. I Skáldskaparmál förekommer en lika artificiell stroph, pag. 103, cap. 6. Genom dessa fall bekräftas på det tydligaste allmänna regeln, som är den, att ordföljden hufvudsakligen grundar sig på de metriska fordringarne, och föga eller intet på en sammanhängande tankeföljd.

Under sådana förhållanden är det klart, att den Sturlesonska poetiken ej kan blifva någon poetik för vår tid. Den har likväl ett tillråckligt historiskt intresse, som manar till studiet deraf, och detta så mycket mer, som den, sina ofullkomligheter oaktadt, ändock har den stora förtjensten att lemna sjelfva nyckeln till den gamla poesiens uppfattning och tolkning, hvilken i motsatt fall skulle blifvit en tillsluten skatt. Och eger också denna konstlade poesi ingenting för skönhetssinnet särdeles lockande, så eger den likväl ofta nog ett öfverflöd af kraft, och städse en rikedom af vändningar och uttryck, som ej gör den, betraktad från förståndets synpunkt, oförtjent af vår uppmärksamhet.

Närvarande öfversättning har, utom sin närmaste bestämmelse att tjena såsom ett Academiskt Specimen, tillika en annan, nemligen den, att vilja i sin mån gagna den Academiska Ungdomen. Bland den samma torde åtskilliga finnas, som ur sjelfva hufvudkällan för den Fornnordiska poesiens tolkning önska hemta kunskap om beskaffenheten af denna poesi, men lemnade på egen hand, ej kunna, utan allt för mycket besvär och tidsspillan, se sin önskan uppfylld. För dessas skull borde derföre öfversättningen vara ordagrann, ty annars blefve den af föga nytta; den borde alltså framträda i obunden stil. Några få, lättare stycken äro likväl i bunden stil återgifna, på det prof af denna ej helt och hållet måtte saknas.

Förklaringarna inom parenthestecknen äro lätta att inse. De uttrycka i allmänhet någonting liktydigt med föregående ord, d. v. s. något, som skall sättas i det förras ställe. Det substituerade ordet, tillsammanlagdt med ett nytt ord, bildar en omskrifning, som å nyo kan substitueras, för att tillsammans med ännu ett nytt ord ytterligare bilda en ny omskrifning. På detta sätt kunna substitutionerna fortgå genom flera led, till dess målet slutligen varder uppnådt. — De i anmärkningarne begagnade förkortningarne äro allmänt bekanta och behöfva således ingen förklaring. De rättade läsarterna afse Stockholmsupplagan, tryckt 1818, och äro tagna ur Köpenhamns-upplagan, tryckt 1848. Då Konungasagorna åberopas, menas de i Heimskringla innehällna.

Slutligen nödgas jag beklaga, att Sveinbjörn Egilssons ännu ej fullständigt utgifna Lexicon öfver det Fornnordiska skaldespråket lemnat mig i sticket vid början af bokstafven R, så att jag, i det följande stadd utan ledning af detta förträffliga arbete, mången gång haft att kämpa mig igenom de största svårigheter. Jag nämner detta, på det den välvilliga kritiken måtte ega en måttstock för bedömmandet åtminstone af de fel, hvartill denna lexicaliska brist möjligtvis på flera än ett ställe gifvit anledning.